Intervju

Idag kan ni läsa min intervju med Dag Thelander i UNT.

Postklassicismen

När jag för några år sedan gick på en skrivarlinje gjorde vi en övning där vi omarbetade dikter. Jag som då precis hade läst Lars Mikael Raatamaas ”Svensk dikt” och blivit inspirerad tog en riktigt klassiker, nämligen Gunnar Ekelöfs ”Eufori”. Det jag gjorde var att stryka vissa meningar som jag tyckte var för abstrakta, exempelvis: ”Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig” och ”Jag sjunger om det enda som försonar, / det enda praktiska, för alla lika”. Jag minns att jag tänkte att dikten förmodligen skulle förlora sin mening och att jag skulle upptäcka att alla de abstrakta styckena faktiskt bar själva idén i dikten. Men så läste jag upp den och märkte till min stora förvåning att den faktiskt blivit bättre. Kvar var en fantastisk naturbeskrivning som fångade hela den där stämningen som man förknippar med ”Eufori”. Och själva idéerna fanns på något sätt kvar, fast dolda i bildspråket.

Jag hade nästan glömt bort det här tills för någon dag sedan. Då pratade jag nämligen med min pappa om vilka klassiker man skulle vilja förbättra om man fick chansen. Visst skulle man vilja ta bort en och annan högtravande replik hos Bergman. Kanske göra ett Mozart-requiem 2.0. Sådär höll vi på och då kom jag plötsligt på det: kanske är nästa kulturrörelse en slags förbättringsrörelse? Kanske kommer nästa stora strömning ägna sig åt att fila på klassikerna istället för att parafrasera dem? Tänk er exempelvis följande: Selma Lagerlöf kommer i en en sk. ”nyputsad” utgåva där editören heter J.M Coetzee (det skulle givetvis vara en global rörelse). Denne har under en längre tid bearbetat sluten på Lagerlöfs berättelser och gjort om dem till de tragedier de borde vara. Borta är all manikyr: ”Kejsaren i Portugalien” slutar med att Jan i Skrolycka hoppar i sjön och i ”Jersualem” försonas inte Ingmar med sin hustru. I de nya versionerna slipper man allt det där houngssöta och förljugna som ändå tänker bort när man läser originalen.

Och tänk er: H.P. Lovecraft i nyutgåva – botad från adejektivsjukan. Eller Jan Gillous spionromaner – utan spionhistorien (men bevarad samtidskrönika). Vilken fröjd vore det inte? Tänk att få njuta av alla duktiga författare men slippa deras dåliga redaktörskap (för så är det ofta). Tänk exempelvis vad man skulle kunna göra med Strindberg. Eller Verner von Heidenstam. Det finns inga gränser för hur bra vissa skulle kunna bli.

Denna rörelse – låt oss kalla den för ”den postklassicistiska” – skulle då använda sig av en postmodern ”citateknik” (i motsats till tidigare då man parafraserade ett verk) men med undantaget att man inte skulle göra det ironiskt eller i ett destruerande syfte. Det skulle inte heller handla om att ”anpassa författarskapet till vår tid” (som man försökt med Astrid Lindgren då man tagit ort rasistiska ord i hennes texter) utan om ett rent estetiserande och en rörelse  som tog verket på fullaste allvar men ändå förhöll sig hädiskt till det.

Dr. Jekyll och Mr. Hyde

Ser på det senaste Babelavsnittet där Fredrik Wikingsson gästar med sin kollega Filip Hammar och pratar om sin nya bok ”Tårtgeneralen”. Plötsligt får Fredrik frågan vilka förebilder han har och då svarar han inte till min stora förvåning Chuck Palahniuk eller Bret Easton Ellis utan P. O. Enquist. What? Och inte nog med det, han lägger även till att hans favoritbok är ”Livläkarens besök”. Jag tror inte mina öron. Sitter en av Sveriges giftigaste komiker här och säger att han har världens mest ocyniska bok som favorit? Är det verkligen möjligt? Det går liksom inte att föreställa sig Fredrik Wikingsson sitta och läsa om  hur Struensee älskar med Mathilde i takt till hjärtslagen. Det funkar bara inte. Vad har hänt? Har han blivit snäll? Några dagar senare hittar jag det här klippet.

Det är något av det värsta jag har sett. En fullkomlig pulvrisering av Sveriges komikerelit; vansinnigt roligt och så djävulskt elakt att jag sätter kaffet i  halsen. Plötsligt inser jag att han är en riktig Dr. Jekyll och Mr. Hyde den där Wikingsson.

Två tips

Kaliber har gjort ett intressant program om brottaren Ara Abrahamian, ni vet han som slängde bronset på mattan med orden ”Era jävla tjuvar” under förra OS (?). Vad har egentligen hänt efter det? Förbannat mycket visar det sig. Faktum är att brottningen är en annan sport idag. Missa inte!

Läs också en intressant sågning av DN:s nya chefredaktör Gunilla Herlitz undertecknad Per Wirtén.

Liten notis om Leif Zern

Inte för att jag har något emot karln men har han inte varit lite gnällig på sistone? I Söndagens DN tog han tillfälle i akt att återigen beklaga sig över den hemska uppsättning av Brechts ”Puntilla/Matti” (själv älskade jag den). Så här skrev han:

”Men kring detta porträtt av en alkoholists liv och leverne finns nästan ingenting av Brechts lyriska Finlandsskildring och de lidelser och tankar som fyller pjäsens personer med oro, drömmar och vårkänslor. Brecht ger människorna tid att formulera sig – här berövas de denna rättighet.”

Och så här skriver han i dagens text apropå uppsättningen av ”Scener ur ett äktenskap”:

”Min enda invändning mot uppsättningen av ”Scener ur ett äktenskap” är att den placerar skilsmässo­dramat i ett socialt vakuum. Den feber som drabbade nationen i 70-talets inledning har blivit ämnet för en stiliserad komedi, så blixtrande välspelad av Jonas Karlsson och Livia Millhagen att man går där­ifrån på gott humör, massvaccinerad mot varje tanke på Bergmans lidandehistoria: snuva, separation och ruvande självmordstankar.”

Är det inte en förbaskat tråkig och klagande kritik? Den går ju egentligen bara ut på att regissörerna borde vara mera varsamma med Brecht’s och Bergmans fantastiska, storslagna texter. Göra fars av dem? Fy bövelen!

Svensk filmjournalistik suger

Jag är så förbaskat trött på svensk filmjournalistik. Helt jävla gränslöst trött. Jag är så trött att jag faktiskt överväger att helt sluta läsa den, trots att jag älskar filmrecensioner. Gå över till brittiska och amerikanska tidningar istället: Guardian, NY-times och Sight & Sound. Där finns nämligen allt det jag saknar i svensk journalistik: kontextualisering av filmen, historisering och, framförallt, en syn på den som ett konstverk. Det känns nästan exotiskt att läsa den här typen av filmjournalistik. Vi är så vansinnigt vana att istället läsa en kort liten notis om filmen där handlingen återges på några rader, några rader om vad regissören har gjort tidigare och slutligen ett omdöme som oftast reduceras till om recensenten sjönk ner i biostolen eller skruvade på sig. Och det är inte bara i Aftonbladet vi läser den här typen av journalistik. Till och med i DN är den så gott som regel. Låt mig ta ett exempel.

I dagens tidning (6/11) skriver Jane Magnusson om Richard Kellys film ”The box”. Där börjar hon med att i korthet beskriva handlingen och den suggestiva stämningen för att sedan säga några ord om regissören (som för övrigt gjort den oerhört överskattade ”Donnie Darko”). Så kommer hon slutligen till analysen. The big final. Vad ägnar sig då Magnusson åt? Försöker hon närmare förklara den suggestiva stämningen? Eller beskriva vilken tradition ”The box” hämtar kraft ur? Nepp. Istället ägnar hon sig åt att fundera över vilken hylla ”The box” skulle hamna på i en videobutik. Så här skriver hon:

”Otäckt är det dock och i salongen hörs både skrik och suckar, själv hoppar till flera gånger i min fåtölj. Däremellan undrar jag vad ‘The box’ är för sorts film. För långsam är den för att vara en thriller är den också för filosofisk för att klassas som skräckfilm. Drama är det inte heller eftersom familjen som drabbas av lådan inte är särskilt viktig. ‘The box’ har ett estetiskt experiment om girighet i huvudrollen och vill hellre än att skrämma oss få oss att tänka efter”.

Är det inte bedrövligt egentligen? Det här är ju ren konsumentinformation utan minsta anslag till analys. Att beskriva vad man får för pengarna tycks vara skribentens drivkraft. Det konstnärliga omskrivs i adjektiv istället för att analyseras och själva poängen med recensionen tycks vara att genrebestämma filmen. Suck. Tänk om man läste en sån här recension av en bok, säg Jerker Virdborgs ”Kall Feber”. ”Vad är då detta för bok? Den är suggestiv som en thriller och otäck som en skräckfilm. Ändå kan vi inte sätta in den i någotdera fack. För i slutändan vill ‘Kall feber’ inget annat än att få oss att tänka efter”. En sådan journalistik skulle inte ens platsa i en usel småstadstidning.

Men är jag inte lite orättvis nu? Det går väl inte att jämföra en filmrecension och en bokrecension? Varför inte. Ingen skulle väl reagera om jag jämförde en bokrecension med en konstrecension. Eller en teaterrecension. Varför är det så främmande att betrakta film som ett konstnärligt uttryck? Visst, det finns ju en stark underhållningsaspekt i filmbranschen, men ärligt talat, finns det inte det i bokbranschen också? Eller konstbranschen för all del? Jag säger bara chicklit och hötorgskonst. De är, precis som underhållningsfilmen på filmmarknaden, fullkomligt dominerande ur ett marknadsperspektiv. Problemet är alltså att vi är så vana att betrakta filmen som en underhållningsprodukt att vi blir blinda. Låt mig ta ett exempel: när en konstnärlig film som ”De tre aporna” av Nuri Bilge Ceylan (en rikitg superstjärna) har premiär får den en pytteliten recension medan Helena Bergströms ”Så olika” får en helsida. Det är som om Marian Keys senaste skulle få en helsida medan J. M. Coetzees bara fick en liten notis.

Nu har jag alltså sagt det: problemet med svensk filmjournalistik är inte att den får för lite plats – veckans stora premiär får idag bara något mindre plats än veckans stora boksläpp. Problemet är istället att svenska journalister gör felprioriteringar och ger konsumentinformation snarare än analytiska resonemang. Det handlar med andra ord om en tradition: den att inte ta film på allvar. Missförstå mig inte nu. Jag menar inte att svenska filmjournalister är kassa hela bunten. Det handlar istället om att det är svårt att skriva utanför traditionen. Dessutom kan det säkert vara idiotiska redaktörer som tvingar journalisten att skriva på ett visst sätt. Men problemet kvarstår. Svensk filmjournalistik suger hårt. Därför tänker jag nu: inte en enda recension till av känslan i baken efter två timmar i biofåtöljen.

Två tips

Här kommer två tips på artiklar som publicerades för ganska längesen men som för den skull inte är mindre aktuella.

För några veckor sedan hade Aftonbladet ett tema på ämnet postmodernism som var mycket intressant. Allra briljantast var en essä av Anders Johasson som handlade om etikens roll i dagens samhälle. Journalistik när den är som allra, allra bäst.

Min vän och inneboende Malin Nauwerck har skrivit en alldels lysande grej om Stephenie Meyer. Det är Bella som är den egentliga vampyren kommer hon fram till i sin smått geniala analys av klichéer och konsumtionshets i Twilight-serien.

Claude Lévi-Strauss In Memoriam

I dagarna har en legend gått ur tiden. Den 100 år gamla Claude Lévi-Strauss; världens mest kända antropolog och en centralgestalt inom strukturalismen. Lévi-Strauss var mest känd för sin bok ”Det vilda tänkandet” (1962) där han skrev om vetenskap och s.k. primitiva kulturer men har även skrivit en mängd essäer och reseskildringar. Han betraktades därför både som ett vetenskapligt snille och en stor skönlitterär författare. Vissa anser till och med att han var en stor stilist. Stefan Jonsson exempelvis föreslog honom som nobelpriskandidat; något som förmodligen var ganska främmande för akademien. Lévi-Strauss stora insats gjordes nämligen på sextiotalet.

Man brukar vanligtvis prata om Ferdinand de Saussure som strukturalismens fader men själv skulle jag snarare säga att han var strukturalismens farfar. Istället var det Lévi-Strauss som var fadern. Det var nämligen han som tog de Saussure idéer om språket och applicerade dem på samhället. Eller rättare sagt på myten, vilken utgjorde en underliggande struktur i samhället. Enligt Lévi-Strauss var myten strukturerad som ett språk och precis som de Saussure talade om språkets godtycklighet talade han om mytens godtycklighet. Dessutom försökte han i likhet med de Saussure, som sökte efter språkets minsta beståndsdelar (fonem), hitta mytens minsta  enhet (mytem). Detta kan man läsa om i hans till omfånget största verk ”Mytologiques I – V” (1969 – 1981).

En annan av hans viktiga insatser gjorde han i ”Det vilda tänkandet” där han undersökte kopplingen mellan magiskt tänkande och vetenskap. Där konstaterade han att magi var ett slags förvetenskapligt tänkande, pga. att det liksom vetenskapen utgick från klassificering. Detta var vetenskapens kärna, ansåg han. I en rad exempel visade han hur kastsystem, totemiska föreställningar och magiskt tänkande hängde samman med biologers och zoologers klassificeringssätt. Till och med hur vi döpte våra djur här i Europa hamnade under luppen och visades hänga samman med stammar i Afrikas sätt att tänka. Underliggande, men aldrig uttalat, var en föreställning om att människan inte utvecklas. Detta bekräftade han även själv i intervjuer. På så sätt knöts han samman med den vid tiden stora existentialismen i Frankrike, med Sartre, Camus och de Beavoir i spetsen.

Något bör väl sägas om Lévi-Strauss arvtagare också. Många av dem blev på sätt och vis hans motståndare: Derrida, Foucault, Bourdieu. mm. Det var framförallt för hans vetenskaplighet och stenhårda tro på strukturens stabilitet. Samtidigt blev de i mångt och mycket fullföljare av hans projekt: den dekonstruktion av människan som inleddes med Darwin och avslutades med Derrida hade Lévi-Strauss som mellanled. Någon har sagt att denne betraktade människan som en automat som följde ett visst rörelsemönster – och dessutom ett ganska förutsägbart sådant.

Så vad ska man läsa av Lévi-Strauss? Själv har jag bara tagit mig igenom ”Det vilda tänkandet” i sin helhet och det var inte precis enkelt. Lévi-Strauss har visserligen inte det där knepiga franska sättet att skriva, med fyrtio bisatser mellan varje punkt, men han skriver ändå akademiskt tungt. Det är mycket abstrakta teorier och mycket antropologisk jargong och dessutom fullkomligt dignar varje påstående av exempel. Det är därför en ganska tung bok att ta sig igenom. Istället skulle jag föreslå att man läser någon av hans reseskildringar; förslagsvis ”Spillror av paradiset”, där han besöker indianstammar i Brasiliens urskog. Jag har läst utdrag ur den och den är bländande vacker. Tyvärr finns den bara i en stympad version på svenska så  behärskar man franska ska man nog läsa originalet istället.

En mycket gammal Lévi-Strauss.

Ny rec igen

Augustnominerade ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström

Ny rec

”Att umgås med spöken” av Göran Dahlberg.