”Det svider i hjärtat”

I en ledare i DN i samband med premiären av Oscar Hedins dokumentärfilm ”Det svider i hjärtat” skrev skribenten att Hedins film var ”ett viktigt bidrag till  vaksamheten”. Filmen, som följer den före detta skinnskallen och nyligen omvända islamisten Ralf Lennart gör ett försök att förstå varför unga män väljer att fästa bomber på sin kropp och springa in i en ambassad eller på en tunnelbana. Problemet är att den varken kommer med svar eller hypoteser. Och vad den bidrar till för vaksamhet har jag ingen aning om.

På bild efter bild sitter han, Ralf Lennart, med sin kompis Anas Khalifa framför datorn och tittar på film. I bakgrunden hörs orientalisk musik med repetitiv, arabisk sång. Gevären knattrar, bomber exploderar och ett flygplan drar in över bilden. Ett dussin soldater slits i stycken, kroppsdelar flyger och människor flyr i panik. Kameran zoomar ut och vi får se bilder på Khalifa underifrån . Han har ett stort svart skägg och en hätta på huvudet och han pratar svenska med en lätt brytning. Han är ung, bara 22 år gammal och låter egentligen som vem som helst. Bortsett från det han säger. Han pratar om att offra sig. Om martyrdöden och paradiset som väntar. Och om de hundratals plan som är reserverade för martyrerna i himmelriket.

”Det svider i hjärtat” är mer eller mindre uppbyggd kring scener av detta slag. Gång på gång får vi se automatkarbiner laddas, handgranater läggas upp på rad och granatkastare prepareras. Detta varvas med bilder av Lennart och hans kompisar. Man får se dem be, i moskén eller i vardagsrummet. Tidigt förklaras också den kvinnliga frånvaron med att Lennart stängt in sin fru i sovrummet under inspelningen då en ”riktig muslim inte visar sina kvinnor för främlingar” (dvs. alla män) och i en annan scen får vi se honom vägra ta en kvinna i handen. Detta är problematiskt.

För när man som västerlänning gör en film om islamister står man i en styrkeposition. Bilder på wahabister som laddar sin AK4or eller på kvinnor i burka är nämligen inte oproblematiska att visa. De är politiskt laddade. Kort och gott skulle man kunna säga att de ingår i en propagandatradition med rötter i det ”krig mot terrorismen” som Bush startade. Att visa dem helt okommenterade som Hedin gör blir därför en reproduktion utav denna propaganda. Om det förefaller Hedin fullkomligt omedveten.

Dessutom är det oklart vad Hedin vill med sin film. Emellanåt säger han sig vilja förstå men detta psykologiska anspråk visar sig vara falskt. Här finns varken analyser eller historiska tillbakablickar. Istället ersätts psykologin av bilder som den jag beskrev tidigare. Och ibland kommenterar Hedins förstående stämma, men då är det plötsligt som om han har hakat upp sig, som om han börjat stamma: Men hur… Varför… Men… Tillslut blir jag så frustrerad över filmen att jag överväger att stänga av. Den kommer ju liksom ingen vart.

Slutligen får vi se en bild på Khalifa predikandes inför en stor skara, mestadels barn. Khalifa är uppeldad och talar om paradiset och martyrdöden och efteråt går han runt och skakar hand med barnen. Då går det plötsligt upp för mig: det var det här som DN menade var ett viktigt bidrag till vaksamheten. För hur kan detta slut tolkas på annat sätt än: snart kommer dem! Var på er vakt!

Etiketter Det svider i hjärtat, DN, Islamism, Oscar Hedin