Är feministisk porr möjlig?

Här är den essä jag publicerade i Arbetaren för några veckor sedan, fast i en något annorlunda version. Mycket nöje:

I ett rum på sjunde våningen kommer morgonljuset i strilar och lyser upp en stor dubbelsäng. Där ligger två kroppar, helt nakna, bortsett från en heltäckande kroppsstrumpa i hudfärg. Kropparna rör sig, börjar ta på varandra, smeka. En hand glider över ett skrev, ett bröst blir kysst. Efter ett tag blir det riktigt erotiskt men trots det går det inte att avgöra vilket kön kropparna har. Visserligen kan man väl ana en man och en kvinna men det går aldrig att säga säkert. Så plötsligt kommer en sax fram och hål klipps upp. Vi får se ett bröst, en mun, en kuk. Det slickas och sugs, kysses och pussas. Tillslut sliter kropparna av sig sitt extra hudlager och kastar sig i varandras famn. Mannen glider in i kvinnan, ömt och försiktigt, och kameran följer samlaget tills det plötsligt tar slut, mitt i.

Detta är den fantastiska inledningsfilmen till den nyutkomna ”Dirty diaries – 12 shorts of feminist porn”. Den heter ”Skin” och är på sätt och vis ett slags programförklaring; den gestaltar på ett mycket konkret sätt hur en ny pornografisk estetik föds. För genom att långsamt låta kropparna framträda uppfinner filmen mannen och kvinnan på nytt. Låt oss tvätta bort all symbolik tycks den säga, låt oss göra samlaget till en lek och inte till ett maktspel. ”Skin” är på så sätt ett försök att skapa en ny kravmärkt porr som inte väjer för heterosexualitet och penetrering. Den vill visa att det inte behöver vara så svårt att vara etisk och sexig på samma gång, och den lyckas alldeles utmärkt.

Hur är det då för den övriga filmen? Är den lika sexig, feministisk och genomtänkt som inledningen? Jag ska i den här essän titta närmare på de problem som en feministisk porrfilm ställs inför men först något om bakgrunden.

”Dirty diaries” är ett projekt där tolv konstnärer blivit ombedda att göra en porrfilm med hjälp av en mobilkamera. Filmerna är mellan sexton och fyra minuter långa och varje film har sitt eget tema. Det kan handla om allt från kvinnliga blottare till män i damkläder som onanerar i hissar. Filmen syftar därför till att vara bred snarare än konsekvent. Dock förenas filmerna i att de alla på något sätt vill bryta mot mainstreamporrens bildspråk och skapa något annorlunda. Lyckas de då?

Som jag ser det står den feministiska porrfilmen inför tre utmaningar. Dessa är att dekonstruera den manliga blicken, att synliggöra den manliga sexualiteten och att bryta ned rådande hierarkier. Låt oss titta på dessa en och en.

Att mainstreamporr utgår från den manliga blicken är väl knappast någon hemlighet. I film efter film har vi sett hur mannen tar kvinnan bakifrån medan kameran (blicken) är riktad mot hennes rygg och rumpa. Vi ser alltså scenen utifrån mannens perspektiv och vi förutsätts vara män (heterosexuella) som vill se kvinnans kropp och inte mannens. Detta är ett problem.

I boken ”Den ensamma fallosen” påpekar Anja Hirdman dock att problemet inte är att den manliga blicken konstruerar kvinnan som ett objekt för begär. Ett samlag bygger ju på att man begär en annans kropp och porrens objektiferande drag blir därför en förutsättning. Problemet handlar snarare om att den konstruerar kvinnan som den kroppsligt andra. I och med att det alltid är hon som görs till objektet börjar hon själv se sig med mannens ögon, hon gör sig själv till en anblick och resultatet blir en slags främmandegöring; många kvinnor beskriver i undersökningar hur de kan se sig själv utifrån under själva samlaget. De tenderar att vara mycket mera medvetna om hur de låter, hur de rör sig och hur de uppfattas än män i samma situation. I den feministiska porrfilmen blir givetvis detta problematiskt.

”Dirty diaries” löser det dock tjusigt många gånger. Låt mig ta ett exempel. I en scen får en kvinna oralsex och i mainstreamporren skulle kameran riktas mot hennes ansikte. Här riktas den istället från hennes ansikte ner mot mannen. Vad vi får se blir därför hur kvinnan tillfredsställs och inte hur hon blir tillfredsställd. Det är en enkel men viktig skillnad. Ett annat exempel är när mannens orgasm skildras med hans ansiktsuttryck och inte med en sprutande kuk. Det gör att vi förstår att det är kvinnan som tittar och att det är henne vi förväntas identifiera oss med i scenen.

Detta leder oss vidare till problemet med mannens osynliga heterosexualitet och bilden av hans kropp. För i mainstreamporren är den förvånansvärt frånvarande. Hans orgasm är ofta reducerad till en sprutande kuk och till skillnad från kvinnan är han oftast tyst när han knullar. Han står där bakom kameran eller i halvbild som en, som Hirdman kallar det, ”fragmentariserad kropp”, dvs. reducerad till bringa, ben och kön. En feministisk porr har därför som uppgift att synliggöra denna kropp och sexualitet som bara anas i mainstreamporren. I ”Dirty diaries” löses det på en mängd olika sätt. Det kan handla om allt från att visa mannens orgasm som en reaktion inte bara i hans kön till att låta en kvinna penetrera honom analt. I en film får vi se en man sitta och runka, smeka sig själv över bröstet och magen medan kameran rör sig runt, liksom inspekterande. Mannen blir på så sätt en kroppslig helhet, en varelse vars sexualitet sitter i hela kroppen och som förmår njuta på andra sätt än genom sin sprutande kuk.

Låt oss nu gå vidare och titta på hur ”Dirty diaries” gör för att bryta ned hierarkier. Här blir frågan betydligt mera komplicerad eftersom pornografi så gott som alltid bygger på dominans, maktrelationer och förnedring. Det är en slags porrens anatomi och det handlar därför om att förändra tankesätt, bildföljder och strukturer. Ett mycket intressant men tveksamt exempel är filmen ”Body Contact” som vi kan kalla för en porrdokumentär. Där lurar två kvinnor en man som de hittat via ett sexcommunity att de ska filma samlaget för eget bruk. Mannen velar fram och tillbaka men bestämmer sig tillslut för att medverka och efter sexscenen brister kvinnorna ut i skratt och imiterar mannen. Det är en fruktansvärd förnedringsscen och man blir som tittare rent illamående. Samtidigt förstår man att det är såhär de flesta porrfilmerna ser ut, fast med ombytta roller. För hur många gånger har man inte sett ett porrteam åka ned på stan och ragga upp en kvinna med löfte om att man ”bara vill fota”. Därefter har kvinnan övertalats till att medverka i regelrätt hårdporr och scenen slutar med ett sk. ”cumshot”, dvs. ansiktssprut.

Nu är som tur är inte alla filmer sådana att de bara vänder på rollerna utan flera försöker istället underminera hierarkier i grunden. Ofta handlar det om enkla saker som att inte bryta tagningen vid mannens utlösning, skildra sexet som ett samspel istället för ett aktiv/passiv-spel och att låta den lesbiska porren ta lika mycket plats som den heterosexuella. Notera att jag skriver den lesbiska och inte homosexuella för bögarna lyser nämligen med sin frånvaro i ”Dirty diaries”. Detta är en stor svaghet. Bögars sexualitet betraktas nämligen som äcklig till skillnad från lesbisk i stora delar av samhället och det blir därför en viktig uppgift för den feministiska porren att utmana denna föreställning. Mia Engberg, filmens producent, har dock påpekat att ett syfte med ”Dirty diaries” har varit att inte rikta fokus mot den manliga njutningen och kanske kan detta vara en förklaring till att man undvikit filmer med bara män. Men ändå, på något sätt känns det fel att bögen saknas, särskilt eftersom filmen i övrigt ger en så bred bild av sexualitet..

En annan av ”Dirty diaries” svagheter är att alla filmer är gjorda av kvinnor. Det ger lätt ett intryck av att feministisk porr är en kvinnlig angelägenhet, vilket också underbyggs av många tidningsrubriker, tex. ”Dirty diaries – porr för kvinnor”. Det ger en förbannat sorglig bild av mannen som ointresserad av rättvisa och jämställdhet. För ”Dirty diaries” är en porr lika mycket för män som för kvinnor. Den är inte gjord för att skapa en ny hegemonisk kvinnlig blick utan en blick som växlar mellan att vara manlig och kvinnlig. Att ha en manlig regissör som försökt ta sig ut ur sin egen blick hade därför varit en stor tillgång. Något för en ”Dirty diaries 2” kanske?

Men nog med kritik nu för på det stora hela är ”Dirty diaires” en fantastisk film. Den visar hur lätt det kan vara att bryta med en traditionell porrestetik och att de strukturer och diskurser som vi ofta betraktar som hegemoniska i själva verket är instabila och osäkra. Den är därför en nagel i ögat på porrindustrin eftersom den avslöjar hur falsk dess bild av sex är och hur lätt den går att bryta ner. Genom en enstaka kameravinkel, en borttagen censur eller ett annorlunda ljudspår ser vi helt plötsligt porren från en annan synvinkel. På så sätt är ”Dirty diaries” en slags pornografisk realism betydligt mera verklighetstrogen än den amatörporr som florerar på nätet.

Nu vill jag avslutningsvis bara säga att den feministiska porren ännu är i sin linda men att vi om några år förhoppningsvis har en uppsjö kravmärkta porrfilmer. För att vi ska ha det krävs dock en aktiv debatt som ännu saknas. Visserligen har väl ”Dirty diaries” fått en och annan spalt men det har i så fall handlat mest om bidrag och den innehållsmässiga analysen lyser helt med sin frånvaro. Det är synd. För ”Dirty diaries” är en smart och genomtänkt samling kortfilmer som både är sexiga och politiskt korrekta. Den visar att en feministisk porr kan ligga nära mainstreamporren och ändå långt ifrån.

”Dirty Diaries” vill ge en mera realistisk bild av vad sex är.

 

Nu är som tur är inte alla filmer sådana att de bara vänder på rollerna utan flera försöker istället underminera hierarkier i grunden. Ofta handlar det om enkla saker som att inte bryta tagningen vid mannens utlösning, skildra sexet som ett samspel istället för ett aktiv/passiv-spel och att låta den lesbiska porren ta lika mycket plats som den heterosexuella. Notera att jag skriver den lesbiska och inte homosexuella för bögarna lyser nämligen med sin frånvaro i ”Dirty diaries”. Detta är en stor svaghet. Bögars sexualitet betraktas nämligen som äcklig till skillnad från lesbisk i stora delar av samhället och det blir därför en viktig uppgift för den feministiska porren att utmana denna föreställning. Mia Engberg, filmens producent, har dock påpekat att ett syfte med ”Dirty diaries” har varit att inte rikta fokus mot den manliga njutningen och kanske kan detta vara en förklaring till att man undvikit filmer med bara män. Men ändå, på något sätt känns det fel att bögen saknas, särskilt eftersom filmen i övrigt ger en så bred bild av sexualitet..

Etiketter Dirty Diaries, feministisk porr, Mia Engberg