KRÖNIKA
Att Sverige är ett land i ekonomisk kris är knappast något som märkts på årets bokutgivning. 2011 är året då flest titlar någonsin har publicerats, skriver Rasmus Landström när han väljer ut höjdpunkterna under kulturåret som gått.
Att hänga med i bokutgivningen är numera inte bara ett heltidsjobb. Det är snarare tio. Att min sammanfattning av året därför blir en ytterst subjektiv betraktelse säger sig självt. Jag har valt att hänga upp den på tre punkter.
2011 var året då Karl Ove Knausgård drabbade Sverige
Visserligen kom den första delen av Min kamp året innan men det var först i samband med att den andra delen publicerades som verkets konturer kunde urskiljas. Det var en fullkomligt bländande syn. Inflytelserika kritiker som Jonas Thente och Nils Schwarz skrev att man sällan är med om så stora litterära händelser som Min kamp under ett kritikerliv och att jaget nu på allvar är tillbaka i svensk litteratur. Det bör också tilläggas att Min kamp genererat årets mest intressanta litterära debatt som kretsat kring författarens kvinnosyn och så kallade vitalism.
2011 var ett bra år för svensk poesi
Även om det till skillnad från förra året inte kommit så många spektakulära diktsamlingar måste 2011 ändå betraktas som ett vitalt år för poesin. Anledningen är uppenbar och stavas Tomas Tranströmer. Om honom har det vid det här laget skrivits hyllmeter. En annan anledning är den uppmärksammade poesiantologin 32/2011 som sammanfattade det förra decenniets poesi. Sådana insatser betyder oändligt mycket för den samtida lyriken. En annan sak som jag har observerat är att vi börjar se en större mångfald inom poesigenren. Det blåser allt mindre kring tidskriften OEI och alltmera sällan förs inåtvända diskussioner om ”språkets materialitet” på kultursidorna. Möjligen håller den svenska poesin på att bli alltmer politiskt utåtriktad. Teman som arbete, krig och konsumtionshets har präglat det senaste årets diktsamlingar. Det är bra.
2011 var ett vänsterlitteraturens år
Om de senaste årens tema för vänsterlitteraturen har varit främlingsfientlighet och islamofobi har det 2011 varit kapitalismen och den raserade välfärden. Nyligen publicerades en av de bästa böckerna om ekonomiska kriser som någonsin skrivits. Den heter Kapitalets gåta och är skriven av den marxistiska kulturgeografen David Harvey. Harvey lyckas där utförligt beskriva hur kapitalet aldrig löser de problem det stöter på utan ständigt skjuter dem framför sig. Till slut bildas en propp.
Kapitalismen är därför lika beroende av sina kriser som en pundare är av tjack; där korrigerar den sina inre motsättningar. Att läsa Kapitalets gåta är som att lägga örat mot sin samtid och höra hur hela systemet knakar i fogarna.
Kapitalets gåta är utgiven på det lilla förlaget Tankekraft. När jag tittar i min bokhylla ser jag ett pärlband av böcker med den eleganta TK-loggan på baksidan. Att 2011 varit ett vänsterlitteraturens år beror mycket på dem, men även på andra små vänsterförlag som Ordfront, Leopard och – inte minst – Karneval. Karneval har under året givit ut en fantastisk bok av Robert Skidelsky om Keynes och Mikael Nybergs suveräna Det stora tågrånet – en ingående granskning av SJ. Att dessa förlag finns är ett litet ljussken i en värld där mörkret sprider sig.
Förhoppning inför nästa år: Eftersom bokvärlden är en trög marknad kommer fenomen i samtiden med fördröjning. Ändå har den ekonomiska krisen redan gjort sitt inträde. Kanske kan vi hoppas på att 2012 ska spegla revolterna under det gångna året.
Årets bok: Mara Lee – Salome
•Jag har nog aldrig läst en så här mångtydig och komplex bok om att vara tonåring. Mara Lee är en av Sveriges intressantaste författare och Salome är hennes mästerverk. Aldrig trodde jag att en bok om balett skulle engagera mig såhär.
Årets film: Mike Leigh – Medan åren går
• Storbritanniens bästa regissör har gjort sin hittills bästa film. Stillsamt, varmt och humoristiskt om att befinna sig utanför och innanför familjens hägn.
Årets skiva: Directorsound – Two Years Today
• Multiinstrumentalisten Nick Palmers senaste skriva kom visserligen i slutet av 2010, men den är så bra att jag får gåshud bara av att tänka på den. Dessutom har den fått så gott som noll uppmärksamhet. Musiken är närmast omöjlig att beskriva men skulle kunna sammanfattas med de här orden: vimsig, romantisk, hawaiiansk instrumentalmusik med ett stort inslag humor.
(Texten publicerad i UD – som i samband med nyårsnumret läggs ner)
