Nina Powers Den endimensionella kvinnan är en sorgsen uppgörelse med dagens feminism. Rasmus Landström läser en angelägen bok som tyvärr känns något hafsig ibland.

Härom natten hade jag en märklig dröm. Jag drömde att jag satt i ett konferensrum i en källare omgiven av något slags granskningskommitté. Kavajprydda kvinnor med hårpiskor och leenden strama som munkavlar. Framför oss, på ett ekbord låg två rapporter som undersökte ett företag. I den ena rapporten stod det om att företaget hade varit inblandat i folkmord. I den andra stod det om kvinnlig underrepresentation i styrelsen. Det märkliga var att ingen ville prata om den första rapporten. Upprörda utspel följde på upprörda utspel. Patriarkatet och åter patriarkatet. Tillslut fick jag nog.

”Men hallå, folkmordet då”.

Det blev tyst i rummet och alla bara stirrade på mig. Oförstående blickar som borrade sig in i mina ögon. Sen vaknade jag.

Antagligen berodde drömmen på att jag de senaste dagarna suttit och ströläst i Nina Powers bok Den endimensionella kvinnan. Det är en bok som påminner om en sorgesång, en melankolisk betraktelse över dagens feminism och en uppgörelse med en rörelse som lämnat systemkritiken bakom sig. Enligt Powers är feminismen i dag ett slags pseudoradikal makeup. En ursäkt för karriärkvinnor att ogenerat ägna sig åt hedonism, chokladfrossa och vibratorsessioner. Feminismen har blivit ett framgångsrecept: gnäll lite på kvinnlig underrepresentation i bolagsstyrelser och vips så blir du gångbar i finsalongerna. Sådana svepande angrepp kryllar Powers bok av: hon attackerar modemagasin som Elle och Vogue, liberala debattörer och Hollywoodfilmer. Eftersom hon är filosofilektor i Storbritannien är hennes exempel ofta inhemska och mycket känner jag inte till. Men jag förstår ändå grejen. Skulle Powers vara svensk skulle hon antagligen attackera Amelia Adamo och hennes ytliga livsstilsfeminism, eller Camilla Läckberg, där höjden av frigörelse tycks vara att gnälla på sin man.

På många sätt är Powers bok angelägen. Det har länge funnits ett behov av en text som gör upp med den politiska korrektheten, från den vänstra planhalvan. Själv har jag till exempel länge retat mig på hur det har blivit kutym bland en viss typ av kulturskribenter att slänga sig med en queerfeministisk jargong. Ord som ”subversiv” och ”kroppslig desintegration” tycks ha blivit liktydigt med ”bra”. För några månader sedan hyllades till exempel ett skitprogram som Kungarna av Tylösand för dess ”subversiva potential” i Expressen kultur. Att ett gäng aspackade tonårstjejer från arbetarklassen knullade hejdlöst i tv framställdes som en uppgörelse med en ”offerdiskursen”. Detta är talande för den feminism som Powers attackerar. Vad ska vi ha feminismen till om den bara handlar om kvinnlig självhävdelse frågar hon sig? Blir den inte meningslös om den bara angriper en ”diskurs om kvinnligheten” och samtidigt accepterar den ekonomiska och fysiska verklighet inunder?

Jo, svarar Powers, i ett särskilt intressant avsnitt. För feminismens bestående insats är inte dess sociokulturella analyser utan att den upprättat en länk mellan hushållsarbete, reproduktivt arbete och lönearbete. Detta är en sammankoppling som kapitalet inte kan acceptera. För att behålla den reservarmé av arbetskraft som får dess skrangliga konstruktion att inte rasa samman måste kapitalismen förneka att hemmets och politikens värld hänger samman. Vad Powers tycks mena är alltså att feminismen per definition är antikapitalistisk (även om den inte alltid förstår det själv) och därför bör den vända sig mot arbetsmarknaden istället för livsstilsfrågorna. Att granska socioekonomiska problem, som feminiseringen av bemanningsföretag och callcenters, är med andra ord viktigare än de sociokulturella problemen.

Och jag håller givetvis med. Som rödskinn är det inte särskilt svårt att göra det. Det blir efterhand ett problem för boken. Stora delar av den framstår nämligen som ett hafsverk. Den endimensionella kvinnan är uppdelad i korta kapitel som fungerar som små slagdängor och titt som tätt späckar författaren dem med allsköns citat från vänsterteoretiker. Det gör att boken känns påfallande osjälvständig. Alltför ofta är det en Alain Badiou eller en Wendy Brown som drar slutklämmen. Att Powers dessutom vill framstå som slagkraftig med sitt slängiga språk, när hon i själva verket slår in öppna dörrar gör knappast det hela bättre. Som när hon ägnar ett helt kapitel åt att angripa Sarah Palins Feminism for Life. Då känns det mera som att hon sparkar undan kryckorna för en multihandikappad än bidrar med en relevant feministisk kritik.

(Texten publicerad i UNT 12/1)

Etnologen Signe Bremer skriver om människor i färd med att byta kön i Kroppslinjer. Rasmus Landström läser en intressant text om en sårig jakt på ett bättre liv.

I Lars Noréns Natten är dagens mor finns en scen där publiken drar efter andan. Pjäsens huvudperson, Ricky, står i vardagsrummet med en cigarett i mungipan och speglar sig. Plötsligt vickar han på höften, putar med baken och så händer det. Ricky tar av sig byxorna och kalsongerna, stoppar in penisen mellan benen och klämmer åt med låren. Det blir dödstyst. Vissa tittar generat bort, andra får stora ögon. Så brakar brodern in, tar Ricky i håret och slänger honom på golvet: ”Vad fan håller du på med? Du är ju för fan sjuk i huvudet!”

Jag har alltid föreställt mig att den där dödstystnaden inte bara beror på nakenchocken, utan att så många faktiskt känner igen sig. För ärligt talat, vilken man har inte stått framför spegeln och låtsat att han är kvinna? Ricky i pjäsen är varken transvestit eller homosexuell – det är inte det Norén vill säga – utan snarare handlar det om att människan är naturligt queer. Könet är en hårfin gräns som det är tämligen enkelt att överskrida och i ungdomen befinner vi oss alla i något slags gränsland. Norén är knappast ensam om att gestalta detta. Titta bara på Shakespeares komedier där crossdressing är ett återkommande inslag eller på Almqvists Drottningens Juvelsmycke där androgynen Tintomara rör sig i ett könets skymningsland; i ena stunden man, i nästa kvinna.

Men att det inte bara på ett kulturellt och socialt plan är lätt att överskrida könen utan också på ett biologiskt plan, är något som den moderna forskningen har insett. Idag är så kallad ”könskorrigering” ett ganska odramatiskt ingrepp. Ett par testosteronsprutor i baken (ibland kallade ”lyckosparkar”), ett avlägsnande av könsorganet och en bröstkorgskorrigering, och sedan finns det inget som hindrar Madeleine från att skriva Mats i passet. Idag är transsexualism en medicinsk diagnos vilket gör att könsoperationer kan göras inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen.  Ingreppen går snabbt och är relativt smärtfria. Detta betyder dock inte att själva processen fram till operationen är enkel.

I den i dagarna utkomna doktorsavhandling Kroppslinjer skriver etnologen Signe Bremer om människor i färd med att byta kön. Här fixeras såväl upplevelsen som själva handlingen av att hoppa över en gräns och spränga kroppslinjerna. Det är en i mångt och mycket angelägen text. Alltför ofta har forskningen kring transsexuella fokuserat på antingen det rent juridiska och medicinska eller också trasslat in sig i teoretiska diskussioner om vad ett kön egentligen är. Bremers avhandling väljer istället att i fenomenologisk anda att fokusera på den levda erfarenheten av könsbyte. Genom djupintervjuer, mejlkonversationer och bloggläsning har hon på så sätt försökt fånga hur medicin, juridik och kultur smälter samman.

Det är på många sätt en sårig historia som skrapas fram. Här berättas sorgliga historier om människor i självmordstankar, om män med fantasier om att slita ut sin livmoder för hand och om oförstående utredare. Många av Bremers undersökningsobjekt går omkring i en konstant oro. Ser mina knäskålar konstiga ut? Kommer skägget att fortsätta växa? Ser de att jag har östrogenplåster? Bland Bremers undersökningsobjekt frågar sig så gott som alla om de kommer att passera som det andra könet. Kommer livet någonsin att bli drägligt?

Att Bremers doktorsavhandling är en mycket intressant text står klart redan från början. Dock dras den med ett antal problem, varav två är stora. För det första är Bremers analys av samtalen och texterna tämligen stolpiga. Emellanåt svajar Bremers språk betänkligt och analyserna träffar allt som oftast fel. Som när författaren jämför väntan på en könskorrigering med asylprocessen. Det är en rent oetisk jämförelse, för när det gäller könskorrigering finns det ju en poäng med att låta processen ta tid. För det andra – och detta är en mera filosofisk invändning – är det något som skorrar falskt i Bremers tonfall. I inledningen av ”Kroppslinjer” skriver hon att avhandlingen bör placeras i en ideologisk och maktkritisk tradition. Och här kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynet: vadå maktkritisk?

För ärligt talat: hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen? Att med ett pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin? För om detta är höjden av emancipation, då kan jag inte låta bli att vara melankolisk. Själv ser jag transsexualism som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man måste justera kroppen. Transsexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller. Men missförstå mig inte nu. Detta betyder inte att jag har något problem med att människor könsopererar sig och jag håller helt med Bremer om att steriliseringskravet på transsexuella är absurt. Men att påstå att detta skulle vara ett ”maktkritiskt” påpekande, det skriver jag inte under på.

(Texten publicerad i UNT 8/1)

Att Sverige är ett land i ekonomisk kris är knappast något som märkts på årets bokutgivning. 2011 är året då flest titlar någonsin har publicerats, skriver Rasmus Landström när han väljer ut höjdpunkterna under kulturåret som gått.

Att hänga med i bokutgivningen är numera inte bara ett heltidsjobb. Det är snarare tio. Att min sammanfattning av året därför blir en ytterst subjektiv betraktelse säger sig självt. Jag har valt att hänga upp den på tre punkter.

2011 var året då Karl Ove Knausgård drabbade Sverige

Visserligen kom den första delen av Min kamp året innan men det var först i samband med att den andra delen publicerades som verkets konturer kunde urskiljas. Det var en fullkomligt bländande syn. Inflytelserika kritiker som Jonas Thente och Nils Schwarz skrev att man sällan är med om så stora litterära händelser som Min kamp under ett kritikerliv och att jaget nu på allvar är tillbaka i svensk litteratur. Det bör också tilläggas att Min kamp genererat årets mest intressanta litterära debatt som kretsat kring författarens kvinnosyn och så kallade vitalism.

2011 var ett bra år för svensk poesi

Även om det till skillnad från förra året inte kommit så många spektakulära diktsamlingar måste 2011 ändå betraktas som ett vitalt år för poesin. Anledningen är uppenbar och stavas Tomas Tranströmer. Om honom har det vid det här laget skrivits hyllmeter. En annan anledning är den uppmärksammade poesiantologin 32/2011 som sammanfattade det förra decenniets poesi. Sådana insatser betyder oändligt mycket för den samtida lyriken. En annan sak som jag har observerat är att vi börjar se en större mångfald inom poesigenren. Det blåser allt mindre kring tidskriften OEI och alltmera sällan förs inåtvända diskussioner om ”språkets materialitet” på kultursidorna. Möjligen håller den svenska poesin på att bli alltmer politiskt utåtriktad. Teman som arbete, krig och konsumtionshets har präglat det senaste årets diktsamlingar. Det är bra.

2011 var ett vänsterlitteraturens år

Om de senaste årens tema för vänsterlitteraturen har varit främlingsfientlighet och islamofobi har det 2011 varit kapitalismen och den raserade välfärden. Nyligen publicerades en av de bästa böckerna om ekonomiska kriser som någonsin skrivits. Den heter Kapitalets gåta och är skriven av den marxistiska kulturgeografen David Harvey. Harvey lyckas där utförligt beskriva hur kapitalet aldrig löser de problem det stöter på utan ständigt skjuter dem framför sig. Till slut bildas en propp.

Kapitalismen är därför lika beroende av sina kriser som en pundare är av tjack; där korrigerar den sina inre motsättningar. Att läsa Kapitalets gåta är som att lägga örat mot sin samtid och höra hur hela systemet knakar i fogarna.

Kapitalets gåta är utgiven på det lilla förlaget Tankekraft. När jag tittar i min bokhylla ser jag ett pärlband av böcker med den eleganta TK-loggan på baksidan. Att 2011 varit ett vänsterlitteraturens år beror mycket på dem, men även på andra små vänsterförlag som Ordfront, Leopard och – inte minst – Karneval. Karneval har under året givit ut en fantastisk bok av Robert Skidelsky om Keynes och Mikael Nybergs suveräna Det stora tågrånet – en ingående granskning av SJ. Att dessa förlag finns är ett litet ljussken i en värld där mörkret sprider sig.

Förhoppning inför nästa år: Eftersom bokvärlden är en trög marknad kommer fenomen i samtiden med fördröjning. Ändå har den ekonomiska krisen redan gjort sitt inträde. Kanske kan vi hoppas på att 2012 ska spegla revolterna under det gångna året.

Den amerikanska förortslivsstilen från 1950-talet är populär på nytt. Rasmus Landström läser vänstertänkaren David Harveys viktiga bok Kapitalets gåta och kapitalismens kriser och får – något oväntat – svar på varför.

I Richard Yates romaner är det sällan enskilda personer som står i centrum. Snarare är det de suburbana villaförorterna med sina ändlösa rader av villor som har huvudrollen. Här sträcker sig mil efter mil med prydligt välkammade gräsmattor, uppfarter med cabrioleter som glänser i solgasset och i bakgrunden upplöses ljuden från motorvägarna med de puttrande åkgräsklipparna. Här är det livsstilen snarare än de enskilda liven som står i centrum. En ny generation av människor med en storslagen dröm efter år av världskrig.

Jag har läst många romaner av Yates och funderat mycket över dem. Framför allt har jag funderat på varför dessa 50-talsromaner blivit så populära på nytt. Det har talats om hans briljanta berättarteknik och hans träffande skildringar av hemmafruar, och visst, Yates är förvisso en fantastisk porträttmålare, men förklaringen är ofullständig. Det är inte förrän jag läser David Harveys nyutkomna Kapitalets gåta som jag, lite oväntat, får svaret.

David Harvey är kulturgeograf och en av de ledande vänstertänkarna i dag. Han har gjort sig känd som en hårdför antikapitalist och en bildningsgigant med hela den ekonomiska historien i sin bakficka. I några av sina bästa texter drar Harvey svindlande paralleller mellan ohämmad finanskapitalism och de breda boulevarderna i Paris och som läsare sitter man ofta förstummad. Det är därför välkommet att förlag som Atlas och Tankekraft påbörjat en utgivning av hans viktigaste verk.

I Kapitalets gåta, som är Harveys allra senaste bok (habilt översatt av Oskar Söderlind) gör han det som han är allra bäst på. Han drar paralleller mellan geografi och ekonomi. Här framträder hela den postkommunistiska världen i all sin sorglighet, med slokande hyreshus, spökstäder och genomkommersialiserade centrum. Och i bakgrunden står klåfingriga finanskapitalister och håller i trådarna. Kapitalets gåta har marknadsförts som en bok om den samtida ekonomiska krisen men lika mycket är det en historieskrivning över de senaste trettio årens ohämmade kapitalism. Och även om boken bitvis är långrandig är det fullkomligt oumbärlig läsning för den som vill förstå de senaste årtiondenas ekonomiska utveckling.

I ett av bokens allra bästa kapitel skildrar Harvey efterkrigstidens Amerika. Detta var en tid då Roosevelts New Deal rådde. Fackföreningarna var starka, reallönerna höga och finanskapitalismen reglerad. Detta var med andra ord en tid då kapitalet var tillbakapressat. En stor del av det överskott som producerades gick tillbaka till de arbetande klasserna eller offentliga investeringar. Kapitalet stod med andra ord inför ett problem: man behövde flytta över den offentliga konsumtionen till den privata sektorn. Hur göra? Lösningen blev den amerikanska villaförorten. I glansiga magasin och på neonflimrande jätteskyltar marknadsfördes nu en livsstil utanför staden med tv-apparater, luftkonditionering och två bilar vid uppfarten (tänk paret Wheeler i Revolutionary road). Stora lånefinansierade motorvägssatsningar inleddes vilket ledde till ett stegrat oljeberoende. Detta skapade en grogrund för det som kom att kallas den amerikanska livsstilen med den bilpendlande, republikanska medelklassamerikanen, som tillbringade lördagarna på köpcentret, som ideal.

Så kom 1970-talet, Reagan och avregleringsyran. Nu inleddes ett veritabelt krig mot facken och de höga reallönerna, med en minskad konsumtion som resultat. Kapitalet stod återigen inför ett problem och lösningen är i dag välkänd. Subprimelån och värdepaperisering, det vill säga uppstyckandet av lån och spridning av riskerna, var några av de verktyg som användes för att få den allt fattigare medelklassen att fortsätta konsumera. Följderna blev en ekonomisk kris av sällan skådade mått och ett fiktivt finanskapital vid tronen. Som Harvey påpekar har hundratals finanskriser drabbat världen sedan 1973 (att jämföra med bara några få mellan 1945-1973) och flertalet av dem har haft sin upprinnelse i just fastighetsmarknaden och stadsplaneringen.

Så vad är det då Harvey vill säga med denna historieskrivning? Väldigt enkelt skulle man kunna sammanfatta det så här: När kapitalet stöter på problem i sitt krav på ständig tillväxt skjuter det problemet framför sig istället för att lösa det. Det kan tillexempel vara att marknadsföra en ny livsstil för att suga upp överskottet. Men det kan också vara att införa ny teknik som skapar arbetslöshet och en flytande reservarmé som pressar ner lönerna. Slutligen ansamlas dock dessa problem i en blodförstoppning – en kris.

Och där kommer vi alltså tillbaka till Yates. För det Yates skildrar, och så skickligt genomskådar, är hur drömmen om det egna hemmet vid motorvägen snarare är en mardröm. I böcker som Revolutionary road och Disturbing the Peace blixtbelyser han med iskall skärpa hur amerikanska medelklassfamiljer snärjts i ett nät av illusioner; fabricerade drömmar om familjen med stort F, men där allt egentligen handlar om att expandera sin villa och sin gräsmatta. Här skildras med andra ord den mentalitet som senare skulle föda krisernas årtionden. Därför är såväl Richard Yates böcker som David Harveys bok något av det viktigaste man kan läsa i dag. Lägger man örat mot dem och lyssnar riktigt noga kommer man höra hur hela vårt system knakar i fogarna.

(Texten publicerad i UNT 22/12)

Den där osäkerheten, den satte sig i kroppen på mig under vinterdagen samtidigt som den mörkröda solen lade sig tungt över det snöklädda fältet.

När jag slog igen ”Yarden” minns jag också att det kändes som om jag hade läst något helt nytt.

Nu i efterhand kan jag se att det Lundberg gjorde så bra var att han gestaltade hur arbetet framkallade ett inre tillstånd. Plötsligt hade den moderna arbetsmarknaden blivit skildrad inifrån och arbetarlitteraturen hade blivit existentiell. Vad Lundberg gjorde så briljant var att han malde råa scener från bemanningsbranschen genom ett poetiskt maskineri och ut kom en prosa lika angelägen som drabbande.

Anledningen till att jag skriver om ”Yarden” i dag (jag har gjort det många gånger förut) är den i dagarna utkomna ”Prekaritet 2.0” av Ivor Southwood. Det är en tunn bok, utgiven på det lilla vänsterförlaget Tankekraft, och skulle kunna beskrivas som en teoretisk överbyggnad till ”Yarden”. Här försöker Southwood i filosofiska termer beskriva det som Marx en gång kallade det ”temporära eländet” på arbetsmarknaden.

Men i likhet med ”Yarden” är det också en slags underjordisk dagbok, fylld av anteckningar från det helveteshål som kallas bemanningsbranschen.

Bokens titel, ”Prekaritet”, är en term som fått sin moderna betydelse av filosofen Paul Virno. Det är ett försök att beskriva det tillstånd som uppstår när två typer av osäkerhet smälter samman. Det handlar dels om den konkreta oron för att ställas utanför arbetsmarknaden, som samhället tidigare hanterat.

Men det handlar också om den mera diffusa oro som saknar ett tydligt objekt. Denna oro, menade Virno, tog religionen eller filosofin förr i tiden hand om. Men i dagens postmoderna globalsamhälle när samhällets skyddsnät alltmer trasas sönder smälter känslorna samman. Att vara arbetslös blir med andra ord tillstånd av existentiell nöd.

Själv ställer jag mig dock aningen skeptisk till att känslan av prekaritet skulle vara någonting nytt. Detta tenderar att dölja kontinuiteten i den kapitalistiska exploateringen. För jag är övertygad om att den tomhetskänsla som en kvinna vid ett telemarketföretag känner när hon med tillgjord röst försöker övertyga någon om att köpa nya strumpor inte skiljer sig avsevärt från den känsla som 1800-talets fabriksarbetare kände vid bandet.

Marx kallade det för alienation, och jag ser ingen egentlig anledning till att hitta på ett nytt begrepp.

Dessutom håller jag med den marxistiska geografen David Harvey, som kritiserat begreppet för att i onödan segmentera arbetarklassen. ”Prekariatet”, menar Harvey, har inte andra intressen än den övriga exploaterade arbetarklassen. En undersköterska och en daglönare är utsatta för samma ekonomiska förtryck, fast i olika grad. Harvey poäng är alltså att man precis lika gärna kan använda den gamla termen ”proletariatet”.

Nu betyder detta inte att Southwood skrivit en bok som saknar skärpa. Tvärtom är ”Prekaritet 2.0” en oerhört träffsäker beskrivning av den moderna arbetsmarknaden. Southwood talar om en ”privatisering av arbetslösheten” där ansvaret alltmer läggs på den enskilde individen.

Tänk bara på de i Sverige så omhuldade jobbcoacherna som ska lära arbetssökande att le rätt under intervjun och ha en ”positiv utstrålning”. På så sätt läggs hela tyngden på den enskilde individen vilket givetvis omhuldas av arbetsledarna (”du har inte rätt attityden för det här jobbet”) och hamnar man i Fas 3 är det helt och hållet ens eget fel.

Southwoods bok kryllar av sådana exempel. I långa, målande scener beskriver han känslan av att gå runt med en trasig sopkorg och en tillfällig anställning medan budskapet ovanifrån trycker ner honom i stövlarna: ”du är din egen arbetsgivare, du är ditt eget kontor – och glöm för fan inte bort att svara i mobilen, annars blir det inget jobb på veckor”.

”Prekaritet 2.0” är med andra ord en mycket angelägen bok.

Den demaskerar effektivt den asociala ingenjörskonst som med sin smetiga ”var positiv”-attityd sminkar över den existentiella nöden.

På så sätt fungerar den också som en välskriven pendang till Barbara Ehrenreichs bok ”Gilla läget” som kom häromåret. Läses böckerna tillsammans ger de en bred bild av det moderna samhället.

År 1818 var Joseph Jacotot (1770-1840) med om en märklig upplevelse. Som revolutionär hade han tvingats i exil i Holland där han fått en tjänst vid ett universitet i fransk litteratur. Problemet var att han inte kunde ett ord holländska och hans elever talade inte franska. Men Jacotot var inte den som gav upp i första taget. Med hjälp av en tolk förklarade han för sina elever att de skulle inhandla ett exemplar av Fénélons Télémaque som nyligen kommit i en tvåspråkig utgåva. Sen skulle de med egna ord redovisa vad boken handlade om, på franska. Jacotot hade stora förhoppningar på sina elever.

De skulle uppfyllas, och mer därtill. En vecka senare kom eleverna tillbaka, numera franskspråkiga, och det enda de bar med sig var varsitt exemplar av Fénélons roman.

Jacotot var förstummad. Vad hade han funnit? En ny undervisningsmetod? Hade han verkligen lärt dem något han själv inte kunde: att överföra holländska till franska? Snabbt gav sig Jacotot ut i universitetsvärlden för att testa sin nya metod i andra områden. Han började undervisa i piano och måleri, två ämnen han var helt okunnig i. Efter några år blev han berömd som en inflytelserik pianolärare. Metoden fungerade. Men vad innebar den?

Denna fråga ställer Jacques Rancière i den på svenska nyligen utkomna Den okunnige läraren. Svaret blir ett slags filosofisk kullerbytta: metoden innebär att alla människor i grunden är jämlika. Ett radikalt svar som kräver sin förklaring. Men först några ord om själva boken.

Den okunnige läraren är en mycket originell liten text som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan en intellektuell biografi och en pedagogisk stridsskrift. Den skulle också kunna beskrivas som ett slags grundforskning i jämlikhet och ett extrakt av Rancières anarkistiska tänkande. Boken publicerades 1987 men eftersom den imiterar Jacotots lite ålderdomliga stil känns det som om den lika gärna skulle kunna vara från 1818. När jag läser den, i Kim West förtjänstfulla översättning, börjar jag leka med tanken att våra svenska bildningsfäder (och mödrar) skulle ha läst den. För var inte folkhögskolan, med sin idé om att ge medborgarna makten över sitt eget liv eller studiecirklarnas idé om självbildning, just ett praktiserande av Jacotots/Rancières metod? Och utgick inte Ellen Keys tanke om ”tillägnelse” från föreställningen om allas naturliga jämlikhet?

Rancière skulle förmodligen svara ja på frågorna, men samtidigt varna för faran med att institutionalisera Jacotots metod. Metoden bygger nämligen på ett mycket radikalt antagande. Detta antagande skulle kunna beskrivas så här: i stället för att göra jämlikheten till ett slutmål för undervisningen måste den vara en utgångspunkt. Den måste verka underifrån, likt ett mycel, och hålla institutionerna vid liv. På så sätt är metodens mål och mening inte att dra upp eleverna ur okunnighetens träsk, utan ur självföraktets. Den syftar i första hand till frigörelse, för det är först då som eleven kan förstå behovet av bildning.

I ett av bokens allra intressantaste avsnitt diskuterar Rancière begreppet ”förklaring”. Det är ett ord han, liksom Jacotot, ogillar. Att ”förklara” är nämligen en hierarkisk undervisningsmetod. I ”förklararens” världsbild är elevens ”oförmåga att förstå” en bärande fiktion i vilken förklararen själv träder in och löser upp knutarna. Den bygger på föreställningen om att det bakom varje text finns en annan, enklare text, som läraren kan demaskera för eleven. Mot detta ställer Rancière/Jacotot ”översättningen”, som saknar denna hierarkiska dimension. Översättningen bygger på att eleven själv träder in i texten, och i stället för att förklara dess logik förflyttar den till ett annat idiom. På så sätt blir lärarens uppgift inte att undervisa eleven utan att stänga in honom i ett problem. Därefter intalar han eleven att det bara är han själv som har redskapen att ta sig ut.

Så formulerar Rancière/Jacotot sin emanciperande molekyllära. Och när jag läser det blir jag plötsligt väldigt melankolisk. För plötsligt inser jag hur dagens skoldebatt skrider rakt in i klorna på ”förklararna”. Jag hör Björklunds tal om lärlingsutbildningar, om att ”befria” de praktiska programmen från teoretiska ämnena och allsköns estetiskt bjäfs och i bakgrunden knattrar Maciej Zarembas tangenter sin hyllning till katederundervisningen, direkt från DN-skrapan. Och då inser jag att problemet med denna riktning inte är vart den leder (”Björklund vill tillbaka till femtiotalets skola” och så vidare), utan vad den utgår ifrån. Den Björklundska skolan utgår nämligen ifrån att vi i grunden är ojämlika och att utbildningen ska anpassas till det, och under mig nästan känner jag hur Key och Jacotot roterar i sina gravar.

Att Rancières bok knappast kommer tjäna som något motgift mot denna utveckling står klart. För det är den alldeles för spretig och dessutom är den knappast något inlägg i skoldebatten. Däremot fungerar den utmärkt som en filosofisk pil att sätta i den Björklundska skolans underrede. Långsamt sipprar vattnet in.

(Texten publicerad i UNT 10/12)

Terry Eagleton är en av samtidens argaste kritiker. I sin nya bok diskuterar han Karl Marx i finanskrisens spår. Mångfasetterat, konstaterar Rasmus Landström.

Få personer är lika arga som Terry Eagleton. Med ett fyrtiotal böcker bakom sig, om allt från Jesus till Jacques Derrida, tycks han, i alla fall i varannan bok, skriva i fullt raseri. Det har gjort att Eagleton under de senaste tio åren seglat upp som en av de mest underhållande belackarna av postmodernismen. Eller kanske inte så mycket postmodernismen som de vulgära varianterna av den. Med formuleringar som att postkoloniala studier blivit ett ”postmodernismens utrikesdepartement” och att man inte kan ”dekonstruera ett spädbarns skrik” har han blivit något av en intellektuell spjuver. Samtidigt har den brittiska litteraturprofessorn hållit stenhårt på sitt upplysningsideal: i bok efter bok har han introducerat socialistiska tänkare, med frenesi försvarat framstegstanken och på ett närmast heroiskt sätt grävt en röd skyttegrav längst fram vid fronten. Han har, kort sagt, blivit en av vår tids viktigaste vänstertänkare.

Därför är det glädjande att Tankekraft i dagarna publicerar hans allra senaste alster. Varför Marx hade rätt är en bok skriven i sviterna av finanskrisen. Den har ett gråmelerat, avskalat omslag som signalerar lärd akademisk utläggning. Det är lite synd, för Varför Marx hade rätt riktar sig knappast mot spränglärda akademiker. Snarare skulle den kunna beskrivas som en marxistisk pekbok eller en ”socialism for dummies”. Och detta säger jag helt utan förakt i rösten. För få personer är så omsvärmade av imbecilla rykten som Karl Marx. En bok som går tillbaka till grunderna i hans tänkande känns med andra ord helt rätt.

Låt mig ta ett exempel. En av de vanligaste föreställningarna om Marx är att hans tänkande visserligen är fint i teorin men att det oundvikligen leder till totalitarism. I teorin må det kommunistiska manifestet vara utopiskt skimrande men i slutändan blir det alltid Mao-uniformer, åsiktsförtryck och proletariatets diktatur av det. Detta är en märklig föreställning. Den grundar sig nämligen i att Marx skulle vara på det klara med hur socialismen skulle förverkligas, vilket han absolut inte var. Marx började som en klassisk utopiker i Thomas Mores anda, fantiserande om en naken framtid i det gröna som skulle förverkligas i ett trollslag. Så kom den första internationalen och Marx började intressera sig för opinionsbildning och fackföreningar. Socialismen skulle komma genom långsiktigt arbete. Mot slutet av sitt liv ändrade sig Marx igen när revolutionen i Paris genomfördes 1871. Nu var det den snabba omstörtningen och ”proletariatets diktatur” som gällde (för övrigt beteckningen på ett extremdemokratiskt statsskick i Pariskommunen).

Marx var med andra ord en politiskt ambivalent person. Likt en annan Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg bytte han fot flera gånger inför en framtid höljd i dunkel och hävdade bestämt han själv ”inte var någon marxist”. Det är denna Marx som Eagleton försöker fånga i rockskörten. Hos Eagleton blir Marx en mångtydig tänkare, en agitator med Janusansikte och samtidigt, en djupt beläst filosof. Det är befriande. Det har länge funnits behov av en Marx i bredbild här i Sverige, en nyanserad bild bortom den nyliberala propagandan och för det ska såväl Tankekraft som översättaren Maria Åsard ha en stor eloge. Eagletons bok fungerar som ett marxistiskt bottenplan och en grund att stå på för unga socialister. Här avlivas i rask takt myter som att Marx skulle ha varit emot marknadsekonomi och för total jämlikhet. Marx var emot kapitalismen, vilket inte är synonymt med marknadsekonomi, och för en politik som formulerades utifrån behov, inte utifrån att alla var likadana. Och även om jag hade önskat att Eagleton emellanåt kunde höja sig aningen över detta bottenplan är det en i grunden spännande och tankeväckande bok.

En diskussion saknar jag dock i Eagletons bok. Det är den kring Marx kritikbegrepp, som i efterhand framstår som hans kanske mest bestående insats. En vanlig föreställning i dag är att kritikutövandet innebär att man i en text pekar på det som var bra och det som var dåligt. Handlingen var bra men språket sådär, boken får en svag fyra. Detsamma gäller för samhällskritiken. Man säger: vi borde investera lite mer i tåg och konsumera mindre. För Marx innebar kritik dock något helt annat. I stället för att komma med orimliga förslag som aldrig kommer förverkligas vidgade Marx kritikbegreppet till att handla om själva ramarna för det tänkbara. Hans brännande fråga var: vad kan vi göra utifrån dessa förutsättningar och, framför allt, vad kan vi inte göra? Hade Marx varit litteraturkritiker hade hans ständiga fråga till litteraturen varit: hur långt kan vi tänka med detta verk? Vad säger det om litteraturens betingelser? Och inom samhällskritiken: hur långt sträcker sig våra möjligheter? På så sätt lyckades han alltid höja sig över den aktuella debatten och ta ett större grepp på samtiden. I dag, när kapitalismen ligger i dödsrosslingar och kulturkritiken tenderar att reduceras till konsumentupplysning, känns det mera aktuellt än någonsin.

(Texten publicerad i UNT)

Stjärnförfattaren Mircea Cartarescus dagbok är en trögflytande ocean av kverulans och leda. Rasmus Landström blir trött, men uppskattar realismen.

”Hur, om inte med fåfängan, rättfärdigar man beslutet att publicera en dagbok? Det är som att hänga ut sina röntgenplåtar offentligt och vara stolt över sitt skelett och sina inre organ.”
Så skriver Mircea Cartarescu på sidan 393 i sin dagbok. Jag antecknar i marginalen: ”typisk formulering”. Jag har under den senaste veckan suttit och läst i dagboken. En monstruös skrift, 668 sidor lång och tätskriven som en persisk matta. Meningar som den ovan hittar jag på varje sida. Den har ett slags formell elegans över sig, förefaller självförebrående men är i själva verket kokett. Jag vänder sida, det svider i ögonen och jag börjar på ett nytt stycke monoton prosa. Plötsligt känner jag mig förtvivlad. Hur ska jag orka med denna nästan 700 sidor långa klagoskrift?

Mircea Cartarescu, rumänsk författare och poet, har under de senaste åren dykt upp som en bubblare i nobelprissammanhang. Han har kallats den sista romantikern och nämns ofta i samma andetag som Herta Müller, vilket är en aning missvisande. Visserligen finns det mycket hos Cartarescu som påminner om Müller – den konturskarpa surrealismen och de svindlande meningarna som liksom dyker in i sig själva – men till skillnad från Müller är Cartarescu prosa världsfrånvänd och drömmande.

I Sverige, liksom i övriga världen, är han mest känd för sin tusensidiga Orbitór-svit. Det är en märklig samling böcker vars undertitlar säger mycket om dem: ”vänster vinge”, ”kroppen” och ”höger vinge”. En romantriptyk formad som en fjäril (eller ängel) vars förkonstlade prosa är ett försök att fånga en hel stad (Bukarest) genom att vara i flera tider samtidigt. Orbitór-triologin har kallats allt från en ”postmodern ikonostas” till en klassisk utvecklingsroman och själv läste jag den för några år sedan när jag var i New York.

Jag har ett starkt minne av upplevelsen; den svindlande känslan av de höga skyskraporna som smälte samman med de barocka meningarna och det vita, fluorescerande ljuset som tycktes strömma ut ur romanerna. Jag minns att jag blev tagen, även om jag nu i efterhand anser att jag överskattade dem en aning.
I dagboken är det skrivandet av just Orbitór-sviten som står i centrum. Eller rättare sagt, om icke-skrivandet av den. För sida upp och sida ner fylls dagboken av Cartarescu kverulans. Här beskrivs hur han varje dag sätter sig framför ett tomt ark, spänner upp nervsystemet och så… ingenting. För istället för att skriva ägnar sig Cartarescu åt att gnälla. Han har ont i magen, sover illa och håret ser ut som ett borst.

Han fladdrar fram och tillbaka mellan europeiska städer, beklagar sig över att han inte får några priser (och när han väl får dem är det fel priser) och titt som tätt bråkar han med hustrun. Han läser ”giganterna”; klär sig i klassikerna likt en dam med lite för många smycken, och ständigt känner han sig underlägsen. Min hjärna, skriver han, leviterar i min skalle likt en utsliten kula i en datormus. Jag kan inte skriva längre! Buhu.
Så fortsätter det, dag ut och dag in. År av skrivlöshet passerar medan Cartarescu åker runt och föreläser. Han bor i Berlin ett tag men flyttar snabbt tillbaka till Bukarest där han förför en studentska. En Diotima med ”guldhöljd kropp” som han smeker tills den skälver. ”Pärlemortungan” likt ett fladdrande rosenblad. Givetvis är hon tjugo år yngre.

Som läsaren säkert förstår har jag inte bara svårt att stå ut med dagboken utan även med Cartarescu själv. Ett tag funderar jag till och med på att ge upp och för första gången skriva en ”fuskrecension”. Men så kommer jag fram till att det ändå är värt att läsa vidare. För dagboken är trots allt inte ointressant.
Cartarescu må vara en världsfrånvänd skönande, men bakom de kletiga formuleringarna om att hans medvetande är ”ett sjudande slamträsk av drömfragment” döljer sig en modern livspusslande småbarnsfar. På ett tidsenligt sätt gnäller han om hur jobbigt det är att vara man. Alla dessa förpliktelser! När ska jag få tid att skriva när blöjor ska bytas och mat ska lagas? När han skriver om att han sparar ut en ”valrossmustasch” antecknar jag därför att detta skulle kunna vara ett blogginlägg med ”dagens outfit”. En Nietzsche a la 2002.

Dessutom kan jag inte förneka att det bitvis är fascinerande att följa Cartarescus skrivprocess. Aldrig någonsin har det blivit tydligare att skrivandet är ett hantverkskunnande och att författare är tålmodiga och hårt arbetande varelser. Cartarescu längtar, som han uttrycker det, efter att skriva ”inifrån litteraturen” och vara ett med sin inspiration, men för att komma dit krävs ett tröstlöst stenograferande av ett obegripligt inre.
Oftast framstår texterna som hieroglyfer och bitvis kan jag faktiskt förstå författarens klagan. Vilket Sisyfosarbete skrivandet ändå är.
Att Cartarescus dagbok nu finns på svenska är alltså bra, även om jag har svårt att tro att särkilt många kommer orka ta sig igenom den. Men det är mödan värt; lyckas man tränga igenom de koketta formuleringarna döljer sig där ett förmänskligat porträtt av skrivprocessen. På så sätt fungerar dagboken paradoxalt: den ger en avromantiserad bild av skapandet, sprungen ur en fullblodsromantikers vardag.

(Texten publicerad i UNT)

Så skriver den danska poeten och romanförfattaren Inger Christensen (1935-2009) i den på svenska nyutkomna ”Azorno”. Stycket är en nyckelpassage i romanen och säger något om såväl tiden som själva texten. ”Azorno” är en komplex bok uppbyggd kring en lantlig idyll i Schweiz, ett alplandskap som tycks taget direkt ur en reklamkatalog. Här kryllar det av vildvinsrankor och rodnande moln, av fladdrande växtgardiner och murgrönor med bleka klängfötter. I bakgrunden slår havet mot klipporna och från solrummet slingrar en rökorm från en pyrande cigarett. Det är kort sagt en fullkomligt opersonlig vykortsbild som målas upp och som måste förstås utifrån nyckelpassagen ovan. Hur kunna beskriva på något annat sätt när reklamspråket har ett grepp om en?

Handlingen i ”Azorno” är på samma gång enkel och märklig. I centrum står en författare, Sampel, som tecknas från fem olika vinklar av fem olika kvinnor. Snabbt förstår man att dessa kvinnor är förälskade i Sampel och att de har olika roller i hans liv; en är hans hustru, en annan hans älskarinna och en tredje tycks vara en mentalpatient som Sampel har förfört. En dag möts kvinnorna i den lantliga idyllen i Schweiz för att förhandla om mannen och romanen rör sig obönhörligt mot katastrofen. Men egentligen är inte detta så viktigt. För ”Azorno” är inte en roman i ordets vardagliga bemärkelse och handlingen är snarare en ursäkt för att få utforska olika röster, laborera med språk och undersöka rörelser i texten.

På så sätt skulle ”Azorno” kunna beskrivas som text om romankontraktet snarare än en egentlig roman. Vad innebär egentligen en intrig, hur avgränsas en karaktär, ett jag, och vilka språkliga operationer krävs för detta? Det är frågor som ”Azorno” ställer och sedan rör sig rastlöst kring. Snabbt förstår man att kvinnorna i romanen inte är självständiga, de glider in och ut ur varandra, lånar varandras röster och i sin beskrivning av Sampel återkommer de ständigt till samma bild. Dykaren som stiger upp på den hårda klippan som tycks bära havets vågsvall inom sig. Infallsvinklarna smälter samman och likformas. Språket talar oss snarare än tvärtom.

I denna bemärkelse är ”Azorno” en väldigt tidstypisk roman. Den är skriven 1967 och djupt präglad av dåtidens modefilosofi – strukturalismen – som det senaste decenniet åter blivit populär med de så kallade språkmaterialisterna. Idén om att människan inte alls var fri utan underkastad de språkliga strukturerna kom under 80-talet att bli något av en dogm. Hos Christensen kan vi dock se ett lekfullt förhållande till dessa idéer och till skillnad från dagens träiga språkpoesi bärs Christensens texter av en upptäckarlusta.

Att detta tidsdokument nu finns på svenska är därför något av en välgärning. Det må inte vara Christensens allra bästa text, själv håller jag diktsamlingarna ”Det” och ”Alfabet” aningen högre, men den är ändå viktig. Det är en text som visar att Christensen kunde röra sig lika fritt i prosan som poesin och skriva lika rafflande romaner som sina samtida: Marguerite Duras, J.M.G. Le Clèzio och Alain Robbe-Grillet. För detta ska också översättaren Marie Silkeberg ha en stor eloge. Hon är något av en mästare på att lyssna in Christensen och överföra henne till svenska.

Slutligen bör sägas att ”Azorno” knappast är en roman man hastar igenom på väg till jobbet. Det är en bok som kräver uppmärksamhet och omläsning. Men läser man den bara tillräckligt vaksamt kommer den att öppna ens språkporer och flöda in i medvetande likt ett solglitter i ett instängt rum.

(Texten publicerad i UD)