S:t Tommy af Svenskan

Jag håller ju för tillfället på och harvar med en magisteruppsats i litteraturvetenskap som är tänkt att handla om litteraturkritik och därför tillbringar jag emellanåt dagarna i Carolinas mikrofilmsarkiv där jag läser in kritikhistorien. Det är förbannat roligt, särskilt när man får ta del av gamla debatter och munhugg. Nu har jag nyligen följt den sk. obegriplighetsdebatten från åttiotalet och häpnat. Inte bara av Åsa Beckmans kloka ord om den moderna kvinnliga lyriken utan även över motståndarsidans idioti. Jag tänker framförallt på Tommy Olofsson, som då, liksom nu är ett av SvD:s stora namn. Idag tänker jag på honom mest som en snäll gammal gubbe med en lyhördhet gentemot lyriken, ung som gammal. Därför blir jag så häpen över hans fullkomligt rabiata hållning då, hans rasande angrepp mot samtidskulturen och hans idiotiska idéer om sammansvärjningar. Låt mig återge det värsta.

Det börjar med hans recension av Ann Jäderlunds ”Som en gång varit äng”. Det är en till stora delar positiv recension som erkänner Jäderlunds hantverksskicklighet och teknik. Men på slutet av recensionen vänder Olofsson plötsligt. Trots skickligheten är dikterna hjärtlösa. Där har något mekaniskt över sig och i strukturerna finns ”inga varma strömmar”. Olofsson tycks mena att kvinnor ska skriva kvinnligt, dvs. varmt och vackert, inte logiskt och knivskarpt.  Sen blir han bara värre. För plötsligt får han för sig att skriva svävande om dikterna, skildra tekniken metaforiskt. Det blir katastrofalt. Läs detta stycke och prova att byta ut ord som ”dikterna”, ”poeten” och ”Jäderlund” mot ”henne” och ”ungmön”.

”Dikterna betyder så litet som möjligt, bäddar tryggt in sig i sina egna motsägelser och släpper ifrån sig ett minimum av belöning åt den som vill löpa linan ut och är beredd att ta Ann Jäderlund på orden. De antyder mening, men stänger sedan om sig. De låter sig villigt möbleras med traditionella motiv och symboler, men sedan smäller de igen dörren. Genom nyckelhålet viskar poeten med flickaktig förtjusning.”

Handlar det om poesi frågar man sig eller handlar det om en svekfull kvinna som både lockar och avvisar på samma gång? Åsa Beckaan påpekar detta senare i sin artikel och uppmanar Olofsson att träna på att lämna sitt kön. Inte så lätt när man tror sig vara en riddare. Nåväl. Eländet fortsätter efter Beckmans artikel med ett rasande svar från Olofsson där han skriver att Beckman minsann borde veta hut som uppmanar honom att lämna sitt kön. ”Var? Till vem? Kraven på [oss] svenska litteraturkritiker blir alltmer extrema”. Ja, tänk. Olofsson framstormar i ännu en rasande artikel i sin uppgörelse med ”DN-kotteriet”. ”Åsa Beckman är en av redaktörerna för BLM, och hon har kanske just som lektör – hon eller hennes pappa Erik Beckman – något finger med i den utgivning av unga lyriker som Bonniers står för”. Aha… en konspiration. Och självklart är det Pappa Erik som står bakom för redaktörer som henne duger ju bara åt Kamratposten. Olofsson fortsätter: ”Stockholm är ett föraktligt Sparta i norr, tänker jag ibland, fyllt av vänskapskorruption och hetsjakt på personer som vägrar att hålla sig till den senaste säsongens konsensus. Själv ingår jag inte i någon kulturell maffiabildning. Jag är kritiker och inget språkrör.”

Detta är som sagt bara ett smakprov på den sörja som Olofsson spyr upp i artikel efter artikel runt denna tid, emellanåt påhejad av sina kollegor Gellerfelt och Söderquist men mestadels står han där själv. Så vill han i alla fall utmåla det, han har ju iklätt sig rollen som riddare. Man läser ömsom förbannad, ömsom generad. Mestadels är det dock bara märkligt hur blind denne man tycks vara för könsstrukturer och tendentiösa läsningar. Det blir därför extra lustigt när man tänker på att han anklagade Beckman för att läsa med skygglappar. Han, mannen med visiret rakt framför blicken. Well well. Efter detta har ju Olofsson fått lomma iväg med svansen mellan benen. Jäderlund är ju idag en av våra mest uppskattade lyriker och Frostensson sitter i akademien. Riddaren har fallit, men på vigd jord. För Olofsson är ju kvar, han recenserar fortfarande unga poeter med språkexperimentella anslag. Idag är han dock betydligt ödmjukare.

Annonser

Etiketter: , , , ,

9 svar to “S:t Tommy af Svenskan”

  1. Björn Landström Says:

    Jag minns ett radioprogram från de åren då Ann Jäderlund var förvånat ledsen över den ilska som hennes diktsamling väckt, vilka nedriga påhopp som förekom.

  2. Rasmus Says:

    Hon har ju fått en rejäl upprättelse nu i all fall. Mycket tack vare Åsa Beckman.

  3. korr Says:

    Om det anförda citatet – ””Dikterna betyder så litet som möjligt…etc” – är det grövsta som Olofsson kom med så förstår jag inte upprördheten. Låt vara att TO gör en målande beskrivning där poeten på sätt och vis påminner om en förförerska som retas med uppvaktaren, men det hade väl en kvinnlig skribent likaväl kunnat skriva om en man, och förresten så ligger det väl inte någon bokstavlighet i det.

  4. Dan Sondenius Says:

    Vetenskap och vetenskaplighet?

    Ska det kallas forskning du gänar dig åt bör du inte anläga en polemisk attityd. Strid mindre, försök se skäl för och emot och håll inne med egna värderingar!

    Som utomstående är det tydligt att du är mer kritiker än vetenskapare. Okej, det kan du väl få vara, men anklaga då inte en litteraturkritiker för att inte vara vetenskapsman!

    Vi vill inte att Tommy Olofsson ska företsälla sig hur det är att läsa Ann Jäderlunds dikter utan kuk. Nej, vad vi förväntar oss av en kritiker är istället att delge oss andra av just sina intryck, alltså att möjligtvis sträva efter något intersubjektivt kontrollerbart, du kan se det så här (det är åtminstone så jag ser det), inte efter objektivitet, dvs att låtsas vara någon annan, en man utan egenskaper (är det en kvinna?)

    Du tycks för ung för två saker, Rasmus:

    1) Du fattar inte att också du kommer att bli medelålders (och då inte gilla att du kallas ”gubbe”, för det menar man vara något som beskriver de över sjuttio och av artighetsskäl väljer man andra ord).

    2) Du inser inte att det finns en kulturmaffia kring inte minst Bonniers som gör det svårt, inte minst för poeter, att publiceras på de större förlagen. Man har ifrån det förlagshållet premierat unga tjejer som skriver dikter om problem helt utan yttre form (rim, meter) och i vissa fall med ett kraftigt reducerat innehåll.

    Ann Jäderlund får trösta sig med att omhuldas av denna kulturmaffia av förståsigpåare och viktigpettrar. Ska jag säga sanningen så lyder den: Jag orkar inte läsa Anns dikter, jag giter inte försätta mig i den situation att jag eventuellt skulle kunna uppfatta något angeläget i hennes dikter.

    Jag ställer större krav på poesin och ser i Tommy Olofssons Små pratologier utslag för djup och för lyriska tonfall där det oväsentliga och dunkla är långt borta.

    De dikterna skrevs av en tonåring.

    När skriver du dina, Rasmus? När du kan kallas ”gubbe”?

    Högaktningsfulla hälsningar ifrån en nästan tandlös

    Dan Sondenius

  5. Dan Sondenius Says:

    Hej, Rasmus!

    Det var något som hände med slutet av mitt inlägg. Jag skrev ”tandlös gubbe”, eller ”nästan helt tandlös gubbe” (borde ha varit ”tandlös ‘gubbe'”), men ordet ”gubbe” föll bort – eller togs bort. Så blev jag en tandlös skribent istället för en tandlös gubbe (nåväl, det är en betydande överdrift men jag är NÄSTAN lika gammal som Tommy Olofsson…)

    Detta med boggande är helt nytt för mig. Jag har inte en egen blogg men borde kanske skaffa en sådan. Nu kanske jag missförstått bloggandets natur och kommenterar något som ingen längre läser.

    Det är din blogg och du bestämmer vad som ska stå att läsa där.

    Jag hoppas du inte blev sur för det jag skrev om din forskning. Jag hoppas allt gick väl med din magisteruppsats. Vill du fortsätta med högre studier kanske du kan tänka på vad jag skrev. Du har jag möjlighet att rätta fel (som du eventuellt begått genom att vara för polemisk), men jag har inga möjligheter att rätta till mina fel, som bestod just i att i ett avhandlingsskrivande polemisera emot forskare, dvs ta klart ställning emot dem.

    Så blev det inte heller någon avhandling. Jag borde helt enkelt inte ha antagits til forskarutbildningen (allmän rättslära). (Direkt efter gymnasiet läste jag svenska och historia, utan att fullborda förstås, och hade då Tommy Olofsson som lärare. Han var ung och inspirerande, och jag började läsa hans dikter.)

    Kritiska synpunkter bör alltså vara välgrundade och man bör vara ödmjuk. Min situation är att ha blivit förtidspensionerad under s-tiden och då finns det bara dikten att falla tillbaka på (nå, nästan bara).

    Det var fel av fakulteten att anta mig. Ja, detta var ett utslag av ett systemfel i samhället! Förlagen begår felet som inte stimulerar framkomsten av nya dikter i klassisk eller nyklassisk form. Många unga killar och tjejer luras till att skriva nyenkelt. Detta publiceras. Man undrar ibland varför.

    Förlagen borde lägga ribban högre, klart signalera att man önskar en dikt med form. Annan dikt bör skribenterna själva få publicera. Efter ett par år skulle vi fått en renässans för dikten.

    Men Bonniers har inte valt denna linje. De har istället satsat på att välja bort formen. Civilekonomer med kortsiktiga intressen har tagit över. Den insats som familjen Bonniers gjort för svensk dikt har man inte förvaltat.

    Ann Jäderlund, Karl Vennberg m fl har säker mycket att säga till folk. Men att sätta samman dikter utan större formkrav dödar dikten om inte detta skrivsätt får vara ett av flera istället för ett dominerande. Varför skriver de inte en insändare istället?

    Universitet som finansieras av statliga pengar kan anta dokterander och studenter. De tjänar pengar på detta. Att det är arbetslöshet och kanske socialt utanförskap som blir konsekvensen för den antagne, den felaktigt antagne, bekymrar inte staten.

    Jag blir, mot denna bakgrund, bestört över hur du går fram emot moderaterna på din blogg. Du tycks tro att man gjort skillnad på arbetande och icke arbetande, med jobbskatteavdraget, för att det är skoj att jävlas. Nej, sanningen är istället att vi inte har haft råd med allt. Att detta att först sänka skatten för arbetande förbättrar ekonomin och därmed gör pensionerna säkrare. (Klart att då ekonomin tillåter bör skillnad ej finnas här.)

    Skulle pensionärerna samtidigt som arbetande fått skattesänkning skulle ekonomin, mitt under finanskrisen, blivit hårt belastad. Istället gör man rätt i som i sant konservativ anda tar ett steg i taget.

    Varför har vi inte privata universitet som finansierar litteraturforskning? Varför vill man i Sverige inte ha pluralism? Bokförlagen (alltså Bonniers) har inte strävat efter att bevara den svenska dikten på en formmässigt hög nivå. Monopolism har rått. Likadant i den akademiska världen.

    Skulle det inte finnas intresse för litteratur även förutan statens dominans? Jag är övertygad om att privata lärosäten kombinerade med högskolepeng skulle vitalisera inte bara vetenskapen utan också dikten.

  6. Rasmus Says:

    Hej Dan! Först och främst: tack för dina ambitiösa inlägg. Kul att få lite upprörd kritik, jag tar inte alls illa upp. Så länge det är sakligt så.

    Jag tror att du läser mitt inlägg om Olofsson lite för seriöst. Det är inte ett utdrag ur min magisteruppsats utan en upprörd reaktion över Olofssons ogenomtänkta recension. Att jag kallar honom gubbe var kanske inte riktigt schysst, jag vill understryka att inte jag heller gillar åldersdiskriminering eller förakt för äldre kroppar. Jag var som sagt ganska upprörd och lite road av att skriva raljant. För övrigt tycker jag att Olofsson är en bra kritiker även om jag tycker att han gjorde bort sig i Jäderlundfejden (framförallt genom att bli så oproportionerligt arg över Beckmans artikel). Hans poesi har jag inte läst och kan därför inte uttala mig om.

    Ang. moderaterna undrar jag var du läser allt det här om jobbskatteavdraget på min blogg. Har jag skrivit om det? (det kanske jag har men i så fall har jag glömt bort det). Nåväl, det spelar ingen roll. Jag är emot såväl det som privatiseringar av lärosäten. Jag tror helt enkelt att du och jag har olika samhällssyn. Du vill ha ett samhälle för en hungrig medelklass, ett tillväxtsamhälle. Jag vill ha ett jämlikt samhälle som tar hand om sina svagaste. Jag tror att man får välja där.

  7. Dan Sondenius Says:

    Hej och tack för reaktionen!

    Du borde verkligen läsa Tommy Olofssons poesi, åtminstone den han skrev under sin ungdom!

    Visst, Olofsson är privat i sitt skrivande, ger intryck av att utelämna familjeliv osv. Att göra sådant kan alltid verka piggare om det är en ung man som skriver och inte en medelålders man som kanske förlorat sin dröm om socialism och en del andra illusioner.

    De senaste samlingarna ifrån Tommy Olofssons penna har jag inte läst ännu, men jag tror att de förmedlar resonemang och känsla för detaljer som är av värde, låt vara att yngre personer kanske ser något uppgivet i detta. Tommy Olofsson har inte någon religiös tro som centrum för sin åskådning. Det kan ju då vara ärligt att reagera inför alltings flyktighet. Det är ju nu ändå något mänskligt att tycka det lite tragiskt att allt flyr bort till slut.

    Politiskt har vi nog helt klart olika samhällssyn. I min pura ungdom var jag en ekologistisk moderat, men numera är jag en moderat ekologist, dvs en miljöpartist som tror på fria lärosäten och högskolepoäng.

    Moderaterna beaktar inte tillräckligt konsumtionens förutsättningar och konsekvenser. Här har vi att få in miljöhänsyn i produktkalkyler och investeringsplaner. När moderaterna tar sig an denna fråga, ja, då är det kanske dags för politisk handling!

    Jag kan inte förstå hur en högskolepeng och tanken på fria lärosäten kan ses som något för ”hungrig medelklass”. Snarare är högskolepengen, precis som skolpengen, en frihetsreform som möjliggör för medellösa att välja privata skolor. Och för privata krafter att skjuta till kapital (lärare med humankapital, byggnader, maskiner och annat vars verksamhet förräntas i verksamheten).

    Jag är själv ifrån arbetarklassen (eller egentligen ”underklassen” då en del släktingar inte varit helttidsarbetande) och vet att man inte behöver vara medelklass för att uppskatta att vara myndig.

    Men visst, medelklassen (och däröver) får ibland råd med sådant vi andra inte har råd med. Men hur skulle vi annars kunna ha Saabfabriker o dyl?

    En viss orättvisa är det moget att leva med.

  8. Dan Sondenius Says:

    Rörande Ann Jäderlund

    Mina kommentarer på din blogg, Rasmus, får väl ses som en illustration till diktläsandets natur. Att läsa dikt är något mycket subjektivt. Jag har, vilket omtalats, haft svårt för Ann Jäderlunds dikter, men mitt omdöme måste revideras, nyanseras.

    Är man inte mottaglig för en viss typ av dikt måste det inte vara avsändarens, poetens fel. Tjocka samlingsvolymer är kanske svårare att ta till sig än de ursprungliga tunna volymerna.

    När jag tog just ”Har en gång varit äng” och läste i fanns jag att jag inte bara förstod Ann Jäderlunds storhet utan också mer kring kontroversen kring henne och Tommy Olofsson. Den sistnämnde är en begriplig, resonerande poet som väl kan sägas vädja till intellektet i mycket av sin lyrik.

    Ann Jäderlund är en känslans poet. Dikterna kan te sig slutna men en stor dikt låter sig aldrig helt uttömmas (något Olofsson själv sagt under en föreläsning). Att använda ord som säger b genom att säga a, det är en dikt som öppnar upp till det inre av oss.

    Jäderlunds dikt, bedömer jag det, har en känsla, ett djup, men detta djup är inte lika omedelbart som det som en Mare Kandre uppvisar. Hennes dikter visade mig, att detta kan omöjligt ha skrivits av en man, att en känslig kvinna är något annat än en känslig man.

    En känslig kvinna med funderingar kring barn och sådant är mer utlämnad och känslig.

    Vilket leder mina tankar till Tommy Olofssons ord i sista samlingen (om jag minns rätt): ”Men vi är ändå män. Så är det bara.”

  9. Dan Sondenius Says:

    Hej, Rasmus! Jag hoppas du rodde din magisterexamen i hamn! Då jag nu kommer tillbaka hit och läser mitt eget svammel, som jag tror förklarades av att jag druckit en halv flaska whisky eller något i den stilen, vill jag be dig att antingen stryka vad jag skrivit eller låta publicera denna lilla förklaring:

    Den s k Ann Jäderlunddebatten har jag satt mig lite närmare in i genom att lyssna på ett intressant program av Kulturradion. Då jag lyssnade på programmet upptäckte jag att en motsägelse i att Åsa Beckman dels anklagade Tommy Olofsson för att inte kunna överskrida genusgränserna, dels hävdandet av ett speciellt kvinnligt sätt att skriva.

    Jag tror att det förhållandet att vi är människor med känslor gör att vi kan känna igen oss i andras skrivande. Men att vi har olika biologi gör att på vissa områden kommer skrivandet ge olika avtryck. Mare Kandres skrivande, mycket högtstående och njutbar poesi, visade för mig en känslighet och en sfär som fick mig att framstå som en okänslig dinosouarie (nå, dessa hade väl också känslor).

    Okej! Det finns olika uttryck även om man inte ska överdriva saken. Men vari ligger då det konstiga i att en man inte överskrider sin biologi? Måste han inte läsa texten utifrån sin person (kropp+erfarenheter+själ+…)?

    Därtill: Ann Jäderlunds dikter, som reciterade med harpa eller flöjt i bakgrunden blir riktigt njutbara (i små doser dock), fick det finaste berömmet av Tommy Olofsson! Hur kunde hon bli upprörd av att ses som en flicka som blott antyder och som lockar, när det ju de facto är vad hon gör genom att låta läsaren få bilda meningar av de ord hon, ofta med omdöme, kombinerar till rader och strofer?

    Det fanns dock ett fel i Olofssons kritik: Att Jäderlunds dikter ger liten belöning till läsaren. Vad han borde ha skrivit, och då haft rätten på sin sida, var att dikterna gav liten belöning till Tommy Olofsson. Andra kan få annan utdelning.

    Då jag hörde dikten av Jäderlund reciteras i Kulturradions program, med ett flor som drogs undan, fick jag en mycket rik belöning. Dock utan att riktigt kunna bli fri ifrån bilden av en haremskvinna som döljer sig och lockar läsaren/mannen med sin sensualism.

    Jag påstår dock inte att denna tolkning inte beror på min egen mottagning!

    Mvh

    Dan Sondenius (numera nykter och med tänder i truten)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: