Tankar om Buenos Aires

Hemma hos Ebba, i en av stadens mera flådiga delar, träffar vi en brasilianska, på besök från Sao Paolo. Hon har precis anlänt med flyget och sitter utmattad i soffan och röker en cigarett. Vi pratar lite om Brasilien, som Argentinarna alltid sneglar nervöst på, om det brasilianska ekonomiska undret och om kulturskillnader. Plötsligt säger hon:
”Det är lite som att komma till en småstad för mig det här.”
Jag tittar på henne, känner mig som en bondtölp:
”Va?”
”Jamen i Sao Paolo bor det ju mellan trettio, fyrtio miljoner”, skrattar hon, ”så det här är ju fjuttigt jämfört med det”.
I Buenos Aires bor det mellan tolv och fjorton miljoner, alltså betydligt fler än i hela Sverige. I europa finns ingen så stor stad. Trots det är staden inte så trångbodd (i sydamerikanska mått mätt), utan kryllar av grönområden och parker, och att köra från norr till söder tar närmare tio timmar. Bara i innerstaden bor det mer än det gör i Stockholm och den är nästan dubbelt så stor som Lima. Jag tittar på brasilianskan, sväljer några gånger och känner mig fortfarande som en bondtölp. Sao Paolo alltså. Jag känner svindel.

***

På kvällarna strosar jag, Ebba och Poly runt bland innerstadens krogar. Detta ska vara de trygga områdena men Ebba varnar ”här finns inte några trygga områden som i Sverige”. Bland de trånga gränderna stryker ”kartoneros” runt, folk från kåkstäderna som försörjer sig på att samla kartonger som de säljer vidare till maffian. Emellanåt skriker de efter oss ”Ey, Senior!”. I vissa gatuhörn sitter hela familjer på ett berg av sopor och delar på en ölflaska. Vissa stirrar på oss när vi går förbi men de flesta är ointresserade av oss; de stirrar ner i sopbergen, tankspritt. Vi hastar på våra steg och känner oss skyldiga, oklart för vad.

***

”Det här är egentligen en europeisk stad”, säger Poly. ”Den går inte att jämföra med vissa peruanska eller brasilianska städer”. Jag nickar och kommer att tänka på vad Juan sade, vår ”River rafting”-guide i Cuzko:
”För mig är varken Argentina eller Chile Sydamerika. Inte det riktiga Sydamerika”.
På ett sätt förstår jag honom. På ett annat sätt tror jag att han har fel.
Buenos Aires är till utseendet så olik Cuzko och Arequipa som en stad kan bli. Här kryllar det av skyskrapor, breda boulevarder (världens bredaste boulevard ligger faktiskt här), hippa märkesbutiker och softa jazzhak. Här talar de flesta engelska och taxibilarna rosslar inte som om de skulle gå sönder vilken sekund som helst. Staden har till och med sitt eget SoHo, som heter Palermo, och som porteñosarna känner precis samma hatkärlek till som söderfolket gör till kvarteren kring Folkungatan. Samtidigt finns här en fattigdom som är typiskt sydamerikansk. På kvällarna förvandlas de flotta affärskvarteren till rena slumområdet där uteliggare och kriminella stryker kring. Är man på ett snabbt besök, utan någon ciceron, rekommenderas man att hålla sig inne på kvällarna. När skymningen faller ställer sig unga killar utanför bankerna, i väntan på dumma turister med feta plånböcker. Och även på dagen finns vissa stadsdelar som anses ”livsfarliga” och som den genomsnittliga, medelinkomsttagande porteñon aldrig skulle sätta sin fot i. Jag kommer att tänka på Tensta, Rinkeby och Rågsved. Plötsligt känns deras ”farlighet” fjuttig, närmast löjjeväckande. I Sverige finns inte en förort som ens skulle kunna jämföras med ett ställe som Bocca.

***

Med risk för att tala mot bättre vetande tror jag också att mentaliteten här skiljer sig från den europeiska. En porteño, sägs det, är van vid att ingenting fungerar. Han vet att tunnelbanetiderna alltid är preliminära, att bussarna lika gärna inte kan komma och att taxichauffören gärna blåser honom om han får chansen. Han vet att inte ta med sig plånboken på gatan pga. rån- och stöldrisken och han vet att polisen bara hjälper till om de har lust. Han vet också att han aldrig kan lita på att hans besparingar på banken ska vara kvar nästa dag pga. den astronomiska inflationen (kring 25%) och han vet att myndigheterna aldrig, aldrig är att lita på. Visserligen säger sig alla politiker vara ”peronismos” (Juan Perõn dyrkas som en gud av gemene man) men porteñon vet att det är ett ord lika tomt som ”demokrat”. Porteñon är helt enkelt van vid konstant kris, ständig korruption och ständig fara. Han har upplevt statskupper, militärregimer, presidenter som flyr från staden i helikoptrar och rika estanciaägare som istället flyger in över städerna, och favelorna, mot sina varuhus.

***

En söndag går vi över de tomma shoppinggatorna mot en park. Där är en stor marknad där man kan köpa allt från hundvalpar till knogjärn, från gamla vykort till märkesparfymer. Vi är ganska bakfulla, men ändå bestämda över att vi ska göra det typiska söndagsnöjet. På söndagarna töms nämligen Buenos Aires gator och folket drar sig till parkerna, antingen för att gå på marknaden eller bara kasta frisbee och äta picknick. Vi storsar runt bland stånden ett tag, jag köper ett paket marlboro för sex pesos (tio kronor) och så slår vi oss ner på gräset. Från ett gäng ungdomar kommer en pust marijuanarök (en inte helt ovanlig doft här) och från ett annat håll hörs en försäljare skrika ”burrrrrrrros!”. Jag lägger mig ner i gräset och tänker att jag gillar Buenos Aires. Jag tänker att jag gillar staden för dess blandning av syd och väst. Jag tänker att jag gillar dess vimmel och opålitlighet, människornas lite skandinaviska kylighet och deras smått arroganta sätt att fråga varför man inte planerar att bosätta sig i staden (”varför skaffar du dig inte en tjej här och flyttar hit?”). Jag tänker att jag gillar deras italienska accent på spanskan, deras rasslande sätt att säga ”r” och deras Fernetdrinkar som smakar som söt hostmedicin. Samtidigt tänker jag att det säkert är detta som jag skulle hata om jag bodde här en längre tid. Om jag hade det inpå mig varje dag. Som man blir med de svenska motsvarigheterna (kylan på tunnelbanan, den svenska helgfyllan osv.). Om några dagar åker jag hem. Hem till den svenska vinterkylan och de snöiga men rena Stockholmsgatorna. Det är en blandad känsla jag känner.