Frihet

När jag läser Jonathan Franzens på svenska nyutkomna ”Frihet” dyker en aningen tröttsam fråga upp i huvudet på mig. Är detta den stora amerikanska romanen? Jag gör en anteckning i marginalen men blir så less när jag läser den att jag stryker över den. Jag vet inte hur många recensioner jag har läst där kritikern drämmer en mastodontvolym i bordet och utropat ”Här är den!”. Här är romanen som berättar historien om Amerika, som på ett närmast kubistiskt sätt porträtterar samhället från alla håll samtidigt medan den med en skräddares precision sprättar upp drömmen i sömmarna. Suck. ”Så ska recensionen inte inledas!” antecknar jag aggressivt. Och jag tänker: någon enda gång ska väl en amerikansk författare kunna skriva en tjock bok utan att få den här frågan. Men nej. Det går helt enkelt inte.

För när jag läser Franzens tegelsten inser jag att det finns något i själva romanen som ställer denna fråga. ”Frihet” är nämligen en bok som vinklar upp persiennerna på det instängda Amerika och självsäkert ställer frågan: vad ser du? Det är en bok som på en glasklar prosa vrider och vänder på en typisk amerikansk medelklassfamilj tills en prismatisk bild träder fram mellan raderna: ett samhälle i sönderfall och en dröm byggd på sank mark. Det är en smått storslagen roman som när man vänder den sista sidan lämnar läsaren med en slags tomhet, både på gott och ont. Till detta skall vi strax återkomma.

Men först några ord om själva intrigbygget. Jag skriver bygge, för ett bygge är det verkligen. Här staplas livsberättelse på livsberättelse till ett skrangligt torn som kallas familjen Berglund. Här finns makarna Walter och Patty, ett framgångsrikt par i en villaförort i Minnesota. Walter är knallgrön, politiskt liberal och ordet ”Change” tycks stå intatuerat i hans panna. Patty, å sin sida, kommer från ett hem präglat av smakfull socialism och bildningsvurmande men är själv en gammal basketspelare som valt att bli hemmafru. De har barnen Joey och Jessica, den ene utrustad med ett briljant affärssinne och den andra med en slags receptivitet mot andra människor. I utkanten av familjen förekommer också Richard, en dekadent rockstjärna och Walters gamla barndomsvän.

En till synes lycklig familj alltså vars fasad Franzen givetvis snabbt ser till att spräcka. Knappt har det gått tio sidor förrän man börjar förstå att ångesten ligger som ett ilsket knottmoln över den Berglundska residensen. För snabbt visar det sig att Patty i själva verket är kär i Richard som i sin tur lider av ett hävdelsebehov gentemot Walter, som i sin tur plågas av en monumental besvikelse över sonen Joey som gått över till den mörka sidan – republikanerna – och gör stålar på Irakkriget. Och bredvid allt detta står Jessica, smått ignorerad av sina föräldrar och försöker hålla samman fasaden.

Så går ”Frihet” och familjen Berglund raskt mot avgrundens rand i en stil som för tankarna till den idag så hippa 60-tals författaren Richard Yates. Det är en stil som skulle kunna beskrivas som motvilligt misantropisk; här är politiskt engagemang bara ett sätt att frottera sig i sin egen godhet, kärlek enbart ett bot mot den inre tomheten och så fort en tår kläms fram är det för att någon vill ”bevisa för sig själv att han faktiskt bryr sig”. Det är en stil som kan bli smått tröttsam, men i Franzens fall finns det fog att använda den. Han har nämligen ett ärende. ”Frihet” är en roman som vill porträttera en destruktiv form av frihet i ett samhälle byggt på egennytta, hänsynslöshet och manisk konsumtion. Det är en frihet som snarare påminner om ett svart hål och allra bäst porträtteras den i karaktären Joey. Han guppar omkring på ytan i ett samhälle där det går att göra miljoner på avregleringen av brödmarknaden i ett sönderfallande Irak, där man kan knulla brudar för samma blodspengar och sedan komma hem till en flickvän som bara säger ”Förlåt” och ”Jag älskar dig”.

Ja, det är utan tvekan en kolsvart prosa som Franzen pressar fram och som jag skrev tidigare lämnar den en slags tomhet i läsaren. Det handlar dels om en existentiell tomhet från ett post elfte september samhälle där den enda vägens politik går som en bred motorväg genom romanen. Som läsare spejar man efter avkörningsfiler men här finns inget hopp och ingen ljusning. Denna tomhet är mycket tilltalande. Men samtidigt lämnar Franzens en annan typ av tomhet efter sig som mera är av litterärt slag. ”Frihet” är en bok som bygger på ett antitetiskt berättande. Här ställs Walters idealism mot Richards cynism, Joeys kyla mot Pattys värme osv. Det blir efterhand en ganska tröttsam uppvisning i litterär elegans. Dessutom är boken närmast programmatisk i sina oväntade vändningar och man kan som läsare nästan känna hur Franzen suttit och tänkt ”bilden måste nyanseras” boken igenom. Sammantaget gör detta att ”Frihet” drabbas av en motsvarighet till familjen Berglunds problem. Dess avsikt att vara storslagen lyser igenom.

(Texten publicerad i UD)

Annonser

Etiketter: , , ,

Ett svar to “Frihet”

  1. Björn Landström Says:

    Tomheten, instämmer, utbrytningsförsök av båda makarna men på olika sätt, båda sätten blir destruktiva. dom låsta könsrollerna känns också destruktiva. Boken har förvisso en suggesstiv kraft.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: