Den svenska slummen

9789100139681I Ola Larsmos ”Swede Hollow” skildras amerikaemigranterna som inte gjorde klassresa. Det är inte något storstilat epos utan en lågmäld skildring av en tidigare närmast okänd grupp. Rasmus Landström har läst en arbetarroman som landar mitt i samtiden.

Det råder Amerikafeber i Sverige – igen. Bara de två senaste åren har en mängd böcker, pjäser och dokumentärer kommit som behandlar emigrantöden och nybyggaranda. Mobergs ”Utvandrarna” har satts upp som teater, Lennart Pehrsson har skrivit sin mäktiga triologi om emigrationen, Ester Blenda Nordströms ”Amerikanskt” har kommit i nyutgåva, två böcker om amerikaemigranten Joe Hill har publicerats och Jan Ewert Strömbäck har givit ut en fin bok om kopplingen mellan den svenska och amerikanska arbetarrörelsen. Nu i dagarna kommer ytterligare ett bidrag: DN-journalisten och PEN-ordföranden Ola Larsmos roman ”Swede Hollow”.

Under 1800-talets sista hälft och 1900-talets första emigrerade närmare 1,3 miljoner människor från Sverige. Vår bild av utvandringen är starkt präglad av Mobergs utvandrarepos: modiga bönder som byggde sig ett paradis i Minnesotas bördiga jord. Detta är egentligen en rätt skev bild. Den allra största delen av emigranterna var arbetare som hamnade i städerna där de fick diska spottkoppar eller svabba bargolv. I den nya vågen av emigrationsskildringar ligger fokus på just denna grupp och Larsmos ”Swede Hollow” är det första skönlitterära försöket att skildra den.

”Swede Hollow” utspelar sig 1897 i det vi idag skulle kalla en kåkstad (eller ”illegal bosättning”) i St Paul, Minnesota. Där får vi möta familjen Klar som har emigrerat från Sverige och rest ett plåtskjul i den fattiga svenskdalen. Här bor pappa Gustav som tidigare jobbat på skofabrik men som nu får gå och knacka is från järnvägen. Vi får möta döttrarna Ellen och Elisabeth i deras jakt på arbete. Och den av sorg plågade modern Anna vars son Carl tidigt gick bort i en koleraepidemi. Eftersom boken är över 400 sidor och pryds av svartvita porträtt på emigranter förväntar jag mig först ett epos om familjen – men ganska snabbt inser jag att ”Swede Hollow” är något helt annat. Detta är inte liberalen Mobergs berättelse om modiga klassresenärer; snarare är det en stillsam skildring av tröstlöst arbete och livet nere vid dalen. Med andra ord en del av den våg av arbetarlitteratur som berättar om dem som inte tog sig uppåt. Larsmo har med sina dokumentärromaner – som han har skrivit ända sedan 1980-talet – sällan varit så samtida som i ”Swede Hollow”.

1890-talet var en hård tid för arbetare i USA. Årligen dog 35 000 amerikaner i arbetsplatsolyckor och 10 av landets 90 miljoner invånare levde i fattigdom. Motsvarigheten till LO – AFL – bestod av högavlönade yrkesmän med trygga anställningar som var mycket skeptiska till okvalificerade migrantarbetare. Vi befinner oss alltså i tiden före den bångstyriga amerikanska arbetarrörelsen fått luft under vingarna, men om detta skriver Larsmo inte mycket. Istället anar vi arbetarnas utsatthet i korta passager. När Elisabeth råkar sy sig själv i handen rusar förmannen fram till henne och berättar att hon inte har något jobb imorgon. Vid järnvägen blir en arbetare överkörd av ett tåg. När jag läser om detta tänker jag osökt på uttrycket ”enkla jobb” som vissa idioter lagt sig till med. Varsågod, här har ni dom: enahanda, själsdödande och fullständigt livsfarliga.

En bit in i romanen börjar det gå allt bättre för den äldsta dottern Ellen. Hon kommer bort från den stressiga syfabriken och blir maskinskriverska på ett kontor. Där är hon dock livrädd för att kollegorna ska tycka att hon luktar strömming (en vanlig fördom mot svenskar på den tiden). I 1890-talets USA sågs svenskar som ett rasmässigt degenererat folk, som inte var riktigt lika ”ariska” som exempelvis engelsmännen och tyskarna och ibland betraktades de till och med som ”svartingar”. Det är en bra illustration av hur relevant begreppet ”rasifiering” är för att förstå rasismens mekanismer.

Jag tycker att det är en fin och lågmäld roman som Larsmo har skrivit. Bokens politiska sprängkraft är uppenbar, men det blir sällan övertydligt då mycket vilar mellan raderna. Skulle jag likna ”Swede Hollow” vid en bild så är den ett gråtvättat förkläde på en tvättlina bredvid en porlande bäck. Det enda som stör mig med boken är att den periodvis känns lite väl ljus. Swede Hollow var en plats känd för fylleriet, slagsmålen och våldet i hemmen. Larsmo skriver visserligen en del om det men jag tycker inte riktigt att han lyckas fånga det på ett stilistiskt plan. Detta är ett vanligt problem i den samtida historiska romanen: rädslan – eller jag vill nästan kalla det fobin – för att skriva en ”eländesskildring”. Här hade Larsmo kunnat lära sig lite av arbetarlitteraturens gamla mästare (särkilt Moa Martinsson och Per Anders Fogelström) som kunde beskriva en stämning så nära nollpunkten att man nästan måste ta en Xanor för att orka läsa. ”Swede Hollow” hade tjänat på att Larsmo vågat bre på lite mera och beskriva det dåliga humöret och den svarta blicken som fattigdomen och trångboddheten skapar. För som det är nu känns den lite för tillrättalagd eller – om uttrycket ursäktas – för pk.

(Texten publicerad i ETC 8/9 2016)

Annonser

2 svar to “Den svenska slummen”

  1. magnusnilsson2014 Says:

    Mycket intressant. Har du förresten läst Gunnar Adolfssons ”Född i våra dalar”? Även den kan läsas som en proletär pendant till Mobergs bondeepos – handlar om dee utvandrare som hamnade på godsen i Tyskland.

    • Rasmus Says:

      Nej, men jag har den i bokhyllan. Den ingår ju i Tidens fina serie Arbetarberättare som jag köpt på mig under åren. Ska läsa den snarast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: