Ett verkligt stort författarskap

Han Kangs ”Levande och döda” är en roman som skildrar den sydkoreanska militärregimens övergrepp på civilbefolkningen. Den innehåller ohyggliga våldsscener men är skriven på ett bländande vackert språk. Rasmus Landström läser en av världens bästa författare som för första gången introduceras på svenska.

I den anglosaxiska världen talar alla om den sydkoreanska författaren Han Kang för tillfället. Hon är född 1970, har skrivit tio böcker och fått alla tänkbara litteraturpriser. För ett tag sedan tilldelades hon till exempel det prestigefulla Man Booker international för ”The Vegetarian”. Själv läste jag boken i samband med utdelningen och blev helt förhäxad. Boken handlar om en kvinna som slutar äta kött vilket är mycket ovanligt i Sydkorea. På en glasklar prosa – som liksom svävar över sidorna – skildrar Kang hur allt faller samman omkring henne. Efter ett tag slutar kvinnan att äta mat överhuvudtaget eftersom hon är övertygad om att hon håller på att förvandlas till en växt. Detta är en typisk vändning hos Kang – hon har en förmåga att framkalla en mytologisk undervegetation i allt hon skriver. Och det gör henne till en av världens bästa författare just nu. 

Vilken lycka därför att Kang introduceras på svenska i dagarna. Givetvis är det förlaget Natur & Kultur – som är blixtsnabba på allt som blir hajpat i USA och Storbritannien – som står för utgivningen. Det är dock inte ”The Vegetarian” som har översatts utan hennes senaste bok. ”Levande och döda” är en verklighetsbaserad berättelse om militärdiktaturen som inleds i den lilla staden Gwangju på 1980-talet. Där bestämde sig ett antal fabriksarbetare och studenter för att ockupera provinskontoret och införa självbestämmande i staden. Upproret bemöttes skoningslöst av militärregimen: fallskärmsjägare sattes in och specialförband sköt med eldkastare på civilbefolkningen. ”Levande och döda” är ett försök att ge upprättelse åt de människor som gjorde motstånd mot regimen.

 

En sak som slår mig när jag läser ”Levande och döda” är vilket kompakt ointresse det råder i Sverige för allt vad den asiatiska arbetarklassen heter. Hur många som läser det här känner ens till Gwangju? Inom den asiatiska arbetarrörelsen har namnet samma laddning som Pariskommunen eller det befriade Barcelona under det spanska inbördeskriget har i Europa. Detta är väldigt sorgligt: det är i den asiatiska regionen som kapitalismen har sitt centrum och arbetarrörelsen sin framtid. Men hur ofta läser man om det ens i vänstertidningarna?

 

”Levande och döda” kretsar kring pojken Dong-ho som var en av de som mördades vid provinskontoret. I sex kapitel berättar författaren om olika människor från staden som har kopplingar till pojken. Vi får bland annat möta den sörjande modern, en klasskompis och pojkens broder som alla försöker hantera de traumatiska minnena. Kang har själv sagt att hon inspirerades av Akira Kurosawas ”Rashomon” när hon skrev boken – en film där ett och samma brott skildras från olika perspektiv. Trots att boken innehåller flera ohyggliga våldsscener har den dock något meditativt över sig. Kanske beror det på de dödas ständiga närvaro i texten, som beskrivs som ett blåtonat mörker som pulserar runt de levande. Kang är en sådan författare som på samma gång kan skriva med ett materiellt och spirituellt perspektiv. Vid det blodstänkta gingkoträdet utanför provinskontoret svävar andarna från de som dött i klasskampen. Det är obehagligt och vackert på samma gång.

 

I en intervju har Kang sagt att hon ville att boken skulle röra sig från mänsklig förnedring mot mänsklig värdighet. Det är en träffande beskrivning av den metamorfos berättelsen genomgår. För trots att protesterna slogs ner så brutalt har boken något hoppfullt över sig. Själv fäster jag mig vid en scen i slutet. Där blir en fabriksarbeterska misshandlad av militärpolisen. Men efter varje slag reser hon sig, tittar sin vedersakare i ansiktet. Till slut är hon så sönderslagen att hon måste öppna sina igenmurade ögon med händerna. Det är en bild som symboliserar hela Kangs författarskap. Ett humanistiskt bålverk i ett land där mänskliga rättigheter står lågt i kurs.

(Texten publicerad i ETC 2/11)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: