Knausgårds glänta

I dagarna publiceras den andra delen i Knausgårds tetralogi om årstiderna. Det är en samling miniessäer riktade till en nyfödd dotter där ha förklarar tillvaron för henne. Rasmus Landström konstaterar att man måste läsa böckerna följsamt för att se kvaliteten.
Karl Ove Knausgård gillar tydligen att tugga tuggummi när han skriver. Juicy Fruit ska det vara eftersom det är det enda tugummit som fortfarande innehåller socker. Självklart tar han inte ett eller två åt gången – utan hela paketet. För om Knausgård ska göra något så gör han det i storformat. Röka? Då blir det tre paket cigg om dagen. Skriva självbiografi vid 40? Då blir det 3500 sidor. Eller som hans senaste projekt: ett välkomstbrev till en nyfödd dotter i fyra band á la 1000 sidor. 

Nu har den andra delen i det sistnämnda projekt kommit på svenska, där varje bok är döpt efter årstiderna. ”Om vintern” heter den, skickligt överförd till svenska av översättarkungen Staffan Söderblom. Det är en slags slumpmässig encyklopedi där Knausgård varvar brev till dottern med miniessäer. Rubrikerna kan se ut så här: ”Månen”, ”Sex”, ”Tops”, ”Bussar”, ”Sjuttiotalet” etc. I varje essä börjar Knausgård i en bild eller en observation som han sedan associerar vidare utifrån. Och det ska sägas med en gång: årstidsböckerna är en glittrande samling texter, förtätade likt starkt solljus under klara vintermorgnar.

 

I den förra delen – ”Om hösten” – skrev Knausgård att vuxna, till skillnad från barn har ett mellanrum mellan sig själva och världen. Utrymmet är en plats där man kan förhålla sig till vardagen och det är detta som Knausgård försöker gestalta. Men för att göra det riktar författaren en främmande blick på tingen, inte olik den hos just ett barn. I ett avsnitt beskriver han en termos som om det var den första gången han såg föremålet. I en annan näsans utseende precis som om han stått framför spegeln och undrat ”vad fan är det där?”. På ontologiska skulle man kalla detta för en fenomenologisk blick, men själv föredrar jag att se essäerna som små partitur till skapelsen.

 

En sak som jag alltid tyckt är underskattad hos Knausgård är hans humor. Som i essän om tugummin från ”Om hösten”, där han står utanför dörren hos en mycket seriös kulturredaktör och plötsligt inser att han har en jättepladuska i munnen. Panikslagen ser han sig själv utifrån, som ett litet barn som stoppat in för mycket godis i munnen, och pular in tugummit i kinden. Så att det istället ser ut som en cancersvulst. Humorn har ju den fantastiska egenskapen att den kan förankra allvaret. Essän slutar med att Knausgård spottar ut tugummit och tittar på asfalten – som är täckt av små vita prickar – varpå en reflektion om stjärnhimlen ovanför följer.

 

Nu är inte alla essäer i ”Om hösten” och ”Om vintern” lysande. En del texter mynnar ut i ganska ytliga tankar vilka maskeras av Knausgårds poetiska språk. En text från ”Om hösten” är jag också förvånad över att det inte har blivit mera diskussion om. Där skriver Knausgård om könsläppar och börjar med att beskriva sin dotters snippa. I nästa mening går han över till den vuxna kvinnans fitta och berättar om sin instinktiva lust att stoppa in tungan i den. När jag läser detta kommer jag att tänka på Stig Larsson och den pedofildebatt som rasade i tidningarna för något år sedan.

 

Samtidigt blir det lite skevt att läsa Knausgårds miniessäer i motljus. Poängen med dessa små betraktelser är ju inte att man ska försöka bemöta dem med argument. Snarare bör man läsa dem följsamt och glida med i de excentriska tankebanorna. För det som är roligt med essäerna är just vändningarna och de små skutten över avgrunderna.

 

”Om hösten” och ”Om vintern” är i slutändan två oemotståndliga textsamlingar. De visar att Knausgård är en författare vars skrivande ständigt förändras och förnyas. Inte bara till genre utan även stilmässigt. Under åren har det publicerats en del essäer i DN som jag i ärlighetens namn uppfattat som lite småtråkiga och pratiga. Men i årstidsböckerna har han dragit ihop raderna och koncentrerat uttrycket. På samma sätt som han var tvungen att skriva två halvdana romaner innan han nådde fram till den gestaltande litteraturen i ”Min kamp” har han med ”Om hösten” och ”Om vintern” hittat det rätta uttrycket för essän. För läsaren är det som att komma till en solupplyst glänta i en mörk, tät skog.

(Texten publicerad i ETC 7/11)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: