John Williams – Augustus

augustusI dagarna publiceras John Williams sista roman på svenska. Den heter ”Augustus” och skildrar mannen som enade romarriket, genom fiktiva brev och dagboksanteckningar. Rasmus Landström läser en storslagen och trösterik roman som summerar Williams författarskap.

Det brukar sägas om kejsar Augustus att han mottog en stad av tegel och lämnade en stad av marmor. Under hans tid blev romarriket modernt, rättsstaten upprättades, våldsmonopolet infördes och folkräkningar påbörjades. Samtidigt var han en aggressiv imperiebyggare som flyttade makten från torget mot palatinen. Mellan dessa poler har bilden av Augustus skiftat och den återkommande frågan har varit: ska han ses som den europeiska civilisationens grundare eller en föregångare till Mussolini? Historikerna idag svarar ofta ”både och”. Enligt britten Anthony Everitt till exempel kan man dela upp hans styre i två perioder: först den blodtörstiga tyrannens epok och sedan den efterkloka grundaren av en modern stat.

Att Augustus rent personligen är en fascinerande figur råder det ingen tvekan om. Han var en kroppsligt bräcklig människa med en vilja av stål och runt honom finns några av historiens mest spännande gestalter: Cleopatra, Caesar, Markus Antonius, Cicero med flera. Några av dem låg han med, andra lät han halshugga. Bitvis får berättelsen om honom ”Game of Thrones” att framstå som ett avsnitt av ”Lilla huset på prärien” och det är inte konstigt att författare genom tiderna har lockats att göra fiktion av hans liv. I dagarna publiceras ett av de främsta försöken på svenska, John Williams roman ”Augustus” i tonsäker översättning av Ola Nilsson.

Det är en märklig bok. Dess tema är storslagenhet, men här finns varken några episka stridsscener eller mäktiga tal från palatinen. Istället berättar Williams om Augustus genom fiktiva brev, dagböcker och nidvisor. Med tanke på att riktiga sådana finns, författade av mästare som Vergilius, Horatius, Plutarchos och Ovidius är det ett vågat projekt. Om man skulle göra en analogi med musiken är det lite som om Williams utmanar Bach på ett hammarklaver från 1600-talet. Men märkligt nog lyckas han med det. På en bitvis rätt rörig prosa skapar han en fascinerande och stereoskopisk bild av en man som både var en brutal mördare och en lojal vän.

Som läsare får vi följa Augustus från beskedet att Caesar mördats till att han som gammal man sitter och tänker igenom sitt liv. Genom den fragmentariska formen kastas vi fram och tillbaka mellan olika fältslag, virvlar igenom det kaotiska triumviratet och får ta del av korta, men blixtrande skarpa porträtt av människor som stod Augustus nära. Särskilt fascinerande tycker jag att porträttet av hans dotter Julia är. Hon var en person med en stor sexuell aptit som Augustus tvingades landsförvisa och i romanen får vi möta henne i melankoliska dagboksanteckningar. Det är ett fint företag: Julia är en orättvist bortglömd person (Everitt ägnar henne bara några meningar i sin biografi) men Williams ger henne upprättelse genom att porträttera en person som mötte sitt lidande med högburet huvud.

Men det som gör romanen till en verkligt fascinerande bok är det sista partiet då Augustus talar direkt till oss från Capri. Här framträder en man plågad av gikt som tvivlar på nästan alla sina politiska beslut. Var det någon mening med att ena riket? Var krigen förgäves? I dessa avsnitt visar Williams vilken mästerlig stilist han är; varenda mening är som utskuren ur sval brons. Samtidigt får slutet mig att se en övergripande tematik som går igenom hela Williams författarskap. I ”Stoner” berättade han om en litteraturdocent som tog kontrollen över sitt liv genom att resignera inför sina fiender på universitet. I ”Butchers Crossing” skildrade han en buffeljakt under 1800-talet och skrev samtidigt en allegori om människans brist på inflytande under kapitalismen. I ”Augustus” berättar han om en individ som vinner hela världen utan att känna segeryra. Kontentan är att vi inte har den kontroll över våra liv som vi föreställer oss. Men det som gör Williams till en djupt filosofisk författare är att han på ett annat plan visar att det går att leva gott om man accepterar det. Att vi kanske måste resignera inför att vi bara spelar en roll i livets komedi, som Augustus själv formulerar det. Det är den stoiska kärnan i Williams författarskap och den är framskriven på ett så trösterikt sätt.

”Augustus” publicerades ursprungligen 1972 och blev Williams sista bok. Bakom de fiktiva personerna anar vi en döende man, nerbruten av cigaretter och alkohol. Ändå tänker jag att han innerst inne var lycklig över att få göra sin plikt som författare.

(Texten publicerad i ETC 26/1)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: