Den stora katastrofen (och det som kommer efteråt)

Den stora katastrofen

 

Fredag den 7 april stod jag på en lekpark vid 15-tiden när en kompis ringde. Hon var på t-centralen och berättade att det stormade ner människor från Åhlens-uppgången. Det verkade ha hänt någonting, kunde jag hämta hennes dotter från förskolan?

Tio minuter senare stod det klart: Stockholm hade drabbats av sitt första terrordåd.

Vid 14.53 hade den 39-årige Uzbekiern Rakhmat Akilov kört in med en lastbil i Åhlénshuset. Söndertrasade kroppar låg på Drottninggatan, innerstan var avstängd och bilder av poliser med MP5:or flimrade på min mobilskärm. Jag började gå mot förskolan med en overklighetskänsla i kroppen.

Några timmar senare stod jag i min kompis lägenhet med hennes gråtande 2-åring på armen och skakade en vällingflaska. Svetten rann längs ryggen och pushnotis efter pushnotis dök upp om skottlossning inne i centrum. Där och då kändes det som om Stockholm hade förvandlats till ett inferno. Bilder från tv-serien ”The Walking Dead” dök upp i mitt huvud; jag såg Rick Grimes framför mig i otvättad skjorta och lurvigt skägg stå i en främmande lägenhet, på jakt efter konservburkar. En impuls sa åt mig att barrikadera dörren mot inkräktare.

Kanske är det lite konstigt att börja en text om undergångsfiktion med den här scenen. Terrorattentatet vid Åhléns var visserligen en tragedi, men Stockholm förvandlades aldrig till en katastrofzon. Både polis och civilsamhälle hanterade det bra och skottlossningen var bara ett rykte. Men det här handlar inte om vad som hände under fredagen – det har det skrivits mängder om – utan om den stämning som rådde. Det var något så välbekant över den: folktomma innerstäder, lastbilar som kör in i varuhus, gäng som drar runt och plundrar – hur många gånger har vi inte sett det i fiktiv form? Det första som for förbi i mitt huvud den där eftermiddagen var inte IS eller högerextrema terrorister utan scener från ”28 Days Later”, ”Dawn of the Dead” och ”The Last of Us”. Det kändes som om jag förberetts för situationen via kulturen.

Den här texten ska inte handla om verkliga katastrofer, utan påhittade. Berättelser om hur vår civilisation havererar, inte på grund av terroristattacker utan zombies, virus och kärnvapenkrig. För tillfället råder det ett enormt uppsving för postapokalyptisk fiktion. Vad beror det på? Hur hänger det samman med verkliga hot mot samhället?

Genrens uppkomst

För att undersöka detta måste vi börja i frågan om vad postapokalyptisk fiktion egentligen är. När uppstod den? Vilka är dess kännetecken? Undergångsvisionen är lika gammal som människan själv och kan hittas i såväl bibeln som i grottmålningar. Men den sekulära undergångsvisionen är av nyare datum: den fick sitt genombrott 1826 då Mary Shelly publicerade romanen ”The Last Man”. Boken, som skrevs kort efter Shellys makes död, skildrar ett Europa 2070 då spillrorna av mänskligheten drar runt i ett öde landskap efter att dödliga farsoter utrotat stora delar av befolkningen. Samtidigt berättar den om världen innan katastrofen där en grupp idealistiska personer försöker reformera England och avskaffa monarkin. Det är en berättelse skriven i spåren av den franska revolutionen och som läsare kan man känna hur samtidens politiska drömmar vibrerar i romanen.

Shellys roman var egentligen inte den första (några franska föregångare hade skrivits), men med den utkristalliserades genrens grunddrag: dels det plötsliga brottet med samtiden genom en stor katastrof. Dels hur ett modernt samhälle förvandlas till en mardröm. Detta är – som vi ska se senare – fortfarande viktiga grunddrag i den postapokalyptiska berättelsen. Shellys roman fick dock inte många efterföljare i sin samtid. Under 1800-talet rådde det visserligen ett stort intresse för framtidsskildringar men tonvikten låg på utopin snarare än dystopin, i enlighet med århundradets optimism. Istället kanaliserades samtidens undergångsstämningar genom bildkonsten där en utbredd ruinromantik uppstod. Att framställa parlament i ruiner och måla av spillror av grekiska tempel var den modesta form av postapokalyps som 1800-talets konstnärer sysselsatte sig med.

Först under 1900-talet fick undergångsvisionerna sitt stora genombrott. Det skedde framförallt efter 1945 och atombomberna över Nagasaki och Hiroshima. Mellan 1950-1980 kom en jämn flod av postapokalyptiska verk och här kan till exempel John Wyndhams ”The Day of the Triffids” (1951) nämnas tillsammans med ”The Planet of the Apes” (1968), ”Night of the Living Dead” (1968) och ”Mad Max” (1979). I dem läggs ytterligare byggstenar till genren i form av zombies, sinande naturresurser och experiment med genmanipulation som leder till civilisationens undergång.

En vanlig förklaring till genrens blomstring är den politiska verkligheten under tiden. Världen var visserligen stabil men kalla kriget och kärnvapenhotet låg som en våt filt över framtidsoptimismen. Science fiction-forskaren Jerry Määttä har dock hävdat att sambanden är mera komplexa. I uppsatsen ”Keeping Count of the End of the World” pekar han på en allmän samhällsoro som en avgörande förklaring och att ekonomiska kriser liksom miljöförändringar kan vara lika viktiga faktorer som kärnvapenhotet. Som exempel visar han hur antalet undergångsvisioner ökade kraftigt under depressionen i USA på 1930-talet medan de var relativt få under 1940-talet (då det faktiskt fälldes atombomber). Egentligen säger det sig själv: att föreställa sig civilisationens undergång är nog betydligt mera lockande då vardagen känns grå och tröstlös än då apokalypsen sker i verkligheten. Vem vill läsa om mänsklighetens undergång när Blitzen pågår utanför köksfönstret?

9/11

Det är genom den samtida oron som vi måste se dagens uppsving för den postapokalyptiska fiktionen. För efter attacken mot World Trade Center 2001 och finanskrisen 2008 har de kommit i rasande takt. På bio har zombiefilmer som ”28 Days Later” (2002), ”Dawn of the Dead” (2004) och ”World War Z” (2013) slagit försäljningsrekord och på tv har ”The Walking Dead” (2010-) blivit en långkörare. Inom litteraturen kan storsäljare som Dimitri Gluchovskijs ”Metro 2033” (2002) och Suzanne Collins ”The Hunger games” (2008) nämnas, men även romaner av mera ansedda författare som Margaret Atwoods ”Oryx & Crake” (2003) och Cormac McCarthys ”The Road” (2006). Undergångsvisionerna har till och med trängt in i tv-spelen där ”Fallout 3” (2008), ”The Last of Us” (2013) och ”Horizon” (2017) sålt i stora upplagor. Dessa verk är tämligen olika sinsemellan, men gemensamt för dem är att de behandlar kärnvapenkrig, miljökatastrofer och finansiella kollapser – orosmoln som står rakt över vår civilisation idag.

Själv har jag också upptäckt att antalet undergångsskildringar på svenska har ökat de senaste åren. Sverige har egentligen inte haft någon postapokalyptisk tradition längre tillbaka (även om undantag som Harry Martinssons ”Aniara” från 1956 och P.C. Jersilds ”Efter floden” från 1982 kan nämnas). Kanske kan detta förklaras med landets neutralitet och framtidstro under efterkrigstiden. Kanske att science fiction aldrig stått högt i kurs. Men sedan elfte september har någonting hänt i Sverige. Litteraturforskare har pekat på att det började som ett uppsving inom ungdomslitteraturen, men på senare år har det även skett inom vuxenlitteraturen. Så sinsemellan olika böcker som Anne Swärds ”Kvicksand” (2006), Klas Östergrens ”Orkanpartyt” (2007), Susanna Lundins ”Hindenburg” (2012) och Daniel Åbergs ”Virus” (2016) har givits ut. Berättelser där lilla trygga Sveriges förvandlas till ett ogästvänligt och farligt land.

Nu kan inte detta enbart förklaras med en ökad oro i samhället. Här finns andra faktorer som att det som förr kallades ”genrelitteratur” ökat i uppskattning bland kritikerna. Samt framgångar för postapokalyptisk litteratur på den globala bokmarknaden. Men dessa samband får någon annan undersöka. Här ska vi istället titta närmare på den underliggande samhällsoro böckerna gestaltar.

Björn Ranelid – Kärleken och de sista människorna på jorden

Två saker slår mig direkt när jag läser de svenska undergångsskildringarna. Det första är att de är tämligen olika sinsemellan. Att jämföra Susanna Lundins modernistiska ”Hindenburg” – där en äldre man sitter och pratar med en mekanisk människa i spåren av ett kärnvapenkrig – med Daniel Åbergs nagelbitare ”Virus” är minst sagt vanskligt. I ett annat sammanhang hade de sorterats under helt andra kategorier, som ”prosapoesi” och ”skräck”. Samtidigt finns det något som binder dem samman, om inte stilistiskt så stämningsmässigt. Det andra som slår mig är att det är en betydligt ljusare genre än vad jag föreställde mig. I nästan alla böcker finns visserligen brutala scener: människor som slits i stycken av zombier, folkmassor som mejas ner av lastbilar, despoter som bestraffar klanmedlemmar etcetera. Men här finns också herdestunder där den svenska naturen skildras i vackra ordalag, kärleksscener mellan överlevande och sociala band som stärks i skuggan av katastrofen. De svenska undergångsvisionerna skiljer sig något från de anglosaxiska i denna bemärkelse. Kanske är det därför inte konstigt att en kärleksprofet som Björn Ranelid har sökt sig till genren. I ”Kärleken och de sista människorna på jorden” (2014) går en morfar med sitt barnbarn genom ett sönderbombat Stockholm efter att ett världskrig har brutit ut (oklart varför). Överallt ligger staden i spillror och människorna jobbar frenetiskt med att släpa undan lik. Men staden är inte hopplöst förlorad. I ruinerna av Södra teatern står en man och deklamerar en nyskriven dikt. I Riddarholmskyrkan samlas människor för att berätta historier för varandra. Överallt uppstår nya sociala band och konst och kultur får ny mening. Dessutom går kärleken mellan morfadern och barnbarnet som en röd tråd genom romanen, vilket gör att den känns som en snällare variant av Cormac McCarthys ”The Road”.

Lars Wilderäng – Stjärnklart

En av de verkligt stora postapokalyptiska succéerna i Sverige på senare år har varit Lars Wilderängs triologi som inleddes med ”Stjärnklart” (2014). Boken publicerades på ett litet förlag men har idag sålt i stora upplagor och en filmatisering är i full gång. ”Stjärnklart” är en roman som på många sätt sammanfattar genrens alla grepp. Den handlar om att nanomiter angriper all elektronik vilket får konsekvensen att världen avglobaliseras, finansmarknaderna kollapsar och att laglösa band tar över städerna. På så sätt riktar romanen ljuset mot hur skör vår teknikcivilisation är och hur beroende hela vår samhällsstruktur är av att elektronik fungerar.

Det intressanta med denna bok är att den egentligen inte skildrar en apokalyps – utan en kollaps. Världens sammanbrott sker inte med en smäll utan ett pip, som T.S. Eliot skrev. På så sätt är det kanske den mest realistiska undergångsskildringen bland de undersökta. Idag finns det en stark föreställning bland samhällskritiker att vi går mot en tid av större osäkerhet. Läser man ledande tänkare som Harald Welzer eller Wolfgang Streeck får man en bild av en framtid präglad av klimatkrig, avglobalisering och kollapsade statliga institutioner. Det Wilderäng gör är att lägga till ett science fiction-element till detta. I sammanhanget är det också viktigt att Wilderäng driver bloggen Cornucopia där han diskuterar potentiella undergångsscenarion i icke-fiktiv form.

Daniel Åberg – Virus

”Virus” är skriven som en talbok för Storytel och publiceras i ”säsonger” istället för böcker. Inspirationen kommer från ”The Walking Dead” och liksom i den sprider sig ett virus som försätter städer i ett paniktillstånd. I ”Virus” kommer det främsta hotet dock inte från själva farsoten utan från militärer som går runt och skjuter ner överlevande. Något som har slagit mig när jag har frossat i postapokalyptisk fiktion är att det ofta handlar om det som Rebecca Solnit har beskrivit som ”elit panik” i sin studie av verkliga katastrofer ”A Paradise Built in Hell”, det vill säga att det är myndigheter som skapar kaos snarare än medborgarna. Solnit menar medan lokalsamhällen ofta stärks av stora olyckor och medborgare visar upp sina mera solidariska sidor så beordrar staten konsekvent ut militären för att skydda privategendom från plundrare. Detta kallar Solnit för ”the second catastrophe” och i Åbergs ”Virus” ligger fokus på maktens agerande.

Christina Ljungqvist – Vita tigern

Ljungkvists ”Vita tigern” (2017) är en ungdomsbok som utspelar sig 2296 i en framtid där det inte längre finns några förbränningsmotorer. Göteborg är en stad full av linbanor och solceller som uppstått i spåren av klimatförändringarna. Eftersom handlingen är förlagd så långt fram i tiden är apokalypsen ett minne blott och i staden råder ett relativt lugn. Men Göteborg är samtidigt en sluten stad där stora flyktingströmmar väntar vid portarna och polisen har ett raffinerat angiverisystem. Stabiliteten är med andra ord bräcklig, hela tiden hotar ”de andra”.

Att skildra människor på flykt är ett naturligt inslag i den postapokalyptiska genren, men i den svenska varianten har det varit mera tydligt än i engelska och amerikanska motsvarigheter. I både Ranelids, Åbergs och Swärds böcker spelar flyktingar en avgörande roll – människor som lämnat en katastrof och kommit till en ny. I Östergens och Ljungqvists böcker skildras samhällen där stora flyktingströmmar står och trycker på stadens stängda portar. Detta dementerar den vanliga föreställningen om att den postapokalyptiska fiktionen bara handlar om civilisationens undergång – den är tvärtom upptagen vid samtidspolitiska frågor.

En opolitisk genre?

Så, vad kan vi dra för slutsatser av vårt stickprov i de svenska undergångsvisionerna? En sak som slår mig är att de följer Shellys ursprungsrecept genom att blanda civilisationskritik med reflektioner över politiska frågor. En vanlig kritik från vänster av den postapokalyptiska genren är att den – med Fredric Jamesons ord – gestaltar världens undergång istället för att kritisera kapitalismen. Eller för att uttrycka det annorlunda: att civilisationskritiken ersätter samhällskritiken. Det finns en gnutta sanning i det, men när jag grottat ner mig i genren så framträder en betydligt mera komplex bild. Visserligen finns här en reaktionär tendens: böckerna innehåller flera melankoliska landskapsbilder av Stockholms skyskrapor i ruiner, elektronisk utrustning som inte längre fungerar och viktiga landmärken som har bombats till grus. Som Määttä har påpekat riskerar sådana bilder att fungera som en ideologiskt reaktionär romantisering av samtiden, genom att den skildras som en ”framtida förlorad guldålder”. Samtidigt, påpekar han, kan bilderna av en framtid i ruiner rikta fokus mot att historien är något pågående och formbart och på så sätt uppmana till handling. I den svenska postapokalyptiska fiktionen behandlas ämnen som flyktingkrisen (Östergren, Ljungqvist), klimathotet (Östergren, Ljungqvist), ”elit panik” (Åberg, Wilderäng) och det ekonomiska systemets inneboende instabilitet (Wilderäng). Dock är det ganska få böcker som kritiserar kapitalismen med samma skärpa som hos anglosaxiska sf-författare som China Miéville och Urusla K. Le Guin.

Samtidigt måste vi komma ihåg att litteraturen inte kan läsas som entydiga politiska utsagor. Den reflekterar sällan över politiska system i sig, utan över människans villkor. Detta är särskilt tydligt i postapokalyptiska böcker. I dem finns ofta en dissonans, där människan å ena sidan framställs som gränslöst aggressiv under den civiliserade ytan – men också solidarisk och empatisk i svåra stunder. I varje postapokalyptisk fiktion finns ett ”Safe Haven” eller tillflyktsort där möjligheten att bygga upp livet på nytt och omförhandla de sociala villkoren uppstår. Platser där samhället kan rekonstrueras till det bättre. Rebecka Solnit, som har skrivit om verkliga katastrofer, menar att dessa samhällen inte bara är fiktioner, för i spåren av stora jordbävningar och orkaner uppstår alltid ett slags provisoriska utopier – ”paradis byggda i helvetet”. På så sätt menar Solnit att katastrofer – hur sorgliga de än är – kan återställa meningen med vårt samhällsengagemang och väcka mänsklighetens vilja till ”inbördes hjälp”. I nästan samtliga postapokalyptiska romaner jag har läst finns sådana ”Safe Havens” där människor samarbetar snarare än konkurrerar. Som i Ranelids sönderbombade Stockholm där konsten inte längre används för att markera social position. Eller i Ljungqvists ekologiska Göteborg där klimathotet avlägsnats. Eller på de små gårdarna i Wilderängs romaner där människor brukar sin jord i urkommunistisk anda.

Och för att avsluta där jag började så var det kanske en pust av detta som jag kände där jag stod med min väns barn på armen efter terrorattacken. För det som präglade dagen för mig var inte bara skräcken och terrorn, utan också medkänslan och solidariteten. I en kort stund kände jag att jag ingick i en större familj än min egen. Att hela Stockholm tillhörde oss medborgare: över hela innerstaden öppnade människor sina hem för folk som hade fastnat i kaoset, sociala medier präglades av samhörighet och dagen efter ägde en av de största kärleksmanifestationerna någonsin rum på Sergels torg. I spåren av det helvete som Rakhmat Akilov skapade på Drottninggatan öppnades dörren på glänt mot ett mera solidariskt samhälle. Och kanske var det just detta som var förklaringen till att jag upplevde den där postapokalyptiska känslan så starkt. Den kom med ond, bråd död – men också med en glimt av något bättre.

(Texten publicerad i Flamman 13/7 2017)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: