Helene Rådberg – Politiken

Efter närmare ett decenniums tystnad återkommer Helene Rådberg till poesin. ”Politiken” heter diktsamlingen – en systerskapsdikt om arbetarkvinnornas situation inom den offentliga sektorn. Rasmus Landström läser en storstilad samhällskritik.

Först har jag svårt att få ihop det. Helene Rådbergs nya diktsamling ”Politiken” är full av namn på kvinnliga ministrar. Insprängda rader som tillsammans bildar en katalog över feminismens segertåg sedan 80-talet: Margot Wallström, Ylva Johansson, Mona Sahlin. Det stämmer inte överens med den övriga texten. ”Politiken” är nämligen ett griftetal över den offentliga sektorn och en anklagelseakt mot hur samhället behandlar kvinnliga arbetare. Vad gör då ministrarna där? Vi ska återkomma till det.

Helene Rådberg är en av Sveriges mest välrenommerade poeter. Hon debuterade 1998 med ”Mellan henne och jag” men fick sitt genombrott 2000 med ”Hämtar mina landskap hem”. Det var en bok som handlade om att vara kvinna i bruksorten Sandviken och att växa upp i utkanten av arbetarrörelsens framtidsdröm. Samtidigt var det en diktsamling som gick en envig med ortens stora arbetarpoet Stig Sjödin, genom att försöka vrida det ångande maskinspråket ur händerna på honom. 2008 kom Rådbergs andra stora stjärnsmäll. Den hette ”Det gula rummets små terapistycken” och är i mina ögon en av 2000-talets mest originella diktsamlingar. Där tog Rådberg sig an sina erfarenheter som förskolelärare och skapade en helt unik form av politisk poesi; ömsom fylld av jollrande barnramsor, ömsom av samplingar från ”Det kommunistiska manifestet”. Om man föreställer sig att en radikaliserad Sonja Åkesson wallraffade på ett dagis för en diktsamling om privatiseringen av offentlig sektor – då får man ”Det gula rummets små terapistycken”.

Efter 2008 tystnade Rådberg under ett decennium och vi var många om undrade vart hon tog vägen. Eller tystande och tystande – i en intervju i Arbetarbladet berättar hon om svårigheterna att få ut sin poesi (vilket säger något sorgligt om lyrikmarknaden). Ett förslagsbyte gjorde dock susen – från Wahlström & Widstrand till Ordfront – och nu är hennes efterlängtade återkomst här. ”Politiken” är en slags uppföljare och en utvidgning av föregångaren. Den handlar om förskolan – men också om hemtjänsten, äldreboendena och fritids. Det är med andra ord en systerskapsdikt och även om den inte riktigt når upp till föregångarens originalitet är det en poesisamling som jag blir blixtförälskad i.

Ett sätt att närma sig Rådbergs poesi skulle kunna vara att placera in henne bland samtida kvinnliga  arbetarpoeter som Jenny Wrangborg, Anamarija Todorov och Carola Ankarborg. Rent stilistiskt blir det dock inte särskilt rättvisande – medan ovan nämnda skriver nyenkla dikter ligger Rådberg närmare 00-talets språkmaterialismen. Därför är poeten Emil Boss en bättre jämförelse. Han har i två experimentella diktsamlingar, fulla av flödesscheman och NPM-språk, skrivit om arbetet på Systembolaget. Det storslagna med hans diktsamlingar är att man anar en radikal samhällskritisk under texten, som kretsar kring industrialiseringen av tjänstesektorn. Det Rådberg gör i sin dikt är något liknande. Kanske skulle man kunna säga att hennes poesi handlar om hur omsorgssektorn industrialiseras på ett motsvarande sätt: ”vi var primär personal i försöken att hitta lösningar / för omsorgen av icke produktiva åldrar”. Det här, tänker jag, är kapitalets drömmar om människan som maskin.

Det går en rysning längs ryggraden när jag en iskall januarieftermiddag plöjer ”Politiken”. Jag läser om den igen och ryser ännu en gång över hur välkomponerad den är. I marginalen antecknar jag att det språk som Rådberg laborerar med är konstruerat för att av-mänskliga dom anställda. Samtidigt finns det också en värme som strömmar genom diktsamlingen: gentemot den svettiga förskolepedagogen som går med den alldeles för stora barngruppen bland hyreshusen, mot undersköterskan med dom utslitna axlarna. På så sätt lyckas Rådberg skapa en intressant kontrast mellan nyspråket och den sociala verkligheten. I utrymmet mellan uppstår själva poesin.

”Politiken” är en diktsamling som sparkar vilt åt alla håll. I ena stunden får facket en känga för att det inte stödjer en strejk på en förskola. I nästa politikerna som blundat för dom svällande barngrupperna. Men det som jag själv tycker är intressantast är hur den på ett subtilt sätt kritiserar kvinnorörelsen underifrån. Och det är här katalogen över dom kvinnliga ministrarna kommer in. Genom att kontrastera dom politiska höjdarna mot utslitna arbetarkroppar tycks Rådberg vilja visa att den feministiska rörelsens genombrott skett sida vid sida med en nyliberal våg. Titta på dessa politiker, lyder undertexten, som gått i bräschen för höjda kvinnolöner och jämställdhet. Var det bara en fint för att avföra det mera generella låglöneproblemet från agendan? För att få oss att sluta tänka på vilket samhälle som jämställdheten ska vara med och skapa?

På så sätt är ”Politiken” en desillusionerad diktsamling. Under dom sista trettio sidorna rör sig stroferna från skolmatsalarna och fritidslokalerna, ut mot skogen. Dom blå plastmattorna på sovavdelningarna kontrasteras mot trädens skrovliga bark. Kanske är det en flykt från Politiken? Kanske en återkomst till den avfolkade bruksorten? Hur som helst är det ett sorgligt avslut på vad jag betraktar som poetisk trilogi, inledd år 2000. En trilogi som samtidigt är en anklagelseakt mot arbetarrörelsen gruvliga svek mot låglönekvinnorna. Jag kommer inte glömma den på lång lång tid.

(Publicerad i ETC 11/2)

Rasmus Landström väljer tre samtida arbetarpoeter

Emil Boss – Acceleration

Boss andra diktsamling trycktes ursprungligen på en kvittorulle men finns numera även i bokform. En mycket stark diktsamling som kretsar kring flödesscheman i jobbet på Systembolaget.

Anamarija Todorov – Fröken Forever

En diktsamling om arbetet på en förskola i norra Stockholm. Todorov skriver i nyenkel stil, och med stor skärpa: oavsett om det handlar om barnens fantasivärldar eller pressade personalscheman.

Marie Norin – 11.05.05 – 14.10.17

En systerbok till Johan Jönssons ”Efter arbetsschema” som fick alldeles för lite uppmärksamhet när den publicerades. Handlar om jobbet på ett gruppboende och hur arbetet har förändrats efter riskkapitalisternas intåg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: