Archive for the ‘Allmänt’ Category

Postklassicismen

november 28, 2009

När jag för några år sedan gick på en skrivarlinje gjorde vi en övning där vi omarbetade dikter. Jag som då precis hade läst Lars Mikael Raatamaas ”Svensk dikt” och blivit inspirerad tog en riktigt klassiker, nämligen Gunnar Ekelöfs ”Eufori”. Det jag gjorde var att stryka vissa meningar som jag tyckte var för abstrakta, exempelvis: ”Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig” och ”Jag sjunger om det enda som försonar, / det enda praktiska, för alla lika”. Jag minns att jag tänkte att dikten förmodligen skulle förlora sin mening och att jag skulle upptäcka att alla de abstrakta styckena faktiskt bar själva idén i dikten. Men så läste jag upp den och märkte till min stora förvåning att den faktiskt blivit bättre. Kvar var en fantastisk naturbeskrivning som fångade hela den där stämningen som man förknippar med ”Eufori”. Och själva idéerna fanns på något sätt kvar, fast dolda i bildspråket.

Jag hade nästan glömt bort det här tills för någon dag sedan. Då pratade jag nämligen med min pappa om vilka klassiker man skulle vilja förbättra om man fick chansen. Visst skulle man vilja ta bort en och annan högtravande replik hos Bergman. Kanske göra ett Mozart-requiem 2.0. Sådär höll vi på och då kom jag plötsligt på det: kanske är nästa kulturrörelse en slags förbättringsrörelse? Kanske kommer nästa stora strömning ägna sig åt att fila på klassikerna istället för att parafrasera dem? Tänk er exempelvis följande: Selma Lagerlöf kommer i en en sk. ”nyputsad” utgåva där editören heter J.M Coetzee (det skulle givetvis vara en global rörelse). Denne har under en längre tid bearbetat sluten på Lagerlöfs berättelser och gjort om dem till de tragedier de borde vara. Borta är all manikyr: ”Kejsaren i Portugalien” slutar med att Jan i Skrolycka hoppar i sjön och i ”Jersualem” försonas inte Ingmar med sin hustru. I de nya versionerna slipper man allt det där houngssöta och förljugna som ändå tänker bort när man läser originalen.

Och tänk er: H.P. Lovecraft i nyutgåva – botad från adejektivsjukan. Eller Jan Gillous spionromaner – utan spionhistorien (men bevarad samtidskrönika). Vilken fröjd vore det inte? Tänk att få njuta av alla duktiga författare men slippa deras dåliga redaktörskap (för så är det ofta). Tänk exempelvis vad man skulle kunna göra med Strindberg. Eller Verner von Heidenstam. Det finns inga gränser för hur bra vissa skulle kunna bli.

Denna rörelse – låt oss kalla den för ”den postklassicistiska” – skulle då använda sig av en postmodern ”citateknik” (i motsats till tidigare då man parafraserade ett verk) men med undantaget att man inte skulle göra det ironiskt eller i ett destruerande syfte. Det skulle inte heller handla om att ”anpassa författarskapet till vår tid” (som man försökt med Astrid Lindgren då man tagit ort rasistiska ord i hennes texter) utan om ett rent estetiserande och en rörelse  som tog verket på fullaste allvar men ändå förhöll sig hädiskt till det.

Annonser

Kallt i lägenheten

januari 15, 2009

Här kan  ni läsa om min psedonym Rasmus Landgren som blev intervjuad i UNT om hur kallt han har det i lägenheten.

Två versioner av vetenskapshistorien

januari 4, 2009

Naturvetenskapsmannens version av vetenskapshistorien: Galileo lärde oss att planeterna har en dragningskraft och att solen är i centrum. Sen kom Darwin och slog ihop geologiska, ekonomiska teorier och fick fram en lika enkel som genial förklaring till hur människan utvecklats. Efter det visade 1900-talet med Freud och Einstein att människan och världen är mycket mera komplex än vi någonsin trott.

Humanistens version: Galileo tog bort människan från universums centrum och visade att himlen var imperfekt. Sen kom Darwin och förklarade att hon inte var Guds skapelse och att hon dessutom utvecklats efter en simpel konkurrensregel. Efter det visade 1900-talet med Freud och Einstein att hon inte ens var herre över sig själv och att världen ständigt bedrog henne.

Årets bästa

december 27, 2008

Nu går året mot sin ände vilket innebär att det är dags att summera. Jag gjorde en liten lista på det som jag tycker har varit höjdpunkterna. Vissa saker hade jag väldigt svåra att välj, framförallt årets diktsamling och årets skiva. Där fanns det alldeles för många respektive alldeles för få kandidater. Well well… Nu ser den i alla fall ut som den gör. Skriv gärna en egen lista och posta som kommentar. Gott nytt år förresten!

  • Årets film: ”De ofrivilliga” av Ruben Östlund – Jag tror att jag tänker på Östlunds film i genomsnitt en gång om dagen. Antingen är det något som påminner om en scen eller också går jag bara och ryser vid blotta tanken på vissa karaktärer. Som den obehagliga slöjdläraren eller raketmannen. Ösltlunds film är ett mästerverk och kommer säkert att bli ihågkommen som en av 00-talets bästa filmer. Den har också gjort att man kan tala om att något är Östlundskt på samma sätt som att något är Anderssonskt; en scen som är rolig och obehaglig på samma gång och som lämnar betraktaren med svårbestämbar känsla.
  • Årets roman: ”Ladies” av Mara Lee – ”Ladies” väg genom medierna blev en märklig historia: först hissades den till skyarna av bland annat Jan Arnald och Anna Hellsten. Sen skrev Åsa Beckman en dräpande krönika om hur ytlig den var och vilken förstoppad konsensus som rådde i medierna plötsligt tyckte alla som henne. Lagom ironiskt. ”Ladies” är hur som helst en oerhört skicklig roman i bästa Houellebecq-stil. Många har pekat på att den är så feministisk, och det kan väl stämma, men framförallt är det ett stilistiskt mästerverk som utövar en mörk dragningskraft på läsaren.
  • Årets diktsamling: ”Jag talar till de döda” av Magnus William-Olsson – Läs här vad jag skrev om den på dagensbok.
  • Årets tidskrift: Filter (första numret) – Tidningen har tyvärr inte kunnat leva upp till debutnumret som innehöll tre reportage i världsklass: Susans Caseys ”Vi drunknar i plast”, Lars Schmidts ”Snedseglaren” och, framförallt, Mattias Göranssons ”Den tunna linjen” om Jesper Kouthoofd och Acne-koncernen.
  • Årets skiva: ”Silece is wild” av Frida Hyvönen – Med sin tunna men ändå genomträngande röst sjunger Hyvönen om aborter, sin hatkärlek till London och hur flickor formas i stallet. En mycket personlig skiva med en intressant ljudbild – Hyvönen slänger plötsligt in ett Bach-komp i världens popdänga- och många oförglömliga rader, tex. ”London! / The way you want to get rid of me / makes me weak in the knees”.

God jul med Derrida!

december 24, 2008

Jag önskar er alla en riktigt god jul med ett citat, som för närvarande sitter på mitt kylskåp, och som får mig gråtfärdig varje gång jag läser det. Det är så vackert och så sant. Läs och begrunda:

”Förlåtelsen är inte, kan inte vara normal, förebildlig, något normaliserande. Den måste förbli ett undantag, någonting närmast orimligt – som om den avbröt historiens och tidens gång.”

– Jacques Derrida

Horace Engdahl avgår!

december 20, 2008

Vilken chock! Horace har verkligen för mig, som är född -85, varit synonymt med Akademien. Nu ska han alltså avgå. Betyder det att jag inte kommer att se hans paddögon för min inre syn så fort någon nämner nobelpriset? Eller att jag inte kommer att tänka att det är ett val på poststrukturalistiska grunder när den nya pristagaren presenteras? Förmodligen inte. Är det ett sorgligt eller ett glatt besked? Jag vet inte. Hela min världsbild har blivit rubbad; jag måste smälta det först. Man kan tänka sig att det var ungefär så här det kändes när Galileo Galilei riktade sitt teleskop mot solen och upptäckte att det fanns fläckar där.

Peter Englund då? Han är för närvarande min favorit i Akademien, men det betyder inte att jag är glad. Som ständig sekreterare får han ju ett och annat att göra. Kanske kommer det inte att bli så många böcker i framtiden. Det är synd för Englund känns som en författare med stort F. Kanske kommer han att bli deprimerad av att inte kunna skriva lika mycket? Nej, det bästa valet av ny sekreterare hade varit, som min pappa föreslog, Kristina Lugn. Det hade verkligen varit ett radikalt val, till och med radikalare än när Engdahl valdes för elva år sedan.