Archive for the ‘Ateism’ Category

Lena Anderssons skönmålning av ateismen

juni 11, 2009

I dagens DN skriver Lena Andersson en ledare utifrån det ganska jobbiga påståendet om att ateismen också är en tro. Visst, skriver hon, i kunskapsteoretisk mening är det väl en tro, på samma sätt som att påståendet om att jorden snurrar runt solen är en trosats, men det är knappast detta belackarna menar. Istället handlar det om att man kräver av ateismen att den ska förklara mysterierna, vilket den givetvis inte gör. Ateismen är ju, menar Andersson, en motpol till alla dogmer och säkra svar på de eviga frågorna. Den är ett förmodande om att Gud inte finns och därför är den intellektuellt hederlig. En bra sammanfattning av den uttrycks, enligt Andersson, i Humanisternas senaste reklamkampanj: ”Gud finns nog inte”. Ateismen är där själva rationaliteten i påståendet, det vill säga ”nog”:et. Den är en slags rimlighetskalkyl.

Anderssons ledare saknar inte poänger. Att påstå att ateismen är en tro är att slarva med språket. Snarare påminner den då om en slags ”rimlighetskalkyl”. Dock bortser Andersson från en viktig aspekt. Ateismen är nämligen inte bara en icke-tro utan även en politisk ideologi. Humanisterna är ett typiskt exempel. De ägnar en stor del av sin energi åt att visa hur det kristna arvet är som ett kvarvarande gift i våra ådror och att samhället därför måste omgestaltas. Alla band med kyrkan måste klippas, officiellt såväl som inofficiellt. Detta gäller för övrigt även alla andra religioner.

Är inte detta bra då frågar man sig? Behöver vi inte göra upp med vårt kristna arv? Jo, i någon mening behöver vi väl det. Det kristna arvet kan representera patriarkatet, intolerans och västerländsk överhöghet som givetvis är förkastliga. Dessvärre är det sällan dessa som Humanisterna angriper. Istället är det religionen som sådan man spyr galla över. Kristendomen innebär automatiskt en sjuklig auktoritetstro för ateisten. Svenska kyrkan är den farligaste institutionen vi har i vårt samhälle och i Öst är det halvmånen och kroksabeln som hotar. Att religionen också kan representera radikal pacifism, ett gräsrotsperspektiv och till och med socialism är ateismen fullkomligt blind för.

Därför angriper man religionen helt urskiljningslöst. Björn Ulvaeus, den kanske mest kända medlemmen i Humanisterna är ett praktexempel. Han uppmanar oss att inte be om ursäkt till islam, att se att det är en kvinnofientlig ideologi snarare än religion och att vi därför ska sluta skämmas för kolonialismen (!). Andersson själv är ett annat exempel. Hon har helt villkorslöst tagit Lars Vilks i försvar därför att han vågar sätta sig upp mot de förhatliga imamerna. Att han sedan slår nedåt, mot den absolut mest utsatta gruppen i dagens Sverige kan hon inte se.

Anderssons skönmålning av ateismen är därför en falsk bild. Den vill få oss att tro att det rör sig om en eftertänksam, reflekterande och rationell ideologi men i själva verket är den en gapig lära som ställt sig på maktens sida. Högljutt förklarar den sig som ”vetenskapligt grundad” och som ”intellektuellt hederlig” men är i själva verket lika blind för nyanser som religiös fundamentalism. Den har idag fullkomligt spelat ut sin roll och fungerar mest som, med Andreas Malms ord, ett sätt för borgerliga liberaler att framstå som kaxiga.

Annonser