Archive for the ‘Böcker’ Category

Lysande lektion i chockterapi

mars 7, 2012

RECENSION: Björn Elmbrandts Europas stålbad är en lysande liten bok om krisen i Europa, skriver Rasmus Landström.

Den så kallade eurokrisen är en efterdyning av den amerikanska bolånekrisen som har landat här, mycket på grund av att euron är felkonstruerad. Det är en bankernas kris som har förts över på folket, vilket i sin tur har skapat en politisk kris. Glöm inte det. När borgliga ledarsidor skriver om ”Greklandskrisen” eller Angela Merkel och Nicolas Sarkozy talar om ”de slarviga spanjorerna” är det bara försök att skjuta över skulden på någon annan.

För faktum är att tyska och franska banker hade närmare 400 miljarder euro investerade i det som skulle bli den spanska byggbubblan. Så görs en systemkris om till en nationell kris; i stället för att ta tag i problemen med de egna bankerna skyller man på någon annan. Resultatet: statstjänstemän avskedas, löner sjunker och självmordsstatistiken rusar i höjden, samtidigt som småföretagen kraschar.

Vi lever i en tid av ”åtstramningsextremism”. Så skriver Björn Elmbrant i den nyutkomna Europas stålbad. Det är den andra delen i Atlas reportageserie om krisen i Europa och en lysande liten lektion i det som Naomi Klein kallade ”ekonomisk chockterapi”. Boken är skriven i hast, vilket ibland märks i form av inbaxade textstycken, men som helhet är den rapp och pedagogisk.

Elmbrant är något av en grå eminens, och i sin förra bok Stockholmskärlek blev han emellanåt långrandig. Men här är han i sitt esse och jag tror att det är få journalister som på ett så skickligt sätt kan avliva myterna om att eruokrisen skulle vara någon slags teknisk kris. Möjligen kan jag tycka att han lägger lite för mycket vikt vid hur euroländerna ska bli ”konkurrenskraftiga” och lite för lite vikt vid hur en konkret omfördelning ska ske. Men det är ju en personlig åsikt.

Och euron då? Problemet med den, menar Elmbrant, är att den låser mindre länder vid en ekonomisk politik konstruerad för Tyskland och Frankrike. Dessutom gör den att länderna inte kan styra över sin egen ränta eller devalvera valutan. Och för att få bukt med budgetunderskottet blir då det enda alternativet att skära i det offentliga, sänka löner och höja pensionsåldern.

Och som vi alla vet, slår detta hårdast mot de allra fattigaste.

Bankerna rusar från middagen. Folket blir kvar med notan.

(Publicerad i UNT 7/3)

Annonser

Mitt i världens kris

mars 7, 2012

I slutet av 2010 drabbades Pakistan av svåra översvämningar. Byar lades under vatten och på ytan flöt omväxlande vetegrödor och husfasader. Beräkningar efteråt visade att närmare 18 miljoner människor drabbades, men bortsett från det sköt priset på vete i höjden. Forskarna var eniga: detta var en följd av den globala uppvärmningen.

Någon månad senare drabbades Ryssland av stora skogsbränder. Matpriserna ökade ytterligare.

På en annan plats i världen stod en ung frukthandlare på ett torg. Han var frustrerad över korruptionen i landet men också över att maten blivit så dyr. Som en desperat protest hällde han bensin över sig, tuttade på och resten är historia. Den tunisiska revolten inleddes och arabvärlden skakade av sig sina despoter medan ekonomin i västvärlden föll allt djupare ner i sin kris.

Det låter nästan som en Hollywoodfilm. I alla fall tänker jag så när jag läser Susan Georges Deras kriser. Våra lösningar. Snabba klipp mellan scener i olika delar av världen där kriserna glider ut och in i varandra likt trådar i en spräcklig väv. Emellanåt blir jag alldeles skakig. Plötsligt ser jag den maoistisk gerillan i Neapel – smattrande automatkarbiner som en följd av den låga nederbörden. En nyhetsröst talar om världens första klimatkrig. Jag ser en stor konvoj med klimatflyktingar på väg mot Europa. De driver in mot en strand patrullerad av gränsvakter; militärer med högteknologiska vapen vid randen av en världsdel som har slutit sig som en mussla. Scenarierna hopar sig som ovädersmoln.

Det är sällan jag blir så här nedslagen av att läsa en faktabok. Men George tar ett sådant järngrepp kring läsarens nacke. Tvingar henne stirra kriserna i vitögat. Emellanåt får jag nästan ångest. Men lösningarna då? antecknar jag i marginalen. När kommer de? Vilken befrielse då George plötsligt utbrister, alldeles mot slutet, att var lugn. De finns. Grunden till samtliga kriser, menar George, är att vi murat in oss själva i ett galet system. Vem som helst förstår det: oljan är en ändlig resurs och evig tillväxt är inte möjlig. Därför krävs det reformer, och det snabbt. Skuggbanksystemet måste motas i grind genom tobinskatt och socialiserade banker. Ojämlikheten måste minska. Utvecklingsländernas skulder behöver avskrivas och kilometerskatt på matvaror införas.

Det låter ju som rena rama socialismen, utbrister säkert någon. Men det handlar snarare om sunt förnuft. Deras kris. Våra lösningar är en skarp liten bok, skriven av en av den insomnade Attack-rörelsens frontkvinnor. Den bottnar i insikten om att omställning är nödvändig och snarare än att förespråka en världsrevolution är det de små, maktförskjutande reformerna som står i centrum. George är en tänkare med stor kunskap inom såväl klimatforskning som politisk teori och nationalekonomi. Och det som gör hennes bok så briljant är att den väver samman kriserna till ett grått ovädersmoln. Sedan vänds allt upp och ner, det jämntjocka klyvs med blixtrande formuleringar.

Nej, George är knappast någon kommunist och här finns inte ett spår av de revolutionära tongångar som kom att prägla 1900-talet. Snarare bottnar Deras kris. Våra lösningar i den nyktra brittiska common sense-filosofin kombinerad med Marx och Engels insikt om att vi måste ersätta ”kapitalet” med ”det gemensamma” som centrum för samhällsbygget. I Sverige skulle George med andra ord betecknas som något av en gråsosse och hennes bok som ett reformistisk manifest. Den skulle säkert också kunna fungera som en plattform för exempelvis Occupy Wall Street-rörelsen eller Los Indignados.

Det är med andra ord en fantastisk liten bok som George har skrivit och jag kan bara lyfta på hatten åt Karneval för att den nu finns på svenska i Lars Ohlssons tonsäkra översättning.

Men visst, det finns en hel del att invända mot boken också. För även om George har en stor förmåga att se helheter är Deras kris. Våra lösningar överbelamrad av siffror och fakta. Dessutom tycker jag inte att hennes analys av statens förhållande till kapitalet alltid håller måttet. Vi lever i dag i ett samhälle där staten alltmer tenderar att likna ett storföretag, medan de multinationella bolagen blivit kusligt statslika. Sjukhus som läggs ut på entreprenad, kvartalskapitalism inkilad i kommunal verksamhet och storföretag som sponsrar politiska smutskastningskampanjer är bara några uttryck. Visst, George nämner allt detta, men jag saknar en mera djupgående analys av hur det påverkar oss.

För vad blir det av oss när ekonomisk och politisk makt alltmer tenderar att likna varandra? När vi blir kunder i en butik istället för medborgare i ett samhälle? Om detta bör George skriva ytterligare en bok.

(Publicerad i UNT 22/2)

Bilder av ett trasigt Italien

mars 7, 2012

RECENSION: Förföljde författaren Roberto Saviano är tillbaka med en pratig essäsamling som visar att han har mycket viktigt att säga, skriver Rasmus Landström.

Det sägs att det finns en förening som en gång om året packar sina ryggsäckar och beger sig till skånska gränsen. Väl där tar de fram spadar, spett och grepar och ränner dem i marken. Uppdrag: att avlägsna Skåne från Sverige. Målet: någon form av befrielse. Tramsigt kan tyckas, men gör nu ett litet tankeexperiment. Föreställ er att denna grupp hade ett reellt inflytande med representanter i riksdagen och lobbygrupper. Att de hade seriösa kampanjer och höll på att bygga upp ett parti. Där har ni en bild av Italien.

Man säger ibland att länder som USA och Israel är splittrade, men egentligen är det ingenting mot Italien. Det finns nog inget land i väst som är så kluvet mellan nord och syd, mellan ett politiskt och ett civilt samhälle och mellan en blytung intellektuell tradition och en fördummad samtidskultur. Tänk å ena sidan på Lega Nord (och deras imbecilla bröl om att spetta bort Syditalien) och tänk å andra sidan på Umberto Eco eller Antonio Tabucchi och den stolta bildningstradition de representerar. Där har ni Italien i ett nötskal.

Det är också där någonstans som den italienska författaren Roberto Saviano rör sig. Efter boken Gomorra, som gjorde honom till en förföljd författare, har han strukit runt i denna spricka. Likt en arkeolog har han rört sig i trånga utrymmen mellan stora bergsmassiv, skrapat på avlagringar och sökt efter benrester. Allt för att avtäcka det säregna mentala landskap som vilar under den italienska jordytan. För det har han som sagt fått betala, men han har också prisats. I Sverige har han pålitliga pr-agenter som DN:s kulturchef Björn Wiman, bloggaren och författaren Bodil Malmsten och nyligen mottog han det prestigefulla Palmepriset. Att han dessutom fått stjärnförläggaren Dorothea Bromberg har gjort att allt som runnit ut ur hans penna har blixtöversatts, tryckts i rejäla upplagor och hissats till skyarna.

Själv måste jag dock erkänna att jag tycker att han är något haussad som författare. Jag läste Gomorra när den kom och upplevde den som pratig, långrandig och stilistiskt undermålig. Dessutom tyckte jag att det hade skrivits bättre böcker om den italienska maffian. I Sverige har vi till exempel Tomas Lappalainens utmärkta Camorra som på ett mycket skickligare sätt visar hur maffian trängt upp ur resterna av ett havererat kapitalistiskt projekt. Det är därför med viss skepsis jag slår upp den på svenska nyutkomna Kom med mig – en samling rykande färska essäer av Saviano. Att texterna dessutom skrivits för ett tv-program och är komponerade för att läsas i rutan gjorde mig knappast mera upphetsad.

Och till en början besannas min skepsis. Saviano är fortfarande en relativt undermålig författare som alltför ofta trycker in alldeles för mycket ointressant fakta i sina texter. Kom med mig är på så sätt en pratig samling texter, som långa trumvirvlar mot ett uteblivet crescendo. Ämnena är dock intressanta: texterna cirklar runt fenomen som sophantering, förtalskampanjer och jordbävningar – alla sedda ur ett indignerat samhälleligt perspektiv.

Och när jag är sådär halvvägs in i boken så händer det plötsligt något. Plötsligt ser jag med vilken konsekvens Saviano skriver, med vilket mod. För bakom varje katastrof, bakom varje enskild tragedi, börjar man som läsare ana konturen av en mörk materia. Det som Saviano hela tiden återkommer till, om det så gäller hanteringen av en jordbävning som planerandet av ett handikappboende, är den skriande bristen på statsmedvetande som plågar Italien. Och ur denna brist tränger tre spöken ut, alla med välkända namn: Camorran, Maffian och ‘Ndranghetan. Och det gör i slutändan Saviano till en viktig arkeolog i det moderna samhället.

(Texten publicerad i UNT 20/2)

Det finns räddning

februari 22, 2012

”Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.” Gång på gång dyker litteraturvetaren Fredric Jamessons citat upp i huvudet när jag sitter och läser Björn Forsbergs ”Omställningens tid”.
Det är ett citat som i en tid av klimatkatastrofer fått en kuslig precision. Vi översvämmas av bilder av undergången medan det tycks fullkomligt omöjligt att föreställa sig ett annat samhälle. Som Mark Fisher påpekade i sin ”Kapitalistisk realism” härom året är de senaste decenniernas dystopier från Hollywood ett paradexempel på detta. Förr i tiden, menade Fisher, användes dystopigenren som en förevändning att fantisera kring andra sätt att leva. Men i en tid av nyliberalism och den enda vägens politik är det annorlunda. Ta en film som Roland Emerichs ”2012” till exempel. I den måste hela jorden gå under i ett inferno av lågor och översvämmade jordplatåer för att en korkad amerikansk kärnfamilj ska återförenas. Fantasilösheten tycks närmast gränslös.

Så skönt det är då att läsa två nyutkomna böcker från Karneval förlag. ”Omställningens tid” av Björn Forsberg och ”Deras kris. Våra lösningar” av Susan George (i följsam översättning av Lars Ohlsson) är böcker som försöker bryta sig ut ur det mentala fängelset. Det underliggande budskapet är tydligt: ta det lugnt, en annan värld är möjlig.
I Forsbergs fall handlar det om ett lågenergisamhälle och i George om ett samhälle bortom den skriande ojämlikheten.
Samtidigt är det knappast några ljusa böcker som George och Forsberg har skrivit. Civilisationen står vid randen av en kollaps. Brådskan är stor.
På så sätt ägnas stora delar av böckerna åt att porträttera de kommande katastroferna. Och genom att föreställa sig en rad kedjeeffekter får man som läsare känslan av att böckerna cirklar över skymningslandskap.

Nej, någon uppiggande läsning är det knappast. Men ändå nödvändig.
I Forsbergs bok handlar det mycket om att tänka sig bort från ett samhälle där de tekniska lösningarna är svaren på alla problem. Författaren är närmast obönhörlig i sin kritik: omställning handlar inte om att byta fossila bränslen mot förnyelsebar energi. Ta en jumbojet som exempel. I ett lågenergisamhälle kommer man på sin höjd att kunna tända kabinbelysningen i planet och möjligen, möjligen köra ut det på landningsbanan med hjälp av förnyelsebar energi. På så sätt gäller det att tänka sig en värld där resor över hela jorden på några timmar inte är möjliga. George resonerar liknande. Med Kina och Indiens framvällande medelklass måste vi nu att börja tänka annorlunda. Vi måste börja öva oss i att leva med en lägre standard.

Kontentan i såväl George som Forsbergs böcker är att allt hänger samman.
Accelererande ojämlikhet, övergivna bostadslängor, smältande isar, peak oil, peak everything – alla är de en effekt av en ohållbar livsstil. I Forsbergs bok finns det ett frapperande exempel. Mellan 2004 och 2008 steg oljepriset drastiskt. Det gjorde att livsmedlen blev dyrare. För att lösa detta höjde en rad centralbanker styrräntan. Resultatet: dyrare bostadslån. Och resten är som bekant historia. På så sätt uppmanar Forsberg oss att se helheten.
Eller, för att formulera det annorlunda: att sluta föreställa oss jordens undergång och börja tänka på det kapitalistiska systemet.

(Texten publicerad i Arbetarbladet 17/2)

Arbete viktigare än livsstil

januari 12, 2012

Nina Powers Den endimensionella kvinnan är en sorgsen uppgörelse med dagens feminism. Rasmus Landström läser en angelägen bok som tyvärr känns något hafsig ibland.

Härom natten hade jag en märklig dröm. Jag drömde att jag satt i ett konferensrum i en källare omgiven av något slags granskningskommitté. Kavajprydda kvinnor med hårpiskor och leenden strama som munkavlar. Framför oss, på ett ekbord låg två rapporter som undersökte ett företag. I den ena rapporten stod det om att företaget hade varit inblandat i folkmord. I den andra stod det om kvinnlig underrepresentation i styrelsen. Det märkliga var att ingen ville prata om den första rapporten. Upprörda utspel följde på upprörda utspel. Patriarkatet och åter patriarkatet. Tillslut fick jag nog.

”Men hallå, folkmordet då”.

Det blev tyst i rummet och alla bara stirrade på mig. Oförstående blickar som borrade sig in i mina ögon. Sen vaknade jag.

Antagligen berodde drömmen på att jag de senaste dagarna suttit och ströläst i Nina Powers bok Den endimensionella kvinnan. Det är en bok som påminner om en sorgesång, en melankolisk betraktelse över dagens feminism och en uppgörelse med en rörelse som lämnat systemkritiken bakom sig. Enligt Powers är feminismen i dag ett slags pseudoradikal makeup. En ursäkt för karriärkvinnor att ogenerat ägna sig åt hedonism, chokladfrossa och vibratorsessioner. Feminismen har blivit ett framgångsrecept: gnäll lite på kvinnlig underrepresentation i bolagsstyrelser och vips så blir du gångbar i finsalongerna. Sådana svepande angrepp kryllar Powers bok av: hon attackerar modemagasin som Elle och Vogue, liberala debattörer och Hollywoodfilmer. Eftersom hon är filosofilektor i Storbritannien är hennes exempel ofta inhemska och mycket känner jag inte till. Men jag förstår ändå grejen. Skulle Powers vara svensk skulle hon antagligen attackera Amelia Adamo och hennes ytliga livsstilsfeminism, eller Camilla Läckberg, där höjden av frigörelse tycks vara att gnälla på sin man.

På många sätt är Powers bok angelägen. Det har länge funnits ett behov av en text som gör upp med den politiska korrektheten, från den vänstra planhalvan. Själv har jag till exempel länge retat mig på hur det har blivit kutym bland en viss typ av kulturskribenter att slänga sig med en queerfeministisk jargong. Ord som ”subversiv” och ”kroppslig desintegration” tycks ha blivit liktydigt med ”bra”. För några månader sedan hyllades till exempel ett skitprogram som Kungarna av Tylösand för dess ”subversiva potential” i Expressen kultur. Att ett gäng aspackade tonårstjejer från arbetarklassen knullade hejdlöst i tv framställdes som en uppgörelse med en ”offerdiskursen”. Detta är talande för den feminism som Powers attackerar. Vad ska vi ha feminismen till om den bara handlar om kvinnlig självhävdelse frågar hon sig? Blir den inte meningslös om den bara angriper en ”diskurs om kvinnligheten” och samtidigt accepterar den ekonomiska och fysiska verklighet inunder?

Jo, svarar Powers, i ett särskilt intressant avsnitt. För feminismens bestående insats är inte dess sociokulturella analyser utan att den upprättat en länk mellan hushållsarbete, reproduktivt arbete och lönearbete. Detta är en sammankoppling som kapitalet inte kan acceptera. För att behålla den reservarmé av arbetskraft som får dess skrangliga konstruktion att inte rasa samman måste kapitalismen förneka att hemmets och politikens värld hänger samman. Vad Powers tycks mena är alltså att feminismen per definition är antikapitalistisk (även om den inte alltid förstår det själv) och därför bör den vända sig mot arbetsmarknaden istället för livsstilsfrågorna. Att granska socioekonomiska problem, som feminiseringen av bemanningsföretag och callcenters, är med andra ord viktigare än de sociokulturella problemen.

Och jag håller givetvis med. Som rödskinn är det inte särskilt svårt att göra det. Det blir efterhand ett problem för boken. Stora delar av den framstår nämligen som ett hafsverk. Den endimensionella kvinnan är uppdelad i korta kapitel som fungerar som små slagdängor och titt som tätt späckar författaren dem med allsköns citat från vänsterteoretiker. Det gör att boken känns påfallande osjälvständig. Alltför ofta är det en Alain Badiou eller en Wendy Brown som drar slutklämmen. Att Powers dessutom vill framstå som slagkraftig med sitt slängiga språk, när hon i själva verket slår in öppna dörrar gör knappast det hela bättre. Som när hon ägnar ett helt kapitel åt att angripa Sarah Palins Feminism for Life. Då känns det mera som att hon sparkar undan kryckorna för en multihandikappad än bidrar med en relevant feministisk kritik.

(Texten publicerad i UNT 12/1)

Den andra kroppen

januari 12, 2012

Etnologen Signe Bremer skriver om människor i färd med att byta kön i Kroppslinjer. Rasmus Landström läser en intressant text om en sårig jakt på ett bättre liv.

I Lars Noréns Natten är dagens mor finns en scen där publiken drar efter andan. Pjäsens huvudperson, Ricky, står i vardagsrummet med en cigarett i mungipan och speglar sig. Plötsligt vickar han på höften, putar med baken och så händer det. Ricky tar av sig byxorna och kalsongerna, stoppar in penisen mellan benen och klämmer åt med låren. Det blir dödstyst. Vissa tittar generat bort, andra får stora ögon. Så brakar brodern in, tar Ricky i håret och slänger honom på golvet: ”Vad fan håller du på med? Du är ju för fan sjuk i huvudet!”

Jag har alltid föreställt mig att den där dödstystnaden inte bara beror på nakenchocken, utan att så många faktiskt känner igen sig. För ärligt talat, vilken man har inte stått framför spegeln och låtsat att han är kvinna? Ricky i pjäsen är varken transvestit eller homosexuell – det är inte det Norén vill säga – utan snarare handlar det om att människan är naturligt queer. Könet är en hårfin gräns som det är tämligen enkelt att överskrida och i ungdomen befinner vi oss alla i något slags gränsland. Norén är knappast ensam om att gestalta detta. Titta bara på Shakespeares komedier där crossdressing är ett återkommande inslag eller på Almqvists Drottningens Juvelsmycke där androgynen Tintomara rör sig i ett könets skymningsland; i ena stunden man, i nästa kvinna.

Men att det inte bara på ett kulturellt och socialt plan är lätt att överskrida könen utan också på ett biologiskt plan, är något som den moderna forskningen har insett. Idag är så kallad ”könskorrigering” ett ganska odramatiskt ingrepp. Ett par testosteronsprutor i baken (ibland kallade ”lyckosparkar”), ett avlägsnande av könsorganet och en bröstkorgskorrigering, och sedan finns det inget som hindrar Madeleine från att skriva Mats i passet. Idag är transsexualism en medicinsk diagnos vilket gör att könsoperationer kan göras inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen.  Ingreppen går snabbt och är relativt smärtfria. Detta betyder dock inte att själva processen fram till operationen är enkel.

I den i dagarna utkomna doktorsavhandling Kroppslinjer skriver etnologen Signe Bremer om människor i färd med att byta kön. Här fixeras såväl upplevelsen som själva handlingen av att hoppa över en gräns och spränga kroppslinjerna. Det är en i mångt och mycket angelägen text. Alltför ofta har forskningen kring transsexuella fokuserat på antingen det rent juridiska och medicinska eller också trasslat in sig i teoretiska diskussioner om vad ett kön egentligen är. Bremers avhandling väljer istället att i fenomenologisk anda att fokusera på den levda erfarenheten av könsbyte. Genom djupintervjuer, mejlkonversationer och bloggläsning har hon på så sätt försökt fånga hur medicin, juridik och kultur smälter samman.

Det är på många sätt en sårig historia som skrapas fram. Här berättas sorgliga historier om människor i självmordstankar, om män med fantasier om att slita ut sin livmoder för hand och om oförstående utredare. Många av Bremers undersökningsobjekt går omkring i en konstant oro. Ser mina knäskålar konstiga ut? Kommer skägget att fortsätta växa? Ser de att jag har östrogenplåster? Bland Bremers undersökningsobjekt frågar sig så gott som alla om de kommer att passera som det andra könet. Kommer livet någonsin att bli drägligt?

Att Bremers doktorsavhandling är en mycket intressant text står klart redan från början. Dock dras den med ett antal problem, varav två är stora. För det första är Bremers analys av samtalen och texterna tämligen stolpiga. Emellanåt svajar Bremers språk betänkligt och analyserna träffar allt som oftast fel. Som när författaren jämför väntan på en könskorrigering med asylprocessen. Det är en rent oetisk jämförelse, för när det gäller könskorrigering finns det ju en poäng med att låta processen ta tid. För det andra – och detta är en mera filosofisk invändning – är det något som skorrar falskt i Bremers tonfall. I inledningen av ”Kroppslinjer” skriver hon att avhandlingen bör placeras i en ideologisk och maktkritisk tradition. Och här kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynet: vadå maktkritisk?

För ärligt talat: hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen? Att med ett pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin? För om detta är höjden av emancipation, då kan jag inte låta bli att vara melankolisk. Själv ser jag transsexualism som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man måste justera kroppen. Transsexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller. Men missförstå mig inte nu. Detta betyder inte att jag har något problem med att människor könsopererar sig och jag håller helt med Bremer om att steriliseringskravet på transsexuella är absurt. Men att påstå att detta skulle vara ett ”maktkritiskt” påpekande, det skriver jag inte under på.

(Texten publicerad i UNT 8/1)

När systemet knakar i fogarna

december 22, 2011

Den amerikanska förortslivsstilen från 1950-talet är populär på nytt. Rasmus Landström läser vänstertänkaren David Harveys viktiga bok Kapitalets gåta och kapitalismens kriser och får – något oväntat – svar på varför.

I Richard Yates romaner är det sällan enskilda personer som står i centrum. Snarare är det de suburbana villaförorterna med sina ändlösa rader av villor som har huvudrollen. Här sträcker sig mil efter mil med prydligt välkammade gräsmattor, uppfarter med cabrioleter som glänser i solgasset och i bakgrunden upplöses ljuden från motorvägarna med de puttrande åkgräsklipparna. Här är det livsstilen snarare än de enskilda liven som står i centrum. En ny generation av människor med en storslagen dröm efter år av världskrig.

Jag har läst många romaner av Yates och funderat mycket över dem. Framför allt har jag funderat på varför dessa 50-talsromaner blivit så populära på nytt. Det har talats om hans briljanta berättarteknik och hans träffande skildringar av hemmafruar, och visst, Yates är förvisso en fantastisk porträttmålare, men förklaringen är ofullständig. Det är inte förrän jag läser David Harveys nyutkomna Kapitalets gåta som jag, lite oväntat, får svaret.

David Harvey är kulturgeograf och en av de ledande vänstertänkarna i dag. Han har gjort sig känd som en hårdför antikapitalist och en bildningsgigant med hela den ekonomiska historien i sin bakficka. I några av sina bästa texter drar Harvey svindlande paralleller mellan ohämmad finanskapitalism och de breda boulevarderna i Paris och som läsare sitter man ofta förstummad. Det är därför välkommet att förlag som Atlas och Tankekraft påbörjat en utgivning av hans viktigaste verk.

I Kapitalets gåta, som är Harveys allra senaste bok (habilt översatt av Oskar Söderlind) gör han det som han är allra bäst på. Han drar paralleller mellan geografi och ekonomi. Här framträder hela den postkommunistiska världen i all sin sorglighet, med slokande hyreshus, spökstäder och genomkommersialiserade centrum. Och i bakgrunden står klåfingriga finanskapitalister och håller i trådarna. Kapitalets gåta har marknadsförts som en bok om den samtida ekonomiska krisen men lika mycket är det en historieskrivning över de senaste trettio årens ohämmade kapitalism. Och även om boken bitvis är långrandig är det fullkomligt oumbärlig läsning för den som vill förstå de senaste årtiondenas ekonomiska utveckling.

I ett av bokens allra bästa kapitel skildrar Harvey efterkrigstidens Amerika. Detta var en tid då Roosevelts New Deal rådde. Fackföreningarna var starka, reallönerna höga och finanskapitalismen reglerad. Detta var med andra ord en tid då kapitalet var tillbakapressat. En stor del av det överskott som producerades gick tillbaka till de arbetande klasserna eller offentliga investeringar. Kapitalet stod med andra ord inför ett problem: man behövde flytta över den offentliga konsumtionen till den privata sektorn. Hur göra? Lösningen blev den amerikanska villaförorten. I glansiga magasin och på neonflimrande jätteskyltar marknadsfördes nu en livsstil utanför staden med tv-apparater, luftkonditionering och två bilar vid uppfarten (tänk paret Wheeler i Revolutionary road). Stora lånefinansierade motorvägssatsningar inleddes vilket ledde till ett stegrat oljeberoende. Detta skapade en grogrund för det som kom att kallas den amerikanska livsstilen med den bilpendlande, republikanska medelklassamerikanen, som tillbringade lördagarna på köpcentret, som ideal.

Så kom 1970-talet, Reagan och avregleringsyran. Nu inleddes ett veritabelt krig mot facken och de höga reallönerna, med en minskad konsumtion som resultat. Kapitalet stod återigen inför ett problem och lösningen är i dag välkänd. Subprimelån och värdepaperisering, det vill säga uppstyckandet av lån och spridning av riskerna, var några av de verktyg som användes för att få den allt fattigare medelklassen att fortsätta konsumera. Följderna blev en ekonomisk kris av sällan skådade mått och ett fiktivt finanskapital vid tronen. Som Harvey påpekar har hundratals finanskriser drabbat världen sedan 1973 (att jämföra med bara några få mellan 1945-1973) och flertalet av dem har haft sin upprinnelse i just fastighetsmarknaden och stadsplaneringen.

Så vad är det då Harvey vill säga med denna historieskrivning? Väldigt enkelt skulle man kunna sammanfatta det så här: När kapitalet stöter på problem i sitt krav på ständig tillväxt skjuter det problemet framför sig istället för att lösa det. Det kan tillexempel vara att marknadsföra en ny livsstil för att suga upp överskottet. Men det kan också vara att införa ny teknik som skapar arbetslöshet och en flytande reservarmé som pressar ner lönerna. Slutligen ansamlas dock dessa problem i en blodförstoppning – en kris.

Och där kommer vi alltså tillbaka till Yates. För det Yates skildrar, och så skickligt genomskådar, är hur drömmen om det egna hemmet vid motorvägen snarare är en mardröm. I böcker som Revolutionary road och Disturbing the Peace blixtbelyser han med iskall skärpa hur amerikanska medelklassfamiljer snärjts i ett nät av illusioner; fabricerade drömmar om familjen med stort F, men där allt egentligen handlar om att expandera sin villa och sin gräsmatta. Här skildras med andra ord den mentalitet som senare skulle föda krisernas årtionden. Därför är såväl Richard Yates böcker som David Harveys bok något av det viktigaste man kan läsa i dag. Lägger man örat mot dem och lyssnar riktigt noga kommer man höra hur hela vårt system knakar i fogarna.

(Texten publicerad i UNT 22/12)

Anteckningar från det helveteshål som kallas bemanningsbranschen

december 13, 2011

Det sägs ibland att vi lever i en tid med en alltmer ”flexibel” arbetsmarknad. För den som vill lyfta på denna myt och se dess krälande, äckliga undersida rekommenderas Kristian Lundbergs ”Yarden”. Det räcker med att bara läsa några sidor. Jag minns hur jag själv, för två vintrar sedan läste boken i ett enda svep. Bilderna som etsade sig fast. Där skildrades daglönarna som gick sextontimmarspass nere vid malmöhamnen med kropparna proppfulla av smärtstillande. Hur de stod och väntade på bilarna som skulle tvättas i minusgrader, utan handskar. Och, framför allt, hur de under sin lediga tid alltid gick omkring och var livrädda för att mobilen skulle surra till i fickan, tvinga in dem till ett jobb som de inte vågade tacka nej till.

Den där osäkerheten, den satte sig i kroppen på mig under vinterdagen samtidigt som den mörkröda solen lade sig tungt över det snöklädda fältet.

När jag slog igen ”Yarden” minns jag också att det kändes som om jag hade läst något helt nytt.

Nu i efterhand kan jag se att det Lundberg gjorde så bra var att han gestaltade hur arbetet framkallade ett inre tillstånd. Plötsligt hade den moderna arbetsmarknaden blivit skildrad inifrån och arbetarlitteraturen hade blivit existentiell. Vad Lundberg gjorde så briljant var att han malde råa scener från bemanningsbranschen genom ett poetiskt maskineri och ut kom en prosa lika angelägen som drabbande.

Anledningen till att jag skriver om ”Yarden” i dag (jag har gjort det många gånger förut) är den i dagarna utkomna ”Prekaritet 2.0” av Ivor Southwood. Det är en tunn bok, utgiven på det lilla vänsterförlaget Tankekraft, och skulle kunna beskrivas som en teoretisk överbyggnad till ”Yarden”. Här försöker Southwood i filosofiska termer beskriva det som Marx en gång kallade det ”temporära eländet” på arbetsmarknaden.

Men i likhet med ”Yarden” är det också en slags underjordisk dagbok, fylld av anteckningar från det helveteshål som kallas bemanningsbranschen.

Bokens titel, ”Prekaritet”, är en term som fått sin moderna betydelse av filosofen Paul Virno. Det är ett försök att beskriva det tillstånd som uppstår när två typer av osäkerhet smälter samman. Det handlar dels om den konkreta oron för att ställas utanför arbetsmarknaden, som samhället tidigare hanterat.

Men det handlar också om den mera diffusa oro som saknar ett tydligt objekt. Denna oro, menade Virno, tog religionen eller filosofin förr i tiden hand om. Men i dagens postmoderna globalsamhälle när samhällets skyddsnät alltmer trasas sönder smälter känslorna samman. Att vara arbetslös blir med andra ord tillstånd av existentiell nöd.

Själv ställer jag mig dock aningen skeptisk till att känslan av prekaritet skulle vara någonting nytt. Detta tenderar att dölja kontinuiteten i den kapitalistiska exploateringen. För jag är övertygad om att den tomhetskänsla som en kvinna vid ett telemarketföretag känner när hon med tillgjord röst försöker övertyga någon om att köpa nya strumpor inte skiljer sig avsevärt från den känsla som 1800-talets fabriksarbetare kände vid bandet.

Marx kallade det för alienation, och jag ser ingen egentlig anledning till att hitta på ett nytt begrepp.

Dessutom håller jag med den marxistiska geografen David Harvey, som kritiserat begreppet för att i onödan segmentera arbetarklassen. ”Prekariatet”, menar Harvey, har inte andra intressen än den övriga exploaterade arbetarklassen. En undersköterska och en daglönare är utsatta för samma ekonomiska förtryck, fast i olika grad. Harvey poäng är alltså att man precis lika gärna kan använda den gamla termen ”proletariatet”.

Nu betyder detta inte att Southwood skrivit en bok som saknar skärpa. Tvärtom är ”Prekaritet 2.0” en oerhört träffsäker beskrivning av den moderna arbetsmarknaden. Southwood talar om en ”privatisering av arbetslösheten” där ansvaret alltmer läggs på den enskilde individen.

Tänk bara på de i Sverige så omhuldade jobbcoacherna som ska lära arbetssökande att le rätt under intervjun och ha en ”positiv utstrålning”. På så sätt läggs hela tyngden på den enskilde individen vilket givetvis omhuldas av arbetsledarna (”du har inte rätt attityden för det här jobbet”) och hamnar man i Fas 3 är det helt och hållet ens eget fel.

Southwoods bok kryllar av sådana exempel. I långa, målande scener beskriver han känslan av att gå runt med en trasig sopkorg och en tillfällig anställning medan budskapet ovanifrån trycker ner honom i stövlarna: ”du är din egen arbetsgivare, du är ditt eget kontor – och glöm för fan inte bort att svara i mobilen, annars blir det inget jobb på veckor”.

”Prekaritet 2.0” är med andra ord en mycket angelägen bok.

Den demaskerar effektivt den asociala ingenjörskonst som med sin smetiga ”var positiv”-attityd sminkar över den existentiella nöden.

På så sätt fungerar den också som en välskriven pendang till Barbara Ehrenreichs bok ”Gilla läget” som kom häromåret. Läses böckerna tillsammans ger de en bred bild av det moderna samhället.

(Texten publicerad i Arbetarbladet 13/12)

Alla är lika – och alla kan

december 10, 2011

RECENSION: Jacques Rancières Den okunnige läraren, om Joseph Jacotots undervisningmetoder och tankar om allas naturliga jämlikhet, är en filosofisk pil att sätta i den svenska skoldebatten, tycker Rasmus Landström.

Litteratur

Jacques Rancière
Den okunnige läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse
Översättning och efterord: Kim West
Glänta förlag

År 1818 var Joseph Jacotot (1770-1840) med om en märklig upplevelse. Som revolutionär hade han tvingats i exil i Holland där han fått en tjänst vid ett universitet i fransk litteratur. Problemet var att han inte kunde ett ord holländska och hans elever talade inte franska. Men Jacotot var inte den som gav upp i första taget. Med hjälp av en tolk förklarade han för sina elever att de skulle inhandla ett exemplar av Fénélons Télémaque som nyligen kommit i en tvåspråkig utgåva. Sen skulle de med egna ord redovisa vad boken handlade om, på franska. Jacotot hade stora förhoppningar på sina elever.

De skulle uppfyllas, och mer därtill. En vecka senare kom eleverna tillbaka, numera franskspråkiga, och det enda de bar med sig var varsitt exemplar av Fénélons roman.

Jacotot var förstummad. Vad hade han funnit? En ny undervisningsmetod? Hade han verkligen lärt dem något han själv inte kunde: att överföra holländska till franska? Snabbt gav sig Jacotot ut i universitetsvärlden för att testa sin nya metod i andra områden. Han började undervisa i piano och måleri, två ämnen han var helt okunnig i. Efter några år blev han berömd som en inflytelserik pianolärare. Metoden fungerade. Men vad innebar den?

Denna fråga ställer Jacques Rancière i den på svenska nyligen utkomna Den okunnige läraren. Svaret blir ett slags filosofisk kullerbytta: metoden innebär att alla människor i grunden är jämlika. Ett radikalt svar som kräver sin förklaring. Men först några ord om själva boken.

Den okunnige läraren är en mycket originell liten text som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan en intellektuell biografi och en pedagogisk stridsskrift. Den skulle också kunna beskrivas som ett slags grundforskning i jämlikhet och ett extrakt av Rancières anarkistiska tänkande. Boken publicerades 1987 men eftersom den imiterar Jacotots lite ålderdomliga stil känns det som om den lika gärna skulle kunna vara från 1818. När jag läser den, i Kim West förtjänstfulla översättning, börjar jag leka med tanken att våra svenska bildningsfäder (och mödrar) skulle ha läst den. För var inte folkhögskolan, med sin idé om att ge medborgarna makten över sitt eget liv eller studiecirklarnas idé om självbildning, just ett praktiserande av Jacotots/Rancières metod? Och utgick inte Ellen Keys tanke om ”tillägnelse” från föreställningen om allas naturliga jämlikhet?

Rancière skulle förmodligen svara ja på frågorna, men samtidigt varna för faran med att institutionalisera Jacotots metod. Metoden bygger nämligen på ett mycket radikalt antagande. Detta antagande skulle kunna beskrivas så här: i stället för att göra jämlikheten till ett slutmål för undervisningen måste den vara en utgångspunkt. Den måste verka underifrån, likt ett mycel, och hålla institutionerna vid liv. På så sätt är metodens mål och mening inte att dra upp eleverna ur okunnighetens träsk, utan ur självföraktets. Den syftar i första hand till frigörelse, för det är först då som eleven kan förstå behovet av bildning.

I ett av bokens allra intressantaste avsnitt diskuterar Rancière begreppet ”förklaring”. Det är ett ord han, liksom Jacotot, ogillar. Att ”förklara” är nämligen en hierarkisk undervisningsmetod. I ”förklararens” världsbild är elevens ”oförmåga att förstå” en bärande fiktion i vilken förklararen själv träder in och löser upp knutarna. Den bygger på föreställningen om att det bakom varje text finns en annan, enklare text, som läraren kan demaskera för eleven. Mot detta ställer Rancière/Jacotot ”översättningen”, som saknar denna hierarkiska dimension. Översättningen bygger på att eleven själv träder in i texten, och i stället för att förklara dess logik förflyttar den till ett annat idiom. På så sätt blir lärarens uppgift inte att undervisa eleven utan att stänga in honom i ett problem. Därefter intalar han eleven att det bara är han själv som har redskapen att ta sig ut.

Så formulerar Rancière/Jacotot sin emanciperande molekyllära. Och när jag läser det blir jag plötsligt väldigt melankolisk. För plötsligt inser jag hur dagens skoldebatt skrider rakt in i klorna på ”förklararna”. Jag hör Björklunds tal om lärlingsutbildningar, om att ”befria” de praktiska programmen från teoretiska ämnena och allsköns estetiskt bjäfs och i bakgrunden knattrar Maciej Zarembas tangenter sin hyllning till katederundervisningen, direkt från DN-skrapan. Och då inser jag att problemet med denna riktning inte är vart den leder (”Björklund vill tillbaka till femtiotalets skola” och så vidare), utan vad den utgår ifrån. Den Björklundska skolan utgår nämligen ifrån att vi i grunden är ojämlika och att utbildningen ska anpassas till det, och under mig nästan känner jag hur Key och Jacotot roterar i sina gravar.

Att Rancières bok knappast kommer tjäna som något motgift mot denna utveckling står klart. För det är den alldeles för spretig och dessutom är den knappast något inlägg i skoldebatten. Däremot fungerar den utmärkt som en filosofisk pil att sätta i den Björklundska skolans underrede. Långsamt sipprar vattnet in.

(Texten publicerad i UNT 10/12)

Marx tid är nu

november 20, 2011

Terry Eagleton är en av samtidens argaste kritiker. I sin nya bok diskuterar han Karl Marx i finanskrisens spår. Mångfasetterat, konstaterar Rasmus Landström.

Få personer är lika arga som Terry Eagleton. Med ett fyrtiotal böcker bakom sig, om allt från Jesus till Jacques Derrida, tycks han, i alla fall i varannan bok, skriva i fullt raseri. Det har gjort att Eagleton under de senaste tio åren seglat upp som en av de mest underhållande belackarna av postmodernismen. Eller kanske inte så mycket postmodernismen som de vulgära varianterna av den. Med formuleringar som att postkoloniala studier blivit ett ”postmodernismens utrikesdepartement” och att man inte kan ”dekonstruera ett spädbarns skrik” har han blivit något av en intellektuell spjuver. Samtidigt har den brittiska litteraturprofessorn hållit stenhårt på sitt upplysningsideal: i bok efter bok har han introducerat socialistiska tänkare, med frenesi försvarat framstegstanken och på ett närmast heroiskt sätt grävt en röd skyttegrav längst fram vid fronten. Han har, kort sagt, blivit en av vår tids viktigaste vänstertänkare.

Därför är det glädjande att Tankekraft i dagarna publicerar hans allra senaste alster. Varför Marx hade rätt är en bok skriven i sviterna av finanskrisen. Den har ett gråmelerat, avskalat omslag som signalerar lärd akademisk utläggning. Det är lite synd, för Varför Marx hade rätt riktar sig knappast mot spränglärda akademiker. Snarare skulle den kunna beskrivas som en marxistisk pekbok eller en ”socialism for dummies”. Och detta säger jag helt utan förakt i rösten. För få personer är så omsvärmade av imbecilla rykten som Karl Marx. En bok som går tillbaka till grunderna i hans tänkande känns med andra ord helt rätt.

Låt mig ta ett exempel. En av de vanligaste föreställningarna om Marx är att hans tänkande visserligen är fint i teorin men att det oundvikligen leder till totalitarism. I teorin må det kommunistiska manifestet vara utopiskt skimrande men i slutändan blir det alltid Mao-uniformer, åsiktsförtryck och proletariatets diktatur av det. Detta är en märklig föreställning. Den grundar sig nämligen i att Marx skulle vara på det klara med hur socialismen skulle förverkligas, vilket han absolut inte var. Marx började som en klassisk utopiker i Thomas Mores anda, fantiserande om en naken framtid i det gröna som skulle förverkligas i ett trollslag. Så kom den första internationalen och Marx började intressera sig för opinionsbildning och fackföreningar. Socialismen skulle komma genom långsiktigt arbete. Mot slutet av sitt liv ändrade sig Marx igen när revolutionen i Paris genomfördes 1871. Nu var det den snabba omstörtningen och ”proletariatets diktatur” som gällde (för övrigt beteckningen på ett extremdemokratiskt statsskick i Pariskommunen).

Marx var med andra ord en politiskt ambivalent person. Likt en annan Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg bytte han fot flera gånger inför en framtid höljd i dunkel och hävdade bestämt han själv ”inte var någon marxist”. Det är denna Marx som Eagleton försöker fånga i rockskörten. Hos Eagleton blir Marx en mångtydig tänkare, en agitator med Janusansikte och samtidigt, en djupt beläst filosof. Det är befriande. Det har länge funnits behov av en Marx i bredbild här i Sverige, en nyanserad bild bortom den nyliberala propagandan och för det ska såväl Tankekraft som översättaren Maria Åsard ha en stor eloge. Eagletons bok fungerar som ett marxistiskt bottenplan och en grund att stå på för unga socialister. Här avlivas i rask takt myter som att Marx skulle ha varit emot marknadsekonomi och för total jämlikhet. Marx var emot kapitalismen, vilket inte är synonymt med marknadsekonomi, och för en politik som formulerades utifrån behov, inte utifrån att alla var likadana. Och även om jag hade önskat att Eagleton emellanåt kunde höja sig aningen över detta bottenplan är det en i grunden spännande och tankeväckande bok.

En diskussion saknar jag dock i Eagletons bok. Det är den kring Marx kritikbegrepp, som i efterhand framstår som hans kanske mest bestående insats. En vanlig föreställning i dag är att kritikutövandet innebär att man i en text pekar på det som var bra och det som var dåligt. Handlingen var bra men språket sådär, boken får en svag fyra. Detsamma gäller för samhällskritiken. Man säger: vi borde investera lite mer i tåg och konsumera mindre. För Marx innebar kritik dock något helt annat. I stället för att komma med orimliga förslag som aldrig kommer förverkligas vidgade Marx kritikbegreppet till att handla om själva ramarna för det tänkbara. Hans brännande fråga var: vad kan vi göra utifrån dessa förutsättningar och, framför allt, vad kan vi inte göra? Hade Marx varit litteraturkritiker hade hans ständiga fråga till litteraturen varit: hur långt kan vi tänka med detta verk? Vad säger det om litteraturens betingelser? Och inom samhällskritiken: hur långt sträcker sig våra möjligheter? På så sätt lyckades han alltid höja sig över den aktuella debatten och ta ett större grepp på samtiden. I dag, när kapitalismen ligger i dödsrosslingar och kulturkritiken tenderar att reduceras till konsumentupplysning, känns det mera aktuellt än någonsin.

(Texten publicerad i UNT)