Archive for the ‘Debatt’ Category

Nej Håkan nej!

april 3, 2011

Sent omsider läser jag Håkan Juholts och Tommy Waidelichs debattartikel i DN och blir smått förtvivlad. Tänk att så mycket hopp kan dö så snabbt. Sällan har jag läst en så sorglig, så ogenomtänkt – ja, jag får lust att säga ”kälkborglig” artikel av två socialdemokrater. Artikeln, med den talande rubriken ”Inga direkta behov finns av kraftigt höjda skatter”, skulle i princip kunna vara skriven av Anders Borg. Här används alla kodord. Man talar om ”utanförskap”, om ”reformutrymme” och om att ”satsa på lärarna”. Man talar om ”överskott i statsfinanserna” och om att ”satsa på tjänstesektorn”. Det är nog egentligen bara ”flumskolan” och den gamla ”Rutan” som saknas för att artikeln skulle kunna publiceras på MUFs hemsida.

Poff, så gick drömmarna upp i rök.

Ja, så illa är det. För det som var underbart och kändes så fräscht med Juholt (en gråsosse!) blev i ett slag bortblåst. Juholt andades ”förändring”. Riktig förändring. Inte så att han skulle förändra politiken i ett nafs (När gjorde en sosse det senast? Branting?) men en förändring av debatten. När Juholt klev fram ur medieskuggan kändes det som om tonen i svensk politik skulle bli annorlunda. Här skulle det sluta talas om ”reformutrymme” – istället skulle det talas om reformer för att skapa utrymme. Här skulle det inte talas om utanförskap, utan klassklyftor. Juholt skulle inte svamla om ”skatter”, som om det var ett ändamål i sig utan, utan om den offentliga sektorn och det samhälle vi gemensamt skulle bygga upp. Och när det gällde skolfrågan skulle han inte frikoppla den från den övriga samhällsdebatten. Juholt gav helt enkelt hopp om en förändring av diskussionsklimatet – han skulle ”vrida mitten åt vänster” som en kär gammal sossedänga heter.

Ja, så tänkte jag faktiskt. Givetvis var jag naiv.

Istället visar sig Juholt vara villig att tala exakt på det språk som borgliga medier och politiker programmerat in i det svenska medvetandet. Han visar sig vara beredd att använda alla förljugna begrepp, använda alla suspekta vinklar, utan minsta reflektion. Till och med ordet ”utanförskap” gör han till sitt, och som läsare känner man bara ”ja, Reinfeldt håller nog med om i princip allt” förutom en pliktskyldig grej om högre löner, möjligen. Dessutom är artikeln så fantasilöst skriven att man blir mörkrädd. Det enda nya den kommer med är begreppet ”välfärdsjobb” som presenteras i luddiga ordalag (en satsning på långtidsarbetslösa), resten är söndertuggad moderatjargong.

Avslutningsvis i artikeln ger man sig på en rövare och försöker stjäla ett gammalt borgerligt älsklingsbegrepp. Man talar om att ”det ska löna sig att arbeta”. Här menar man dock inte det klassiska, att skatten bör sänkas, utan att a-kasse avgiften är för hög… Logiken är inte solklar. Ett sämre försök till stöld får man nog leta efter.

Annonser

Demirbag-Sten och liberalismen

december 18, 2010

”Hur vi hanterar den här händelsen beror helt på om vi förmår hålla isär religionen islam från muslimer som folkgrupp.”

Så skriver Dilsa Demirbag-Sten i Expressen angående självmordsbombaren på Drottninggatan. Hålla isär muslimer och islam, det låter ju vettigt, men läs meningen en gång till. Vad menar hon egentligen? Att det är ”islam” som ska ha skulden för självmordsattacken på Drottninggatan? Vad är ”islam” då, i det här fallet? Koranen? Mullorna i Iran? Svårt att veta.

Detta är så typiskt Demirbag-Steen. Hon skriver luddigt och slarvigt, men ”kul” och ”provokativt”. Börjar alltid med att gardera sig ”jag är en snäll socialiberal” för att avluta med en klatschig provokation. I denna artikel avslutar hon med slå fast att terroraktioner inte är en reaktion på ”västvärldens kolonialism eller ett uttryck för det afghanska folkets känsla av maktlöshet.” Utan ”[d]e riktar sig mot de friheter som har lagt grunden för demokratier som den vi har i vårt land. Fundamentalisterna föraktar det pluralistiska samhälle som endast sekularismen möjliggör.” Detta tämligen provocerande påstående – att självmordsattacker inte är ett tecken på maktlöshet! bevisar Demirbag-Sten genom en enkel analogi. Nämligen att Polen, som har fler trupper i Afghanistan ännu inte haft någon självmordsattack, medan det öppnare Sverige nu har fått en, misslyckad förvisso, men ändå en självmordsattack.

Ja, så här ser uppbyggnaden alltid ut. Först en gardering, sedan en provokation. Problemet är bara att det ibland blir fel redan vid garderingen. För vad Demirbag-Sten vill med att plädera för ett isärhållande av islam och muslimer är att framstå som en antiessentialist: ”jag vet minnsan att alla muslimer inte är terrorister”. Problemet är bara att det hon gör genom sin antydan om att det är hos ”islam” problemet ligger,  är att hon underförstår att det någonstans i Koranens vindlande textpassager ligger en glödande rörbomb. På så sätt gör hon just det hon varnade för: hon essentialiserar.

Fran Vargas Llosas hemstad

oktober 28, 2010

Halsningar fran Arequipa, nobellpristagarens Vargas Llosas hemstad. De narmaste veckorna kommer den har bloggen att vara en resedagbok och formodligen anvandas oftare an pa senare. Sa hall utkik.

Forst nagot helt annat dock. Pa flygplanet har jag agnat mig at att lasa Vargas Llosa som jag tidigare bara hade last nagot utdrag fran eller nagon artikel av. Eftersom Norstedts annu inte hunnit trycka upp nya upplagor av hans bocker sa blev det en ”man tager vad man haver”. Boken jag laste var ”Till styvmoderns lov” fran 1988. Pa sistone har det rasat en debatt i bland annat DN och Aftonbladet om Vargas Llosas kvinnosyn och om han ar vardig sitt nobelpris. Om det sista tanker jag inte uttala mig, Llosas forfattarskap ar stort och omtalat ojamt, men ”Till styvmoderns lov” vill jag saga nagra ord om. Det ar en vidrig lite bok. Och da menar jag inte vidrig i bemarkelsen ”acklig” utan URUSEL. ”Till styvmoderns lov” ar en roman som utger sig for att vara ”skalmsk”, ”libertinsk” och ”de Sadesk” men ar i sjalva verket bara platt, sexistisk och mortbjudande. Det ar en hyllning till ”hullkvinnan”, som Aase Berg sa skickligt karakteriserat i en kronika, en retarderad figur vars ”mustiga” bak kan gora den mest finsmakande aristokraten till en katbock. Samtidigt ar det ocksa en bok som vittnar om dalig manniskokannedom med sin flortunna psykologiska hinna over diskursen om madonnan och horan.

Handlingen i boken ar i alla bemarkelser klassisk. Don Rigoberto ar en fullblodsaristokrat som agnar dagarna at att aka pa moten och gora ffarer, resten av tiden star han vid spegeln och trimmar sitt nashar, rensar sina oron och forbereder sig pa att bestiga sin hustru dona Lucrecia. Lucrecia i sin tur tillbringar dagarna med att ga runt pa de hotell hennes make slapar med henne till och trana efter sin karl. Samt ta hand om sin lilla styvson Alfonso. Alfonso ar ett klassiskt litet monster till barn, en dvarg med en vuxen mans sexualitet. A ena sidan sot som en sockerskal, a andra sidan intrigant och slug. Liksom en liten Oidipus vill han dessutom inget annat an att dunka pa sin styvmor, sina tolv ar till trots. Lucrecia vacklar fram och tillbaka. A ena sidan vet hon ju att pojkens onskan ar pervers. A andra sidan genomfars hon av en marklig varme safort pojken kramar henne; en varme som gar ut i hennes ”spenar”, och ner till den lilla ”stjartspringan” som blir vat. Vad ska hon gora? Lucrecia beter sig som en lopande hundtik som springer runt i cirklar med svansen i vadret, redo att belagras.

Ja, ni hor ju sjalva vilken elandig liten bok det har ar. Varfor ar den overhuvudtaget oversatt, undrar jag nar jag laser den? For utover den idiotiska intrigen ar den dessutom skrivet pa det mest mortbjudande spraket (jag tror att han har velat imitera de Sades smorkladdiga sprak). Har kallas penisen genomgaende for ”spjutet” eller ”palen”, brostvartorna kallas for ”spenor” och fittan for ”springan”. Mannen beskrivs med ett potent och krigiskt sprak medan kvinnan framstalls som ett djur vars sexualitet behover domesticeras.

Men kvinnan ar inte bara ett djur som behover tamjas, hon ar aven en madonna och en hora. I donna Lucrecias fall loper denna dikotomin samman i en gestalt. Lucrecia ar bade madonna och hora pa samma gang.

”I henens ora viskade han de omma orden: om att han alskade henne, att det sanna livet hade borjat for honom genom henne… Hon kysste hans hals och bet honom lekfullt i brostvartorna tills han lat hora ett litet jamrande ljud, sedan lat hon tungan slicka i de tva gomda reden som hon alltid fann sa upphetsande: hans armhalor, som han varje kvall lange och val tvattade och parfymerade for att behaga henne. Med ett spinnande, kurrande ljud som fran en katt vande och vred han sig under henne, allt under det att hans bradskande hander i ett slags tyst desperation sarade pa hennes ben och forde dem tillratta, grensle over honom. Hennes kvidande da han oppnade henne var till halften lust, till halften smarta, och i en diffus virvel skymtade hon en bild av Den Heliga Sebastian i pilregnet, spetsad pa karspalen. Det kandes som om hon genomborrades mitt i hjartat, och nu kunde hon langre halla tillbaka… nu gav hon sig han… Rak i ryggen, med halvslutna ogon och handerna under hans huvud red hon pa denne karlekshingst som rorde sig i takt med hennes rorelser och ropade ord som han knapt formadde uttala, tills hon kande honom slakna, do bort.”

Lagg marke till hur Lucrecia gar fran att vara den som har initiativet till en liten fjadervippa som svanger i vinden pa Atlas. Hur Rigobertos lustar vaknar och han tar kontrollen, lyfter upp henne pa kuken sa hon kvider. Vargas Llosa har sakert suttit och gnuggat handerna i fortjusning i skrivande stund, tankt att han var ”kontroversiell” och att han skrivit fram en ”ohammad” sexualitet, oppen for ”det perversa”. Men i sjalva verket ar sexbeskrivningen har tamligen vardaglig och det ”okontroversiella” bara ett kryddlager ovanpa en helt vanlig sexscen dar mannen tar kontrollen i extasens stund och tommer sig i ett karl.

Jag tror att Vargas Llosa kan vara en bra forfattare. Nyligen borjade jag lasa ”Den sanna berattelsen om kamrat Mayta” som verkar mycket lovande och jag tvivlar inte pa att han kan vara vard sitt nobelpris. Daremot kan man inte forneka att hans kvinnosyn ar katastrofal. Nu forstar jag val att ”Till styvmoderns lov” inte ar tankt att vara en ”serios” roman, utan, som det star pa baksidan en ”avspand” och ”losslappt” roman som vittnar om ”oforfalskad berattargladje”. Jag kan ocksa se att boken innehaller sma korn av subversivitet, som i den passagen da berattern med samma lyriska sprak beskriver hur Rigoberto slapper ett par ”bumlingar” i toaletten. Men det racker inte. Pa det stora hela ar ”Till styvmoderns lov” en reprodkuktion av myten om den ohammade manliga sexualiteten, om kvinnan som madonna och hora och om samlaget som far oss att aterga till naturtillstandet. Det ar med andra ord en harlequinroman, forpackad i nobelbox.

Några tankar om Sverigedemokraterna

oktober 6, 2010

Så har det då hänt. Jimmie Åkesson har gjort sitt första spektakel i riktig Ny Demokrati-anda och kommit utklädda i odalbondens festdräkt under pågående gudstjänst, för att kort därefter tåga ut som värsta dramaqueenen. Vad hade man väntat sig egentligen?

***

På kultur- och ledarsidor skrivs nu mängder av kloka kommentarer men alla andas de en viss desperation. Vad ska vi göra? Vi har ju ett ansvar här som skribenter och intellektuella. Det är lite rörande men också lite sorgligt att läsa. Det understryker att inträdet är del av en internationell trend som troligen skulle svepa över oss förr eller senare, oavsett medias agerande. Vilket på intet sätt frikänner media från ansvar. Fast tyngden ligger nog snarare på rubriksättare, bildsättare  och nyhetsmakare på kvällstidningarna än kulturskribenterna på dagstidningarna.

***

En sak som har retat mig mycket de senaste dagarna är hur socialdemokraterna har gjort avståndstagandet från SD till en grej i sig. När Björn von Sydow säger att han inte vill bli framröstad som talman med hjälp av deras röster går det en kall kår längs min ryggrad. Det är väl inte i dessa frågor som SD bör motarbetas? Här bör man väl snarare betrakta dem som en del av ett demokratiskt etablisemang. I Aftonbladet skriver Anders Johansson klokt om detta och frågar sig om man även skulle vara beredda att fortsätta kriget i Afghanistan bara för att SD är tveksamma till det? Är det verkligen ett motstånd till varje pris som är målet? Ska man ge upp sin egen agenda bara för att stänga ute det här partiet som har några fjuttiga procent? Är det inte då de får en egentlig makt?

En annan intressant sak skriver Petter Larsson, också han i Aftonbladet. Där går han till angrepp mot alla de som alltid tar till stora trumman när de ska prata om Sverigedemokraterna. ”De är fascister” brölade Sam Carlshamre och Daniel Strand nyligen, även de på Aftonbladet. Begreppet är oprecist, menar Larsson. Det träffar bara till hälften. För bara för att där finns fascistiska rötter måste man vara mer precis när man beskriver partiets nuvarande roll. Själv tänker jag att man på detta sätt riskerar att låta som vissa borgerliga ledarskribenter som i var och varannan artikel skriver om Vänstern som de ständigt och jämt drämmer Stalin i huvudet på. Tröttsamt. Själv skulle jag hellre se att man började tala om SD som ett etnofobiskt eller etnopluralistiskt parti. Det är en mera precis beskrivning av deras roll i dagsläget.

***

Så slutligen har jag funderat lite kring begreppet enfrågeparti som man brukar kalla SD. Detta begrepp har retat mig lite för SD är inte ett enfrågeparti. De är snarare ett nollfrågeparti. För när man talar om till exempel Miljöpartiet som förr kallades för ett enfrågeparti byggde det på att de hade ett utarbetat program kring miljöproblemet och att folk som röstade på dem var miljöpolitiskt engagerade. Så är det inte med SD. SD vinner inte sina röster på att lägga fram planer på hur deporteringen av de 90% av invandrarna de vill köra ut ska ske eller hur de ska integrera de resterande 10%. Nej, det de vinner röster på är att sitta och gnälla i tv på hur någon skola i Malmö har slutat servera griskött, eller tala om hur någon stackars kassörska på Konsum inte kunde kommunicera med en burka-klädd kvinna varpå det blev köstopp. För Sverigedemokraterna röstar man inte på för deras politik, alla som har undersökt den förstår nog att den är orimlig, utan på grund av att man tilltalas av deras förenklade bilder (som i grunden är falska men ändå fungerar på grund av att de underbyggs av den vaga känsla som samhälleliga orättvisor skapar hos den som saknar ett språk att beskriva dem på). Det är därför dags att vi slutar betrakta Sverigedemokraternas framgång som en viss politiks eller ideologis framgång, utan ett speciellt språk- och bildspels framgång. På så sätt gör man också den Sverigedemokratiska väljaren mera mänsklig. Dessa är ju, som Aase Berg har påpekat i Expressen, bara en hop vanliga människor som saknar ett analytiskt språk.

Åkesson & co visar sitt motstånd mot mänskliga rättigheter.

Skitvärld

april 7, 2010

Idag framstår världen som ganska vidrig. Jag tittar på Uppdrag Granskning och Debatt om våldtäkten i Bjästa. Där har en fjortonårig flicka först tvingats till oralsex med en jämnårig pojke därefter blivit trakasserad av en hel by. Killen var ju snygg, populär och snäll han kan väl inte vara våldtäktsman. Du ljuger, har man sagt. En våldtäktsman är som Anders Eklund: gammal ensam och äcklig. Inte som Oscar. Absolut inte som Oscar.

Så har en hetskampanj på nätet startat där man har skrivit att flickan borde brännas på bål eller våldtas på riktigt, den lilla ljugarhoran. Tydligen är det våldtäktsmannens mamma som har startat den.

Nu när Uppdrag Granskning har sänts har det tydligen som en ett ödets ironi startat en omvänd kampanj, mot mamman. Nu skriver man samma sak om henne: att hon borde våldtas och brännas på bål. Cirkeln är sluten

På Youtube och i tidningarna  cirkulerar samtidigt en film som heter ”Collateral Murder” som visar en helikopterattack i Bagdad. Ett gäng civila Irakier är ute och promenerar. Någon av soldaterna i helikoptern tycker sig se ett vapen (troligen är det en kamera) och ber om till stånd, ”to engage”. Det får han och så smattrar det till. Irakiernas kroppar slits sönder. ”Ooooh yeah” säger en av soldaterna exalterat och ropar till sin kompis att ”we got two birds!”. Så hörs smatter igen och ytterliggare två kroppar slits sönder.

Det otäckaste med det här klippet är egentligen inte den fruktansvärda brutalitet det visar. Eller de rötägg som skjuter. Det otäckaste är istället att det låter oss åskådare blicka rakt in i ett avhumaniserat system som unga män, framförallt från arbetarklassen luras in i. Där krig inte är krig utan ”operationer” och att mörda någon från trettio meters höjd kallas ”to engage”.

Så sitter jag framåt kvällen och läser Göran Hägglunds debattartikel i SvD om brott och straff. Där pläderar ministern för att vi bör stärka det moraliska perspektivet i straffrätten. Därför bör vi betona själva sonandet av brottet istället korrigerandet av medborgaren, argumenterar Hägglund. Debattartikeln, som är fullkomligt innehållslös och fri från konkreta åtgärder, har egentligen bara ett enda syfte. Att attackera flumvänstern och dess ”falska humanism”. Alltså, ett slag för ”verklighetens folk”.

På något sätt känns det typiskt: nu talar socialministern om hårdare straff istället för omvårdnad.

Det mörknar!

Moderaternas drogpolitik

februari 23, 2010

Lyssnar på en mycket intressant upplaga av Konflikt som handlar om det narkotikafria samhället. Är det möjligt eller är det en naiv, idealistisk idé från högern? Programmet lutar betydligt åt det senare. Ett intressant reportage berättar om en tredje generationens knarkare vars dotter nyligen börjat missbruka amfetamin. Jag blir nästan gråtfärdig av reportaget.

Efteråt en intressant paneldebatt som visar vilken idiotisk drogpolitik moderaterna förespråkar. Tanken är drogfrihet till varje pris: missbrukaren får ge ett urinprov en gång i veckan och upptäcks det att personen har använt olagliga preparat dras socialbidraget in. Logik: blir personen hemlös inser den förmodligen hur dåligt det är med droger och slutar. Troligt, eller hur. Plötsligt blir det väldigt tydligt att hur moderaterna struntar i de svagaste. Märk väl: inte alla svaga, men de svagaste. Ett annat exempel som tydliggör det är moderaternas motstånd mot sk. harm reduction, dvs. att man förser tunga missbrukare med rena kanyler och tillhandahåller platser för riskfri injicering. Moderaterna menar att ett sådant tilltag inte minskar droganvändandet utan möjligtvis ökar det. Att det inte minskar droganvändandet är nog sant men resonerar man på det sättet missar man (eller struntar i) poängen, nämligen att det handlar om att hjälpa dem som är längst ner på samhällets botten. Att se till att de människospillror som inte klarar något annat än att knarka inte får HIV eller hepatit. I moderaternas politik ryms inte ett sådant tilltag.

***

Läser för övrigt i dagens DN om hur Centern vill ge en miljard i bidrag till de skolor som visar höga resultat i de nationella proven. Detta är alliansens skolpolitik i koncentrat: belöna de privilegierade, de som kämpar. Rikta bidragen mot de som presterar, mot entreprenörerna och vips så skapar man en hungrig medelklass. Detta skapar i mina ögon ett hårt och omänskligt samhälle där rovdjursdriften styr.

Moderaterna bryr sig inte om de allra svagaste i samhället.

Arenagruppen svarar

januari 15, 2010

I dagens upplaga av Aftonbladet svarar Karolina Ramqvist och Håkan A Bengtsson på Suhonens och Josefssons kritik från i tisdags. Det är ett långt och välformulerat svar men två saker slår mig ändå när jag läser det:

– När man ska försvara sig gentemot anklagelserna om att man bedriver högerpolitik via en postmodern bakväg nöjer man sig med att räkna upp klassiska vänsterfrågor man har diskuterat i tidningen, men man säger däremot inget om innehållet och ståndpunkterna i diskussionerna.
– Anklagelsen om att Suhonen och Josefsson skulle vara någon slags sekteristisk extremvänster ter sig ganska löjliga med tanke på att Suhonen är socialdemokrat. Att jämföra honom med den extrema 70-talsvänstern som var för proletariatets diktatur och planekonomi känns därför som ett skott utanför mål.

18-års gräns? Nej tack!

december 19, 2009

Läser på DN:s hemsida att Biografbyrån i ett remissvar föreslagit en 18-års gräns på vissa filmer och suckar högt. Vi lever i ett så förbannat tråkigt samhälle. Man får inte längre röka någonstans och krogarna har öppet allt kortare. Ens matkorg på Ica bedöms numera utifrån hur ”etisk” den är och samtidigt sprids larmen om hur farligt det är att steka i smör. Detta är ena sidan av steken. Den andra är att tobaks- och spritföretagen tillåts göra alltmera reklam i tidningarna, lågprisalternativen i matvaruaffären blir fler (och shoppingen mera klassbetonad) samtidigt som alltmera sötningsmedel trycks ner i varorna. På samma sätt är det med filmen: våldet blir allt råare (se ex. ”Saw” och ”Hostel” och jämför med förra decenniets ”Scream”) medan moralpaniken blir allt större. Samtidigt vågar ingen säga: ”men den här skiten borde vi fanimig förbjuda!”, då blir det öststat av det. Med ett förment resonemang om omhändertagande försöker man istället skydda konsumenterna genom förbud och restriktioner. Folket däremot tänker man inte en sekund på.

Jag blir förbannad när jag läser om 18-års gränsen. Jag tänker på alla bioupplevelser jag har haft som jag säkert inte skulle ha kommit in på om det var 18 år. På tanken av hur kränkt jag skulle bli vid 17 års ålder om det fanns en lag som sa att jag inte fick se Gaspar Noés ”Irreversible”. Eller för all del ”Saw” – en film som egentligen är gjord för en trettonåring.

Småsinta människor

december 15, 2009

Lyssnade imorse på den senaste upplagan av Konflikt och blev alldeles bedrövad. I programmet, som handlade om det schweiziska minaretförbudet, återgavs nämligen  reaktioner från Gottland på ett förslag om minaretbygge. Det var verkligen bedrövligt. Folk klagade och klagade; antingen var minareterna för höga eller för konstiga. Flera sa att de skulle störa ”friden” och om något böneutrop skulle komma på tal skulle de bli vansinniga. Någon sa att de väl kunde få bygga sin minaret då men de får absolut inte bli för många. En annan tyckte att muslimer väl kunde gå i kyrkan om de nu nödvändigtvis skulle komma hit.
– Passar det inte kan de allt aaaoka hiem.

Okej, jag vet. Dessa reaktioner är inte representativa för folket och den här typen av av medierna underbyggda konflikter kan faktiskt skapa tokstollar. Visst är det så. Men ändå; något säger de. Det jag slogs av när jag lyssnade på konflikt var hur vidrigt småsinta människor kan vara och vilka otroligt gemena argument folk använder mot det främmande. För i grund och botten handlade alla argument om att muslimer stör våra vanor: det är jobbigt att deras barn inte äter köttbullar och tänk om man råkar vakna i ottan av ett böneutrop och herregud, vad gör vi om vi inte får fira våra skolavslutningar i kyrkan (visserligen är vi ju ateister men ändå) och jesus kristus, tänk om de jävlarna blir tillåtna att ta en till rast på en kvart för att gå och be – det är nog bäst att köra hem dem ändå!

De Sades ideologi var egoismen

december 14, 2009

Aftonbladets kultursida har blivit vansinnigt intressant under Åsa Linderborgs ledning. Nästan inte en dag går utan att en tänkvärd artikel publiceras och just nu är den extra intressant eftersom debatten om Markis de Sade rasar för fullt. I den deltar några av Sveriges smartaste människor och även om jag nog mest håller med Åsa Linderborg tycker jag också att Kajsa Ekis Ekman har poänger. Men det var inte om dem jag skulle skriva utan om ett mindre lyckat inlägg av Edda Manga som publicerades här om dagen. Där lyftes Juliette fram som en ”antibiopolitisk hjältinna”. Boken bör läsas, menar Manga, som en kritik av det samhälle som växt fram sedan 1700-talet som håller det biologiska livet som heligt och därmed legitimerar styrningstendenser och ett rigoröst säkerhetssamhälle. För Juliette är detta trams. Hon står istället för ett ”risktagandets etik” som inte håller livet för heligt och ett våld och dödande som Manga kallar ”ickeantropocentriskt”. Samtidigt ifrågasätter hon äktenskapet och sexualiteten i reproduktivt syfte; för henne är njutningen det viktiga, ibland på bekostnad av andras liv.

Först bör sägas att Mangas läsning inte är ointressant. Ifrågasättandet av den sk. biopolitiken är ett mycket intressant vänsterperspektiv  men frågan är om det är ett mål i sig. Det finns nämligen en annan riktning än en foucauldska som anser att biopolitiken är förljugen: den nyliberala.

Hos Markis de Sade är människor är människor handelsvaror för njutning. Kroppar är till för att konsumeras sexuellt och om de förbrukas spelar inte det någon större roll. Huvudsaken är att det finns nya, och det finns det i en värld som styrs av pengar. Och det gjorde Markis de Sades värld. Hans evangelium var den rena egoismen; njutningen var till för njutningens skull. Skit samma om det var en hora eller en treåring man knullade – det viktigaste var att det var skönt. Detta kallar alltså Manga för ett ”risktagandets etik” och en ”kritik av välmågan”.Hmm…

För att spetsa till det: om det alltså är kritiken av biopolitiken i sig som är det viktiga, hur ska man då kunna dra några etiska gränser? Det jag frågar när jag läser Mangas text är vad hon exempelvis skulle säga om Bush-administrationens ”ifrågasättande” av de mänskliga rättigheterna. Är Dick Cheney också en antibiopolitisk hjälte i hennes ögon?