Archive for the ‘Djur’ Category

Den (o)mänskliga väljaren

september 21, 2010

Jämngrått. Idag borde jag skriva om framtida strategier mot borgarna och hur man bäst får ut ett främlingsfientligt parti ur riksdagen men jag orkar inte. Jag vänder på kudden och somnar om.

***

Bestämmer mig för att skriva något om KD:s dåliga valresultat istället. Det var ju inte direkt oväntat. KD har tappat i princip alla sina profilfrågor och är numera ett parti som får hitta på luftslott att klamra sig fast vid. Ta deras två valdängor till exempel, ”verklighetens folk” och ”ett mänskligare Sverige”. Verklighetens folk har ju vid det här laget stötts och blötts och som alla vet är det ett fullkomligt innehållslöst begrepp. Vem identifierar sig själv som ”verklighetens folk”? Jag har då aldrig hört talas om någon. Hur är det då med ”ett mänskligare Sverige”? Vad är själva substansen i det uttrycket?

Gör så här: lägg bort alla fördomar om KD och fundera på vad begreppet skulle kunna betyda. Ett mänskligare Sverige. Vad kan det innebära? Kanske upptäcker ni då att uttrycket faktiskt skulle kunna användas av vem som helst. Visst, det skulle kunna anspela på en slags värdekonservatism: ett mänskligare Sverige där man inte forskar på stamceller, där man inte aborterar foster och där familjerna tar hand om sina gamla i hemmen, men det skulle precis lika gärna kunna vara en slogan för KPMLR: ett mänskligare Sverige där klassklyftor inte finns och där allt ägs gemensamt.

Ett mänskligare Sverige. Det betyder ingenting. Det säger ingenting om den politik som är tänkt att föras och det säger ingenting om vad man vill investera i. Detta är det yttersta tecknet på att KD inte har någon fråga längre. Fråga vem som helst, alla vet att FP har skolan och att Centern har företagen men KD? Kanske mumlar någon något om vården eller omsorgen, men titta på Hägglund i de sammanhangen. Så fort han ska diskutera det förvandlas han till en sifferrabblande maskin. Det visade inte minst slutdebatten i TV4 där Hägglund fullkomligt pulvriserades av av Sahlin. Alltså: KD har ingen fråga. Deras värdekonservatism är lika urholkad som deras valstrategi.

Ta en titt, så här i efterhand på deras valaffischer. På de ganska snygga affischerna står en prydligt vattenkammad Hägglund och stirrar in i ögonen på ett djur. Det är en struts, en buffel, en gorilla och en leopard som möter Hägglunds blick mot en svart bakgrund. Och så texten: ett mänskligare Sverige. Jag har funderat mycket på vad de där djuren betyder men det är först nu jag tror att jag förstår. Det har talats om allt från gamla gladiatoraffischer till ”politiken som spel och kamp” men jag tror att den anspelar på något annat. Jag tror att djuret föreställer väljaren. En alltmera skrämmande och obegriplig varelse vars stinna blick möter Hägglunds alltmera aggresiva.

Annonser

Förbjud rökfria hus!

juni 17, 2010

För alla de som följt min blogg ett tag är det nog uppenbart att en av de saker jag tycker riktigt illa om är hetsjakten mot rökning. Rökning, som en gång i tiden var en statussymbol framförallt för män, har idag förvandlats till en kvinnosjukdom bland lågavlönade. Samhällets krav på rökare blir allt orimligare för varje dag som går. Nu talas det till exempel om att förbjuda rökning på offentliga platser och uteserveringar och inom filmvärlden kom det nyligen ett förslag om 18-årsgräns på rökscener. På cigarettpaketen blir varningstexterna allt större och priserna allt högre och när den typiska rökaren ska visas på bild i tidningen är det så gott som alltid en överviktig kvinna som jobbar som undersköterska. Rökningen har kort sagt blivit en av vår tids stora klassymboler och ett objekt att projicera fördomar på.

I gårdagens DN läser jag om de nya så kallade rökfria husen och blir alldeles bestört. I vissa bostadsföreningar, bland annat Familjebostäder i Stockholm, har man tydligen bestämt att de boende ska skriva under ett avtal där de lovar ett antal absurda saker. En av de sakerna är att de inte ska ha hundar av rasen amstaff  (exkurs: en hyresgäst har faktiskt blivit hotad med uppsägning på grund av sina hundar med argumentet att det ligger ett dagis nära och att amstaffhundarna skulle kunna skada barnen om den blev arg. Ett fullkomligt sinnessjukt resonemang med tanke på att amstaffhunden är en dokumenterat bra familjehund och tolerant mot små barn, däremot är den aggressiv mot andra hundar) och en annan är att de inte ska röka i lägenheterna. Varken inomhus eller på balkongen. På balkongen. Fundera en sekund över det absurda i detta. Vem sjutton stör man när man röker på balkongen? Vem har så känsliga luftvägar att han störs av en liten rökpust från grannen? Det är väl för i helvete den personen som får gå in då, inte rökaren.

Nej, de rökfria husen har en helt annan stank, betydligt värre än röklukten. De luktar fördomar. Att förbjuda kamphundar och rökare tyder på att man vill ha bort en viss typ av människor och inte ett fenomen. I bostadsbristens Stockholm framstår därför husen som fullkomligt absurda.

***

För övrigt är det ju sommartider nu och ledighet från det intellektuella arbetet. Det betyder att jag kommer få mera tid och ork till att blogga. Bloggen har ju under en tid legat i träda på grund av uppsatsarbete och uppdrag från Uppsalademokraten, men nu tänker jag som sagt återuppta den.


Rökningens status har sjunkit dramatiskt under de senaste åren.

Tilda 1998 – 2008

februari 9, 2009

Lilla Tilda, som då hette Bloody Mary, kom till oss när vi fortfarande bodde på Björkvägen i Lerdala. Det var en gata fullsmockad av barn och på båda sidorna om vårat hus bodde det hundar. Mitt emot bodde en Siberian Huskey som hette Ludde. Det blev Tildas första och förmodligen bästa vän. Ludde var silvergrå och ståtlig, Tilda liten och guldfärgad. Emellanåt fick man hålla borta Ludde då Tilda pep till för att han lekte för häftigt. Men ibland bet Tilda för hårt och även Ludde pep till. Då tittade han sig om förvånad, som om han undrade om det verkligen var han som hade låtit sådär.

Tilda hade en väldigt speciell egenhet: hon älskade att jaga stenar. Det gällde att hitta stenar som var stora som en knytnäve; sedan lägga ner dem på marken och sparka iväg för allt man var värd. Då skuttade Tilda efter med baken uppe i vädret – som om hon jagade en mus – och om hon fångade den i farten var hon nöjd; då gick hon iväg mot dikeskanten och lade sig och tuggade på den. Ett otäckt ljud uppstod, som om hon tuggade på en hård karamell, men Tilda gillade det. Förmodligen var det ett sätt för henne att, som vi sa, ”klia tänderna”.

När Tilda blev äldre blev hon en lugn hund (vissa tyckte tråkig) och hon fick dessutom en liten rynka över ögonbrynen som gjorde att hon såg sorgsen ut. Vanligtvis lunkade hon omkring hemma och var måttligt intresserad av det mesta. Men hon levde upp när det var dags för skogspromenad och ”bus-stenar”, för att inte tala om när mamma kom hem från jobbet. Då började hon vifta på svansen som en propeller medan hon sökte efter något att ha i munnen. När hon väl hade hittat det, vanligtvis ett gossedjur, började hon morra, fast på ett snällt sätt. Ibland lät det nästan som om hon sjöng. Denna egenhet var Tildas sätt att visa hon var fullkomligt överlycklig. Efter det så sprang hon till sin korg och återvände till sitt vanliga ointresse för världen.

Även andra djur betraktade Tilda med ett stilla ointresse. Om någon annan hund var arg på henne och morrade stod hon bara stilla och vände bort blicken. Någon gång gäspade hon och tog genast stridslusten ur den lilla ungtuppen som utmanade henne.

På sin ålderdom fick Tilda två  rivaler till familjens kärlek. Det var marsvinen Åke och Evert som Tilda till en början stod och skällde och morrade på. Men om de kom nära så luktade hon bara på dem, fnös till och gick därifrån. Varje gång marsvinen kom in i ett rum lunkade Tilda ut. Men ändå: hon var ju deras mamma såklart. På sommaren när marsvinen låg ute under studsmattan låg Tilda bredvid och vaktade. Kanske mot en fågel eller en katt. Eller också gillade hon bara att bestämma. Varje gång något marsvin gjorde ansats att lämna skuggan under studsmattan lunkade Tilda fram, tittade på dem och fnyste, som om hon sa ”hörreni, jag har motvilligt tagit på mig att vara er mamma. Ni kan väl i alla fall lyda då”.

Vintern 2008 gick Tilda bort. Veterinärerna trodde att det berodde på en stroke men såhär i efterhand tror vi snarare att det berodde på tumör i bröstet. Sista gången jag träffade Tilda, några månader innan hon dog, var hon trött. Men hon orkade ändå komma ut med ett gossedjur i munnen och sjunga för mig.