Archive for the ‘Föreläsningar’ Category

Om en hopplös typ

februari 4, 2009

Jag läser för tillfället en kurs om det koloniala arvet i idéhistoria och till idag läste vi Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel” som en slags introduktion till kursen. Givetvis blev det en häftig diskussion om boken som blev lika tröttsam som man kunde ana. I boken finns nämligen ett parti om Darwin där Lindqvist försöker visa hur dennes idéer användes för att legitimera kolonialismen. Helt plötsligt kunde kolonisatörerna använda sig av biologin istället för religionen för att legitimera sina korståg.Detta är väl allmänt känt.

Inte helt oväntat gjorde det en av kursdeltagarna rasande. Denne man som jag tidigare skrivit om under ”Vetenskapen som religion” har en naturvetenskaplig bakgrund och ogillar starkt att man kritiserar hans husgudar. Därför är Foucault världens läskigaste och avhyses oftast med att han är ”ovetenskaplig”. Nåväl, denne man var givetvis rasande över vad Lindqvist sa om Darwin. ”Darwin var ju mot kolonialismen, han reagerade väldigt starkt på övergreppen mot indianerna” sa han och konstaterade sedan att även Lindqvist var ovetenskaplig. Någon försökte försiktigt ”Jo, Darwin var säkert emot rasismen men det hindrar ju inte att det fanns rasistiska incitament i hans lära som snarare hörde till tiden än just honom”. ”Jamen, han sa ju klart och tydligt att han inte var rasist. Man får väl ta honom på hans ord” utbrast mannen då.

Tänk att det fortfarande finns såna här personer, som inte tror på strukturer och som inte kan acceptera att historien har en baksida. För dessa  är historien istället en färd framåt, bort från mörkret, in i ljuset, med ett antal stopp vid stora vita män. Jag vet att jag är naiv när jag skriver det här, de kommer förmodligen inte försvinna på många hundra år, men ibland blir man bara så förvånad över hur dumma människor kan vara.

Annonser

Idéhistoriker i det offentliga

januari 23, 2009

Det har varit mycket om idéhistoria nu på sistone. Här kommer ett till inlägg. Jag tänkte först att jag skulle göra en lista på alla svenska idéhistoriker som jag kommit i kontakt med på ett eller annat sätt, men insåg efterhand att den listan skulle bli oändlig. Jag valde därför att istället göra en lista över idéhistoriker som deltar i det offentliga, vilket är ganska många; idéhistoria har ju alltid haft något av en populärämnes-aura runt sig. Jag utelämnar därför två fantastiska föreläsare från denna lista: Magnus Nyman och Tomas Brobjer. Den förstnämnda har förmodligen deltagit i den offentliga debatten emellanåt (vet bland annat att han har skrivit en skitbra artikel om föreställningen att medeltidsmänniskorna trodde att jorden var platt) men dessa insatser är för mig obekanta. Well well… här kommer listan i alla fall. Givetvis är den väldigt subjektiv.

Karin Johannisson: En fantastisk föreläsare. Faktiskt en av de bästa jag vet. Lyssnade senast på henne när hon pratade om humanisternas framtid på arbetsmarknaden. Jag har nog aldrig känt mig så stärkt, så övertygad om att jag kommer att få jobb. Johannisson är en blandning av en gammaldags och modern intellektuell. Hon citerar lika ofta Picco della Mirandolla som Michel Foucault och hon är lika bevandrad inom renässansens filosofi som modern naturvetenskap. Kort sagt: hon är en riktigt helyllesintellektuell. Inriktad mot medicinhistoria. Skriver krönikor och recensioner för DN. Skrivit mängder av böcker. Kommer med en i mars om melankolins historia.

Ronny Ambjörnsson: Ledordet för idéhistorians grundare Johan Nordström var inlevelse. För att förstå ett tidevarv behövde man leva sig in i det och därefter skildra det med stilistisk skärpa. Förmodligen är den som gör detta bäst idag Ronny Ambjörnsson. Hans bidrag till ”Europas idéhistoria” är smått mästerliga. Aldrig har antiken känts så levande, så mångsidig som i hans ”Människans undran”. ”Tankens pilgrimer” är inte sämre den. Dessa båda rekommenderas varmt, även för den som inte läst någon idéhistoria. Ambjörnsson är annars recensent och krönikör i DN. Dessutom har han skrivit böcker i de mest skilda ämnen. Bland dessa bör särskilt ”Mansmyter” nämnas, där Ambjörnsson analyserar allt från Dracula till Bondfiguren. Han har även skrivit en fin liten självbiografi som heter ”Mitt förnamn är Ronny” och som handlar om att växa upp i ett arbetarkvarter i Göteborg på fyrtiotalet.

Svante Nordin: Om ni har läst mitt förra inlägg förstår ni nog att Nordin inte tillhör mina favoriter. Han har en snustorr, docerande stil, skriver allt utifrån ett traditionellt perspektiv och är allmänt intolerant när det gäller moderna teorier. Dock får man ge honom att han faktiskt skrivit en bra översiktsbok om filosofins historia. Även hans ”Det politiska tänkandets historia” innehåller intressanta delar, framförallt när han kommer till 1900-talet, men överlag är den torr som fnöske. Nordin skriver i SvD och Axess-magasin där jag tror att han sitter i redaktionen.

Sverker Sörlin: Gråsossen Sörlin har skrivit de två senare delarna i ”Europas idéhistoria”: ”Mörkret i människan” och ”Naturens ordning” av vilka jag bara har läst den förstnämnda. I Uppsala använder man inte dem i undervisningen; det går rykten om att de anses vara tendentiösa och kanske är de det i förhållande till Ambjörnssons böcker. Jag hade dock stort utbyte av ”Mörkret i människan” och minns särskilt att jag gillade att fokus låg på lite ovanliga figurer. Minns att Ernst Haecekel var en av dem; han gick som en bakgrundsgestalt genom hela boken. Intressant val tyckte jag då. Sörlin skriver i DN.

Tore Frängsmyr: Herr Frängsmyr är nog idéhistorians mest ålderdomliga figur och den som tydligast bär Nordströms arv. På ålderdomlig prosa berättar han om hur det var förr (en klasskompis påpekade att det är lite sagokänsla över hans  sätt att berätta) och oftast ger han en ganska traditionell bild av historien. Dock gör han det väldigt bra. Hans två volymer om den svenska idéhistorien borde man läsa på gymnasiet istället för de tråkiga böcker man läser idag. De är lättlästa, underhållande och förbaskat välskrivna. Rekommenderas varmt.

Gunnar Eriksson: Eriksson är liksom Frängsmyr vetenskapshistoriker, dvs. inriktad mot naturvetenskapens historia, men till skillnad från Frängsmyr är han rakt igenom skittråkig. Hans översiktsbok över Europas idéhistoria från 1800-talet och framåt är nog något av det tråkigaste jag har läst. Inte ens Nietzsche lyckas han levandegöra. Obegripligt nog är han bästis med Kerstin Ekman (de brukar skriva om blommor tillsammans i DN) och det gör ju att man inte kan tycka rakt igenom illa om honom.

Michae Azar: Sveriges mest franska författare. Azars meningar är långa och snirkliga, fyllda av bisatser, semikolon och tankestreck. Ändå är de förvånansvärt lättlästa, i alla fall i förhållande till vad han skriver om. Azar skriver en poetisk, intuitiv lärdomsprosa som framförallt kretsar kring postkoloniala problem. Hans bok ”Den koloniala bumerangen” är en perfekt introduktion, sprängfylld av poetiska meningar om Derrida och Lacan. Azar ingår i Gläntaredaktionen och medverkar emellanåt i Sydsvenskan (tror jag).

Mikaela Lundahl: För den som vill introduceras i modern feminism och queer theory är Lundahl den första man bör läsa. Hon har en fantastisk förmåga att hitta kärnan i svåra teorier och åskådliggöra poängen i resonemang som känns närmast obegripliga. Lundahl har bland annat skrivit en lysande essä om Donna Harraway, Judith Butler och posthumanismen i ”Från Sapfo till cyborg”. Den rekommenderas varmt. Annars är hennes doktorsavhandling ”Vad är en neger?”, där hon bland annat skriver om Spivak, något av ett mästerstycke. Den använde jag mycket när jag skrev min c-uppsats i litteraturvetenskap. Dock är den aningen svårläst. Lundahl ingår liksom Azar i Gläntaredaktionen eller är möjligen bara återkommande skribent där?

*Pusst* nu orkar jag inte skriva om en enda idéhistoriker till. Som den observante säkert redan upptäckt har jag i alla fall missat ett stort namn: Sven-Eric Liedman. Jag har visserligen läst ett par artiklar av honom men ingen hel bok. Dessutom vet jag knappt någonting om honom. Någon som kan bidra med lite information? För övrigt uppskattar jag om ni i kommentarfältet lägger till någon annan. Detta är de idéhistoriker jag har koll på. Det finns säkert många flera som deltar aktivt i det offentliga.

Föreläsningsminnen från UU

december 15, 2008
Jag har precis varit på en av mitt livs bästa föreläsningar som handlade om, hör och häpna, kvantmekanik. Vad är det då? Det vet jag inte! Det visste inte min föreläsare heller (ryktet går att världens, enligt min föreläsare, smartaste man, Feynman, har sagt att det var meningslöst att undervisa i det för hans studenter fattade inte och inte heller hans doktorander. Och i enrum kunde han till och med erkänna att inte ens han själv gjorde det). I vilket fall, kvantmekanik; det kan vara världens mest spännande ämne. Min förläsare som heter Thomas Brobjer blev så inspirerad av det att han började illustrera olika teorier med hjälp av ljud och teckningar, han påbörjade nya meningar mitt i gamla (som värsta Prousten) och han sprang fram och tillbaka, ömsom talande med tavlan ömsom med åhörarna. Kort sagt: hans inspiration var större än honom själv.
På vägen hem från universitetet började jag fundera lite över andra föreläsningsminnen, vilka som står sig så här i efterhand. Här kommer en lista:
 
  • Björn Sundbergs förelsäning om Dantes ”Divina Comedia” (litteraturvetenskap) – Trots att vi förutsattes läsa Dantes hela epos på en helg, vilket ingen hade gjort, blev det en helt magisk stund när Björn spann loss på helvetet. Något jag särskilt minns är när han pratade om någon greve som var dömd att för evigt sitta och gnaga på sin väns skalp. ”Så där kan man ju känna sig ibland” minns jag att Björn sa, och på något sätt förstod jag just då vad han menade . I efterhand är det dock aningen oklart.
  • Paula Henrikssons föreläsning om Stagnelius (litteraturvetenskap) – Minns den gåshud jag fick när Paula visade hur rytmen, som vågslag, stämmer överens med innehållet i ”suckarnes mystèr”.
  • Björn Meidals föreläsning om Strindbergs ”Spöksonaten” (litteraturvetenskap) – Ett magiskt tillfälle var när Meidal utbrast ”Detta är Freud före Freud!”. Då förlät man honom för att han tvingade sina elever att gå fram och måla scenbilden på tavlan.
  • Magnus Nymans föreläsning om romantisk folklore (idéhistoria) – En höjdpunkt var när en inspirerad Magnus gjorde en liten teater av hur akademiker övertalade skamsna bönder att fortsätta dansa runt midsommarstången.
  • Thomas Brobjers föreläsning om Nietzsche (idéhistoria) – N. har aldrig framstått som så sympatisk, varm och rolig som när Thomas berättade om honom.

Är det någon annan som har några fina föreläsningsminnen från Uppsala? Eller från någon annanstans? Bidra gärna med dom i kommentarfältet.

(Från vänster: Björn Sundberg, Paula Henriksson, Magnus Nyman (närmast kameran) och Thomas Brobjer