Archive for the ‘Klimatet’ Category

Mitt i världens kris

mars 7, 2012

I slutet av 2010 drabbades Pakistan av svåra översvämningar. Byar lades under vatten och på ytan flöt omväxlande vetegrödor och husfasader. Beräkningar efteråt visade att närmare 18 miljoner människor drabbades, men bortsett från det sköt priset på vete i höjden. Forskarna var eniga: detta var en följd av den globala uppvärmningen.

Någon månad senare drabbades Ryssland av stora skogsbränder. Matpriserna ökade ytterligare.

På en annan plats i världen stod en ung frukthandlare på ett torg. Han var frustrerad över korruptionen i landet men också över att maten blivit så dyr. Som en desperat protest hällde han bensin över sig, tuttade på och resten är historia. Den tunisiska revolten inleddes och arabvärlden skakade av sig sina despoter medan ekonomin i västvärlden föll allt djupare ner i sin kris.

Det låter nästan som en Hollywoodfilm. I alla fall tänker jag så när jag läser Susan Georges Deras kriser. Våra lösningar. Snabba klipp mellan scener i olika delar av världen där kriserna glider ut och in i varandra likt trådar i en spräcklig väv. Emellanåt blir jag alldeles skakig. Plötsligt ser jag den maoistisk gerillan i Neapel – smattrande automatkarbiner som en följd av den låga nederbörden. En nyhetsröst talar om världens första klimatkrig. Jag ser en stor konvoj med klimatflyktingar på väg mot Europa. De driver in mot en strand patrullerad av gränsvakter; militärer med högteknologiska vapen vid randen av en världsdel som har slutit sig som en mussla. Scenarierna hopar sig som ovädersmoln.

Det är sällan jag blir så här nedslagen av att läsa en faktabok. Men George tar ett sådant järngrepp kring läsarens nacke. Tvingar henne stirra kriserna i vitögat. Emellanåt får jag nästan ångest. Men lösningarna då? antecknar jag i marginalen. När kommer de? Vilken befrielse då George plötsligt utbrister, alldeles mot slutet, att var lugn. De finns. Grunden till samtliga kriser, menar George, är att vi murat in oss själva i ett galet system. Vem som helst förstår det: oljan är en ändlig resurs och evig tillväxt är inte möjlig. Därför krävs det reformer, och det snabbt. Skuggbanksystemet måste motas i grind genom tobinskatt och socialiserade banker. Ojämlikheten måste minska. Utvecklingsländernas skulder behöver avskrivas och kilometerskatt på matvaror införas.

Det låter ju som rena rama socialismen, utbrister säkert någon. Men det handlar snarare om sunt förnuft. Deras kris. Våra lösningar är en skarp liten bok, skriven av en av den insomnade Attack-rörelsens frontkvinnor. Den bottnar i insikten om att omställning är nödvändig och snarare än att förespråka en världsrevolution är det de små, maktförskjutande reformerna som står i centrum. George är en tänkare med stor kunskap inom såväl klimatforskning som politisk teori och nationalekonomi. Och det som gör hennes bok så briljant är att den väver samman kriserna till ett grått ovädersmoln. Sedan vänds allt upp och ner, det jämntjocka klyvs med blixtrande formuleringar.

Nej, George är knappast någon kommunist och här finns inte ett spår av de revolutionära tongångar som kom att prägla 1900-talet. Snarare bottnar Deras kris. Våra lösningar i den nyktra brittiska common sense-filosofin kombinerad med Marx och Engels insikt om att vi måste ersätta ”kapitalet” med ”det gemensamma” som centrum för samhällsbygget. I Sverige skulle George med andra ord betecknas som något av en gråsosse och hennes bok som ett reformistisk manifest. Den skulle säkert också kunna fungera som en plattform för exempelvis Occupy Wall Street-rörelsen eller Los Indignados.

Det är med andra ord en fantastisk liten bok som George har skrivit och jag kan bara lyfta på hatten åt Karneval för att den nu finns på svenska i Lars Ohlssons tonsäkra översättning.

Men visst, det finns en hel del att invända mot boken också. För även om George har en stor förmåga att se helheter är Deras kris. Våra lösningar överbelamrad av siffror och fakta. Dessutom tycker jag inte att hennes analys av statens förhållande till kapitalet alltid håller måttet. Vi lever i dag i ett samhälle där staten alltmer tenderar att likna ett storföretag, medan de multinationella bolagen blivit kusligt statslika. Sjukhus som läggs ut på entreprenad, kvartalskapitalism inkilad i kommunal verksamhet och storföretag som sponsrar politiska smutskastningskampanjer är bara några uttryck. Visst, George nämner allt detta, men jag saknar en mera djupgående analys av hur det påverkar oss.

För vad blir det av oss när ekonomisk och politisk makt alltmer tenderar att likna varandra? När vi blir kunder i en butik istället för medborgare i ett samhälle? Om detta bör George skriva ytterligare en bok.

(Publicerad i UNT 22/2)

Annonser

Det finns räddning

februari 22, 2012

”Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.” Gång på gång dyker litteraturvetaren Fredric Jamessons citat upp i huvudet när jag sitter och läser Björn Forsbergs ”Omställningens tid”.
Det är ett citat som i en tid av klimatkatastrofer fått en kuslig precision. Vi översvämmas av bilder av undergången medan det tycks fullkomligt omöjligt att föreställa sig ett annat samhälle. Som Mark Fisher påpekade i sin ”Kapitalistisk realism” härom året är de senaste decenniernas dystopier från Hollywood ett paradexempel på detta. Förr i tiden, menade Fisher, användes dystopigenren som en förevändning att fantisera kring andra sätt att leva. Men i en tid av nyliberalism och den enda vägens politik är det annorlunda. Ta en film som Roland Emerichs ”2012” till exempel. I den måste hela jorden gå under i ett inferno av lågor och översvämmade jordplatåer för att en korkad amerikansk kärnfamilj ska återförenas. Fantasilösheten tycks närmast gränslös.

Så skönt det är då att läsa två nyutkomna böcker från Karneval förlag. ”Omställningens tid” av Björn Forsberg och ”Deras kris. Våra lösningar” av Susan George (i följsam översättning av Lars Ohlsson) är böcker som försöker bryta sig ut ur det mentala fängelset. Det underliggande budskapet är tydligt: ta det lugnt, en annan värld är möjlig.
I Forsbergs fall handlar det om ett lågenergisamhälle och i George om ett samhälle bortom den skriande ojämlikheten.
Samtidigt är det knappast några ljusa böcker som George och Forsberg har skrivit. Civilisationen står vid randen av en kollaps. Brådskan är stor.
På så sätt ägnas stora delar av böckerna åt att porträttera de kommande katastroferna. Och genom att föreställa sig en rad kedjeeffekter får man som läsare känslan av att böckerna cirklar över skymningslandskap.

Nej, någon uppiggande läsning är det knappast. Men ändå nödvändig.
I Forsbergs bok handlar det mycket om att tänka sig bort från ett samhälle där de tekniska lösningarna är svaren på alla problem. Författaren är närmast obönhörlig i sin kritik: omställning handlar inte om att byta fossila bränslen mot förnyelsebar energi. Ta en jumbojet som exempel. I ett lågenergisamhälle kommer man på sin höjd att kunna tända kabinbelysningen i planet och möjligen, möjligen köra ut det på landningsbanan med hjälp av förnyelsebar energi. På så sätt gäller det att tänka sig en värld där resor över hela jorden på några timmar inte är möjliga. George resonerar liknande. Med Kina och Indiens framvällande medelklass måste vi nu att börja tänka annorlunda. Vi måste börja öva oss i att leva med en lägre standard.

Kontentan i såväl George som Forsbergs böcker är att allt hänger samman.
Accelererande ojämlikhet, övergivna bostadslängor, smältande isar, peak oil, peak everything – alla är de en effekt av en ohållbar livsstil. I Forsbergs bok finns det ett frapperande exempel. Mellan 2004 och 2008 steg oljepriset drastiskt. Det gjorde att livsmedlen blev dyrare. För att lösa detta höjde en rad centralbanker styrräntan. Resultatet: dyrare bostadslån. Och resten är som bekant historia. På så sätt uppmanar Forsberg oss att se helheten.
Eller, för att formulera det annorlunda: att sluta föreställa oss jordens undergång och börja tänka på det kapitalistiska systemet.

(Texten publicerad i Arbetarbladet 17/2)