Archive for the ‘Porträtt’ Category

Klasskamp för de yngsta

mars 7, 2012

KRÖNIKA. Överklassen har aldrig varit så världsfrånvänd som nu. För något år sedan läste jag att Sao Paolo i Brasilien skryter med sina 250 helikopterplattor i centrum. Dit kan man ta sin privata luftdroska…

… glida in på sin lyxaffär och flyga tillbaka till sitt ”gated community” utan att se favelorna och slummen.Plötsligt får uttrycket att ”tappa kontakten med verkligheten” en mycket konkret innebörd.

***

Jag har tänkt mycket på den här reklamen de senaste månaderna. Den säger något om samtiden. Och märkligt nog något om den samtida svenska barnkulturen. Runt jul gick Sara Kadefors radioföljetong Allt du önskar i P1, en berättelse om Elvira som hamnar som fosterbarn hos den snorrika familjen Lancelot. Lancelots bor i ett slott och har som enda sysselsättning att shoppa. ”Varje dag, annars blir det för mycket pengar på kontot” utbrister mamma Bianca som roar sig med att skjuta iväg lyxartiklar med en kanon på de omgivande husen när hon har tråkigt.

En annan barnserie som behandlar överklassen är Sara och Erik Haags Pappas pengar som visas just nu på Barnkanalen. Det är en vansinnigt rolig skildring av livet på slottet Stjärtnäs. Där bor Bröli med sin pappa i enorm flärd. Bröli, som i ett uppror mot fadern bestämt sig för att bli ”självständig”, ger sig en dag ut i samhället för att börja ett eget liv. Han drömmer om att bo i en ”hyresrätt” (som han inte vet vad det är) och ”åka kollektivt” (istället för med pappans flygplan) och pappan, genialt tolkad av Johan Ulvesson, är trots allt en mycket snäll far och stödjer sonen.

***

Nu är det säkert någon som undrar vad det är som är så nytt med det här? Överklassen har väl skildrats många gånger förr, även i barn- och ungdomskulturen. Tänk Dickens. Skillnaden här är dock att det är så skruvat. Kadefors och syskonen Haags serier är gjorda med ett sådant uppenbart underifrånperspektiv, med en sådan ilska över klassamhället och helt utan den sedvanliga stjärnglansen i ögonen. Här framställs överklassen som asocial, världsfrånvänd och i utanförskap. Dessutom skildras de platser där de bor som uppenbara ”problemförorter”. Tydligast är det i Kadefors serie där den omgivande bygden plågas av den giftiga rök som paret Lancelot spyr ut när de på nätterna bränner de prylar som de köpt på dagarna.

***

Och här någonstans tänker jag att serierna verkligen griper in i samtidsdebatten. Efter år av bonusskandaler och skattefusk, välfärdspengar som rinner ner i riskkapitalbolag och åtstramningar riktade mot de allra fattigaste, tycks samtidskulturen plötsligt ha vaknat. Plötsligt har vi börjat rikta blicken uppåt, mot helikoptrarna som surrar ovan galleriorna. Dessutom är det som om vi har insett att det kanske inte bara är ”invandrarförorter” som Tensta som är problemet utan även överklassghetton som Saltsjöbaden. ”Odla ditt klasshat” uppmanade föreningen ”Allt åt alla” nyligen i samband med sin ”överklassafari”. Märkligt nog är barnkulturen den första att nappa.

(Texten publicerad i UNT 22/2)

Annonser

Fru J.

maj 7, 2011

Ett försök att sammanfatta Elsie Johanssons gärning här. I samband med att hon fyllde åttio.

Olof Lagercrantz 100 år

mars 10, 2011

Lagercrantz radikaliserades under åttiotalet

När jag skriver det här är det några dagar kvar till Olof Lagercrantz skulle ha fyllt hundra. Jag kan riktigt föreställa mig hur det kommer att mullra på kultursidorna. Mäster Olof! Hurra, hurra! Vad vore kultursidan idag utan dig? Vad vore DN? Från alla håll och kanter kommer Lagercrantz hyllas som just deras husgud.

Tro nu inte att jag kommer att skilja mig från denna hyllningskör. Jag är själv en stor beundrare och få personer har betytt så mycket som honom i mitt liv. Men jag vill samtidigt passa på att peka på en annan Lagercrantz än den som vanligtvis hyllas. Skönanden. Kulturradikalen. Den där lite lagom till vänster. Det finns nämligen en annan Lagercrantz också. En mera obekväm.

I en avhandling härom året porträtterade Stina Otterberg Lagercrantz som kritiker och målade upp en ganska vedertagen bild av publicisten. Hon beskrev hans kulturradikalism. Hans religionskritik. Hur han tog avstånd från Tingstens kärnvapenprogram. Fram trädde en lite belevad farbror, hetlevrad, men innerst inne snäll och hela tiden på rätt sida. Förutom när han hyllade Mao Tse-Tsung då. Men då var det för att denne var en stor POET förstås, inte för att han var revolutionär. Så gjordes Lagercrantz till en beskedlig socialliberal med ett par klavertramp i sitt CV. En man djupt påverkad av tidsanadan. Missförstå mig inte nu. Jag gillar Otterbergs porträtt av Lagercrantz och bilden av honom som kulturradikal är helt korrekt. Samtidigt tycker jag att Otterberg har en viss tendens att släta över Lagercrantz mera bråkiga och politiskt inkorrekta sida. Hon glömmer till exempel bort att Lagercrantz faktiskt slutade kalla sig liberal redan under sin tid på DN. Att hans kulturradikalism alltmera bottnade i en vänsterkritik av samhället.

För som Niklas Nåsander har påpekat gick Lagercrantz från höger till vänster och det var först på sin ålders höst som hans maktkritik fick de riktigt djupa nyanserna. Då kallade han sig socialist och hyllade syndikalismen. Han skrev fullkomligt rasande artiklar om Irak-kriget och varnade för hur Bonnier alltmera började likna ett konglomerat. Tidigt var han ute med ett postkolonialt perspektiv och före de flesta såg han faran med avregleringarna. Det var denna Lagercrantz jag lärde känna. Det var den Lagercrantz som skrev om västvärldens förljugenhet och självgoda antikommunism, som skrev om skenheliga liberaler i tv som jag lärde mig att älska. Ingen kunde som honom få mig att darra av vrede när han skrev om förljugenheten i språket. Om hur vi kallade kapitalism för ”demokrati”. Om hur krig blev ”fredsinsatser”. Så här skrev han till exempel i DN 1991 (4/3).

I Irak ligger hundra tusen unga män och multnar i jorden, om det nu finns något kvar av dem. Man har slagit sönder ett rike och skryter med att man av humana skäl siktat blott mot kommunikationerna. Ta bort broarna, vattnet, elektriciteten, kloakledningarna från New York eller Stockholm och se vad som händer. Generalers fantasilöshet överträffas blott av presidenters.

Lyssna till hur denna stämma ekar idag ut över kultursidorna. Hur det Lagercrantzka arvet lever vidare i skribenter som Andreas Malm och Mattias Gardell och deras kritik mot västvärldens islamofobi eller i Åsa Linderborgs patosfyllda vrede över Afghanistankriget. Lagercrantz har idag tystnat men hans stora engagemang och hans kultursida är i högsta grad levande.

Samtidigt finns det en risk att Lagercrantz själv förvandlas till något ofarligt. Alltför många röster vill idag göra honom till den där gubben på DN som alltid bar fluga och var polare med Ekelöf. Idag talas det ofta om hur Lagercrantz vaknade upp på sextiotalet, mitt under vietnamdemonstrationerna och kalla kriget. Bilden av honom som ett barn av sin tid, en typisk ”sextioåtta”, är vedertagen. På så sätt blir det lätt att hålla honom på avstånd och göra honom ofarlig. Vad vi från vänster måste göra är därför att rycka ut honom ur det förflutnas grepp. Vi måste börja tala om den sena Olof Lagercrantz, om han som på åttiotalet radikaliserades under Reagan, Thatcher och den enda vägens politik. Vi måste börja tala om den rasande antikapitalisten Lagercrantz, om den postkoloniala Lagercrantz och om Lagercrantz kritik mot liberalismen.

Samtidigt måste vi börja fråga oss vad Lagercrantz skulle ha sagt om dagens Sverige 2011. Hur skulle han tillexempel ha sett på det nya arbetarpartiet? På den växande högernationalismen? Vad skulle han ha sagt om Bildts uttalanden om Libyen?


Konsten att alltid vara förbannad

januari 20, 2010

Han tycks vara överallt. Johan Lundberg, chefsredaktör för Axess, litteraturkritiker och kurator. Överallt i varenda debatt. I ena stunden handlar det om konst, i nästa litteratur, i nästa politik; Lundberg kommer alltid in röd i ansiktet och vilt gestikulerande. Ständigt ilsken och ständigt kränkt, vilket knappast är så konstigt. För få personer blir så angripna som honom; han har kallats för allt från nazist till utvecklingsoptimist och det gör honom alltid lika förbannad. I varje debatt trycker han in en fot i dörren, vrålandes något om sitt utanförskap. Ja, UTANFÖRSKAP, för är det något som är typiskt för Lundberg så är det hans sätt att ständigt positionera sig. Han är den arga outsidern, en ”Rebel without a cause”, mera lik James Dean än den Sten Selander han ibland jämförs med. Mera huligan än kulturprofessor.

Ja, Lundberg är nästan alltid arg över någonting. Är det inte språkmaterialisterna så är det genusvetarna och är det inte genusvetarna så är det kulturradikalerna. Detta ord, kulturradikal, tycks Lundberg för övrigt ha återuppväckt genom att ständigt, ständigt använda ordet. Huvudfienden är dock modernismen. Lundberg återkommer alltid till att det finns en modernistisk tankemodell i dagens kulturklimat som gjort att politisk korrekthet sätts före kvalitet och att normbrottet blivit ett självändamål. Denna modell har sedan hela avantgardet fastnat i och det gör att man på kultursidorna kan sitta och klappa varandra på axeln för pretentiöst ordpyssel och låtsas att det är ”politisk poesi”. Korrution, skriker Lundberg och höjer ett finger i triumf.

Lustigt nog har Lundberg själv varit en avantgardets fanbärare en gång i tiden, då han jobbade på SvD och hade Mats Gellerfelt som förebild. Då, på den tiden skrev han positivt om såväl Katarina Frostenson som Ann Jäderlund men efter att åren gick blev han alltmera kritisk till postmodernismen. Någon gång runt 00-talet konverterade han och erkände sig istället till den ”berättande” och konservativa skolan. Traditionen och den autonoma konsten blev hans nya honörsord.

Efterhand blev han alltmera bitter. För varje år blev kritiken fränare och stegen åt höger allt längre. Han började se genuskonspirationer och kulturradikalism i varje gatuhörn, han började ifrågasätta kulturbidragen till ”OEI-kotterierna” och allt mindre litteratur tyckte passa hans program. Jag skriver program för idag är Lundberg verkligen dogmatisk i sin syn på litteraturen. Det kanske tydligaste exemplet var då han hyllade Göran Hägglunds osannolikt tomma kultumanifest för ”verklighetens folk”. Det visade att Lundberg är beredd att gå vem som helst till mötes, bara de har rätt inställning. Kvalitetsivraren tycks själv ha tappat känslan för kvalitet.

Likaså blir hans tidning Axess allt sämre. Med galningar som Tanja Bergkvist och Roger Scrupton som medarbetare bedriver han ett krig mot all form av vänsterpolitik och ekonomism. Förklaringarna är mallartade: kulturradikalerna har alltid fel, könskvotering är en form av stalinism och experimentell litteratur är per definition dåligt. Man blir alldeles matt av att läsa tidningen som är så oerhört enformig och trångsynt att den nästan borde fungera som kristdemokraternas partitidskrift.

Men samtidigt är Lundberg också ett svart får i dagens medieklimat. Det går i princip inte en dag utan att ”kulturradikalerna” förfasar sig över hans blogg, över hans ”kloakåsikter” och hans trångsynthet. Förmodligen är det en ond cirkel. Ju mer kritik Lundberg får ju värre tycks han bli: kanske var ”kulturradikalernas” ständiga hån anledningen till att han nyligen gick ut som enda intellektuell (mig veterligen) och försvarade Ayaan Hirsi Alis artikel om minareterna. Det fick nog många att häpna; Hirsi Alis artikel var så rutten att den nästan överträffade Jimmie Åkessons i Aftonbladet om muslimkvinnornas livmödrar som det stora europeiska hotet. Men Lundberg fröjdades: här fanns bensin att hälla på elden. Nu jävlar!

Hur ska man då hantera en person som Lundberg? Går det att ta honom på allvar? Jag tvivlar på det. Lundberg tycks alltid komma in med rösten höjd oavsett vad det handlar om. Jävla kulturradikaler, skriker han och viftar med armarna, allt är ert fel. Skäms! Och det är riktigt synd. För det finns så mycket i det han säger som är intressant. För visst finns det en modernistisk tankemodell i dagens kulturklimat som blivit något av en helig ko. Och visst är det ett problem att folk kring OEI recenserar varandra och att ord som ”normbrott” och ”dekonstruktion” blivit heliga. Det kan till och med en ”kulturradikal” som jag erkänna. Avslutningsvis vill jag citera Malte Persson som hittills sagt det klokaste om Lundberg: ”porblemet är inte vad han säger utan att han ständigt msåte positionera sig som outsider när han säger det”.

Claude Lévi-Strauss In Memoriam

november 5, 2009

I dagarna har en legend gått ur tiden. Den 100 år gamla Claude Lévi-Strauss; världens mest kända antropolog och en centralgestalt inom strukturalismen. Lévi-Strauss var mest känd för sin bok ”Det vilda tänkandet” (1962) där han skrev om vetenskap och s.k. primitiva kulturer men har även skrivit en mängd essäer och reseskildringar. Han betraktades därför både som ett vetenskapligt snille och en stor skönlitterär författare. Vissa anser till och med att han var en stor stilist. Stefan Jonsson exempelvis föreslog honom som nobelpriskandidat; något som förmodligen var ganska främmande för akademien. Lévi-Strauss stora insats gjordes nämligen på sextiotalet.

Man brukar vanligtvis prata om Ferdinand de Saussure som strukturalismens fader men själv skulle jag snarare säga att han var strukturalismens farfar. Istället var det Lévi-Strauss som var fadern. Det var nämligen han som tog de Saussure idéer om språket och applicerade dem på samhället. Eller rättare sagt på myten, vilken utgjorde en underliggande struktur i samhället. Enligt Lévi-Strauss var myten strukturerad som ett språk och precis som de Saussure talade om språkets godtycklighet talade han om mytens godtycklighet. Dessutom försökte han i likhet med de Saussure, som sökte efter språkets minsta beståndsdelar (fonem), hitta mytens minsta  enhet (mytem). Detta kan man läsa om i hans till omfånget största verk ”Mytologiques I – V” (1969 – 1981).

En annan av hans viktiga insatser gjorde han i ”Det vilda tänkandet” där han undersökte kopplingen mellan magiskt tänkande och vetenskap. Där konstaterade han att magi var ett slags förvetenskapligt tänkande, pga. att det liksom vetenskapen utgick från klassificering. Detta var vetenskapens kärna, ansåg han. I en rad exempel visade han hur kastsystem, totemiska föreställningar och magiskt tänkande hängde samman med biologers och zoologers klassificeringssätt. Till och med hur vi döpte våra djur här i Europa hamnade under luppen och visades hänga samman med stammar i Afrikas sätt att tänka. Underliggande, men aldrig uttalat, var en föreställning om att människan inte utvecklas. Detta bekräftade han även själv i intervjuer. På så sätt knöts han samman med den vid tiden stora existentialismen i Frankrike, med Sartre, Camus och de Beavoir i spetsen.

Något bör väl sägas om Lévi-Strauss arvtagare också. Många av dem blev på sätt och vis hans motståndare: Derrida, Foucault, Bourdieu. mm. Det var framförallt för hans vetenskaplighet och stenhårda tro på strukturens stabilitet. Samtidigt blev de i mångt och mycket fullföljare av hans projekt: den dekonstruktion av människan som inleddes med Darwin och avslutades med Derrida hade Lévi-Strauss som mellanled. Någon har sagt att denne betraktade människan som en automat som följde ett visst rörelsemönster – och dessutom ett ganska förutsägbart sådant.

Så vad ska man läsa av Lévi-Strauss? Själv har jag bara tagit mig igenom ”Det vilda tänkandet” i sin helhet och det var inte precis enkelt. Lévi-Strauss har visserligen inte det där knepiga franska sättet att skriva, med fyrtio bisatser mellan varje punkt, men han skriver ändå akademiskt tungt. Det är mycket abstrakta teorier och mycket antropologisk jargong och dessutom fullkomligt dignar varje påstående av exempel. Det är därför en ganska tung bok att ta sig igenom. Istället skulle jag föreslå att man läser någon av hans reseskildringar; förslagsvis ”Spillror av paradiset”, där han besöker indianstammar i Brasiliens urskog. Jag har läst utdrag ur den och den är bländande vacker. Tyvärr finns den bara i en stympad version på svenska så  behärskar man franska ska man nog läsa originalet istället.


En mycket gammal Lévi-Strauss.