Archive for the ‘Radio’ Category

Lägg ner Public Service!

december 12, 2010

Varje söndag går jag ut och tar en lång promenad och lyssnar på Godmorgon Världen i min iPhone. Det är en trevlig stund varje vecka – jag gillar verkligen de kvalificerade reportagen, krönikorna och, framförallt, panelen (allra mest om Göran Greider eller Aron Etzler är med). Dock störs denna söndagstradition alltid av ett inslag. Varje gång jag ska lyssna på andra delen av programmet måste jag ta ut telefonen ur fickan och i det iskalla vädret fippla med spolknappen då Public Service drar igång.

Public Service alltså – detta löjliga imitationsprogram med plumpa politiska skämt borde läggas ner omgående! Anledningen är att det helt enkelt inte är roligt. Skämten är så förutsägbara, så platta, så oinspirerade. För antingen handlar de om hur bufflig Göran Persson är eller också om hur klantig Mona Sahlin är. Som om manusförfattarna Erik Blix och Mattias Konnebäck bara tuggade i sig löpsedlarna och spottade ut dem i humorvariant. Inte så roligt. Dessutom har imitatörerna, Göran Gabrielsson och Rachel Mohlin, blivit riktigt dåliga på att imitera. Det låter som om de blivit så trötta på att göra samma skämt hela tiden att de inte ens orkar anstränga sig för att få till rösterna. Är det Gabrielsson låter det alltid som om det är Göran Persson och är det Mohlin låter det alltid som Gudrun Schyman. Nej, lägg ner Public Service säger jag. Det har redan sänts alldeles för länge.

 

Annonser

Sluta upp med ”tipsandet”

september 26, 2010

Det finns ingenting som retar mig så mycket som de där situationerna när borgerliga debattörer och skribenter ska sitta och ge socialdemokraterna ”tips” om hur de ska förnya sig. Ni känner säkert igen situationen: där sitter en Carl Rudbeck i Godmorgon världen eller en Henrik Brors på DN och berättar om vad som leder partiet ”framåt”. Hur man blir lite mera moderna. I dagens Godmorgon världen satt Anna Dahlberg och Carl Rudbeck och diskuterade hur sossarna skulle förnya sig och råden var som vanligt förutsägbara: sluta prata om höjda skatter, gnäll inte på Rut och rikta blicken mot medelklassen. Ungefär så lät det. Trickset: sluta vara sossar om ni vill vara ett modernt sosseparti.

Nu menar jag inte att det var konstigt att Rudbeck och Dahlberg sade så. De är borgerliga debattörer och har givetvis en borgerlig agenda. Inte heller tycker jag att det är konstigt att man diskuterar sossarnas valstrategier, även på högerkanten. Problemet ligger snarare i diskussionens förutsättningar. För varför låter man en borgerlig debattör ge råd till ett vänsterparti? Givetvis kommer han eller hon bara säga: sluta vara vänster. Varför formulerar man inte frågan annorlunda: varför frågar man inte hur TROR du vänstern kommer förnya sig istället för hur BÖR vänstern förnya sig. Det blir en slags infantilisering av diskussionen på så sätt. För vem tror egentligen att Rudbeck och Dahlberg är att lita på när det gäller tips till sossarna? Man blir trött.

Och visst är det typiskt att det handlar om tips till ett vänsterparti. För tänk er Göran Greider sitta och diskutera hur moderaterna borde göra för att bli ett modernt parti berett att ta hand om jämlikheten och miljön. Det skulle aldrig hända. Han skulle bara säga Avskaffa er själva. Här tror jag att problemet ligger hos de borgerliga debattörerna själva. Det finns nämligen ett stort antal sådana som med hjälp av ett försmädligt neutralt språk låtsas vara ”politikexperter” som kan sätta sin agenda åt sidan. Analytiker som bara tittar på ”maktspelet” och som bara funderar över hur partiet ska värva röster. Sådana debattörer är ovanligare på vänsterkanten. De är ofta tydligare med sin agenda och att de inte är neutrala. Tydligare med att politik är politik och att det inte kan betraktas som ett rent och skärt ”spel om rösterna”. Den insikten är mera ovanlig på högerkanten.

Egoistiska väljare och altruistiska konsumenter

september 6, 2010

Det har under de senaste åren talats mycket om de sk. plånboksfrågorna. Ni vet, de där frågorna som borgarna pratar varmt om, frågorna som ”avgör i slutändan”. Enligt borgerliga debattörer ser det ut ungefär så här: den typiske väljaren går omkring och funderar på vad hon ska rösta, hon tänker lite på ideologi, lite på miljön, men väl i vallokalen sticker hon ner handen i fickan och tänker ”vem gynnar MIG mest?”. Enligt dessa debattörer är alltså den typiske väljaren en slags gapande mun som ständigt strävar efter att göra gapet större.

Människan är alltså en egoistisk varelse. Nyttomaximering, tillväxt, jobba. Det är kodorden hon går igång på. Men det finns också en annan borgerlig bild av människan som kommer fram i en annan typ av diskussion.

I de senaste avsnitten av Filosofiska rummet i P1 har de olika ideologierna diskuterats. I denna utmärkta satsning finns alltid två personer från de politiska ringhörnorna och i denna veckas avsnitt var det Sofia Nerbrant som stod vid den högra. Inget ont om henne, hon är en utmärkt debattör, men någonting slog mig när diskussionen kom in på miljörörelsen: borgarna uppvisar ett schizofrent drag i fråga om drivkrafter. Nerbrant argumenterade nämligen för att det var ”konsumenterna” som skulle rädda klimatet. Som exempel tog hon den rörelse som slutat köpa klorblekt toalettpapper när de upptäckt att detta var miljöfarligt. Hoppsan. Plötsligt tycks människan inte alls vara så egoistisk. Är det så, undrar man, att människan röstar med plånboken men konsumerar ideologiskt? Detta rycks vara den borgerliga logiken för närvarande. Ett liknande altruistiskt argument gav nämligen Sakine Madon i förra veckans upplaga. Där talade hon om att ett möjligt sätt att lösa miljöproblemen vore att privatisera världshaven. För, argumenterade Madon, ”man bryr sig om det man äger”. Enligt denna märkliga logik blir människan alltså altruistisk genom att vara egoistisk. Kanske är det på ett liknande sätt Nerbrant tänker: bara man får äga blir man god. Desto mera delar av samhället som omsätts i marknadssystemet, desto mera girighet vi skapar, desto snällare kommer människor bli, av rent egoistiska skäl. Ja, detta är ett klassiskt marknadsliberalt resonemang. Men, slog det mig plötsligt, det finns också ett annat ord för det: schizofreni.

Den bedrägliga ‘verkligheten’ hos medierna

augusti 29, 2010

”Nu vill oppositionen få valet att handla om vilket samhälle vi vill ha, men det har gått ganska knackigt för den sidan”. Så säger Anders Jonsson i Godmorgon Världen i en till synes neutral ton. Det kan tyckas vara ett rent konstaterande – en vetenskaplig kommentar av en politisk expert som vet vad han pratar om. Eller? För hur vet han det egentligen?  Hur vet Anders Jonsson att oppositionens valtaktik – att göra det till ett ideologiskt val – går dåligt? Egentligen? Givetvis har han ingen aning. Det här är nämligen ett klassiskt exempel på bedräglig journalistik, som i en vetenskaplig ton talar om politiken som ett rent maktspel och sedan inte låtsas om att den faktiskt reproducerar en politisk ordning.

Ja, jag retar mig på den här typen av journalistik något fruktansvärt. Faktum är att jag tycker så illa om den att jag ofta föredrar högern på Svenska Dagbladet som tydligt tar ställning framför de bedrägliga socialliberala analytikerna på DN och Ekot som får allt att låta som en kamp om medieutrymmet mellan två jämnstarka ”lag”. Att denna journalistiken dessutom nästan alltid är besatt i opinionsmätningar och väljarundersökningar (som det är lätt att verka neutral när man skriver om) gör det hela inte bättre. Lägg märke till hur Anders Jonsson får det att låta som om han precis tagit del av en undersökning kring just detta utspel. Jag är förbannat less på reportrar som ska tala om för mig vilka taktiker som ”går hem”. För som sagt: hur vet de det? Att koppla opinionsmätningar till speciella utspel är, och det säger sig självt, tämligen bedrägligt. (Erikka Karlenius skrev för övrigt en bra ledare i UppsalaDemokraten om opinionsmätningsbesatta journalister där hon jämförde dem med fotbollskommentatorer som bara talar om det framtida resultatet när de ska kommentera matchen). Inte heller kan man förlita sig på kommentarerna från andra socialliberala kollegor då dessa inte är representativa för folket. Därför: sluta upp med att tala om för mig hur utspel ”funkar”. Tala istället vad ni tycker om dem. Stå för att ni bildar opinion! Att ni också skapar en verklighet med era analyser. Det blir mera hederligt så.

När Fan blir gammal blir han filantrop

juli 26, 2010

P1 tycks varje år välja ut en en eller ett par finansmän till sommarvärdar och i år var det Percy Barneviks tur. Barnevik, som för ett knappt decennium sedan avgick som VD för ABB med en bonus på 900 miljoner, visade sig idag ha blivit en riktig filantrop. När fan blir gammal, som man säger. Barnevik ägnade praktiskt taget hela sitt sommarprogram åt att prata om fattigdom, hiv, våld mot kvinnor och kamp för miljön. Sedan några år arbetar nämligen Barnevik för stiftelsen Hand in Hand nere i Afghanistan, Swaziland och Moçambique m.m. Barnevik var mycket entusiastisk över vilka möjligheter som fanns och över hur många jobb som kunde skapas. Länderna skulle ”lyftas ur fattigdomen” hette det och kvinnorna skulle utbildas till entreprenörer. På en mild bohuslänska deklarerade Barnevik sin nya passion. Världen skulle bli lite rättvisare.

I förra årets sommarprogram var det samma sak. Där talade Ingvar Kamprad och Anders Wall oavbrutet om sina filantropiska insatser. För Kamprad handlade det om ”export av demokrati” och arbetet mot korruption i bland annat Iran och Kina och för Wall var det kulturstipendier för hela slanten.Man frestas som socialist att dra slutsatsen att de gamla girigbukarna har fått dåligt samvete och velat gottgöra sin rovlystnad på äldre dagar. Men det är att göra det lätt för sig. Filantropin och välgörenheten är nämligen inte ett utslag av spontan godhet eller dåligt samvete. Den är en funktion i systemet och med andra ord en del av kapitalismen.

Kapitalismen har nämligen ett enormt behov av kosmetika. Den behöver i all sin orättvisa visa fram ett mänskligt ansikte för att kunna fortsätta med business as usual. Filantropin är med andra ord i högsta grad en del av förtrycket. I fallen Barnevik och Kamprad inkarneras detta i enskilda individer men man kan också ta exempel på företagsnivå. Ta Starbucks till exempel, den multinationella cafékedjan. De har på senare tid skapat en aura av ekologi och rättvisa runt sig genom att satsa på Fairtrade-bönor, klimat-kompensationer och hybridbilar. Samtidigt ägnar man sig stenhårt åt antifacklig verksamhet och reglerar de anställdas scheman med supercyniska effektivitetskalkyler. Så skapas alltså ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”. Det handlar om ett tunt lager av godhet att lägga ovanpå orättvisorna. Samma sak gäller givetvis Kamprad och Barnevik. För om herrarna verkligen ville lösa fattigdomsproblemet hade de satsat sina pengar på att bygga upp fackföreningar, ett socialt skyddsnät och på den offentliga sektorn istället för att investera några miljoner i ett par enskilda (helst kvinnliga) entreprenörer. Missförstå mig inte nu. Inget ont i att investera i entreprenörskap, men det är inget effektivt sätt att skapa ett jämlikt samhälle. Filantropin fyller alltså andra mål för herr Kamprad och herr Barnevik. Den är ett sätt att få människor att glömma. Ett sätt att sudda ut bilden av två gamla girigbukar och fylla i konturerna av givmilda äldre farbröder.

Kapitalismen behöver alltså filantropin. På så sätt kan den få systemet att framstå som, om inte humant så i alla fall självreparerande. På så sätt kan den göra frågan om jämlikhet till en individuell fråga. Tänk på när du går förbi en Röda Korset bössa till exempel. Någonting djupt inom dig säger ”fattigdomsbekämpningen är upp till mig”, och det är precis vad de där bössorna ska få dig att känna. På så sätt individualiserar de strukturella problem. Själv ger jag inte ett öre till sådana frivilligorganisationer eller annan filantropisk verksamhet. För jag vill inte stödja organisationer som ”bryr sig om de fattiga”. Jag vill stödja organisationer som hatar fattigdomen.


Percy Barnevik – igår bilden för girighet, imorgon bilden för givmildhet.

Moderaternas drogpolitik

februari 23, 2010

Lyssnar på en mycket intressant upplaga av Konflikt som handlar om det narkotikafria samhället. Är det möjligt eller är det en naiv, idealistisk idé från högern? Programmet lutar betydligt åt det senare. Ett intressant reportage berättar om en tredje generationens knarkare vars dotter nyligen börjat missbruka amfetamin. Jag blir nästan gråtfärdig av reportaget.

Efteråt en intressant paneldebatt som visar vilken idiotisk drogpolitik moderaterna förespråkar. Tanken är drogfrihet till varje pris: missbrukaren får ge ett urinprov en gång i veckan och upptäcks det att personen har använt olagliga preparat dras socialbidraget in. Logik: blir personen hemlös inser den förmodligen hur dåligt det är med droger och slutar. Troligt, eller hur. Plötsligt blir det väldigt tydligt att hur moderaterna struntar i de svagaste. Märk väl: inte alla svaga, men de svagaste. Ett annat exempel som tydliggör det är moderaternas motstånd mot sk. harm reduction, dvs. att man förser tunga missbrukare med rena kanyler och tillhandahåller platser för riskfri injicering. Moderaterna menar att ett sådant tilltag inte minskar droganvändandet utan möjligtvis ökar det. Att det inte minskar droganvändandet är nog sant men resonerar man på det sättet missar man (eller struntar i) poängen, nämligen att det handlar om att hjälpa dem som är längst ner på samhällets botten. Att se till att de människospillror som inte klarar något annat än att knarka inte får HIV eller hepatit. I moderaternas politik ryms inte ett sådant tilltag.

***

Läser för övrigt i dagens DN om hur Centern vill ge en miljard i bidrag till de skolor som visar höga resultat i de nationella proven. Detta är alliansens skolpolitik i koncentrat: belöna de privilegierade, de som kämpar. Rikta bidragen mot de som presterar, mot entreprenörerna och vips så skapar man en hungrig medelklass. Detta skapar i mina ögon ett hårt och omänskligt samhälle där rovdjursdriften styr.

Moderaterna bryr sig inte om de allra svagaste i samhället.

Shariaskräck och slöjfobi

oktober 17, 2009

Vad har det tagit åt centerpartiet? Plötsligt tycks islam ha blivit ett stort och jobbigt problem för partiet. Det började med att Elisabeth Thand Ringqvist gick ut och kritiserade Mahmoud Aldebe (kandidat för centerpartiet i Stockholm) för att vara alldeles för muslimsk: ”Islamister hör inte hemma i centern”. Detta pga. att Aldebe tidigare talat uppskattande om sharialagar. Thand Ringqvist uttalade sig nyligen i en intervju i P1 att sharialagar inte var förenliga med svensk lag och att hon var mycket tveksam till Aldebes politiska engagemang.

Kort därefter går två andra centerpartister ut och föreslår ett slöjförbud i vågorna av burkadebatten. Förslaget är knappast originellt, Nyamko Sabuni har tjatat om det i åratal nu (och i Danmark har man gjort det i decennier), men att centern engagerar sig är nytt.

Att båda dessa uttalanden spelar på islamofobi och att de är obehagliga i sin kontext behöver väl knappast påpekas. Inte behöver väl den obehagliga förnumstighet och självgodhet som ligger bakom understrykas. Men låt oss ändå titta närmare på utspelen för att de är talande för vilken nivå ”debatten” ligger på.

Först och främst, ”sharialagar”: vet verkligen Thand Ringqvist vad ordet innebär? När vi hör det ser vi nog könsstympade kvinnor, avhuggna händer och män i olika typer av harem framför oss. Men det är islamofobiska stereotyper och har ingenting med verkligheten att göra. I själva verket betyder ”sharialagar” lagar stödda på Koranen. Med andra ord: sharialagar kan betyda i princip vad som helst. För liksom man i öst tillämpar lagar baserade på Koranen olika tillämpar vi i väst lagar baserade på bibeln olika. Mer behöver inte sägas.

Och så slöjförbudet: vad är det egentligen med detta plagg som gör människor så förbannade? Att det är särskiljande? Nej, det håller inte. Om centern nu ville föra en så radikal politik att de vill förbjuda könsseparerande kläder skulle de bli radikalare  än självaste FI. Inte så troligt, som sagt. En annan sak man brukar säga om slöjan är att den är kvinnoförtryckande för att den ”gömmer undan kvinnan”. Det är också ett märkligt argument. För har vi inte här i Sverige en massa kvinnokläder som gör precis samma sak, fast på ett annat sätt. Kortkorta kjolar och urringade linnen tex. De är väl också kläder som gömmer kvinnors personlighet, fast inte bakom en religion utan en sexualitet i samspel med konsumismen. Är det så mycket bättre?

Jaja… detta är basic, men det tål att upprepas ibland. Särskilt när idioter till politiker kommer med dumma förslag. Ibland brukar jag tänka på en sak som Mattias Gardell sa på en föreläsning. Han berättade om hur han på en gata i Kairo såg en tjej med plattåskor, kortkort kjol, urringat linne och en militärmönstrad slöja. Den bilden säger mer än tusen ord.

Skrota ring p1

september 11, 2009

Slår på radion här på förmiddagen och ring p1 är på. Hinner lyssna två minuter innan jag stänger av i vredesmod. På den tiden har en man ringt in och talat om bonussystem:
– Alltså jag säger bara det. Det som inte går att mäta kan vi lika gärna skrota. Lönen borde helt avgöras av mätbara resultat. Ta poliserna till exempel, kan man inte ha en bonus för dem typ: desto mera tjuvar de tar desto mera pengar får man.
– Men hur skulle det funka med läkarna då?
– På samma sätt såklart.
– ?
– Att de får betalt utifrån hur många de botar.
– Tack för den synpunkten men det är många som ringer nu.
Därefter ringer en kvinna som vill prata om Afghanistan och Sverige.
– Det ringde en man hit nyligen, Iranier tror jag att han var, han ville hämta hem någon pojke där nerifrån.
– Är det han svensk pakistaniern du syftar på?
– Ja, kanske det. Men det är så typiskt de där araberna att bara tänka på sina egna, även om de är terrorister. Varför ska vi hämta hem honom hit för? Nej, nu måste vi svenskar sätta ned foten och visa att det räcker. För övrigt tycker jag att invandrarna är överrepresenterade här i ring p1. Ni borde också sätta ned foten.

När ska Mats Svegfors ta sitt förnuft till fånga och lägga ned det här jävla programmet? Varje gång man slår på det, varenda gång verkligen låter det ju så här. Det lockar fram de mest idiotiska och obehagliga människorna, förmodligen för att de får en gräddfil in i programmet. Hela idén är därför populistisk och talar till människans sämsta sidor. Skrota skiten, säger jag.

Senaste Kaliber

april 27, 2009

Radioprogrammet Kaliber har sedan länge varit Sveriges bästa program för grävande journalistik. Med sina välgjorda reportage, smarta vinklar och opopulistiska ämnen (samt en viss vänstervridning) har de på senare tid skapat debatt med sina granskningar av bland annat folkpartiet och sverigedemokraterna. Nu har de gjort det igen. Med ett supersmart program om den alltmera öppna attityden till alkohol frågar sig reportrarna varför man så ofta rubricerar orsaken bakom misshandelsfall som ”nazistdåd”, ”hedersvåld” och ”psykisk sjukdom” när det handlar om fulla tonåringar? Oftast nämns ungdomarnas alkoholpåverkan bara i en bisats trots att en enad forskarkår visar att det är alkoholen i sig som är boven. I radio diskuteras programmet för fullt och skriverierna kommer förmodligen bli många. Lyssna på det här.

Lite tips

april 22, 2009

Den senaste veckan har jag mer eller mindre levt som en heltidsarbetande journalist. Jag har skrivit två teaterrecensioner, en bokrecension och gjort en intervju. Utöver det har jag jobbat med en b-uppsats (även om det har varit mera av det journalistiska). Men nu börjar det i alla fall lugna ner sig. Så snart har jag förhoppningsvis lite mera tid till att blogga. Tills vidare får ni nöja er med lite rekommendationer.

Läs min intervju med Mohamed Omar i Aftonbladet och Carina Rydbergs svar på den. Läs även Elisabeth Hjorts kommentar till de båda.

Imorgon kan ni läsa min recension av Andreas Malms ”Hatet mot muslimer” på dagensbok.

Lyssna på senaste upplagan av Nya Vågen. Det handlar om litteraturvetenskapens framtid och innehåller en intressant diskussion mellan två av Sveriges bästa litteraturforskare: Anders Johansson och Lisbeth Larsson samt  Torbjörn Forslid. Dessutom har det en skitkul au contraire av Carsten Thurfjell om Antony & the Johnsons.

Det får räcka så länge.