Archive for the ‘Resedagbok’ Category

På besök i Arequipa

december 10, 2010

skriver om min jakt på Vargas Llosa under min Peruvistelse i Helsingborgs Dagblad. Dagen till ära, för idag delas nobelpriset ut.

Annonser

Tankar om Buenos Aires

november 19, 2010

Hemma hos Ebba, i en av stadens mera flådiga delar, träffar vi en brasilianska, på besök från Sao Paolo. Hon har precis anlänt med flyget och sitter utmattad i soffan och röker en cigarett. Vi pratar lite om Brasilien, som Argentinarna alltid sneglar nervöst på, om det brasilianska ekonomiska undret och om kulturskillnader. Plötsligt säger hon:
”Det är lite som att komma till en småstad för mig det här.”
Jag tittar på henne, känner mig som en bondtölp:
”Va?”
”Jamen i Sao Paolo bor det ju mellan trettio, fyrtio miljoner”, skrattar hon, ”så det här är ju fjuttigt jämfört med det”.
I Buenos Aires bor det mellan tolv och fjorton miljoner, alltså betydligt fler än i hela Sverige. I europa finns ingen så stor stad. Trots det är staden inte så trångbodd (i sydamerikanska mått mätt), utan kryllar av grönområden och parker, och att köra från norr till söder tar närmare tio timmar. Bara i innerstaden bor det mer än det gör i Stockholm och den är nästan dubbelt så stor som Lima. Jag tittar på brasilianskan, sväljer några gånger och känner mig fortfarande som en bondtölp. Sao Paolo alltså. Jag känner svindel.

***

På kvällarna strosar jag, Ebba och Poly runt bland innerstadens krogar. Detta ska vara de trygga områdena men Ebba varnar ”här finns inte några trygga områden som i Sverige”. Bland de trånga gränderna stryker ”kartoneros” runt, folk från kåkstäderna som försörjer sig på att samla kartonger som de säljer vidare till maffian. Emellanåt skriker de efter oss ”Ey, Senior!”. I vissa gatuhörn sitter hela familjer på ett berg av sopor och delar på en ölflaska. Vissa stirrar på oss när vi går förbi men de flesta är ointresserade av oss; de stirrar ner i sopbergen, tankspritt. Vi hastar på våra steg och känner oss skyldiga, oklart för vad.

***

”Det här är egentligen en europeisk stad”, säger Poly. ”Den går inte att jämföra med vissa peruanska eller brasilianska städer”. Jag nickar och kommer att tänka på vad Juan sade, vår ”River rafting”-guide i Cuzko:
”För mig är varken Argentina eller Chile Sydamerika. Inte det riktiga Sydamerika”.
På ett sätt förstår jag honom. På ett annat sätt tror jag att han har fel.
Buenos Aires är till utseendet så olik Cuzko och Arequipa som en stad kan bli. Här kryllar det av skyskrapor, breda boulevarder (världens bredaste boulevard ligger faktiskt här), hippa märkesbutiker och softa jazzhak. Här talar de flesta engelska och taxibilarna rosslar inte som om de skulle gå sönder vilken sekund som helst. Staden har till och med sitt eget SoHo, som heter Palermo, och som porteñosarna känner precis samma hatkärlek till som söderfolket gör till kvarteren kring Folkungatan. Samtidigt finns här en fattigdom som är typiskt sydamerikansk. På kvällarna förvandlas de flotta affärskvarteren till rena slumområdet där uteliggare och kriminella stryker kring. Är man på ett snabbt besök, utan någon ciceron, rekommenderas man att hålla sig inne på kvällarna. När skymningen faller ställer sig unga killar utanför bankerna, i väntan på dumma turister med feta plånböcker. Och även på dagen finns vissa stadsdelar som anses ”livsfarliga” och som den genomsnittliga, medelinkomsttagande porteñon aldrig skulle sätta sin fot i. Jag kommer att tänka på Tensta, Rinkeby och Rågsved. Plötsligt känns deras ”farlighet” fjuttig, närmast löjjeväckande. I Sverige finns inte en förort som ens skulle kunna jämföras med ett ställe som Bocca.

***

Med risk för att tala mot bättre vetande tror jag också att mentaliteten här skiljer sig från den europeiska. En porteño, sägs det, är van vid att ingenting fungerar. Han vet att tunnelbanetiderna alltid är preliminära, att bussarna lika gärna inte kan komma och att taxichauffören gärna blåser honom om han får chansen. Han vet att inte ta med sig plånboken på gatan pga. rån- och stöldrisken och han vet att polisen bara hjälper till om de har lust. Han vet också att han aldrig kan lita på att hans besparingar på banken ska vara kvar nästa dag pga. den astronomiska inflationen (kring 25%) och han vet att myndigheterna aldrig, aldrig är att lita på. Visserligen säger sig alla politiker vara ”peronismos” (Juan Perõn dyrkas som en gud av gemene man) men porteñon vet att det är ett ord lika tomt som ”demokrat”. Porteñon är helt enkelt van vid konstant kris, ständig korruption och ständig fara. Han har upplevt statskupper, militärregimer, presidenter som flyr från staden i helikoptrar och rika estanciaägare som istället flyger in över städerna, och favelorna, mot sina varuhus.

***

En söndag går vi över de tomma shoppinggatorna mot en park. Där är en stor marknad där man kan köpa allt från hundvalpar till knogjärn, från gamla vykort till märkesparfymer. Vi är ganska bakfulla, men ändå bestämda över att vi ska göra det typiska söndagsnöjet. På söndagarna töms nämligen Buenos Aires gator och folket drar sig till parkerna, antingen för att gå på marknaden eller bara kasta frisbee och äta picknick. Vi storsar runt bland stånden ett tag, jag köper ett paket marlboro för sex pesos (tio kronor) och så slår vi oss ner på gräset. Från ett gäng ungdomar kommer en pust marijuanarök (en inte helt ovanlig doft här) och från ett annat håll hörs en försäljare skrika ”burrrrrrrros!”. Jag lägger mig ner i gräset och tänker att jag gillar Buenos Aires. Jag tänker att jag gillar staden för dess blandning av syd och väst. Jag tänker att jag gillar dess vimmel och opålitlighet, människornas lite skandinaviska kylighet och deras smått arroganta sätt att fråga varför man inte planerar att bosätta sig i staden (”varför skaffar du dig inte en tjej här och flyttar hit?”). Jag tänker att jag gillar deras italienska accent på spanskan, deras rasslande sätt att säga ”r” och deras Fernetdrinkar som smakar som söt hostmedicin. Samtidigt tänker jag att det säkert är detta som jag skulle hata om jag bodde här en längre tid. Om jag hade det inpå mig varje dag. Som man blir med de svenska motsvarigheterna (kylan på tunnelbanan, den svenska helgfyllan osv.). Om några dagar åker jag hem. Hem till den svenska vinterkylan och de snöiga men rena Stockholmsgatorna. Det är en blandad känsla jag känner.

7/11

november 7, 2010

Ligger pa hotellrummet med 41 graders feber och yrar. Har jag varit sa har sjuk nagon gang? Borde jag laggas in? Det gor sa ont i kroppen att jag bara vill krypa ut ur mig sjalv. Jag biter mig i knogen. Det hjalper nagra sekunder, sen ar den hamrande varken tillbaka. Plotsligt kommer en kvinna i vitt och knackar pa dorren och sager att jag behover en spruta. Bredvid star Cajsa och grater. Jag drar ner byxorna, nalen traffar rakt i ichias-nerven och smartan tredubblas. Jag far en flashback till nar jag var nio och blev pakord av en bil. Mamma kom ut med en sax och klippte upp min ena vaderade gummistovel. Hon sa att jag hade brutit benet for jag kunde inte rora det. En granne kom ut ochstoppade sin hand i munnen pa mig och sa ”bit sa hart du vill”. Sa kom pappa med en spruta, jag horde att de sa att det var morfin och hann tanka ”knark” innan nalen gick in och smartan skot ut i underkroppen – det var som att bli pakord igen. Ichias, ichias, ichias… Nasta gang dor jag nog hellre an far en spruta i rumpan. Det gjorde precis lika ont som jag mindes det.

***

Nagra dagar efter matforgiftningen ar vi pa benen igen men nu ar vi livradda for maten. Vi sitter och spekulerar: var det tomatsoppan som vi blev sjuka av? Kokade de inte vattnet ordentligt? Var det salladen? Den kan ju ha lagrat kranvattnet sa det statt och blivit daligt? Eller kanske de dar ackliga mackorna pa flygplatsen? Fan, vi skulle inte ha atit dem. Varje gang vi ska bestalla mat pa restauranger funderar vi forst pa vilken mat som ar minst riksfri. Pappa sager ”aldrig har jag langtat sa efter genmanipulerad och hart besprutad mat.

***

Cuzco ar en marklig stad. Den ar pa manga satt motsatsen till Arequipa. Har ser man mera kaukasier i trekvarts shorts an infodda peruaner med de karakteristiska sneda ogonen och den ljusbruna hyn. Overallt sjalvupptagna backpackers som samlar pa stamplar i passet. Staden ligger extremt hogt, pa 3300 meter, alltsa mer an tusen meter hogre an Sveriges hogsta punkt. Man marker det nar man gar i trapporna; det racker med att man gar ett tjugotal steg och man flasar som en langdistanslopare. Staden ligger i en dal och bergen ar tatt bebyggda och mycket fattiga. Pa kvallarna ser husen ut som ljusslingorna i en slalombacke.

***

Cuzcos centrum kanns mycket europeiskt. Har kryllar det av lyxrestauranger och markesbutiker (dock med helt andra marken an de man kan hitta i Stockholm) och i vart och vartannat horn ligger ett cafe som heter nagot i stil med ”Cappuccino”, ”Jacks” eller ”American coffee”. Vi har till och med hittat ett McDonalds (men vi blev djupt olyckliga da de inte hade nagon veggieburgare). Idag har vi varit inne i katedralen. Den var betydligt mera pakostad an allt annat vi har sett.  Man kunde till och med fa en speakingguide med horlurar, pa engelska. Byggnaden var mycket fascinerande. Den star mitt i centrum som en symbol for kolonialismen – byggd pa femtonhundratalet av spanska konkvistadorer som raserat Inkatempel for att fa sten till byggnaden. Overallt syns ljushylta Jesusfigurer neddrankta i blod (den katolska kyrkans ikoner ar valdigt visuella). Kyrkans hojdpunkt ar tva tavlor, den ena forestallande nattvarden, den andra de tre vise mannen. Pa nattvardsbilden ar vid en snabb anblick allt som vanligt. Dar sitter Jesus och de tolv larjungarna, ljushylta och heliga. Men sa tittar man narmare och sa hajar man till. For mitt pa bordet star en stor grillad chinchilla och runt honom ligger exotiska frukter som pappayas och mangos. En typisk peruansk maltid med andra ord. En liknande twist finns pa den andra tavlan dar de tre vise mannen inte kommer ridande pa kameler utan lamor och alpackor. Tavlorna ar malade av en konstnar som heter Marcos Zapata i mitten av sjuttonhundratalet. Kanske en liten revansch mot de personer som hade mordat hans folk och ranat landet pa rikedomar?

31/10

oktober 31, 2010

Precis hemkomna fran en cykeltur i de peruanska bergen. Sa har vi sett landsbyggden som fortfarande till stora delar ar agrar. Mil efter mil med falt, dar de peruanska bonderna ligger med rafsor och stora sackar snorda pa ryggen. Plotsligt kommer en farskock pa vagen och lastbilarna och vi far stanna. En liten pojke med en alldeles for stor hatt och klader som inte tvattats pa mander kommer lunkande och foser faren med sin kapp. Efter honom kommer en liten pojke, kanske fyra ar gammal, stretande med en ko. Vi stannar och tittar; det ar som att befinna sig i en historisk film som utspelar sig pa artonhundratalet. Sa trampar vi vidare, kommer till en liten by dar alla hus saknar fonster. I en affar sitter ett gang gubbar i sextioars aldern och dricker Arequipena (lokal olsort) tillsammans med en tolvaring som vinglande fyller upp en plastmugg. Vi cyklar snabbt igenom byn, med Juan framfor oss, var guide som ar utbildad arkitekt men som jobbar extra som cykelguide. Snart ar vi tillbaka i Arequipa med de tusentals taxibilarna som tutar i varje skarp kurva. Staden skalver av bullret.

***

Nagonting som slar mig med Arequipa ar hur klassmassigt blandad den ar. Man gar genom ett kvarter med kolonialbyggnader och ser peruanska affarsman i kostym och slips. Har finns modebutiker som saljer ”puro alpaca” av market Sol (ungefar lika dyrt som Whyred eller Acne) och pa restaurangerna har kyparna frack och fluga. Sa svanger man runt hornet och sa ar det plotsligt urfattigt. Har lunkar fyllon runt i trasiga klader och stracker fram handen och ber om en soles. Vid gatuhornen star ungdomar och bara hanger och i affarerna star varorna travade pa varandra. I dem kan man kopa en oakta alpackatroja for femton kronor. Troligen ar det av denna anledning som staden kryllar av poliser och sakerhetsvakter. Vid sa gott som varenda affar star det en man i skottsaker vast och solglasogon med tummarna jeanslinningen, ofta i samsprak med butiksagaren. Dessutom har varenda lite finare hus elektriska stangsel ovanpa betongmuren for att ingen oonskad ska hoppa in pa tomten medan de mindre finare husen har sonderslagna flaskhalsar ovanpa sina murar.

***

Sjalv ar jag lite less pa att inte kunna spraket och att standigt fa be Cajsa oversatta allting. Dum som jag ar har jag inte ens lart mig de spanska rakneorden vilket gor det till en utmaning varje gang man ska kopa en vattenflaska. Har kan valdigt fa engelska och kan de det sa ar det bara ett fatal ord. Dessutom ar jag less pa mitt eget babblande. Jag pratar lite for mycket om narkokrigen, de Friedmanska chockdoktrinerna, de farliga favelorna och pa natterna tycker jag att varje small later som ett pistolskott. Jag har helt enkelt en lite for stark bild av Peru for att jag ska orka korrigera den mot verkligheten. Varje gang jag satter mig i en taxi satter jag mig bakom chaufforen for att jag har hort att om man satter sig bredvid dem kan de dra upp en pistol vid ett rodljus och krava en pa pengar. Taxibilarna i Peru ar betydligt vanligare an de privata bilarna. Bara i Lima finns det 210 000 taxibilar varav 70% saknar licens. De ar med andra ord inget sakert fardmedel. Dock ar de fruktansvart billiga. Man kan aka i trettio minuter och betala en taxa pa atta soles, vilket ar ungefar tjugo kronor. Trots det ar bensinen dyrare an i USA. Jag och pappa har pratat mycket om hur det kan lona sig. Chaufforerna maste ha en timlon pa nagra kronor.

***

Sa, nagra ord om Cajsa. Jag ar sa stolt over henne. Hon har lart sig spraket sa bra, skojar med kyparna pa restaurangerna och oversatter obehindrat mina och pappas krangliga fragor. Pa skolan i Maldonado tar hon hand om barnen och konverserar avspant med mattanten pa samma gang. Nar hon i fredags hade avslutning kastade sig en liten flicka om halsen pa henne och sa ”snalla ak inte”.

30/10

oktober 30, 2010

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har kommer ett gang bilder. De forestaller utsikten fran Monasterio de Santa Catalina, Casa de Avilas tak och Maldonado, skolan dar Cajsa har jobbat. Sen ar det tva bilder pa Casa de Avilas egen skoldpadda Paco, som tillbringar all sin tid med att lunka runt pa vandrarhemmets utegard dar han forsoker bita gasterna i tarna. Mot mig gjorde han cirka tio utfall. Men nu ar vi amigos.

 

28/10

oktober 29, 2010

Nar vi kommer in over Lima ar vi utmattade, torstiga och trotta pa skrikande bebisar. Genom flyplansfonstret har vi sett de maktiga anderna och det milsvidda ode landskapet men nu ligger dimman tat och allt vi ser ar Limas siluett och ljusen. Efter nagra minuter tranger vi igenom det gra diset som ligger dar dag ut och dag in, aret om. Lima ar verkligen en bedrovlig stad. Nar vi kommer in for landning ser vi favelor som ser sa elandiga ut att det nastan inte gar att forestalla sig. Hus med stora hal i taken, hus med wellpap for de stora halen och hus med bara tre vaggar. Nar vi anlander till Arequipa ska vi se dessa favelor pa narmare hall. Manga hus ar byggda sa tatt att man maste klamma sig igenom granderna. Pa flera av husen som saknar vaggar ar halen tackta av nagot natliknande material. Utanfor dem star unga man med for stora hoodjackor och ser ut att vakta nagot.

⁂⁂⁂

Arequipa ar Perus nast storsta stad. Har bor narmare en miljon manniskor men pa grund av segregationen kanns det lite medelklassiga centrumet runt katedralen relativt litet. Nar vi anlander till staden ar klockan runt 22, luften ar sval (A. ar kant for sitt behagliga klimat med sin varme och sina svala vindar), i centrumen star apoteken pa rad dar man kan kopa de rodvita tabletterna som ser ut som LSD men pastas bota hojdsjuka (A. ligger pa 2500 meter) och pa taken star hundarna och skaller ut i nattmorkret. I dorren till vandrarhemmet traffar vi en brunbrand Cajsa med blodande lappar pga. den torra luften. Jag ar orolig for pappa for hans lungsjukdom och nedsatta andningsfunktion. Men allt verkar ga bra, efter en natts somn har han bara lite huvudvark, symptomen pa hojdsjuka ar svart illamaende och vimmelkantighet, och det slipper vi bada. Dagen efter vaknar vi nagorlunda utsovda. Vi ater en typisk peruansk frukost med mackor och sylt och promenerar ner pa stan dar de firar ett helgon (jag har glomt vilket). I varje horn star en polis, alla har de skottsakra vastar och manga bar revolvrar med svangda kolvar, som om de vore fran vilda western. Under dagen gar vi i ett gammalt kloster, tittar pa marsvin i burar (‘verry good, verry healthy meat’) och vi gar pa en marknad och koper de godaste avokados jag nagonsin atit. Kvinnan som saljer dem skar upp en bit som vi far direkt i handen och vi ler vara bredaste leenden och sedan blir vi forfarade over att vi atit mat i ett stand pa en marknad, nagot som varje turistbok varnar for.

⁂⁂⁂

Nu ar klockan tio och vi ar aterigen dodstrotta. Jag laser en essa av Daniel Alarcon om den fascinerande peruanska bokmarknaden (som jag ska beratta mera om nagon dag) och pappa sitter med sitt facebook, som han har blivit svart beroende av (pa sistone har halften av vara diskussioner handlat om hur man skriver en bra statusuppdatering). Imorgon ska vi besoka Cajsa pa hennes skola. Nu ska jag sova.

PS. Bilder kommer inom kort DS.

Fran Vargas Llosas hemstad

oktober 28, 2010

Halsningar fran Arequipa, nobellpristagarens Vargas Llosas hemstad. De narmaste veckorna kommer den har bloggen att vara en resedagbok och formodligen anvandas oftare an pa senare. Sa hall utkik.

Forst nagot helt annat dock. Pa flygplanet har jag agnat mig at att lasa Vargas Llosa som jag tidigare bara hade last nagot utdrag fran eller nagon artikel av. Eftersom Norstedts annu inte hunnit trycka upp nya upplagor av hans bocker sa blev det en ”man tager vad man haver”. Boken jag laste var ”Till styvmoderns lov” fran 1988. Pa sistone har det rasat en debatt i bland annat DN och Aftonbladet om Vargas Llosas kvinnosyn och om han ar vardig sitt nobelpris. Om det sista tanker jag inte uttala mig, Llosas forfattarskap ar stort och omtalat ojamt, men ”Till styvmoderns lov” vill jag saga nagra ord om. Det ar en vidrig lite bok. Och da menar jag inte vidrig i bemarkelsen ”acklig” utan URUSEL. ”Till styvmoderns lov” ar en roman som utger sig for att vara ”skalmsk”, ”libertinsk” och ”de Sadesk” men ar i sjalva verket bara platt, sexistisk och mortbjudande. Det ar en hyllning till ”hullkvinnan”, som Aase Berg sa skickligt karakteriserat i en kronika, en retarderad figur vars ”mustiga” bak kan gora den mest finsmakande aristokraten till en katbock. Samtidigt ar det ocksa en bok som vittnar om dalig manniskokannedom med sin flortunna psykologiska hinna over diskursen om madonnan och horan.

Handlingen i boken ar i alla bemarkelser klassisk. Don Rigoberto ar en fullblodsaristokrat som agnar dagarna at att aka pa moten och gora ffarer, resten av tiden star han vid spegeln och trimmar sitt nashar, rensar sina oron och forbereder sig pa att bestiga sin hustru dona Lucrecia. Lucrecia i sin tur tillbringar dagarna med att ga runt pa de hotell hennes make slapar med henne till och trana efter sin karl. Samt ta hand om sin lilla styvson Alfonso. Alfonso ar ett klassiskt litet monster till barn, en dvarg med en vuxen mans sexualitet. A ena sidan sot som en sockerskal, a andra sidan intrigant och slug. Liksom en liten Oidipus vill han dessutom inget annat an att dunka pa sin styvmor, sina tolv ar till trots. Lucrecia vacklar fram och tillbaka. A ena sidan vet hon ju att pojkens onskan ar pervers. A andra sidan genomfars hon av en marklig varme safort pojken kramar henne; en varme som gar ut i hennes ”spenar”, och ner till den lilla ”stjartspringan” som blir vat. Vad ska hon gora? Lucrecia beter sig som en lopande hundtik som springer runt i cirklar med svansen i vadret, redo att belagras.

Ja, ni hor ju sjalva vilken elandig liten bok det har ar. Varfor ar den overhuvudtaget oversatt, undrar jag nar jag laser den? For utover den idiotiska intrigen ar den dessutom skrivet pa det mest mortbjudande spraket (jag tror att han har velat imitera de Sades smorkladdiga sprak). Har kallas penisen genomgaende for ”spjutet” eller ”palen”, brostvartorna kallas for ”spenor” och fittan for ”springan”. Mannen beskrivs med ett potent och krigiskt sprak medan kvinnan framstalls som ett djur vars sexualitet behover domesticeras.

Men kvinnan ar inte bara ett djur som behover tamjas, hon ar aven en madonna och en hora. I donna Lucrecias fall loper denna dikotomin samman i en gestalt. Lucrecia ar bade madonna och hora pa samma gang.

”I henens ora viskade han de omma orden: om att han alskade henne, att det sanna livet hade borjat for honom genom henne… Hon kysste hans hals och bet honom lekfullt i brostvartorna tills han lat hora ett litet jamrande ljud, sedan lat hon tungan slicka i de tva gomda reden som hon alltid fann sa upphetsande: hans armhalor, som han varje kvall lange och val tvattade och parfymerade for att behaga henne. Med ett spinnande, kurrande ljud som fran en katt vande och vred han sig under henne, allt under det att hans bradskande hander i ett slags tyst desperation sarade pa hennes ben och forde dem tillratta, grensle over honom. Hennes kvidande da han oppnade henne var till halften lust, till halften smarta, och i en diffus virvel skymtade hon en bild av Den Heliga Sebastian i pilregnet, spetsad pa karspalen. Det kandes som om hon genomborrades mitt i hjartat, och nu kunde hon langre halla tillbaka… nu gav hon sig han… Rak i ryggen, med halvslutna ogon och handerna under hans huvud red hon pa denne karlekshingst som rorde sig i takt med hennes rorelser och ropade ord som han knapt formadde uttala, tills hon kande honom slakna, do bort.”

Lagg marke till hur Lucrecia gar fran att vara den som har initiativet till en liten fjadervippa som svanger i vinden pa Atlas. Hur Rigobertos lustar vaknar och han tar kontrollen, lyfter upp henne pa kuken sa hon kvider. Vargas Llosa har sakert suttit och gnuggat handerna i fortjusning i skrivande stund, tankt att han var ”kontroversiell” och att han skrivit fram en ”ohammad” sexualitet, oppen for ”det perversa”. Men i sjalva verket ar sexbeskrivningen har tamligen vardaglig och det ”okontroversiella” bara ett kryddlager ovanpa en helt vanlig sexscen dar mannen tar kontrollen i extasens stund och tommer sig i ett karl.

Jag tror att Vargas Llosa kan vara en bra forfattare. Nyligen borjade jag lasa ”Den sanna berattelsen om kamrat Mayta” som verkar mycket lovande och jag tvivlar inte pa att han kan vara vard sitt nobelpris. Daremot kan man inte forneka att hans kvinnosyn ar katastrofal. Nu forstar jag val att ”Till styvmoderns lov” inte ar tankt att vara en ”serios” roman, utan, som det star pa baksidan en ”avspand” och ”losslappt” roman som vittnar om ”oforfalskad berattargladje”. Jag kan ocksa se att boken innehaller sma korn av subversivitet, som i den passagen da berattern med samma lyriska sprak beskriver hur Rigoberto slapper ett par ”bumlingar” i toaletten. Men det racker inte. Pa det stora hela ar ”Till styvmoderns lov” en reprodkuktion av myten om den ohammade manliga sexualiteten, om kvinnan som madonna och hora och om samlaget som far oss att aterga till naturtillstandet. Det ar med andra ord en harlequinroman, forpackad i nobelbox.

Resedagbok från New York 22/2

februari 22, 2009

Saker vi inte har gjort:

•    Ätit en enda donut. Inte en enda. Helt sjukt!

•    Åkt upp i Empire State Building. Toppen är täckt med moln. Eller avgaser. Någon som vet vilket?

•    Åkt upp i frihetsgudinnan. Hon var en riktig besvikelse. Liten och smutsig. För min del kan hon gärna få huvudet avslitet. Som i ”Cloverfield”.

•    Gått över Brooklynbron och läst Lorca som skrivit en berömd dikt om den.

•    Druckit Hennessy. Tupac vänder sig i sin grav.

•    Hittat en lucka där man kan stoppa in sin frukostbricka och få allt friterat. En gammal dröm som jag har haft.

•    Gått på Birdland och känt Miles anda. Sad but true.

***

Däremot har vi sett en svart man med en gul väst stå i ett gatuhörn och ropa ”Jesus Christ is coming! Are you ready to meet him?”. Då kändes det att vi var i USA.

Resedagbok från New York 19/2

februari 20, 2009

19/2

Mycket har hänt sedan sist och jag orkar inte skriva allt men här är några höjdpunkter:

Wholefoods market: en supertrendig matkedja som endast säljer ekologiska saker till fullkomligt orimliga priser. Ett exempel: Anna köpte tre chokladbitar (Alladin-size) som tillsammans kostade fem dollar. Fullkomligt vansinnigt, men oj så gott.

Williamsburgh och Meatpacking district: är man ute efter vintageshopping måste dessa kvarter vara de bästa i världen. Allting är supertrendigt och superdyrt (skjortor för typ sjuttio dollar) men det bästa av allt är att affärerna är så välsorterade. På Beacons Closet i Williamsburgh är kläderna sorterade efter färg. Och dessutom har de trettio expiditer som ständigt passar upp på en. Mycket behändigt.

”Notorious”: en nyutkommen film om Biggie Smalls som vi gick på igår. Inte särskilt bra enligt mitt tycke (Anna gillade den) men förbannat kul att se här eftersom den utspelade sig i Brooklyn. Dessutom hade den några scener som etsade sig fast, som den när Biggie sålde crack till en gravid kvinna och sa ”I ain’t no socialworker”. Större svin får man leta efter.

El greco och Veermer på The Met: I say no more.

Mr. Tina Turner: Igår när vi i samband med bion letade efter en pub kom en transa fram till oss och frågade om ville ha en lapdance. Nej tack sa vi men hon gav sig inte. Jag kan imitera Tina Turner sa hon och slängde på sig en peruk och gjorde en fantastisk imitation rakt upp och ned. Vi gav henne ett par dollar, sen ett par till och sedan ytterliggare ett par… Efteråt kom vi fram till att vi gett henne femton dollar för en två minuter lång imitation. Vi är verkligen ett par riktiga turister…

***

Amerikansk tv är hemskt. I förrgår kollade jag på sex tv program och räknade till över femtio reklamavbrott. Inte helt oväntat kanske men vad som gjorde mig riktigt galen var att de spelade samma sex reklamfilmer varje gång.

***

Tyvärr har Annas kamera börjat krångla vilket är skittråkigt för vi har tagit massa snygga bilder.

Bilder

februari 17, 2009