Archive for the ‘Skolan’ Category

Liedman manar till lugn i hetsig debatt

januari 28, 2011

2008 skedde en märklig räddningsaktion i Klass 9A på Johannesskolan. In kom ett gäng lärare, de så kallade ”superlärarna”, med uppkavlade ärmar, för att tampas med ovårdat språk, fötter på bordet och inskränkta världsbilder. Bakom dem stod ett kamerateam och dokumenterade. Bilder pumpades ut på stökiga barn – skolkandes, nollställda, tjattrandes och i bakgrunden suckade lärarna ”de vet ju inte ens vad Englands huvudstad heter!”. Skolan var i kris, fick vi veta. Systemet höll på att haverera. Men nu skulle det bli ändring. Nu skulle betygen räddas.

Sällan hade bilden från skoldebatten reproducerats så tydligt. Här var man mitt i en problemskola, i det multikulturella Malmö. Stök, skolk, och kunskapsluckor så långt ögat nådde. Här fanns noll kontakt, noll studiedisciplin. Flera elever kom alltid för sent. Men nu hade alltså ”superlärarna” kallats in. IG skulle vändas till MVG och 9A skulle gå från katastrofklass till toppklass. Man skulle hävda sig i mätningarna och tampas med eliten. Nu skulle det bli andra bullar.

Gång på gång flimrar scenerna förbi. Klass 9A vid randen av undergången – men så – räddningen. Jag sitter och läser ”Hets! En bok om skolan” av Sven-Eric Liedman och påminns hela tiden om SVT:s skoldokusåpa. Bilderna som är så kusligt välbekanta. Scenariet som man tycker sig ha sett förut. I Liedmans bok hittar jag förklaringen. Så här: överallt breder bilden ut sig av skolan som något som behöver räddas. Sverige sägs sjunka i mätning efter mätning. Skolreformen -77 med sitt misslyckande, flumpedagogiken och den sjunkande kunskapsnivån. Alla bidrar de till bilden av den destruktiva gamla sjuttiotalsskolan. Men framförallt stavas problemet med dagens skola: lärare. Vad ”Klass 9A” visade oss var att om vi bara hade bättre lärare skulle problemet lösas direkt. Studiemotivation, betyg, ordning – allt skulle förändras i ett knäpp.

Men denna bild är djupt problematisk. Det visar Liedman redan på första sidan och hade han skrivit en mera polemisk bok hade han kunnat gå hårdare åt den. Han hade kunnat skriva om Jan Björklund (som bara näms vid några tillfällen) och dennes feltolkningar av TIMMS och PISA-rapporter Sverige är inte alls sämst i mätningarna! Han hade också kunnat angripa DN som under Hans Bergströms styre (1995-2000) fungerade som propagandaorgan för skoldemagogerna. Eller Maceij Zaremba som i samma tidning i en stort uppslagen artikelserie utmålade lärarhögskolan som ett fäste för obskyra ideologier. Allt detta hade Liedman kunnat skriva vasst om, men istället är ”Hets!” en lågmäld, vacker och spretig bok som med finkalibrerade instrument pejlar in samtiden snarare än angriper den. ”Hets!” är en bok vars stora förtjänst är dess välutvecklade analys och användbara begrepp, snarare än dess polemiska slagsida.

”Hets!” är uppdelad i åtta kapitel, samtliga publicerade tidigare i andra sammanhang. Det gör att vissa avsnitt känns mera angelägna än andra. Till exempel inleds boken av en för mig obegriplig anledning med ett snustorrt avsnitt om EU:s ”nyckelkompentenser”. Det hade författaren kunnat skippa. Men efter det kommer boken igång. I avsnitt efter avsnitt behandlar Liedman skolans idéhistoria och här finns spännande stycken om folkskolans införande, om debatten kring reformpedagogiken och ett långt och intressant avsnitt om universitetens födelse. Nå, detta kan tyckas föga originellt – säg den idéhistoriker som inte skrivit om universitetens historia, men Liedman gör det ovanligt bra och ovanligt elegant. När Liedman skriver som bäst är det feststämning i luften, språket är vackert och snirkligt och tanken är glasklar. Dessutom har han en fantastisk förmåga att hitta precsia begrepp.

Ta ett ord som ”pseudokvantitet” som exempel. Detta uppfinner Liedman för att beskriva hur skolan alltmera marknadsanpassas. En pseudokvantitet är en lista, ett betyg eller en ranking. Kort sagt någonting som ska fånga en kvalitet hos en individ eller skola, men istället inför ett låtsasvärde och ger sken av sammanfattning och noggrann avvägning. Pseudokvantiteter är, skriver Liedman, ett typiskt exempel på hur yrkeslivet förs in i skolan medan den goda bildningen fasas ut. Genom de ökade pseudokvantiteterna kan eleverna inordnas i ledet, anpassas och konkurenssättas. Det som tidigare handlade om fostran blir nu en fråga om ”kvalitet” (får eleverna tillräckligt bra betyg i jämförelse med genomsnittet?) och istället för att säkra mångfalden blir skolans uppdrag att ha ”en lysande idé” – allt för att överleva på marknaden och klättra uppåt i rankingen, dvs locka till sig bäst elever.

Så, skriver Liedman, återinförs hierarkierna i skolan, på bred front. Allt under flagg av ”transparens” och ”kvalitetskontroller”. Genom att ranka skolor, parallelt med det ökade utbudet friskolor skiktas individer och samhällsklasser. ”Förbliv vid din lott”, ekar i det förljugna talet om valfrihet. Samtidigt skapar regeringen lärlingsprogram och utbildningar som inte ger högskolekompetens vilket, med Liedmans eleganta formulering, ”pekar diskret i riktiningen mot ett klassamhälle”. Snabbt kravlar skolan tillbaka till femtiotalet och i skuggan av Björklund stryker Caligula

Är då utvecklingen irreversibel? Nej, inte om man får tro Liedman. I ett sista kapitel målar han upp bilden av vad han kallar ett ”stilla uppror”. I något luddiga ordalag beskriver han hur man genom att tala lågmält och mana till lugn, mitt i hetsen, kan vrida skolfrågan ur ideologernas grepp. Någon gång 2030, förutspår han, kommer vi att se en annan skola, helt enkelt eftersom denna kommer att misslyckas. Det är en skola där bildning sätts framför kunskap, fostran framför kvalitet och demokrati framför marknadsanpassning. Det är vackra ord, som tyvärr ekar ganska tomma. För vägen dit är Liedman förvånansvärt tyst om.

(En något förkortad version av texten finns publicerad i dagens UppsalaDemokraten)

Annonser

Betygsfrågan

juli 11, 2010

”individuella löner stod det på dagordningen

när jag frågade tjejen bredvid vad det betydde
svarade hon
att det var så vi varje år fick veta
vems människovärde som var störst
bland oss som utförde samma jobb”

Så skriver Jenny Wrangborg i sin diktsamling ”Kallskänken”. Det är en strof som ringer i öronen på mig när jag får reda på att de rödgröna  vill ha betyg från och med årskurs sju. Så har alltså både vänstern och miljöpartiet slutligen gett efter. Nu finns det inte längre något alternativ för oss betygsmotståndare. Det är sorgligt. För testa att byta ut ordet ”individuella löner” mot ”tidigare betyg” i strofen ovan och du får en precis beskrivning av vad betygssamhället handlar om. Betyg är ett urskiljningsinstrument som skapar glädje hos några få och stress och känslan av uselhet hos desto fler. Betyg mäter människovärde och paketerar det i något så reducerande som en siffra eller en bokstav (en pseudokvantitet). Det är en skam att vänstern har gett efter i denna fråga.

Nu tror säkert flera som läser det här att jag har en radikalt anti-auktoritär syn på skola och lärande. Att jag tycker att läraren ska ha mindre befogenheter och att ordning och reda är ett skällsord. Så är det inte alls. Jag är bara emot betyg. Jag ser inte någon motsättning i att vara emot det och samtidigt vara för att läraren ska få ökade disciplinära befogenheter. Jag erkänner med andra ord att det finns ordningsproblem i skolan och att lärarens befogenheter bör öka, liksom hans/hennes status. Dessa åsikter – som gjorts motsägelsefulla i den mediala dramaturgin – ser jag alltså som helt förenliga.

För betyg har ingenting med ordning och reda att göra. Istället handlar det om samhällssyn. Betygen är nämligen ett av det liberala samhället grundläggande verktyg. Låt mig förklara.

Vad händer när du inför ett mera avancerat betygsystem? Vad händer när du går när du går från ett grundläggande godkänt och icke-godkänt till ett system med VG och MVG? Jo, det som händer är att man förlägger dugligheten till elevens inre. För till skillnad från ett betygsfritt system (eller ett system med bara G och IG) blir eleven medveten om att dugligheten inte bara är ett krav utan också en egenskap. På så sätt individualiseras eleven. På så sätt skapar man en grundläggande känsla i eleven att han/hon har ett värde som kan jämföras med andras värden. Och värdet är något som bara tillhör honom/henne (desto mera skiktat desto djupare går känslan). Detta, understryker betygsförespråkarna, ska inte uppfattas som ett människovärde, men i dagens samhälle där duglighet är allt är det precis så det fungerar.

Betygens syfte är alltså inte som vissa påstår ett sätt för att få människor att kämpa. Det är inte heller ett sätt att uppnå rättvisa (betygsförespråkare hävdar alltid att de gynnar underklassen). Istället är de ett verktyg för att få eleven att förstå det liberala samhällets grundmekanismer. Vi lever i en kognitiv kapitalism. Kunskap är ett mervärde. Därför kan den givetvis mätas och vägas. På så sätt är betygen ett disciplineringsinstrument, inte främst mellan lärare-elev utan mellan elev-samhälle.

Låt oss nu beakta en viktig invändning. Hur skapar man utan betyg de sociala roller som varje samhälle behöver, dvs. hur skapar man läkare, lärare ingenjörer, professorer osv? Hur får man s.a.s. rätt man på rätt plats? Betygsförespråkarna brukar ju alltid hävda att man utan betyg får ett slappt samhälle med svaga eliter och en en lägre medelmåttighet. Här får vi faktiskt ge betygsförespråkarna rätt, men bara delvis. Givetvis sporrar betygen vissa att prestera bättre och givetvis får de vissa att ”lägga in en extra växel”. Men samtidigt måste man komma ihåg att detta handlar om en liten minoritet. För större delen av Sveriges elever är det ett självändamål att vara duktig i ämnet i sig, inte på att få betyg. Det är jag fullkomligt övertygad om. Dessutom måste vi i detta läge fråga oss vilket samhälle vi vill ha? Vill vi ha ett samhälle där medborgarna lär sig konkurrens och statusjakt i skolan eller vill vi ha ett samhälle där eleverna lär sig känna duglighet?

Så, slutligen: hur är det då med kunskapskravet i ett betygsfritt samhälle? Jag tror att det går alldeles utmärkt att ställa ett sådant. I dagens samhälle är det barnsligt lätt att få godkänt för de allra flesta, i samtliga ämnen. Jag tror mycket väl att man skulle kunna höja den här gränsen och samtidigt ta bort de övre betygen. På så sätt skulle man få en skola där det krävdes en prestation för att visa sig duglig samtidigt som eleverna förskonades själva känslan att aldrig riktigt vara tillräckligt duglig. På så sätt skulle man kunna skapa en skola som värnade människovärdet.

Det betygsfria samhället är alltså varken en utopi eller en omöjlighet. Det behöver inte vara ett samhälle med en ”flumskola” där oordning råder. Inte heller behöver det vara ett samhälle som inte kan ta ”hårdare tag”. Istället är det ett samhälle som lär eleverna att bli medborgare. Ett samhälle där det lärs ut att man duger, även om man inte tillhör eliten. Det är vad jag kallar ordning och reda.

Och till skillnad från ett system utan betyg eller med bara G och IG duglighetsgraden

Frida Stéenhoff

mars 12, 2009

Jag har de senaste dagarna läst en del av och om Frida Stéenhoff i skolan. Det har varit väldigt fascinerande. Eftersom jag har fått intryck av att hon är lite bortglömd – av att hon står i bakgrunden i förhållande till Victoria Benedictsson, Elin Wägner och Ellen Key – har jag gjort en liten presentation av henne. I all hast.

Frida Stéenhoff (1865 – 1945) är idag mest känd som kvinnosakskvinna men var  även författare av idédramer och romaner. Dessutom målade hon vid sidan av sitt författarskap. Hon blev tidigt uppmanad av Ellen Key att välja vad hon ville göra och satsa allt på sitt val men vägrade detta. Valet understöddes också av hennes make som var extremt radikal och som hela sitt liv stödde Stéenhoff i sitt konstnärskap. Stéenhoff ägnade vid sidan av sitt konstnärskap mycket tid till att åka runt och föreläsa för kvinnor om sina tankar i framförallt rösträtts- och sexualitetsfrågan.

Det som präglar Stéenhoffs tänkande är en vilja att konkretisera de resonemang som kvinnorörelsen talat om i abstrakta termer. Hur ska kvinnan frigöras, frågar hon sig, innan barnet frigjorts? ”Kvinnan blir icke en oberoende ekonomisk enhet, förr än äfven barnet blir det samma” konstaterar hon och ställer därefter upp ett program där förslag om moderskapsförsäkring, barnpension och barnbegränsning är stöttepelarna. En del i Stéenhoffs arbete blev efter det att resa runt och propagera för preventivmedel. Detta upprörde många inom kvinnosaksrörelsen – framförallt inom Fredrika Bremer-förbundet där man haft en strängare sexualmoral på sitt program – men detta rörde inte Stéenhoff i ryggen som anammat den naturalistiska synen på sexualiteten. Dock skilde hon sig från de manliga naturalisterna i det att hon var emot prostitution; poängen med hennes program var inte att fullkomligt relativisera sexualiteten utifrån ett driftsperspektiv. Däremot skulle kvinnan kunna styra över den på samma sätt som männen: hon hade rätt att både säga ja och nej.

I mångt och mycket påminner Stéenhoff om Ellen Key. Liksom denne är hon en utkantsfigur i kvinnorörelsen, en provokativ röst som breddade debatten till att även gälla arbetarkvinnor och sexualitet. Men till skillnad från Key tror hon inte på kvinnligheten med stort k. Denna betraktar hon snarare med misstänksamhet: ”Den härskande moralen har sökt vältra öfver all känslighet på kvinnan och allt förstånd på mannen” skriver hon i sin  berömda text ”Blott ett annat namn för ljus” och påpekar senare att detta ”vanställt deras andliga personligheter”. Med denna typ av misstro gentemot skillnadstänkande känns hennes texter förvånansvärt moderna. Särskilt i förhållande till samtida kvinnosakskvinnor som Lydia Wahlström och Hilma Borelius.

Det man slås av när man läser Stéenhoffs texter idag är hur radikala de måste ha varit på sin tid. Stilen är ålderdomlig; prunkande under retoriska troper och sprängfyllda av ord som ”ljus”, ”dygd” och ”godhet” medan idéerna skulle kunna återfinnas i vänsterpartiets program ano 2009. Smaka på den här tillexempel: ”Men för att förstå människors moraliska förhållanden måste man nog börja med att ta reda på deras ekonomiska villkor […] När de icke hafva bröd hafva de i allmänhet icke heller någon moral”. Brecht, någon? Ett annat exempel på hennes modernitet är att hon myntar begreppet feminism som ska ersätta ”kvinnosaken” så att även män kan känna sig inkluderade.

Frida Stéenhoff förebådar i många bemärkelser Alva Myrdal som också hade en konkret syn på kvinnans frigörelse. Liksom denne förespråkar hon en politisering av hemmet och ett utvidgat socialt skyddsnät för att lyfta kvinnan från omyndighet under mannen. Jag anser att hon inte uppmärksammats tillräckligt för detta och önskar därför att hon fick en renässans, även utanför forskningsvärlden.

Vetenskapen som religion

januari 26, 2009

I Lars von Triers serie ”Riket” finns det en organisation som kallas för Logen. Logen håller till i källaren på rikshospitalet och består av ett antal herrar på höga positioner. Där finns professorer och docenter, överläkare och avdelningsföreståndare och tillsammans utgör de ett sällskap där man håller varandra om ryggen. Där kan medlemmarna få bort ovanligt jobbiga patienter från sin avdelning, se till att journaler försvinner och att rätt personer blir befordrade. Och allt detta sker i vetenskapens namn.

Vetenskapen alltså. Logen är egentligen en slags kyrka för den. För liksom en gudstjänst är dess sammanträdena fyllda av ritualer. De har en överstepräst och ett altare. De har ceremonier som liknar dop och nattvard. Och dessutom har de något som påminner om det som frikyrkorna kallar att tala i tungor; de sitter och säger ”vetenskapen” gång på gång i en mässande, alltjämt stigande ton.

På sistone har jag funderat på om inte denna Loge finns på riktigt. Jag tror mig nämligen ha stött på dess företrädare på universitetet. Inte i form av professorer eller docenter dock. Utan som unga studenter med drömmar om att få doktorera. Låt mig beskriva en. Denna person, låt oss kalla honom Herr X, har läst litteraturvetenskap, teoretisk filosofi och historia; givetvis bara de ädla gamla ämnena (han skulle aldrig läsa någonting som inte har sina rötter i antiken). Han röstar på hattpartier i kårvalet för hans stridsfråga är givetvis att vetenskapen skall hållas fri. Vetenskapen är för övrigt det ord han använder mest när han är på seminarier.

Seminarierna är för övrigt det hela hans liv kretsar kring. Där får han leva ut hela sin personlighet, visa vilken gammaldags bildning han har och skryta med att han har läst Augustinus Gudsstaden på engelska. Och där får han också gå i strid med vetenskapens alla belackare. Ta Foucault tillexempel. ”Karl’n kan ju bara ett ord, och det är diskurs” kan han utbrista medan känslan av att han genomskådat det postmoderna ordbajset sprider sig i hans mage. Han tar varje tillfälle till akt att ge en släng åt de ovetenskapliga lärorna som postkolonialism ”och annat trams”. I detta ”annat trams” är givetvis genusvetenskapen den värsta och varje gång han påpekar detta understryker han att Eva Lundgren minsann blivit granskad för att man misstänkte att hennes forskning var ”ovetenskaplig” (hemska tanke).

Vad gillar Herr X för litteratur då? Själv skulle han nog säga det kvalitativa men vad det betyder är i praktiken allt som skrevs före modernismen. Efter denna är ”allt skit, förutom T. S. Eliot förstås” brukar han påpeka. Han älskar figurer som Geijer och Tegnér och ett av hans vanligaste samtalsämnen är hur missförstådd Atterbom är idag. Detta beskyller han givetvis Queer-teoretikerna för. Efter dem handlar vetenskapen inte längre om vetenskap utan om ”troslära”.

Så vad kommer hända med Herr X då? Förmodligen blir det en ganska tragisk historia. Kanske slås hans dröm om att doktorera i spillror efter att hans 76-sidiga c-uppsats om Levertin blivit sågad vid roten. Eller kanske får han bara G på sin magisteruppsats och börjar dricka sprit. Förmodligen slutar det i alla fall inte med att han får den professur han alltid har drömt om.

Idéhistoriker i det offentliga

januari 23, 2009

Det har varit mycket om idéhistoria nu på sistone. Här kommer ett till inlägg. Jag tänkte först att jag skulle göra en lista på alla svenska idéhistoriker som jag kommit i kontakt med på ett eller annat sätt, men insåg efterhand att den listan skulle bli oändlig. Jag valde därför att istället göra en lista över idéhistoriker som deltar i det offentliga, vilket är ganska många; idéhistoria har ju alltid haft något av en populärämnes-aura runt sig. Jag utelämnar därför två fantastiska föreläsare från denna lista: Magnus Nyman och Tomas Brobjer. Den förstnämnda har förmodligen deltagit i den offentliga debatten emellanåt (vet bland annat att han har skrivit en skitbra artikel om föreställningen att medeltidsmänniskorna trodde att jorden var platt) men dessa insatser är för mig obekanta. Well well… här kommer listan i alla fall. Givetvis är den väldigt subjektiv.

Karin Johannisson: En fantastisk föreläsare. Faktiskt en av de bästa jag vet. Lyssnade senast på henne när hon pratade om humanisternas framtid på arbetsmarknaden. Jag har nog aldrig känt mig så stärkt, så övertygad om att jag kommer att få jobb. Johannisson är en blandning av en gammaldags och modern intellektuell. Hon citerar lika ofta Picco della Mirandolla som Michel Foucault och hon är lika bevandrad inom renässansens filosofi som modern naturvetenskap. Kort sagt: hon är en riktigt helyllesintellektuell. Inriktad mot medicinhistoria. Skriver krönikor och recensioner för DN. Skrivit mängder av böcker. Kommer med en i mars om melankolins historia.

Ronny Ambjörnsson: Ledordet för idéhistorians grundare Johan Nordström var inlevelse. För att förstå ett tidevarv behövde man leva sig in i det och därefter skildra det med stilistisk skärpa. Förmodligen är den som gör detta bäst idag Ronny Ambjörnsson. Hans bidrag till ”Europas idéhistoria” är smått mästerliga. Aldrig har antiken känts så levande, så mångsidig som i hans ”Människans undran”. ”Tankens pilgrimer” är inte sämre den. Dessa båda rekommenderas varmt, även för den som inte läst någon idéhistoria. Ambjörnsson är annars recensent och krönikör i DN. Dessutom har han skrivit böcker i de mest skilda ämnen. Bland dessa bör särskilt ”Mansmyter” nämnas, där Ambjörnsson analyserar allt från Dracula till Bondfiguren. Han har även skrivit en fin liten självbiografi som heter ”Mitt förnamn är Ronny” och som handlar om att växa upp i ett arbetarkvarter i Göteborg på fyrtiotalet.

Svante Nordin: Om ni har läst mitt förra inlägg förstår ni nog att Nordin inte tillhör mina favoriter. Han har en snustorr, docerande stil, skriver allt utifrån ett traditionellt perspektiv och är allmänt intolerant när det gäller moderna teorier. Dock får man ge honom att han faktiskt skrivit en bra översiktsbok om filosofins historia. Även hans ”Det politiska tänkandets historia” innehåller intressanta delar, framförallt när han kommer till 1900-talet, men överlag är den torr som fnöske. Nordin skriver i SvD och Axess-magasin där jag tror att han sitter i redaktionen.

Sverker Sörlin: Gråsossen Sörlin har skrivit de två senare delarna i ”Europas idéhistoria”: ”Mörkret i människan” och ”Naturens ordning” av vilka jag bara har läst den förstnämnda. I Uppsala använder man inte dem i undervisningen; det går rykten om att de anses vara tendentiösa och kanske är de det i förhållande till Ambjörnssons böcker. Jag hade dock stort utbyte av ”Mörkret i människan” och minns särskilt att jag gillade att fokus låg på lite ovanliga figurer. Minns att Ernst Haecekel var en av dem; han gick som en bakgrundsgestalt genom hela boken. Intressant val tyckte jag då. Sörlin skriver i DN.

Tore Frängsmyr: Herr Frängsmyr är nog idéhistorians mest ålderdomliga figur och den som tydligast bär Nordströms arv. På ålderdomlig prosa berättar han om hur det var förr (en klasskompis påpekade att det är lite sagokänsla över hans  sätt att berätta) och oftast ger han en ganska traditionell bild av historien. Dock gör han det väldigt bra. Hans två volymer om den svenska idéhistorien borde man läsa på gymnasiet istället för de tråkiga böcker man läser idag. De är lättlästa, underhållande och förbaskat välskrivna. Rekommenderas varmt.

Gunnar Eriksson: Eriksson är liksom Frängsmyr vetenskapshistoriker, dvs. inriktad mot naturvetenskapens historia, men till skillnad från Frängsmyr är han rakt igenom skittråkig. Hans översiktsbok över Europas idéhistoria från 1800-talet och framåt är nog något av det tråkigaste jag har läst. Inte ens Nietzsche lyckas han levandegöra. Obegripligt nog är han bästis med Kerstin Ekman (de brukar skriva om blommor tillsammans i DN) och det gör ju att man inte kan tycka rakt igenom illa om honom.

Michae Azar: Sveriges mest franska författare. Azars meningar är långa och snirkliga, fyllda av bisatser, semikolon och tankestreck. Ändå är de förvånansvärt lättlästa, i alla fall i förhållande till vad han skriver om. Azar skriver en poetisk, intuitiv lärdomsprosa som framförallt kretsar kring postkoloniala problem. Hans bok ”Den koloniala bumerangen” är en perfekt introduktion, sprängfylld av poetiska meningar om Derrida och Lacan. Azar ingår i Gläntaredaktionen och medverkar emellanåt i Sydsvenskan (tror jag).

Mikaela Lundahl: För den som vill introduceras i modern feminism och queer theory är Lundahl den första man bör läsa. Hon har en fantastisk förmåga att hitta kärnan i svåra teorier och åskådliggöra poängen i resonemang som känns närmast obegripliga. Lundahl har bland annat skrivit en lysande essä om Donna Harraway, Judith Butler och posthumanismen i ”Från Sapfo till cyborg”. Den rekommenderas varmt. Annars är hennes doktorsavhandling ”Vad är en neger?”, där hon bland annat skriver om Spivak, något av ett mästerstycke. Den använde jag mycket när jag skrev min c-uppsats i litteraturvetenskap. Dock är den aningen svårläst. Lundahl ingår liksom Azar i Gläntaredaktionen eller är möjligen bara återkommande skribent där?

*Pusst* nu orkar jag inte skriva om en enda idéhistoriker till. Som den observante säkert redan upptäckt har jag i alla fall missat ett stort namn: Sven-Eric Liedman. Jag har visserligen läst ett par artiklar av honom men ingen hel bok. Dessutom vet jag knappt någonting om honom. Någon som kan bidra med lite information? För övrigt uppskattar jag om ni i kommentarfältet lägger till någon annan. Detta är de idéhistoriker jag har koll på. Det finns säkert många flera som deltar aktivt i det offentliga.

Varför läser inte historielärare idéhistoria?

januari 22, 2009

En tanke slog mig plötsligt: varför kan man inte bli historielärare på gymnasiet med enbart idé och lärdomshistoria i bagaget? Varför räknas statsmaktens, kungarnas och krigens historia som viktigare än tänkandets och universitetens? Är inte det konstigt? Det slog mig precis att idéhistoria, rent formellt, är värdelöst för en historielärare och det är ju helt befängt. Det ingår inte ens i hans utbildning.

Minns hur mycket jag avskydde historian på gymnasiet. Jag hade en dödstråkig lärare som lärde oss att historia, det handlade om att kunna stapla händelser på varandra. Att lära sig memorera namn och tänka kronologiskt. Såhär i efterhand kan jag väl erkänna att det inte är oväsentligt men lär man en sextonåring att det är historieämnets kärna, då får man honom att hata det. Till skillnad från denna traditionella historia bygger idéhistoria på inlevelse. Att skildra en tid bygger inte på att man ska kunna stapla fakta utan att man kan redogöra för den med stilistisk skärpa, att ta idéerna som inte ledde framåt på lika stort allvar som de som gjorde det och att man inte är presentistisk, dvs. dömer svunnen tid utifrån sitt nutida perspektiv. Just dessa saker var faktiskt precis det som saknades hos min historielärare.