Archive for the ‘Spel’ Category

Avatar

december 22, 2009

Jag skulle kunna göra en lista lika lång som eftertexten på vad som är problematiskt i ”Avatar”. Men just nu, nyligen hemkommen, känns det ungefär lika lockande som att leta efter alegoriska skikt i Harry Potter böckerna. Kort sagt, jag föll som en fura för filmjäveln. Egentligen fattar jag inte varför: ryktena om att filmen skulle vara vacker är bara skitsnack (den är vrålful!), karaktärerna är de mest stereotypa någonsin och storyn är, precis som en vän påpekat, en blandning av ”Pocahontas” och ”Dansar med vargar”. Vad är det jag faller för?

Förmodligen handlar det, föga förvånande, om alla referenser till dataspelskultur. Det första man slås av när kameran sveper över Pandoras skogar är nämligen att det påminner om ett foto från dreamhack. Överallt dessa neonfärger, länkade med varandra i dioder som ska föreställa trädgrenar. Dessutom lyser skogen i ett artificellt ljus likt skärmarna på tusentals datorer. Detta är alltså det första som slår en och ”värre” ska det bli. För när vi väl zoomar in på skogen upptäcker vi att ju närmare vi kommer, desto artificiellare blir den. Från träden hänger plastkablar där fiberoptiken lyser genom en plasthinna. Det är medvetet gjort och mycket tjusigt. Här är tekniken så teknisk att den tagit formen av natur. Eller tvärtom, det spelar inte så stor roll. När vi kommer ytterliggare in i världen märker vi återigen den här sammankopplingen mellan natur och teknik. Ett exempel är det blå na´vi-folket som, när de ska nå in till någons själ, sätter in sitt hår i den andres ”jack” likt en kontakt som pluggast in i väggen. Slutligen bör väl huvudpersonen också nämnas, dvs. Jake Sully. Denne, som är förlamad från höften och nedåt, går in i en skapad kropp (genom synkade nervsystem) och upplever plötsligt en intensiv livskänsla. Verkligheten blir på så sätt verkligare genom det virtuella.

En annan sak som bör nämnas är också filmens likheter med olika dataspel. Skulle man göra en intertextuell analys av denär det nog framförallt i den världen man skulle få söka. Exempelvis kan spelet ”Halo” nämnas. Precis som i det leker filmen med kontrasten mellan den färgglada och exotiska naturen, de eld- och bensinsprutande människorna i sina klumpiga metaldräkter och den skenbart primitiva ursprungsbefolkningen, som i själ och hjärta är högteknologisk (ekoteknologisk). Ett annat spel som ”Avatar” påminner om är ”Starcraft” med sin dystopiska version av imperialism i rymden.

Nåväl, det här är bara en liten del av förklaringen till varför jag uppskattade ”Avatar”. En annan, och förmodligen större anledning, är något så banalt som att Cameron är en jävel på att berätta historier. Och att filmen dessutom innehåller många referenser till hans tidigare filmer gör det knappast sämre (jämför exempelvis människornas robotdräkter med robotdräkterna i ”Aliens”). Kort sagt är jag överraskad av ”Avatar”. När kommer tvåan?


Tankarna går oftare till dataspel än filmer när man ser ”Avatar”.

Annonser