Archive for the ‘Teater’ Category

En stämningsfull pjäs

mars 7, 2012

RECENSION: Uppsättningen av Onkel Vanja är ett med tiden. Atmosfären pendlar mellan  ryskt sekelskifte och amerikanskt 40-tal på södern. Rasmus Landström ser Tjechovs allra mörkaste pjäs.

Att spela Tjechov handlar om att hitta rätt stämningsläge från första sekund. Till skillnad från Ibsens pang på-dramatik kräver det tålmodighet och inlyssnande. Tjechovs pjäser måste karvas fram ur verkligheten och kanske är det därför som de ofta spelas på en tom scen. Här måste orden få breda ut sig maximalt och då finns det ingen plats för krås och krusiduller.

I denna bemärkelse är Erik Stubøs uppsättning av Onkel Vanja ett med tiden. Den utspelar sig på ett slags antiscen, med utslagna väggar, ett par höbalar och torrt gräs över scenen. I bakgrunden ljuder en countryslinga, atmosfären pendlar mellan ryskt sekelskifte och amerikanskt 40-tal på södern. På så sätt har Stubø spätt ut Tjechov med en skvätt Tennesee Williams och det funkar ganska bra mestadels.

Onkel Vanja är Tjechovs allra mörkaste pjäs. En berättelse kvävd av utvecklingspessimism. Den utspelar sig på en förfallen gård där ett antal karaktärer går omkring som grå fläckar. Här finns Vanja, känsligt framkallad av Magnus Krepper, som har vigt hela sitt liv åt sin svåger, professor Alexander. Han går i sin tur omkring och gnäller, helt uppslukad av sin gikt. Han spelas av Sten Ljungman som tycks fullkomligt oförmögen att göra något fel. Här finns också en utled hustru och en alkoholiserad läkare, fint spelade av Petronella Barker och Shanti Roney, och långsamt utvecklar sig pjäsen till en upptakt mot en ofrånkomlig katastrof. Pjäsen är en berättelse om hur människors lyskraft skruvas ner till ett svartvitt dunkel.

Det är mycket stämningsfullt spelat, men det blir emellanåt något planlöst. Ibland får jag känslan av att samtida Tjechov-uttolkare tror att allting som är lågmält per automatik är subtilt. Emellanåt släpper man in dresserade höns på scenen. När de kommer in går det ett sus genom publiken och som åskådare känner jag att jag missar viktiga repliker. I en pjäs helt byggd på små nyanser är detta mycket enerverande.

(Publicerad i UNT 2/3)

Annonser

Otroget mot Coward

mars 7, 2012

RECENSION: Det är en eftermiddag på en tågstation någonstans i Storbritannien. I solpelarna dansar dammet och vid disken skakar kaffekopparna när godsvagnarna mullrar förbi.

Över stället ligger ett vemodigt höstljus och i bakgrunden rullar en pianoslinga. Plötsligt rusar en kvinna in. Hon har fått ett koldamm i ögat. ”Vänta lite” säger en välklädd herre. ”Låt mig titta, jag råkar vara läkare”. En intensiv blick. Ett kort möte. Och sedan är hela tillvaron förändrad för såväl mannen som kvinnan.

Så inleds Noël Cowards klassiska pjäs ”Still Life” från 1935, mera känd i sin filmatiserade form ”Kort möte” från 1945. Det är en berättelse om otrohet och förljugen familjelycka, om en tid då  männen klappade kvinnorna i baken och buffade varandra i sidorna. Och då könsrollerna satt som korsetter på hemmafruarna. Men framförallt är det en liten lektion i hur man konserverar ett olyckligt äktenskap. ”Hemlig otrohet utan planer på livsförändring ligger helt i linje med en konservativ familjesyn”, skrev Lena Andersson i en ledare i DN (26/3 -11) och ungefär det tänker jag mig att Coward ville visa, fast mycket subtilt. I pjäsen går relationen ofrånkomligt mot sin undergång, en låga som flammar upp och falnar. Mannen och kvinnan går tillbaka till sina familjer och pjäsen avslutas med att kvinnans äkta make säger ”Tack för att du kom tillbaka till mig från din lilla dagdröm”. Det är en replik som på något sätt fångar allt. Det här är inte en pjäs om en ”affär”, utan en pjäs om att orka med.

I Colin Nutleys version av pjäsen, som just nu spelas på Stockholms stadsteater med Helena Bergström och Jakob Eklund i huvudrollerna, finns tyvärr ingenting av detta underliggande skikt med. Istället för att göra det som det kammarspel det egentligen är har man satsat stort. Här är det istället atmosfären, tekniken och kärleken med stor k som står i centrum. Och istället för att utgå från Cowards originalmanus är det Emma Rices modifierade storscensversion man har valt. Röda sammetskavajer, ringlande cigarettrök och storslagna musikalnummer är ledorden. På så sätt har man skruvat ner densiteten i scenerna och dragit ut berättelsen i en slags widescreenversion. Och fine, det hade kunnat funka, om det inte varit för Helena Bergströms och Jakob Eklunds enorma överspel. Sällan ser man kärleksscener med en sådan slapphet över sig, med en känsla av att gå på autopilot, och som åskådare sitter man närmast förundrad över hur urholkat Cowards originalmanus blivit.

(Texten publicerad i UNT 15/2)

Välspelad maktkamp

oktober 31, 2011

Utlevelse ställs mot återhållsamhet i Elsie Johanssons Hjärterhus när två barndomsväninnor, med vitt skilda karaktärer, återförenas efter många år. Tätt samspel och klockrena skådespelarinsatser, skriver Rasmus Landström om Uppsalaförfattarens debut som dramatiker.

Vi befinner oss i en ateljé. Ljuset är lätt nedtonat. På golvet står tombackar, stolar och ett par målarpenslar som sticker upp som avbrutna stjälkar ur en plåtburk. Det är grått, ljuset är disigt och in på scenen kliver en ärtgrön uppenbarelse; ett fallande sidentyg och ett eldrött hårkrull. Hon kliver in från vänster. Från höger kommer kort därefter en annan kvinna. Hon har rakt hår, en grå nunnedress och ser spartansk ut som en vitkalkad kyrkvägg. Snabbt flashar bilderna förbi i mitt huvud. Skarpa skillnader som ställs mot varandra: utlevelse och återhållsamhet, den fria konsten och den tyglade tron. Skådespelarna tar sig trevande fram mot varandra och hälsar likt gamla vänner som inte träffats på länge.

Så börjar Elsie Johanssons debutantpjäs ”Hjärterhus”, skriven vid åttio års ålder. Den är skickligt regisserad av Sunil Munshi och påminner om ett fint gammalt Bergmanskt kammarspel med sin litterära dialog och sitt täta samspel. Att Elsie Johansson, vars böcker många gånger omvandlats till teater, aldrig själv har skrivit manus framstår därför som ganska märkligt. Likt en annan Athena springer hon nämligen ut ur det Bergmanska huvudet, som en fullrustad dramatiker.

”Hjärterhus” är en pjäs som snabbt förvandlas till en maktkamp. Här möts de gamla vännerna Barbro (Monika Stenbeck) och Mary (Anna Carlson). Konstnären och nunnan, rivalerna och bästisarna som inte setts på decennier. Nu har de ett och annat att reda ut. En champagneflaska bärs in likt ett Tjechovskt gevär och snart är vi igång. Jodå, visst knullade Mary med Barbros man i baksätet på deras bil och jodå, Barbro har hela tiden vetat om det. Långsamt stiger pjäsen mot den dramatiska höjdpunkten likt ett tidvatten och som åskådare sitter man som fastklistrad vid stolen. Både Carlsson och Stenbeck är klockrena i rollerna; två gamla teaterrävar som använder hela sina register. Carlsson spelar svalt och hopsnört så det knakar i sömmarna medan Stenbeck anlägger en mera skabrös och fladdrig stil. Hon är smått fantastisk som Barbro, den utlevande, som samtidigt inte kan, som hon själv säger, ”konservera hat”. Hon förlåter allt.

Att ”Hjärterhus” behandlar teman som alltid varit närvarande i Johanssons författarskap framgår nog för alla som har läst ett par böcker av författaren. Här finns den ständigt återkommande kampen med tron, klassresans konsekvenser och, inte minst, den ”kliande kåtheten”, som det hette i Nancy-böckerna. På många sätt kan ”Hjärtehus” ses som en mörk pendang till Johanssons senaste roman ”Sin ensamma kropp”. Samtidigt dras ”Hjärtehus” med ett allvarligt problem som inte finns i böckerna. Pjäsen pendlar nämligen mellan att vara ett symboldrama och en konkret berättelse. Inget fel på det i sig, men emellanåt glider planen in i varandra på ett sätt som gör att pjäsen skevar. Som när karaktärerna vid ett tillfälle bråkar och strömmen går i ateljén. Tanken är ju givetvis att det ska framstå som om allt utspelas inuti en människa men eftersom både Barbro och Mary är så utmejslade och realistiska karaktärer blir det märkligt. Som åskådare vet man inte vilken fot man sa stå på.

Men trots denna skevhet, och trots den emellanåt lite väl litterära dialogen är ”Hjärterhus” en mycket sevärd pjäs. Den kan ses som en komprimerad sammanfattning av Johanssons författarskap, spelad av två gamla noviser. Har vi tur hinner Johansson med ett par pjäser till innan hon går ur tiden.

(Texten publicerad i UD)

Gengångare

mars 11, 2011

Här kan ni läsa min recension av Uppsala Stadsteaters ”Gengångare” och en lite allmän reflektion över Ibsenuppsättningar.

Teatercigaretter och öronbedövande skottsalvor

oktober 20, 2010

För några veckor sedan var jag och såg ”Mannen i ormskinnsjackan” på Dramaten, en relativt lyckad uppsättning av ett inte helt lyckat manus. På slutet av pjäsen smäller ett gevär. Det är en så öronbedövande knall att jag, som gillar att sitta långt fram, nästan började blöda ur öronen. Jag tänker ofta på det här med teater och gevär (och då menar jag inte tjechovska gevär, utan riktiga gevär, eller ja, låtsasgevär som låter som riktiga gevär). Hur högt får de smälla egentligen? Ibland undrar jag om anledningen till att jag hör så dåligt berott på att jag varit en så frekvent teaterbesökare. Realism i all ära, men HERREGUD, kan man inte dämpa ljudet lite? Vi fattar poängen ändå.

Jag undrar hur hälsovårdsnämnden tänker egentligen. Ganska nyligen har man förbjudit landets skådespelare att röka tobak på scen och istället har vi fått teatercigaretter (som luktar som en blandning av marijuana och bajs). Logiken tycks vara att det är värre att det är värre om en astmatiker känner en liten retning än om halva publiken får tinnitus. Skärp er för fan!

”Mannen i ormskinnsjackan”. En pjäs att ta med sig öronproppar till.

Superbunkrar istället för vård

januari 23, 2010

På senaste har de varit mycket snack om fängelser omkring mig. Nyligen läste jag Roslunds & Hellströms finfina deckare ”Tre sekunder” (rec kommer snart) och igår började jag läsa Foucaults ”Övervakning och straff”. Dessutom såg jag Sjutre – återkomsten på Uppsala stadsteater i förrgår, där man häcklar Norén pga. hans ”naiva” syn på kriminella. Efter pjäsen hade jag en lång diskussion med mina vänner om huruvida fångarna borde få röka på sina celler. Det blev ett upprört samtal och jag upptäckte att det väckte starka känslor inom mig.

Dagen efter diskussionen läser jag i DN att de dyra superbunkrarna man har byggt inte utnyttjas. Det blev som en tragisk illustration av samtalet: För 750 miljoner har man byggt tre stycken bunkrar där man för närvarande inhyser 9 fångar. Istället för att lägga pengarna på att exempelvis slå ut den omfattande amfetaminhandeln på fängelserna väljer man alltså att bygga ytterliggare murar runt de allra farligaste. Det är ju sinnessjukt. Sedan morden i Malexander har det blivit en tydlig omsvängning i samhället där idén om fängelset som vård betraktas som naiv. Det har på många sätt varit bra; det har bland annat lett till att man erkänt att vissa fångar aldrig kan bli fungerande samhällsmedborgare, men istället för att dra rätt slutsatser av det (Hur ska vi göra det så bra som möjligt på fängelset?) har tonen hårdnat; det har talats om att bygga högre murar och att införa strängare restriktioner. Man har alltså valt helt fel väg, som vanligt.

När jag ser Sjutre – återkomsten blir jag därför lite deppig. Visst var Norén naiv, särskilt hans tro på Konsten. Men på något sätt är det ändå tragiskt att man sitter och skrattar åt hans medmänskliga inställning; när han säger att det kunde precis lika gärna ha varit jag som satt här. Det är som om det skulle ha varit löjligt att tänka så.

(Missförstå mig inte nu: Sjutre – återkomsten är ingen dålig pjäs. Men den har problematiska inslag)

Liten notis om Leif Zern

november 16, 2009

Inte för att jag har något emot karln men har han inte varit lite gnällig på sistone? I Söndagens DN tog han tillfälle i akt att återigen beklaga sig över den hemska uppsättning av Brechts ”Puntilla/Matti” (själv älskade jag den). Så här skrev han:

”Men kring detta porträtt av en alkoholists liv och leverne finns nästan ingenting av Brechts lyriska Finlandsskildring och de lidelser och tankar som fyller pjäsens personer med oro, drömmar och vårkänslor. Brecht ger människorna tid att formulera sig – här berövas de denna rättighet.”

Och så här skriver han i dagens text apropå uppsättningen av ”Scener ur ett äktenskap”:

”Min enda invändning mot uppsättningen av ”Scener ur ett äktenskap” är att den placerar skilsmässo­dramat i ett socialt vakuum. Den feber som drabbade nationen i 70-talets inledning har blivit ämnet för en stiliserad komedi, så blixtrande välspelad av Jonas Karlsson och Livia Millhagen att man går där­ifrån på gott humör, massvaccinerad mot varje tanke på Bergmans lidandehistoria: snuva, separation och ruvande självmordstankar.”

Är det inte en förbaskat tråkig och klagande kritik? Den går ju egentligen bara ut på att regissörerna borde vara mera varsamma med Brecht’s och Bergmans fantastiska, storslagna texter. Göra fars av dem? Fy bövelen!

Ännu en recension

april 1, 2009

skrev en recension för SLA härom veckan. Eftersom tidningen bara finns i PDF-format på nätet bifogar jag den som text.

Göranzon övertygar men pjäsen haltar

En nedskruvad variant av Kristina Lugns vardagsabsurdism blandad med Henrik Ibsensk sanningsproblematik. Så skulle man kunna beskriva ingredienserna i Marie-Louise Ekmans ”Gäckanden”. Det borde bli bra och det är det, bitvis. Men i slutändan frågar man sig själv vad pjäsen egentligen ville.

Det börjar lite smålustigt: en äldre dam (Marie Göranzon) får besök av en yngre kvinna som säger sig vara medium och påstår att damens man kontaktat henne. Mediumet (Gunilla Nyroos) tränger sig på medan damen babblar om allt och inget och de dråpliga replikerna haglar. Efter ett tag förstår vi att damen blivit sviken av sin man och egentligen inte vill ha någonting med honom att göra. Inte ens hans ande. Men å andra sidan är hon glad åt lite sällskap och tanken på att något mystiskt sker i hennes lägenhet verkar uppfriskande. Tillslut bestämmer kvinnorna att de ska fira jul tillsammans – med andar och allt – och att de då ska genomföra ännu en seans fast denna gång mera koncentrerat. Damen har nämligen en tendens att prata för mycket och då skräms andarna bort.

Detta är upptakten till pjäsen och det första man slås av är Marie Göranzon. Vilken rollprestation! På vägen hem från teatern påpekar min sambo att hon påminner om Margareta Krook. Det är bara att hålla med; Göranzon har nästintill total kontroll över rösten såväl som gesterna och hon lyckas på samma gång utstråla bitterhet, ironi och livsglädje. Det är bra, nästan för bra. För emellanåt skymmer hon övriga ensemblen och pjäsens dialog förvandlas till monolog.

Det är synd. För i andra akten presenteras två nya karaktärer: grannfrun och hennes dotter. Grannfrun, som visar sig vara sinnessjuk, försvinner snabbt bakom Göranzon och dottern får bara vara med i några minuter. Det är synd som sagt för de två hade kunnat tillföra något till en pjäs som alltmer inger känslan av att inte kunna komma till sak.

Så slutintrycket blir kluvet. Pjäsen har många intressanta teman men det blir aldrig någon riktig fördjupning. ”Han kan väl inte bestämma allt över mig bara för att han är död” utbrister Göranzon vid något tillfälle men återknyter inte senare till problematiken. Känslan av att texten inte riktigt är färdigskriven kommer ibland. Emellanåt känns det lite för pratigt. Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra med Lugns ”Nu mår jag mycket bättre…” som för tillfället spelas på Stockholms Stadsteater. Den innehåller liksom ”Gäckanden” teman som kvinnligt åldrande och destruktiva äktenskap men är till skillnad från ”Gäckanden” ett litet mästerstycke. Delvis beror det på en vassare dialog, delvis på att Lugn vågar ta ut de absurda svängarna på ett annat sätt än Ekman. Och inte minst att Lugn ger plats åt alla sina karaktärer. Hoppas därför att Skövde Teaterförening väljer att köpa in den till nästa säsong.

Rasmus Landström

Faktaruta

”Gäckanden” av Marie-Louise Ekman. Gästspel från Dramaten.

Regi: Marie-Louise Ekman och Gösta Ekman

Skådespelare: Marie Göranzon, Gunilla Nyroos, Inga-Lill Andersson, Jennie Silfverhjelm

Stadsteatern i Skövde i söndags, nästan fullsatt.

Äntligen!

oktober 20, 2008

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och bokat biljetter till ”Små äktenskapliga brott” av Eric-Emmanuel Schmittsom har skrivit den alldeles underbara ”Monsieur Ibrahim och koranens blommor”. Schmitt har haft en särskild plats i mitt hjärta sedan jag såg hans pjäs ”Besökaren” tillsammans med farmor (en pjäs hon för ovanlighetens skull uppskattade) och som handlar om hur Freud en dag får besök av Gud på sin mottagning. Sen försöker Gud genom hela pjäsen att övertyga Freud om att han verkligen är Gud som från början motvillig till sist accepterar möjligheten att det i alla fall skulle kunna vara han.

Vet inte om jag skulle vara lika tagen av pjäsen idag, en god vän läste den nyligen och tyckte att den var sådär, men då (det måste vara tio år sedan) var jag helt överväldigad. Det var nog mitt första kammarspel och dessutom en ren idépjäs. Jäklar vad häftigt det var att se en idépjäs. Minns att jag tänkte att Gud kanske ändå finns när jag klev ut på gatan.

Schmitt spelas också i Skövde den 5 december där Helsingborgs stadsteater och riksteatern sätter upp ”Tills döden skiljer oss åt”. Förhoppningsvis kommer jag att recensera föreställningen för Skövdes lokaltidning.