Archive for the ‘Tidningar’ Category

När systemet knakar i fogarna

december 22, 2011

Den amerikanska förortslivsstilen från 1950-talet är populär på nytt. Rasmus Landström läser vänstertänkaren David Harveys viktiga bok Kapitalets gåta och kapitalismens kriser och får – något oväntat – svar på varför.

I Richard Yates romaner är det sällan enskilda personer som står i centrum. Snarare är det de suburbana villaförorterna med sina ändlösa rader av villor som har huvudrollen. Här sträcker sig mil efter mil med prydligt välkammade gräsmattor, uppfarter med cabrioleter som glänser i solgasset och i bakgrunden upplöses ljuden från motorvägarna med de puttrande åkgräsklipparna. Här är det livsstilen snarare än de enskilda liven som står i centrum. En ny generation av människor med en storslagen dröm efter år av världskrig.

Jag har läst många romaner av Yates och funderat mycket över dem. Framför allt har jag funderat på varför dessa 50-talsromaner blivit så populära på nytt. Det har talats om hans briljanta berättarteknik och hans träffande skildringar av hemmafruar, och visst, Yates är förvisso en fantastisk porträttmålare, men förklaringen är ofullständig. Det är inte förrän jag läser David Harveys nyutkomna Kapitalets gåta som jag, lite oväntat, får svaret.

David Harvey är kulturgeograf och en av de ledande vänstertänkarna i dag. Han har gjort sig känd som en hårdför antikapitalist och en bildningsgigant med hela den ekonomiska historien i sin bakficka. I några av sina bästa texter drar Harvey svindlande paralleller mellan ohämmad finanskapitalism och de breda boulevarderna i Paris och som läsare sitter man ofta förstummad. Det är därför välkommet att förlag som Atlas och Tankekraft påbörjat en utgivning av hans viktigaste verk.

I Kapitalets gåta, som är Harveys allra senaste bok (habilt översatt av Oskar Söderlind) gör han det som han är allra bäst på. Han drar paralleller mellan geografi och ekonomi. Här framträder hela den postkommunistiska världen i all sin sorglighet, med slokande hyreshus, spökstäder och genomkommersialiserade centrum. Och i bakgrunden står klåfingriga finanskapitalister och håller i trådarna. Kapitalets gåta har marknadsförts som en bok om den samtida ekonomiska krisen men lika mycket är det en historieskrivning över de senaste trettio årens ohämmade kapitalism. Och även om boken bitvis är långrandig är det fullkomligt oumbärlig läsning för den som vill förstå de senaste årtiondenas ekonomiska utveckling.

I ett av bokens allra bästa kapitel skildrar Harvey efterkrigstidens Amerika. Detta var en tid då Roosevelts New Deal rådde. Fackföreningarna var starka, reallönerna höga och finanskapitalismen reglerad. Detta var med andra ord en tid då kapitalet var tillbakapressat. En stor del av det överskott som producerades gick tillbaka till de arbetande klasserna eller offentliga investeringar. Kapitalet stod med andra ord inför ett problem: man behövde flytta över den offentliga konsumtionen till den privata sektorn. Hur göra? Lösningen blev den amerikanska villaförorten. I glansiga magasin och på neonflimrande jätteskyltar marknadsfördes nu en livsstil utanför staden med tv-apparater, luftkonditionering och två bilar vid uppfarten (tänk paret Wheeler i Revolutionary road). Stora lånefinansierade motorvägssatsningar inleddes vilket ledde till ett stegrat oljeberoende. Detta skapade en grogrund för det som kom att kallas den amerikanska livsstilen med den bilpendlande, republikanska medelklassamerikanen, som tillbringade lördagarna på köpcentret, som ideal.

Så kom 1970-talet, Reagan och avregleringsyran. Nu inleddes ett veritabelt krig mot facken och de höga reallönerna, med en minskad konsumtion som resultat. Kapitalet stod återigen inför ett problem och lösningen är i dag välkänd. Subprimelån och värdepaperisering, det vill säga uppstyckandet av lån och spridning av riskerna, var några av de verktyg som användes för att få den allt fattigare medelklassen att fortsätta konsumera. Följderna blev en ekonomisk kris av sällan skådade mått och ett fiktivt finanskapital vid tronen. Som Harvey påpekar har hundratals finanskriser drabbat världen sedan 1973 (att jämföra med bara några få mellan 1945-1973) och flertalet av dem har haft sin upprinnelse i just fastighetsmarknaden och stadsplaneringen.

Så vad är det då Harvey vill säga med denna historieskrivning? Väldigt enkelt skulle man kunna sammanfatta det så här: När kapitalet stöter på problem i sitt krav på ständig tillväxt skjuter det problemet framför sig istället för att lösa det. Det kan tillexempel vara att marknadsföra en ny livsstil för att suga upp överskottet. Men det kan också vara att införa ny teknik som skapar arbetslöshet och en flytande reservarmé som pressar ner lönerna. Slutligen ansamlas dock dessa problem i en blodförstoppning – en kris.

Och där kommer vi alltså tillbaka till Yates. För det Yates skildrar, och så skickligt genomskådar, är hur drömmen om det egna hemmet vid motorvägen snarare är en mardröm. I böcker som Revolutionary road och Disturbing the Peace blixtbelyser han med iskall skärpa hur amerikanska medelklassfamiljer snärjts i ett nät av illusioner; fabricerade drömmar om familjen med stort F, men där allt egentligen handlar om att expandera sin villa och sin gräsmatta. Här skildras med andra ord den mentalitet som senare skulle föda krisernas årtionden. Därför är såväl Richard Yates böcker som David Harveys bok något av det viktigaste man kan läsa i dag. Lägger man örat mot dem och lyssnar riktigt noga kommer man höra hur hela vårt system knakar i fogarna.

(Texten publicerad i UNT 22/12)

Annonser

Anteckningar från det helveteshål som kallas bemanningsbranschen

december 13, 2011

Det sägs ibland att vi lever i en tid med en alltmer ”flexibel” arbetsmarknad. För den som vill lyfta på denna myt och se dess krälande, äckliga undersida rekommenderas Kristian Lundbergs ”Yarden”. Det räcker med att bara läsa några sidor. Jag minns hur jag själv, för två vintrar sedan läste boken i ett enda svep. Bilderna som etsade sig fast. Där skildrades daglönarna som gick sextontimmarspass nere vid malmöhamnen med kropparna proppfulla av smärtstillande. Hur de stod och väntade på bilarna som skulle tvättas i minusgrader, utan handskar. Och, framför allt, hur de under sin lediga tid alltid gick omkring och var livrädda för att mobilen skulle surra till i fickan, tvinga in dem till ett jobb som de inte vågade tacka nej till.

Den där osäkerheten, den satte sig i kroppen på mig under vinterdagen samtidigt som den mörkröda solen lade sig tungt över det snöklädda fältet.

När jag slog igen ”Yarden” minns jag också att det kändes som om jag hade läst något helt nytt.

Nu i efterhand kan jag se att det Lundberg gjorde så bra var att han gestaltade hur arbetet framkallade ett inre tillstånd. Plötsligt hade den moderna arbetsmarknaden blivit skildrad inifrån och arbetarlitteraturen hade blivit existentiell. Vad Lundberg gjorde så briljant var att han malde råa scener från bemanningsbranschen genom ett poetiskt maskineri och ut kom en prosa lika angelägen som drabbande.

Anledningen till att jag skriver om ”Yarden” i dag (jag har gjort det många gånger förut) är den i dagarna utkomna ”Prekaritet 2.0” av Ivor Southwood. Det är en tunn bok, utgiven på det lilla vänsterförlaget Tankekraft, och skulle kunna beskrivas som en teoretisk överbyggnad till ”Yarden”. Här försöker Southwood i filosofiska termer beskriva det som Marx en gång kallade det ”temporära eländet” på arbetsmarknaden.

Men i likhet med ”Yarden” är det också en slags underjordisk dagbok, fylld av anteckningar från det helveteshål som kallas bemanningsbranschen.

Bokens titel, ”Prekaritet”, är en term som fått sin moderna betydelse av filosofen Paul Virno. Det är ett försök att beskriva det tillstånd som uppstår när två typer av osäkerhet smälter samman. Det handlar dels om den konkreta oron för att ställas utanför arbetsmarknaden, som samhället tidigare hanterat.

Men det handlar också om den mera diffusa oro som saknar ett tydligt objekt. Denna oro, menade Virno, tog religionen eller filosofin förr i tiden hand om. Men i dagens postmoderna globalsamhälle när samhällets skyddsnät alltmer trasas sönder smälter känslorna samman. Att vara arbetslös blir med andra ord tillstånd av existentiell nöd.

Själv ställer jag mig dock aningen skeptisk till att känslan av prekaritet skulle vara någonting nytt. Detta tenderar att dölja kontinuiteten i den kapitalistiska exploateringen. För jag är övertygad om att den tomhetskänsla som en kvinna vid ett telemarketföretag känner när hon med tillgjord röst försöker övertyga någon om att köpa nya strumpor inte skiljer sig avsevärt från den känsla som 1800-talets fabriksarbetare kände vid bandet.

Marx kallade det för alienation, och jag ser ingen egentlig anledning till att hitta på ett nytt begrepp.

Dessutom håller jag med den marxistiska geografen David Harvey, som kritiserat begreppet för att i onödan segmentera arbetarklassen. ”Prekariatet”, menar Harvey, har inte andra intressen än den övriga exploaterade arbetarklassen. En undersköterska och en daglönare är utsatta för samma ekonomiska förtryck, fast i olika grad. Harvey poäng är alltså att man precis lika gärna kan använda den gamla termen ”proletariatet”.

Nu betyder detta inte att Southwood skrivit en bok som saknar skärpa. Tvärtom är ”Prekaritet 2.0” en oerhört träffsäker beskrivning av den moderna arbetsmarknaden. Southwood talar om en ”privatisering av arbetslösheten” där ansvaret alltmer läggs på den enskilde individen.

Tänk bara på de i Sverige så omhuldade jobbcoacherna som ska lära arbetssökande att le rätt under intervjun och ha en ”positiv utstrålning”. På så sätt läggs hela tyngden på den enskilde individen vilket givetvis omhuldas av arbetsledarna (”du har inte rätt attityden för det här jobbet”) och hamnar man i Fas 3 är det helt och hållet ens eget fel.

Southwoods bok kryllar av sådana exempel. I långa, målande scener beskriver han känslan av att gå runt med en trasig sopkorg och en tillfällig anställning medan budskapet ovanifrån trycker ner honom i stövlarna: ”du är din egen arbetsgivare, du är ditt eget kontor – och glöm för fan inte bort att svara i mobilen, annars blir det inget jobb på veckor”.

”Prekaritet 2.0” är med andra ord en mycket angelägen bok.

Den demaskerar effektivt den asociala ingenjörskonst som med sin smetiga ”var positiv”-attityd sminkar över den existentiella nöden.

På så sätt fungerar den också som en välskriven pendang till Barbara Ehrenreichs bok ”Gilla läget” som kom häromåret. Läses böckerna tillsammans ger de en bred bild av det moderna samhället.

(Texten publicerad i Arbetarbladet 13/12)

Alla är lika – och alla kan

december 10, 2011

RECENSION: Jacques Rancières Den okunnige läraren, om Joseph Jacotots undervisningmetoder och tankar om allas naturliga jämlikhet, är en filosofisk pil att sätta i den svenska skoldebatten, tycker Rasmus Landström.

Litteratur

Jacques Rancière
Den okunnige läraren. Fem lektioner om intellektuell frigörelse
Översättning och efterord: Kim West
Glänta förlag

År 1818 var Joseph Jacotot (1770-1840) med om en märklig upplevelse. Som revolutionär hade han tvingats i exil i Holland där han fått en tjänst vid ett universitet i fransk litteratur. Problemet var att han inte kunde ett ord holländska och hans elever talade inte franska. Men Jacotot var inte den som gav upp i första taget. Med hjälp av en tolk förklarade han för sina elever att de skulle inhandla ett exemplar av Fénélons Télémaque som nyligen kommit i en tvåspråkig utgåva. Sen skulle de med egna ord redovisa vad boken handlade om, på franska. Jacotot hade stora förhoppningar på sina elever.

De skulle uppfyllas, och mer därtill. En vecka senare kom eleverna tillbaka, numera franskspråkiga, och det enda de bar med sig var varsitt exemplar av Fénélons roman.

Jacotot var förstummad. Vad hade han funnit? En ny undervisningsmetod? Hade han verkligen lärt dem något han själv inte kunde: att överföra holländska till franska? Snabbt gav sig Jacotot ut i universitetsvärlden för att testa sin nya metod i andra områden. Han började undervisa i piano och måleri, två ämnen han var helt okunnig i. Efter några år blev han berömd som en inflytelserik pianolärare. Metoden fungerade. Men vad innebar den?

Denna fråga ställer Jacques Rancière i den på svenska nyligen utkomna Den okunnige läraren. Svaret blir ett slags filosofisk kullerbytta: metoden innebär att alla människor i grunden är jämlika. Ett radikalt svar som kräver sin förklaring. Men först några ord om själva boken.

Den okunnige läraren är en mycket originell liten text som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan en intellektuell biografi och en pedagogisk stridsskrift. Den skulle också kunna beskrivas som ett slags grundforskning i jämlikhet och ett extrakt av Rancières anarkistiska tänkande. Boken publicerades 1987 men eftersom den imiterar Jacotots lite ålderdomliga stil känns det som om den lika gärna skulle kunna vara från 1818. När jag läser den, i Kim West förtjänstfulla översättning, börjar jag leka med tanken att våra svenska bildningsfäder (och mödrar) skulle ha läst den. För var inte folkhögskolan, med sin idé om att ge medborgarna makten över sitt eget liv eller studiecirklarnas idé om självbildning, just ett praktiserande av Jacotots/Rancières metod? Och utgick inte Ellen Keys tanke om ”tillägnelse” från föreställningen om allas naturliga jämlikhet?

Rancière skulle förmodligen svara ja på frågorna, men samtidigt varna för faran med att institutionalisera Jacotots metod. Metoden bygger nämligen på ett mycket radikalt antagande. Detta antagande skulle kunna beskrivas så här: i stället för att göra jämlikheten till ett slutmål för undervisningen måste den vara en utgångspunkt. Den måste verka underifrån, likt ett mycel, och hålla institutionerna vid liv. På så sätt är metodens mål och mening inte att dra upp eleverna ur okunnighetens träsk, utan ur självföraktets. Den syftar i första hand till frigörelse, för det är först då som eleven kan förstå behovet av bildning.

I ett av bokens allra intressantaste avsnitt diskuterar Rancière begreppet ”förklaring”. Det är ett ord han, liksom Jacotot, ogillar. Att ”förklara” är nämligen en hierarkisk undervisningsmetod. I ”förklararens” världsbild är elevens ”oförmåga att förstå” en bärande fiktion i vilken förklararen själv träder in och löser upp knutarna. Den bygger på föreställningen om att det bakom varje text finns en annan, enklare text, som läraren kan demaskera för eleven. Mot detta ställer Rancière/Jacotot ”översättningen”, som saknar denna hierarkiska dimension. Översättningen bygger på att eleven själv träder in i texten, och i stället för att förklara dess logik förflyttar den till ett annat idiom. På så sätt blir lärarens uppgift inte att undervisa eleven utan att stänga in honom i ett problem. Därefter intalar han eleven att det bara är han själv som har redskapen att ta sig ut.

Så formulerar Rancière/Jacotot sin emanciperande molekyllära. Och när jag läser det blir jag plötsligt väldigt melankolisk. För plötsligt inser jag hur dagens skoldebatt skrider rakt in i klorna på ”förklararna”. Jag hör Björklunds tal om lärlingsutbildningar, om att ”befria” de praktiska programmen från teoretiska ämnena och allsköns estetiskt bjäfs och i bakgrunden knattrar Maciej Zarembas tangenter sin hyllning till katederundervisningen, direkt från DN-skrapan. Och då inser jag att problemet med denna riktning inte är vart den leder (”Björklund vill tillbaka till femtiotalets skola” och så vidare), utan vad den utgår ifrån. Den Björklundska skolan utgår nämligen ifrån att vi i grunden är ojämlika och att utbildningen ska anpassas till det, och under mig nästan känner jag hur Key och Jacotot roterar i sina gravar.

Att Rancières bok knappast kommer tjäna som något motgift mot denna utveckling står klart. För det är den alldeles för spretig och dessutom är den knappast något inlägg i skoldebatten. Däremot fungerar den utmärkt som en filosofisk pil att sätta i den Björklundska skolans underrede. Långsamt sipprar vattnet in.

(Texten publicerad i UNT 10/12)

Två texter i UNT

september 26, 2011

Här kommer länkar till två nyligen publicerade texter för UNT. En om Berlusconi och en om Yates.

Frihet

september 17, 2011

När jag läser Jonathan Franzens på svenska nyutkomna ”Frihet” dyker en aningen tröttsam fråga upp i huvudet på mig. Är detta den stora amerikanska romanen? Jag gör en anteckning i marginalen men blir så less när jag läser den att jag stryker över den. Jag vet inte hur många recensioner jag har läst där kritikern drämmer en mastodontvolym i bordet och utropat ”Här är den!”. Här är romanen som berättar historien om Amerika, som på ett närmast kubistiskt sätt porträtterar samhället från alla håll samtidigt medan den med en skräddares precision sprättar upp drömmen i sömmarna. Suck. ”Så ska recensionen inte inledas!” antecknar jag aggressivt. Och jag tänker: någon enda gång ska väl en amerikansk författare kunna skriva en tjock bok utan att få den här frågan. Men nej. Det går helt enkelt inte.

För när jag läser Franzens tegelsten inser jag att det finns något i själva romanen som ställer denna fråga. ”Frihet” är nämligen en bok som vinklar upp persiennerna på det instängda Amerika och självsäkert ställer frågan: vad ser du? Det är en bok som på en glasklar prosa vrider och vänder på en typisk amerikansk medelklassfamilj tills en prismatisk bild träder fram mellan raderna: ett samhälle i sönderfall och en dröm byggd på sank mark. Det är en smått storslagen roman som när man vänder den sista sidan lämnar läsaren med en slags tomhet, både på gott och ont. Till detta skall vi strax återkomma.

Men först några ord om själva intrigbygget. Jag skriver bygge, för ett bygge är det verkligen. Här staplas livsberättelse på livsberättelse till ett skrangligt torn som kallas familjen Berglund. Här finns makarna Walter och Patty, ett framgångsrikt par i en villaförort i Minnesota. Walter är knallgrön, politiskt liberal och ordet ”Change” tycks stå intatuerat i hans panna. Patty, å sin sida, kommer från ett hem präglat av smakfull socialism och bildningsvurmande men är själv en gammal basketspelare som valt att bli hemmafru. De har barnen Joey och Jessica, den ene utrustad med ett briljant affärssinne och den andra med en slags receptivitet mot andra människor. I utkanten av familjen förekommer också Richard, en dekadent rockstjärna och Walters gamla barndomsvän.

En till synes lycklig familj alltså vars fasad Franzen givetvis snabbt ser till att spräcka. Knappt har det gått tio sidor förrän man börjar förstå att ångesten ligger som ett ilsket knottmoln över den Berglundska residensen. För snabbt visar det sig att Patty i själva verket är kär i Richard som i sin tur lider av ett hävdelsebehov gentemot Walter, som i sin tur plågas av en monumental besvikelse över sonen Joey som gått över till den mörka sidan – republikanerna – och gör stålar på Irakkriget. Och bredvid allt detta står Jessica, smått ignorerad av sina föräldrar och försöker hålla samman fasaden.

Så går ”Frihet” och familjen Berglund raskt mot avgrundens rand i en stil som för tankarna till den idag så hippa 60-tals författaren Richard Yates. Det är en stil som skulle kunna beskrivas som motvilligt misantropisk; här är politiskt engagemang bara ett sätt att frottera sig i sin egen godhet, kärlek enbart ett bot mot den inre tomheten och så fort en tår kläms fram är det för att någon vill ”bevisa för sig själv att han faktiskt bryr sig”. Det är en stil som kan bli smått tröttsam, men i Franzens fall finns det fog att använda den. Han har nämligen ett ärende. ”Frihet” är en roman som vill porträttera en destruktiv form av frihet i ett samhälle byggt på egennytta, hänsynslöshet och manisk konsumtion. Det är en frihet som snarare påminner om ett svart hål och allra bäst porträtteras den i karaktären Joey. Han guppar omkring på ytan i ett samhälle där det går att göra miljoner på avregleringen av brödmarknaden i ett sönderfallande Irak, där man kan knulla brudar för samma blodspengar och sedan komma hem till en flickvän som bara säger ”Förlåt” och ”Jag älskar dig”.

Ja, det är utan tvekan en kolsvart prosa som Franzen pressar fram och som jag skrev tidigare lämnar den en slags tomhet i läsaren. Det handlar dels om en existentiell tomhet från ett post elfte september samhälle där den enda vägens politik går som en bred motorväg genom romanen. Som läsare spejar man efter avkörningsfiler men här finns inget hopp och ingen ljusning. Denna tomhet är mycket tilltalande. Men samtidigt lämnar Franzens en annan typ av tomhet efter sig som mera är av litterärt slag. ”Frihet” är en bok som bygger på ett antitetiskt berättande. Här ställs Walters idealism mot Richards cynism, Joeys kyla mot Pattys värme osv. Det blir efterhand en ganska tröttsam uppvisning i litterär elegans. Dessutom är boken närmast programmatisk i sina oväntade vändningar och man kan som läsare nästan känna hur Franzen suttit och tänkt ”bilden måste nyanseras” boken igenom. Sammantaget gör detta att ”Frihet” drabbas av en motsvarighet till familjen Berglunds problem. Dess avsikt att vara storslagen lyser igenom.

(Texten publicerad i UD)

Klibbig och kvävande sommar

september 1, 2011

I Marguerite Duras böcker är sommaren ett existentiellt tillstånd, men det är inte den sköna, loja sommaren i hängmattan utan den klibbiga, kvävande. Duras böcker utspelar sig under eftermiddagarna, i den alltför starka solen då den svettvåta skjortan klibbar mot ryggen och huvudvärken efter förmiddagsdrinken sätter in. Framför en breder den blå himlen ut sig, marken ligger snustorr och i bröstet kan man nästan känna karaktärernas retning efter en cigarett för mycket. Här är allting leda och trötthet och långt bak i horisonten syns röken efter en skogsbrand.

Personligen tilltalas jag mycket av detta ljusindränkta, melankoliska stämningsläge som breder ut sig i romaner som ”Emily L” och ”Sommarregn”, kanske eftersom jag själv inte är någon sommarfantast. Jag känner ofta igen mig i romanerna; sommaren är mest tråkig, stillastående och alldeles för varm. På kultursidorna råder det torka medan städerna töms och blir ödsliga. På somrarna förväntas vi ”bara vara” och det gör mig ofta ohyggligt nedstämd. Jag brukar kalla det för ”sensommarmelankolin” (eftersom den oftast är värst runt denna tid, i mitten/slutet av augusti). Sensommarmelankolin sätter oftast in på förmiddagen under de där dagarna då man kånkar på en tung picknickkorg, med svetten rinnande i ländryggen, och då man plötsligt inser att det inte kommer hända något på hela dagen.

I en av Duras allra finaste böcker, ”De små hästarna i Tarquinia” finns denna stämning fångad på pricken. Här finns alla duraska basingredienser: spelplatsen är en italiensk turistby där ett sällskap tillbringar en misslyckad semester och historien utspelar sig kring två par; ett som ständigt bråkar (Gina & Ludi) och ett som istället för att bråka bedrar varandra (Sara & Jacques). I bakgrunden finns också den surmulna barnflickan som mest vill hem till Paris och den ensamma och klarsynta väninnan som stjälper i sig den ena Camparin efter den andra. Här är alla utleda på varandra, samtalen är slöa, dagarna på stranden enformiga och under middagarna flödar spriten. Känslan av upprepning ligger som en kvävande middagshetta över sidorna. Till och med det i bakgrunden sörjande paret från byn, vars son har trampat på en mina, tycks märkligt uttråkade mitt i katastrofen.

Så går dagarna utan att något särskilt händer. En resa planeras men ställs in, en båttur görs och emellanåt skäller någon på barnflickan. Tillvaron tycks lika stillastående som luften. Detta kan låta som en tråkig läsupplevelse men det är det inte. Tvärtom. ”De små hästarna i Tarquinia” är i själva verket en liten pärla i Duras författarskap som rymmer flera av de kvaliteter som hon senare skulle utveckla till fulländning i böcker som ”Smärtan” och ”Älskaren”. Här finns den strama, cinematiska dialogen, den långsamt utmejslade stämningen och den där obehagliga känslan av resignation inför livet som var så typisk för den ”nya franska romanen”. I en av bokens allra bästa scener erkänner Sara för sin man att hon bedragit honom, men istället för ånger uttrycker hon en slags kall rationalitet, som om det bara är något man gör för att orka med i äktenskapet. Denna rädsla för att bryta upp ur något destruktivt är bokens tema och det präglar också Sara och Jacques relation till barnflickan som de ständigt talar om att ”göra sig av med” vilket man som läsare förstår att de aldrig kommer göra.

En annan sensommarmelankoliker som jag ofta återvänder till är filmregissören Eric Rohmer. Om Duras böcker alltid har ett kolsvart stråk i sig är Rohmers filmer av det mera lättsamma slaget. Snarare präglade av en ljusblå melankoli än den blodröda sjunkande solen i Duras böcker. I en av mina personliga favoriter, ”Den gröna strålen” (1986), inleds filmen med ett telefonsamtal där huvudpersonen Delphine blir dumpad av sin pojkvän. Delphines svar sätter sin prägel på hela filmen: ”Du dumpar mig två veckor före semestern? Det var väl grymt!”

Så börjar Delphine en modfälld jakt på någon att semestra med. Hon föreslår en resa till alperna för en gammal älskare och en tripp till Rivieran med en barndomsvän men hon är försent ute. ”Men din stackare, har du ingen att resa med?” säger en frispråkig kompis över en middag och Delphine stormar iväg med tårar i ögonen. Förväntningarna på sommaren är alltid alldeles för stora.

Den gröna strålen” är på många sätt en typisk Rohmerfilm. Den innehåller mycket av det där karakteristiska småpratet som han med tiden blev så bra på att fånga och bilderna är ljusa i kontrast till karaktärernas gråsvarta sinnesstämning. Men samtidigt är ”Den gröna strålen” en ovanligt samhällskritisk film av den annars så borgliga Rohmer. Den skildrar ett gryende samhälle där vi förväntas jobba alltmera. I det samhället där jobbet blivit en livsstil förvandlas avkopplingen till något man måste göra intensivt. Sysslolösheten är något som måste maximeras.

Och kanske är det just i detta som sensommarmelankolin har sin kärna. För såväl det firande sällskapet i Duras roman som för Delphine. För det både Duras och Rohmer tycks säga är att man till syvende och sist inte kan ta semester från sig själv. Föreställningen om avkopplingen, om den ultimata rekreationen är en illusion. Det är den sötfadda eftersmaken av Camparin hos Duras och den lågmälda snyftningen vid vågsvallet hos Rohmer.

(Texten publicerad i UD)

Saknar röd tråd

september 1, 2011

För några veckor sedan promenerade jag runt i New Yorks finanskvarter. Det var kokhett, närmare fyrtio grader, men överallt fanns små andningshål i form av ac-nedkylda lyxbutiker och tomma banklokaler där man bokstavligt talat frös. Jag gick genom stora gallerior, kusligt tomma i semestertid, och så ut i solen igen med svettig rygg. Plötsligt kom jag fram till Ground Zero. Det var längesen jag var i New York sist men trots ett frenetiskt byggande var det som om ingenting riktigt hänt där. Ground Zero är fortfarande ett öppet sår i New Yorks stadsbild där lyftkranarna korsar varandra likt rödvita senor och där man fortfarande kan få för sig att man kan känna betongdammet från elfte september. Det är en märklig känsla som uppstår när man kommer dit: trots att det byggs frenetiskt känns det ändå som att tiden står still. Som om ingenting riktigt har läkt. Nästan som om staden likt ett barn gång på gång pillat bort sårskorpan.

På något sätt är det talande. För liksom Ground Zero står och bultar och pulserar mitt i hjärtat av Manhattan så är kriget mot terrorn fortfarande det stora såret i politiken. Och det verkar varken läka av Obama eller en krigstrött befolkning. Fortfarande är det Bushdoktrinen som gäller – bara till utseendet modifierad av efterföljaren. Ännu har inte Guantanamo stängt och kriget i Irak tycks bara ha flyttat till Afghanistan. Samtidigt går USA på knäna av ett enormt budgetunderskott orsakat av Bush skattesänkningar i bakvattnet av den ”nationella enighet” som kriget skapade. En ”nationell enighet” som Bush utnyttjade för att slå ner facket, finansiera ett missilförsvar och fortsätta oljeborrningen i Arktis.

För den amerikanska vänstern har åren efter elfte september varit de mest bedrövliga sedan 80-talet. Med Obama kom hoppet om en ny politik; ett hopp som snabbt slogs i spillror. Vissa, som Tariq Ali, har till och med menat att Obama är värre än Bush då han i stort fullföljt dennes utrikespolitik samtidigt som han har gett den ett ”humant ansikte”. Den statssanktionerade tortyren må ha minskat under Obama men de av staten beordrade morden har ökat. Och till Pakistan skickar man radiostyrda drönare istället för marktrupper. Samtidigt misslyckas Obama gång på gång med att genomföra de livsnödvändiga skattehöjningar han gick till val på.

Men det är inte bara kriget mot terrorn som plågar USA. För samtidigt som landet guppar i svallvågorna av finanskrisen plågas det av en rad andra problem. Tio år efter elfte september börjar det nu gå att urskilja mönstren med ett allt från ett uppåtstigande Kina till ett alltmer polariserat politiskt klimat. Om detta börjar det nu ramla in böcker. En av dem som är först ut är den gamla DN-korren Lennart Pehrson som har skrivit en mycket intressant bok. ”Ni har klockorna – vi har tiden” är en bok som försöker beskriva USA tio år efter elfte september och trots den mjuka ton som präglar den anar man en skarp kritik av Obama i underströmmarna. Pehrson är en socialliberal av den hederliga typen som framförallt slår ner på inskränkningarna av medborgerliga rättigheter under Obama. Samtidigt skymtar emellanåt en vassare kritik av hela det amerikanska systemet fram. När Pehrson skriver om den ekonomiska krisen och den enorma socialisering av investmentbanker som USA gjorde varnar han för att landet kan vara på väg mot en kinesisk modell där socialism och kapitalism kombineras i en osalig blandning. Sådana skarpa iakttagelser kryllar Pehrsons bok av och det är på det stora hela en välresearchad och gedigen text.

Samtidigt är det något som stör mig efter att jag har slagit igen pärmarna. Av någon anledning känner jag mig otillfredsställd av boken. Det är som om jag inte riktigt får något grepp om den. Jag funderar länge på varför. Så går jag till min bokhylla och bläddrar igenom ett par andra böcker om världen efter elfte september. Där finns några av mina favoriter: Susan Faludis ”Den amerikanska mardrömmen”, Mathias Gardells ”Tortyrens återkomst” och Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”. Och då kommer jag plötsligt på det. Det som förenar dessa böcker är nämligen att de drivs av en tes om hur världen har förändrats efter elfte september: från skuldbeläggandet av kvinnorörelsen till försöket att skapa ett privatiserat krig i Irak, och det är utifrån dessa mönster de tolkar USA. I Pehrsons bok saknar jag detta. Han skriver lite om finanskrisen, lite om terrorism och lite om invandring från Mexiko. Det blir liksom hattigt och trots sin avspända ton är boken emellanåt svår att följa. För hur välresearchad den än är lyckas Pehrson inte dölja att den saknar en röd tråd.

(Texten publicerad i UppsalaDemokraten)

Den oförbätterlige litteraturprofessorn

juli 27, 2011

The anxiety of influence gjorde en gång Harold Bloom till en akademisk superstjärna. Hans nya bok, The anatomy of influence, gör Rasmus Landström påmind om Blooms storhet efter år av kulturkonservatism.

En av de allra mest obehagliga – och komiska – bilder av skrivkramp hittade jag i en intervju med Stig Dagerman. Den var gjord kort innan han dog och handlade om en återkommande dröm som författaren hade. I drömmen befann sig Dagerman på en stadion dit hundratusentals hade kommit för att lyssna på honom. Dagerman var nervös, svetten rann från händerna, men tillslut tog han mod till sig och äntrade podiet. Han lade upp sina papper, harklade sig och började läsa innantill i mikrofonen. Men inget av det han sade kom fram, istället dånade en torndönstämma från högtalarna tillhörande Artur Lundkvist. Dagerman förtvivlade, fortsatte prata, men hur han än försökte var det Arturs stämma som ljöd för publiken. Han var hemsökt; akademiledamoten och smakdomaren hade på något sätt lyckats ta över hans röst. Och samtidigt som han talade tynade hans egen stämma bort inför honom själv medan Arturs bara växte i styrka. Till slut klev han ner från podiet utan att ha lyckats säga ett enda ord.

Det var längesen jag läste den här intervjun, jag minns inte ens var, men historien har fastnat i mitt minne. Det är något så förtvivlat med den och samtidigt något så träffande. Känslan av att ha förlorat sin röst, att ens ”jag” i stundens hetta inte existerar, är skrivkrampens tydligaste sjukdomstecken. Jag talar av erfarenhet: jag vet inte hur många gånger jag har suttit dagen före en deadline och slitit håret över en essä som i huvudet varit så originell men nedskriven bara är banaliteter och trycksvärta. Känslan av att ”det här har ju någon annan sagt förut, och mycket bättre” lägger sig som en hinna över texten och skrivkrampen sprider sig som ett gift i kroppen.

Kanske är det därför som jag är så förtjust i Harold Blooms bok ”The Anxiety of Influence”. ”The Anxiety”, som kom 1973 och gjorde Bloom till en akademisk superstjärna, utforskade litterär påverkan och lyfte fram skrivkrampen och rädslan för att inte vara originell som litteraturens självaste drivkraft. Det var en lika enkel som briljant idé och den drabbade mig som ett åsknedslag. Det Bloom sade var att rädslan för att inte låta som sig själv inte bara var nödvändig för skrivandet utan dess urprincip. Blooms poäng var mycket freudiansk; han menade att vi i skrivandets stund talar med lånade röster och för att frigöra oss måste vi begå ett ”fadersmord”. Vi måste inkorporera rösterna i oss själva och ta över dem. Denna tanke illustrerade Bloom med William Shakespeares förhållande till Christopher Marlowe. När Shakespeare skrev på Hamlet, menade Bloom, hemsöktes han av Marlowes Faustus. Detta kände Shakespeare, medvetet eller omedvetet, och lyckades omvandla det till en drivkraft. Och då Hamlet var färdig var den en så estetiskt fulländad pjäs att Marlowes Faustus uppslukades av den. Shakespeares röst tog över, förvandlade sig själv till den, med Blooms ord, ”mest ursprungliga rösten” medan Marlowes tynade bort.

Krångligt? Ja, kanske. Men för att begripa logiken i Blooms teori måste man förstå hans speciella förhållande till historien. I Blooms ”The Anxiety” var historien nämligen något som ständigt kollapsade. Världen blev aldrig färdig utan återformades konstant. Den rörde sig både framåt och bakåt, på samma gång, och när en riktigt stor författare kom förändrade han såväl framtid som dåtid. Blooms poäng var alltså att ingen gick säker; inte ens de kanoniserade författarna som vilade under sina monument. När Shakespeare kom tynade såväl Chaucer som Marlowe bort medan Milton, ett århundrade senare, skulle upptäcka att Shakespeare inte bara föregrep honom utan även nådde längre in i framtiden.

En suggestiv teori utan tvekan. Och på samma gång ganska störande. För har den inte något otidsenligt över sig i sin rigida tro på fasta värden? Bloom har på senare år positionerat sig som en kulturkonservatismens fanbärare men redan 1973 stod det glasklart att han hade en hierarkisk syn på litteraturen och att han inte gav ett vitten för genusteorier (som han envisades med att kalla ”sexuella trossamfund”). Blooms värld var en värld som präglades av darwinistiska lagar, författandet beskrevs som en ”strid” och på dess arena var det företrädesvis män som kämpade. När Bloom 1994 kom med sin bok ”The Western Canon” (på svenska 2000) var det bara ett fåtal kvinnor som platsade i dess lista över världslitteraturen och boken var full med utfall mot postkolonialism, queerteori och annan ”vänstersmörja”.

Att Bloom dessutom är en litteraturaristokrat råder det ingen tvekan om. Ända sedan ”The Anxiety” kom ut har han fungerat som den officiella tjurskallen i den amerikanska medievärlden. Där har han konsekvent ägnat sig åt att spy galla över allsköns populärkultur. I tidningar som New York Times och Wall Street Journal har han sågat böcker av J.K Rowling (dåliga kopior av Lewis Carrol) och Stephen King (”karln kan ju inte skriva”) och recensionerna har ofta varit påfallande aggressiva och fyllda av ressentiment. Detta i kombination med hans fåniga listor över de ALLRA bästa författarna, där det nästan uteslutande är män, har gjort att jag periodvis blivit dödstrött på honom. Därför bävar jag en aning när jag får hem hans senaste bok, ”The Anatomy of Influence. Literature as a Way of Life”. Är detta ännu en bok fylld av gnäll och pompösa hyllningar till Shakespeare?

Det ska visa sig att jag har fel. ”The Anatomy” är visserligen en typisk Bloom-bok men när jag läser den blir jag plötsligt påmind om varför jag gillar honom. För oavsett hur konservativ och hierarkisk Bloom är i sin litteratursyn kommer man inte ifrån att han är en knivskarp läsare. ”The Anatomy” är en bok fylld av vassa observationer och kvicka iakttagelser. Exempelvis skriver Bloom att storheten i Hamlet är att huvudpersonen är ”notoriously another” och att Ralph Waldo Emersons dikter kryllar av egengillrade fällor som författaren elegant undflyr. Här skriver Bloom om hur känslan av att läsa en bra bok förvandlas till känslan av att det snarare är boken som läser läsaren och om hur en riktigt stark dikt kan vara så komplex att den bara kan upplevas genom ”felläsningar”. Det är romantiskt så det förslår men samtidigt mycket vackert. Att Bloom dessutom skriver ledigt och humoristisk gör det knappast sämre.

En annan aspekt av Bloom som jag påminns om att jag uppskattar är hans associativa stil. För Bloom är litteraturen en ekokammare där de starkaste rösterna aldrig håller sig inom sina egna ramar. De dånar i högtalarna hos andra författare, speglar sig i sina efterföljare och går som en emellanåt låg, emellanåt hög, men alltid distinkt ljudslinga genom litteraturhistorien. Hos Bloom gestaltas detta genom de tvära kasten mellan såväl författare som verk. Han kan i ena meningen dyka djupt ner i Miltons ”Paradise Lost” för att i nästa komma upp ur en dikt av Walt Whitman med kopplingar som känns glasklara trots avståndet författarna emellan. På så sätt kollapsar såväl genreindelningar som epokföreställningar i Blooms virvlande prosa. Den har liksom något respektlöst över sig som känns befriande.

”The Anatomy” är förmodligen en av Blooms sista böcker. Den påminner om ett fint, vällagrat vin som på ålderns höst korkats upp av en riktig kännare. Här finns mycket man känner igen: de ständiga referenserna till Shakespeare, den emellanåt ilskna, emellanåt elegiska tonen och försöket att fånga litteraturhistorien tematiskt snarare än tidsmässigt. Ändå skiljer sig boken från många av Blooms tidigare böcker. I ett fint inledningskapitel försöker den gamle litteraturprofessorn, som för övrigt fyller 81 i dagarna, att se sin gärning i backspegeln och något oväntat lyckas han placera in den i sin historiska kontext. Här lyckas Bloom beskriva hur hans teori om inflytande var en del av det postmoderna tänkandet med sitt ifrågasättande av det autonoma subjektet och den linjära tiden och såväl Derridas kritik av författarrösten som Bourdieus tankar om det kulturella kapitalet fladdrar förbi. Som läsare blir man smått förvånad. Brukade inte Bloom avsky detta ”postmoderna nonsens”? Har fan blivit religiös på ålderns höst?

Men så bläddrar jag tillbaka till förstasidan och slänger en snabb blick på innehållsförteckningen. Som vanligt är rubrikerna döpta efter författare och här finns kapitel om Milton, Shelley, Lawrence, Whitman osv. De gamla vanliga. Och av de 22 rubrikerna är inte en enda döpt efter en kvinnlig författare. Bloom kommer nog att dö oförbätterlig.

(Texten publicerad i förkortad version i UNT)

Sarnaths Undergång

juni 27, 2011

H.P Lovecraft hade en enorm fantasi men var han någon vidare författare? Rasmus Landström förklarar varför man ska strunta i att läsa honom och istället nöja sig med att googla på ”Cthulu”.

Det tar bara några sekunder, men sen är det kört. Jag sitter på tåget och googlar på Lovecraft, utanför piskar regnet och vagnen är dödligt kvav. Det börjar med att jag skriver ”Cthulu”, den gamla guden som ligger ”död men drömmande” någonstans under en sjunken stad. Snabbt sugs jag in i den Lovecraftska mytologin och sitter resten av tågresan till batteriet på min mobil håller på att ta slut. Först läser jag om Nyarlathotep, det ”krälande kaos” som ofta uppträder i form av en sfinx. Sen läser jag om Shub-Niggurath, den perverterade fruktbarhetsgudomen som ibland kallas ”geten med tusen avkommor” och därifrån går jag vidare till Azathoth, den blinda idioten som härskar över universum, och jag ryser ända in i märgen. Så plingar det plötsligt i högtalarna och jag sugs upp ur Lovecrafts suggestiva universum. Men nu är det för sent, jag är hopplöst fast och resten av dagen går jag och längtar efter att få sätta tänderna i den på Bakhåll förlag nyutkomna ”Sarnaths undergång”.

Jag lär knappast vara ensam. H.P. Lovecraft har ända sedan han avled 1937, endast 46 år gammal, uppnått en monumental berömmelse. Hans noveller har publicerats i otaliga upplagor, han har kallats för en ”skräckens mästare” av av bland andra Jorge Luis Borges och dessutom har hans mytologiska värld vidareutvecklats av otaliga författare, musiker och rollspelare. I Sverige introducerades han redan på 50-talet av Thorsten Jungstedt och på senare år har författare som John Ajvide Lindqvist och Anders Fager skrivit vidare på hans verk. Lovecraft är med andra ord en gigant och själv fastnade jag för honom i tolv års åldern. Det var på den tiden jag spelade rollspel (”The Call of Cthulu”), lyssnade på Metallica (låten med samma namn) och försökte läsa Lovecraft på originalspråk, vilket inte var helt enkelt. Jag minns hur jag kunde sjunka ner i den där världen, vistas i timmar i hans meningslöst tomma och kalla universum, för att sedan kravla mig upp till den vanliga trista. Jag var ett fan helt enkelt, som läste allt jag kunde komma över.

Så får jag hem ”Sarnaths undergång” och plötsligt slår det mig att det var hela tio år sedan jag var i Lovecraftland. Jag har glömt nästan allt. När jag tänker på novellerna ter de sig skugglika, varelserna vaga i konturerna och språket har jag glömt hur det låter. Det känns som om jag förlorat en del av min uppväxt och därför kastar jag mig över boken och börjar läsa. Det blir en smärtsam upplevelse. Snabbt upptäcker jag nämligen att det inte alls är så bra som jag minns det. I ”Sarnaths undergång” finns två kända noveller som jag har läst tidigare. Den ena är ”Den lurande skräcken”, en tidig unheimlich liten berättelse, inspirerad av Poe. Den andra, ”Sökandet efter det drömda Kadath”, är en sen, fantasybetonad novell på över hundra sidor. De övriga är två korta bagateller. Detta är ett något märkligt urval eftersom det varken är några av Lovecrafts bästa noveller eller en sammanhållen novellsamling och dessutom finns flera av berättelserna översatta sedan tidigare. Hur tänkte Bakhåll egentligen, frågar jag mig?

I ”Den lurande skräcken” är det den tidiga Lovecraft som träder fram och novellen, som påminner lite för mycket om Poes ”Husets Ushers undergång”, skildrar ett besök i en hemsökt herrgård. Att läsa den är som att vada motströms i en flod av adjektiv. Istället för att beskriva förklarar Lovecraft hur läsaren ska känna: miljöerna är ”fasansväckande” och ”uråldriga” och det monster som krälar upp ur underjorden är ”förfärligt” och ”avskyvärt”. Så kommer slutet och plötsligt blir det tydligt att författaren blivit lite förtjust i en idé som han misslyckats med att gestalta.

I ”Sökandet efter det drömda Kadath” målar Lovecraft upp en parallell drömvärld där Randolph Carter (en återkommande karaktär) söker efter Kadath, en stad som han sett i sin barndom. Det är en fantasifull berättelse fylld av svävande fartyg, talande katter och magiska skogar och influenserna från Lewis Carrol är påtagliga. Det är en till en början mycket fin berättelse som efterhand börjar gå mig på nerverna. För efter ett tag blir man som läsare alldeles matt av det uppskruvade tonläget och den monotona stilen. Som läsare får man också känslan av att händelserna rasar över en pga att Lovecraft inte hade någon känsla för djuppsykologi. Carter förblir en anonym person medan den glans som världen omkring honom sprider blir alltmera ointressant och enformig.

Och här måste jag återkomma till min inledande besvikelse. För efter att ha slagit igen ”Sarnaths undergång” kan jag bara konstatera att Lovecraft inte var någon vidare författare. Visst hade han sina kvaliteter – hans enorma fantasi går inte att ta miste på – men det kan inte dölja faktumet att han inte skrev särskilt bra. Kanske är jag orättvis; ”Sarnaths undergång” innehåller ju knappast hans bästa noveller men när jag efteråt läser om klassiker som ”Färger bortom tid och rum” och ”Fasan i Dunwich” är det samma problem. De präglas båda av en uppblåst stil och en monumental brist på djuppsykologi. Därför bör man i vuxen ålder låta bli att läsa Lovecraft och istället nöja sig med att googla på honom.

(Texten publiceras inom kort i NWT)

Dogtooth

juni 19, 2011

”Titta, ett flygplan”, ropar pojken och pekar mot himlen. Problemet är att pojken inte är någon pojke utan en fullvuxen man. ”Åh, jag hoppas det ramlar ner”, säger en flicka som inte är en flicka utan en fullvuxen kvinna. Vi befinner oss i utkanten av ett grekiskt samhälle, på ett stort familjegods där solen leker i det vitblå poolvattnet. Det är sommar och glittrande grönska. Här springer barnen som inte är några barn omkring och leker med varandra. Plötsligt smiter mamman iväg, tar fram ett litet leksaksflygplan ur fickan, lägger det i gräset och så ropar hon: ”titta, det ramlade ner”. Barnen som inte är några barn kommer rusande, de knuffar omkull varandra. ”Jag ska ha det!”, ”Nej, jag!”.

En absurd scen som på samma gång är lika komisk som fasansfull. När jag ser om ”Dogtooth” för andra gången (jag såg den när den hade premiär i England) inser jag hur central den är. Här finns allt: den beckettska solipsismen, föräldrarnas totala kontroll över ”barnens” medvetande och den bländande vackra miljön i kontrast till filmens kyla. Det är en magnifik scen.

”Dogtooth” handlar om en familj helt avstängd från yttervärlden. Här har man skapat sitt eget regelsystem, sin egen moral och sin egen bild av omvärlden, som till syvende och sist bestäms av patriarken som varje morgon åker till en stor grå fabrik och jobbar. Makten manifesterar sig framförallt genom språket: när något ord emellanåt tränger in från omvärlden måste föräldrarna  översätta det till familjens tungomål. ”Mamma, vad är en zombie?” frågar pojken. ”Det är en liten gul blomma”, svarar mamman och ger pappan en menande blick. Här har inga några namn, de kallas istället för ”den äldsta” och ”den yngsta” och på kvällarna, när familjen ska roa sig tittar de på gamla inspelningar på sig själva. Ett fängelse påminnande om Josef Fritzls källarvåning målas upp, förlagd till en grekisk sommaridyll.

”Dogtooth” är en av de senaste årens mest estetiskt genomkomponerade filmerna jag har sett. Till en början förefaller den ganska enkel men börjar man syna den i sömmarna upptäcker man snabbt  hur djupgående kompositionen är. Här samverkar det iskalla, ljusa fotot och den statiska kameran för att skapa en känsla av obehag inför det på djupet manipulerade känslolivet i familjen. Detta förstärks också av det speciella skådespelet som får mig att tänka på Robert Bressons skådespelarideal. Bresson menade att aktörerna skulle fungera som ”modeller” snarare än skådespelare och recitera sina repliker istället för att leva sig in i dem. I ”Dogtooth” används denna spelstil för att  understryka barnens grundläggande brist på förståelse inför omvärlden och språket. Här är allting inövat genom direktiv uppifrån och livet består av en rad repetitioner inför att hörntänderna ska låtsa – för först då får barnen bege sig ut. Dvs aldrig.

”Dogtooth” är också en film som spelar på kontraster. Allra tydligast gestaltas detta i fadern som i ena stunden utsätter barnen för brutala bestraffningar för att i nästa smeka dem ömsint över kinden.  Långsamt målas bilden av en demiurg och en tyrann upp. Men kontrasterna finns också i fotot. Till exempel i bilden av omvärlden som är reducerad till faderns fabrik: en smutsgrå betongmiljö som för tankarna till 60-talets öststater och som står i bjärt kontrast till den lantliga idyllen kring hemmet. På så sätt skapar fotot en närmast klaustrofobisk känsla hos åskådaren.

Men ”Dogtooth” är inte bara en berättelse om patriarkal makt och om kärnfamiljen som förtryckarinstrument. Utan också en berättelse om frigörelse. När fadern en dag börjar ta in en prostituerad för att tillfredsställa sonens pyrande sexualitet börjar omvärlden plötsligt att infektera tillvaron. Det börjar med ett insmugglat videokassett och slutar med en obehaglig scen i badrummet; ett handfat fyllt av blod och en utslagen hörntand. På så sätt är ”Dogtooth” en berättelse om människans naturliga vilja att frigöra sig och en i grunden optimistisk film.

 

 

(Publicerad i UppsalaDemokraten)