Archive for the ‘TV’ Category

”Jag både skrattade och grät…”

september 17, 2011

När jag satt och lyssnade igenom sommartalarna för några månader sedan gjorde jag en liten observation som jag inte visste vad jag skulle göra med: jag lade märke till att både Håkan Juholt och Lars Ohly berättade om hur de ”skrattade och grät” i samband med en kulturupplevelse. Nu i efterhand har jag lite svårt att komma ihåg vad det rörde sig om – jag minns att båda pratade om Jenny Wrangborg, Ohly om Roberto Bolano och Juholt om Elvis och Sonnevi – men någonstans flödade tårarna uppblandat med ett bullrigt skratt (föreställer jag mig iaf). Och så började jag tänka: är det här nästa stora grej? Stora män som berättar om sina tårflöden? Kommer Reinfeldt i nästa budgetdebatt prata om hur tårarna flödade när han läste Camilla Läckberg (”i sjok”), hur hennes ”svenska värderingar” slog ann någonting i honom…

Äh, skämt å sido. Anledningen till att jag gjorde denna lilla notis var egentligen en helt annan. Jag satt precis och tittade på Babel och så hörde jag Daniel Sjölin säga att han hade läst Katarina Frostensons senaste diktsamling ”Flodtid” och att han… jodå… ”både skrattade och grät” under läsningen. Och plötsligt framstod både Juholt och Ohly som trovärdiga i sina påstådda tårflöden. För är det något man inte gör när man läser Frostenson är det väl ändå att röras till tårar?

Annonser

Slottsstjärnor och Tylösandskungar

januari 8, 2011

Vad är det som är så oemotståndligt charmigt med Stjärnorna på slottet? Här samlas ett gäng medelålders män och kvinnor i ett löjligt pittoreskt palats utanför Göteborg – de äter gåslever, spelar krocket och åker bastubåt. De dricker champagne, berättar gamla minnen och blir lite småfulla. Så går de och vilar. På kvällen blir de återigen lite fulla – men aldrig aspackade – slänger lite käft och så går de till sängs. Nästa morgon vaknar de, och så upprepas proceduren. Här är ingenting provocerande; alla bjuder lite lagom på sig själva, någon berättar om ett publikt fiasko, en annan om ett kraschat äktenskap, men inga storskandaler i sikte. Allting är snällt, mysigt och allmänt småputtrigt.

Är det inte märkligt? I år har stjärnorna varit snällare och vardagligare än någonsin. Borta är grälen mellan Dellert och Gardell och här finns ingen Ahlstedt som ställer till scener. Till och med den plattitysprutande Ranelid är i år bortrensad och har istället ersatts av den timida Ulf Brunnberg, den diplomatiska Marie Göranzon och den nästintill löjligt privata Monica Dominique. Ja, Stjärnorna på slottet blir bara mer och mer lågmält och mindre och mindre konfliktbaserat; istället är det glöggfryntligt, mysigt och vardagligt, på gränsen till ointressant.

Men, är verkligen så konstigt? Egentligen? Inte om man ser det ur en dialektisk synvinkel. Under det gångna året lanserades den första riktiga trash-tv:n i Sverige i form av Kungarna i Tylösand. Där bygger själva programidén på att redlöst berusade ungdomar ska filmas när de under kosmiska fylleslag krälar i sina egna spyor, slår varandra på käften och knullar, kors och tvärs. Plötsligt framstod dokusåpor som Big Brother och Baren som rena barnprogrammen. Visserligen sändes ju programmet i kanal 5, men ändå, detta är något nytt i svensk television. Och även i SVT sätter man ett nytt lägstarekord med programmet Ung och bortskämd. Där är programidén att publiken ska göras moraliskt indignerad över barn, så bortskämda att de påminner om onda sagoprinsar, för att sedan njutningsfullt se hur dessa odågor tuktas till ansvarsfulla vuxna. Ja, allt som har en baksida har också en framsida. Stjärnorna på slottets utveckling är ingenting annat än en dialektisk konsekvens av hur förnedrings-televisionen har skruvats upp ytterliggare ett varv och av hur program som Idol tycks ha blivit ”folkkära”. På så sätt har det blivit av ett reningsbad i juletid.

Att rycka masken av monarken

juli 1, 2010

Dagen efter att Victoria och Daniel gifte sig satt jag och tittade på en kortare sammanfattning av bröllopet på SVT. Precis som väntat var det ett ohyggligt tråkigt program. Visst var det pompa och ståt, men en tämligen nedtonad och förvånansvärt oglamorös sådan. Kronprinsessan kunde egentligen ha varit vilken filmkändis som helst om man bortser från avstängningen av de centrala delarna av Stockholm. Men, det var inte hur tråkigt bröllopet var som jag skulle skriva om utan det sällskap som jag tittade på programmet med. Dessa inbitna republikaner satt nämligen och grät programmet igenom. Det var ett så ”enkelt” och ”nedtonat” bröllop tyckte de. Daniel och Victoria framstod som så ”vanliga” – de kunde vara vilka som helst egentligen – och både kungen och Daniel var så ”avspända” när de höll sina tal. Sak samma om man är emot monarki: det här var fint för att tronarvingarna framstod som ”vilka som helst”.

Jag häpnade. Vad hade hänt med mina republikanska, vanligtvis kritiska vänner? Var detta någon slags masspsykos? Hur kunde till exempel min flickvän – som vanligtvis är så kritisk till heteronormativitet – sitta och gråta åt detta storspektakel? För kungafamiljen  är inte ”privat”. De existerar inte i någon slags ”vardaglig” bemärkelse och då Victoria och kungen ”drar av sig masken” och bara är en ”stolt far” och en ”lycklig maka” – det är då man ska vara som mest kritisk. Låt mig förklara.

Hur legitimerar man en odemokratisk institution i ett samhälle som utger sig för att vara demokratiskt? Givetvis maskerar man den och framställer den som, inte demokratisk, men ”folklig” och förankrad i den stora massan. Istället för att framhäva rikedomarna och det exeptionella framställer man den alltså i en psykologisk dager och pekar på att maktutövaren på ett rent kognitivt plan har samma förutsättningar som alla andra. På så sätt produceras maktens särskildhet genom dess vanlighet. Detta blir tydligare än någonsin när det gäller kungahuset. Kungahuset är ju en institution som bygger på makt genom blodet. Det är en institution som vilar på reproduktion och blir således en absurd symbol för alla kvarvarande orättvisor i det demokratiska samhället. Detta vet alla ”egentligen”. Alla vet att kungahuset är odemokratiskt, en rest från en annan tid och så vidare. Ändå stödjer folk det. Varför? Jo, just för att kungafamiljen alltid, i alla sammanhang, framställs som så vanliga. Alla vet ju att kungen efter att han har talat till svenska folket från sitt slott går in och läser en biltidning, och att han emellanåt somnar på teatrarna och så vidare. Och att det under Victorias ”seriösa” och ”representativa roll” döljer sig en vanlig tjej som haft ätstörningar och prestationsångest. Ja, ingenstans hittar man ett sådant frossande i vanlighet som det handlar om kungahuset. Ingenstans hittar man ett mera vardagligt gäng av exceptionella människor.

Men faktum är att man istället måste vända på det. Det är inte kungamasken som man måste lyfta på utan den av vanlighet. För om man vänder på det upptäcker man istället att det under den vardagliga fasaden och under de alldagliga ansiktslyften och lässvårigheterna döljer sig en enorm ideologiapparat som inte bara göder denna groteska institution utan är själva motorn i den. För kungafamiljens makt kan endast legitimeras genom att kungafamiljen självt produceras på ett sätt så att de framstår som vilka som helst. Det är här det egentliga maktutövandet ligger, inte i det pampiga, ceremoniella.För det är inte trots att utan just därför att kungahuset huserar en dyslektiker, en skönhetsoppererad kvinna och en flicka med ätstörningar som institutionen får 110 miljoner av skattepengarna årligen. Det är så den görs acceptabel.

Det man bör göra är därför inte att rycka masken av kungen (och där finna en vanlig, medioker människa), utan att rycka masken av ”biltoken” och ”dyslektikern”, ja den ”vanliga” Carl-Gustav. För där finner man en kung.

”Bakom masken” döljer sig det här.

Kommentar till Agendas valdebatt

maj 9, 2010

Jag tillhör ju inte någon av Mona Sahlins stora fans men den här gången måste jag faktiskt säga att hon var bra. Enligt mitt tycke så vann hon sågott som allt utom diskussionen om skatterna. Dock kan inte hon beskyllas för det eftersom den mediala dramaturgin ser ut som den gör (dvs. att man bara diskuterar skatter och inte den offentliga sektorn). Särksilt när det kom till det avsnitt som hette ”ideologin” så var Sahlin skarp. Medan Reinfeldt ryggade tillbaka inför varenda fråga som kunde få det att framstå som om hans skattesänkningar bottnade i en samhällssyn (istället säger han ”vi behöver inte skattehöjningar”) och istället framställde det som att han och Sahlin ville samma sak tog Sahlin bladet från munnen och sade: ”hörredu Reinfeldt, sluta få det att framstå som om vi har samma grundinställning till allt för det har vi inte. Våran olika politik bottnar faktiskt i olika människosyn”. Sådana saker sägs alldeles för sällan i den politiska debatten.

Reinfeldt då? Han var verkligen usel den här gången. Jag FÖRSTÅR inte hur han kan ha sådana popularitetssiffror. Kan verkligen inte folk se igenom den här teknokratiska stilen där man bara talar om ”ansvar” hela tiden? Man blir bedrövad.

En sak jag reagerade på särskilt idag var när diskussionen om skattehöjningar började. Då sa Reinfeldt i en upphettad replik om Sahlins politik att ”vi BEHÖVER inga skattehöjningar nu. Att införa det vore ren ideologi”. Hmmm… Ren ideologi. En märklig sak att säga, kan tyckas. Menade han att en skattehöjarlinje vore mer ideologisk än hans politik? Skulle ”arbetslinjen” vara av något annat slag? Vetenskaplig kanske? Här blev det återigen tydligt hur den politiska debatten går mot en naturalisering. Kapitalismen är en naturlag. Skattehöjningar är våldsamma ingrepp i djungeln – som att skövla regnskog typ.

Skitvärld

april 7, 2010

Idag framstår världen som ganska vidrig. Jag tittar på Uppdrag Granskning och Debatt om våldtäkten i Bjästa. Där har en fjortonårig flicka först tvingats till oralsex med en jämnårig pojke därefter blivit trakasserad av en hel by. Killen var ju snygg, populär och snäll han kan väl inte vara våldtäktsman. Du ljuger, har man sagt. En våldtäktsman är som Anders Eklund: gammal ensam och äcklig. Inte som Oscar. Absolut inte som Oscar.

Så har en hetskampanj på nätet startat där man har skrivit att flickan borde brännas på bål eller våldtas på riktigt, den lilla ljugarhoran. Tydligen är det våldtäktsmannens mamma som har startat den.

Nu när Uppdrag Granskning har sänts har det tydligen som en ett ödets ironi startat en omvänd kampanj, mot mamman. Nu skriver man samma sak om henne: att hon borde våldtas och brännas på bål. Cirkeln är sluten

På Youtube och i tidningarna  cirkulerar samtidigt en film som heter ”Collateral Murder” som visar en helikopterattack i Bagdad. Ett gäng civila Irakier är ute och promenerar. Någon av soldaterna i helikoptern tycker sig se ett vapen (troligen är det en kamera) och ber om till stånd, ”to engage”. Det får han och så smattrar det till. Irakiernas kroppar slits sönder. ”Ooooh yeah” säger en av soldaterna exalterat och ropar till sin kompis att ”we got two birds!”. Så hörs smatter igen och ytterliggare två kroppar slits sönder.

Det otäckaste med det här klippet är egentligen inte den fruktansvärda brutalitet det visar. Eller de rötägg som skjuter. Det otäckaste är istället att det låter oss åskådare blicka rakt in i ett avhumaniserat system som unga män, framförallt från arbetarklassen luras in i. Där krig inte är krig utan ”operationer” och att mörda någon från trettio meters höjd kallas ”to engage”.

Så sitter jag framåt kvällen och läser Göran Hägglunds debattartikel i SvD om brott och straff. Där pläderar ministern för att vi bör stärka det moraliska perspektivet i straffrätten. Därför bör vi betona själva sonandet av brottet istället korrigerandet av medborgaren, argumenterar Hägglund. Debattartikeln, som är fullkomligt innehållslös och fri från konkreta åtgärder, har egentligen bara ett enda syfte. Att attackera flumvänstern och dess ”falska humanism”. Alltså, ett slag för ”verklighetens folk”.

På något sätt känns det typiskt: nu talar socialministern om hårdare straff istället för omvårdnad.

Det mörknar!

Teknologen Reinfeldt

januari 28, 2010

Tittar på Agendas första valdebatt och blir illamående av Fredrik Reinfeldt. Vad är det för fel på människan? Varför måste han alltid låta som om han talar till en fyraåring som han försöker lära logiskt tänkande? Denna storebror-Fredrik-attityd: hur fasen kan den gå hem?

Logisk är för övrigt ett ord som beskriver Reinfeldt väldigt bra. Han tycks nämligen ha slutat att tala politik; han talar logik och teknologi. Debatten igenom använde han sina egna termer som alltid tycks hämtade från en bok om småföretagande. Hur gå till väga för att genomföra jobbskatteavdragen? Hur skapa anställbarhet, hur sänka trösklar? Hur få ”mera i plånboken”? Så låter han mera som en byråkrat än en statsminister och mera som en ingenjör än en marknadsliberal politiker.

Genom detta slippriga språk kan han också göra sin högerpolitik till en naturlag; vem fasen är emot ”anställbarhet” och ”sänkta trösklar”? Hur argumenterar man mot något sådant? (Och här kommer mitt illamående in i bilden). Jag klarar inte av denna fruktansvärda brist på klarspråk (som på något sätt låter som just klarspråk). Jag klarar inte av att man inte talar politik i en politisk debatt. Som om det bara var fråga om genomförande och  om vem som är bäst på att sänka skatter.

Dr. Jekyll och Mr. Hyde

november 24, 2009

Ser på det senaste Babelavsnittet där Fredrik Wikingsson gästar med sin kollega Filip Hammar och pratar om sin nya bok ”Tårtgeneralen”. Plötsligt får Fredrik frågan vilka förebilder han har och då svarar han inte till min stora förvåning Chuck Palahniuk eller Bret Easton Ellis utan P. O. Enquist. What? Och inte nog med det, han lägger även till att hans favoritbok är ”Livläkarens besök”. Jag tror inte mina öron. Sitter en av Sveriges giftigaste komiker här och säger att han har världens mest ocyniska bok som favorit? Är det verkligen möjligt? Det går liksom inte att föreställa sig Fredrik Wikingsson sitta och läsa om  hur Struensee älskar med Mathilde i takt till hjärtslagen. Det funkar bara inte. Vad har hänt? Har han blivit snäll? Några dagar senare hittar jag det här klippet.

Det är något av det värsta jag har sett. En fullkomlig pulvrisering av Sveriges komikerelit; vansinnigt roligt och så djävulskt elakt att jag sätter kaffet i  halsen. Plötsligt inser jag att han är en riktig Dr. Jekyll och Mr. Hyde den där Wikingsson.

Hederskultur och hedersvåld

oktober 6, 2009

Det har varit ett himla tjat om heder och hederskulturer på sistone. Nyligen kom Nima Dervish och Emre Gungörs bok ”Varför mördar man sin dotter?”, om hedersvåld och hedersmord, varpå en debatt utbröt på DN’s kultursida. Kort därefter sändes Oscar Hedins ”Sämre än djur”, om homosexuella i hederskulturer, på SVT. Det ledde till en debatt i Nya Vågen där bla. Nalin Pekgul och Roger Wilson deltog. Det talades om sharaf, om mord på unga kvinnor och homosexuella och kodorden var patriarkat, intolerans, förtryck osv. Debattörerna höll ofta med varandra: ja, vi måste hålla på våra värden och ja vi måste skydda dessa unga; släppa in dem i den svenska värmen. Men hur?  Hur ska vi göra för att skydda dem mot detta obegripliga och otäcka? Hur ska vi hantera hederskulturerna? Det är så främmande. Så obegripliga och främmande.

Låt mig först och främst säga detta: att tala om kvinnan som mannens sharaf är fullkomligt vedervärdigt och fascistiskt på alla sätt och vis. Det är ett beteende som man med kraft måste ta avstånd ifrån. Om detta är jag helt klart överens med dessa toleransens flaggviftare.  Det jag vänder mig mot är istället orden i sig: ”hederskultur”  och ”hedersvåld”. För vad är en hederskultur egentligen? Är det en patrarkal kultur där kvinnans sexualitet betraktas annorlunda än mannens? Är det ett samhälle där homosexuella är förtryckta? Ja, det skulle nog de flesta hålla med om. Då är frågan: är Sverige en hederskultur? För att det är mannen som har den yttersta makten och att kvinnan är sexuellt förtryckt gäller väl inte bara i Tunisien? Det är väl inte särskilt kontroversiellt att påstå att samma struktur finns här, även om den ser annorlunda ut? Ändå är det Tunisien som kallas för en hederskultur medan Sverige är den upplysta demokratin. Det är dem där borta som sysslar med heder. Låser in sina kvinnor och arrangerar äktenskap. Medan vi här är toleranta liberaler som respekterar homosexuella. Låt oss klappa oss själva på axeln. Och när två män slåss i en krogkö pga. att den ene har tafsat på den andres flickvän då är det ju inte hedersvåld det rör sig om. För hur skulle det kunna göra det när båda är blonda och blåögda. Försök tänka er: en skandinav som utövar hedersvåld. Det går helt enkelt inte.

Okej, nu spetsar jag till det lite men bakom begreppen hederskultur och hedersvåld döljer sig en svartmuskig man med kaftan och bakom honom anar man en moské. Det är ord som klingar arabiskt och exotiskt: obegripligt. Särskilt i relation till det upplysta väst och världens mest jämställda land. Här ser det helt annorlunda ut än där. Här går feminismen i blågult, att vara homosexuell är inte konstigare än att handla på Ikea och kvinnor får vara precis hur lössläppta de vill. Vi bryr oss inte för vi har toleransen i blodet.

Ja, jag spetsar jag till det ytterliggare men poängen är att ordet hederskultur konnoterar saker som förblir outtalade. Man måste därför tvätta rent det om man ska använda det. Man måste poängtera att ordet beskriver ett fenomen som gäller överallt där patriarkala strukturer råder, alltså även Sverige. Om detta har det inte sagts något i debatten.

Senaste Babel

april 14, 2009

Shit vad bra det senaste avsnittet av Babel var. I alla fall första halvan. Här är anledningen:

Man börjar med att placera Sveriges coolaste person (Andreas Malm) i en debattsoffa med en av Sveriges obehagligaste personer (Carl Rudbeck) och så låter man dem diskutera Europas mest laddade ämne: islamofobi. Tonläget höjs på två sekunder. Efter ytterliggare femton tror man att Malm ska skrika åt Rudbeck att hålla käften. Man får hjärtklappning.

Efter den hysteriska debatten hamnar man plötsligt hemma hos Philip Roth i New York och får lyssna på hur han med sin lugna Leonard Coehn-stämma pratar om döden (”massakern”) och blir avbruten av sin fax, varpå han berättar att förlaget har en fax enbart för honom, för att han vägrar använda mail. Plötsligt är man så långt bort från islamofobi-debatten som man kan komma och effekten blir katharsis.

Det är ju inte feminismens fel!

mars 24, 2009

I dagens DN läser jag en ovanligt korkad insändare av en Monica Bodling som skriver om att feminismen har smutsat ner moderskapet. ”Den vackraste bilden i världen, den av en moder med sitt barn har av feministerna inom samtliga partier [sic] förvandlats till något skamligt och fult” snyftar Bodling och konstaterar att det är de onda karriärskvinnorna med höga röster som är bovarna.

För några veckor sedan sändes ett avsnitt av debatt med samma idiotiska idé. ”Har jämställdheten gått för långt?” var rubriken. Det var något som samtliga debattdeltagare verkade tycka. En kvinna i övre medelåldern berättade om hur hon tidigare varit feminist men då hon fick barn upptäckte att hon var en ”biologisk hona” och en ”naturlig moder” och att feministerna ville ta ifrån henne denna identitet. ”De är ett gäng karriärister allihopa!” utbrister hon.

Jag blir förtvivlad. För människor som dessa är så fullkomligt fel ute. Det är ju för fasen inte feministernas fel att kvinnor (och män) arbetar för mycket. Feminismen har ju ingen makt. Ett exempel: Kvinnorörelsen har sedan start arbetat för förkortad arbetsdag. Se vilket genomslag det har fått!  Nej, den ideologi som styr idag är inte feminismens utan den liberala framstegstanken parad med marknadsekonomi. Bodling och kvinnan i debatt är fullkomligt blinda om de inte kan se att det är dessa som är bovarna i deras drama.