Värda sin plats i litteraturhistorien

oktober 27, 2016

Den kvinnliga arbetarlitteraturen är en av de intressantaste litterära trenderna idag. Men trots att de kvinnliga arbetarförfattarna ofta får stort uppslagna recensioner och hyllas på kultursidorna sätts de sällan in i sitt litterära sammanhang, menar Rasmus Landström. 

1997 gjorde litteraturprofessorn Anna Williams en deprimerande genomgång av hur kvinnliga författare behandlas i litterära översiktsverk. ”Stjärnor utan stjärnbilder” hette den och där konstaterade hon att kvinnliga författare ofta behandlades som konstnärliga särlingar. Ytterst sällan relaterades de till andra kvinnliga författare och nästan aldrig till kvinnliga litterära traditioner. De var, skrev Williams, ensamt lysande kvinnostjärnor som sattes inom parentes uppe på parnassen.

 

”Stjärnor utan stjärnbilder” är en användbar liknelse på flera områden. Om man som jag sysslar med arbetarlitteratur är det till exempel slående hur de kvinnliga arbetarförfattarna ständigt råkar ut för denna behandling. Trots att de ofta omnämns i positiva ordalag inom akademin finns det ytterst få avhandlingar skrivna och ännu saknas det ett översiktsverk. Det närmaste man kommer det sistnämnda är en tunn liten essäsamling från 1981 som heter ”Vardagsslit och drömmars språk”. Dessutom har det nästan inte skrivits någonting om den kvinnliga arbetarlitteraturen efter 1970.

 

Detta problem gäller även på kultursidorna och sällan har det blivit så tydligt som under hösten. När jag under den senaste veckan satt och läste alla kvinnliga arbetarförfattare som jag har missat tänkte jag gång på gång på liknelsen ”stjärnor utan stjärnbilder”. Flera av böckerna har visserligen fått fina recensioner, men nästan ingen har pekat på sammanhangen kring dem. Hur många har ens noterat den mängd kvinnliga arbetarskildringar som kommit de senaste månaderna? Här finns åtminstone två mästerverk (Eija Hetekivi Olssons ”Miira”, Elsie Johanssons ”Riktiga Elsie”), tre lysande romaner (Daria Bogdanskas ”Wage Slaves”, Aino Trosells ”Helmers vals”, Anneli Jordahls ”Som hundarna i Lafayette Park”) och en intressant diktsamling (Cecilia Perssons ”Självmotsägelser”). Utöver det har antologin ”Efter oss” med samtida arbetarlitteratur publicerats där flera unga kvinnliga författare står för spännande bidrag. Jag skulle faktiskt vilja påstå att den kvinnliga arbetarlitteraturen – tillsammans med den ekokritiska poesin – är den mest intressanta litterära trenden vi har i Sverige just nu.

 

Men låt oss inte bara sitta och gnälla. Låt oss istället försöka ta ett grepp på den. Det är givetvis omöjligt i en bemärkelse. Till stil och innehåll spretar böckerna åt alla håll. Dessutom har en bok som Trosells ”Helmers vals” – en finstämd skildring av den godmodiga socialisten och absolutisten Helmer Trosell – rätt lite att göra med Daria Bogdanskas ”Wage Slaves” – en grafisk roman om den deprimerade papperslösa migrantarbetaren Daria. I alla fall vid en första anblick. Men det finns faktiskt saker som binder samman böckerna. I både Trosells och Bogdanskas romaner står klasserfarenheten i centrum genom skildringar av hårt kroppsarbete och fattigdom. Dessutom upptar det fackliga arbetet mycket plats. Att den ena skildrar Skogsarbetarförbundet på 1930-talet och den andra SAC 2013 är i sammanhanget mindre relevant. För den som läser med arbetarlitterära glasögon är det samma hat mot ekonomiska orättvisor som besjälar både Trosells och Bogdanskas böcker.

 

Den kanske viktigaste tendensen i den samtida arbetarlitteraturen är den allt större plats som serviceyrkena upptar. Litteraturprofessorn Magnus Nilsson har föreslagit att detta kan bero på att kapitalackumulationen har flyttat från den manligt dominerade industrin till den kvinnligt dominerade serviceproduktionen. Denna tendens är tydlig i höstens böcker. I Hetekivi Olssons ”Miira” och Bogdanskas ”Wage Slaves” ägnas stort utrymme åt vård- och restaurangarbete, i Perssons ”Självmotsägelser” är arbetet på ett HVB-boende ett viktigt tema och i ”Efter oss” är kneg på gruppboenden återkommande ämnen. Enligt mitt tycke är just vårdarbetet i litteraturen särskilt intressant idag. Övergången från välfärdsverksamhet till vårdproduktion styrd av riskkapitalbolag är något nytt och fortfarande obearbetat litterärt. När kommer den stora Carema-romanen undrar jag?

 

Men de samtida kvinnliga arbetarförfattarna knyter inte bara an till varandra genom ämnesval. Lika viktigt är deras rötter i den arbetarlitterära traditionen. Här kan jag bara i korthet nämna några: Trosells och Johanssons böcker går tillbaka till arbetarlitteraturen från 70-talet, då äldre kvinnor började skriva om sina föräldrar för att dokumentera en arbetarklasskultur som höll på att glömmas bort. Jordahls bok knyter an till 60-talets rapportböcker (och särskilt Maja Ekelöf). Hetekivi Olssons bok är en typisk ”folkhemsroman” etc.

 

Ibland värjer sig vissa mot att man placerar in böcker i den arbetarlitterära traditionen på grund av att så få identifierar sig med arbetarklassen idag. Kan vi verkligen kalla en huvudperson som har tre års högskolestudier arbetare? Detta har gjort att en del författare värjer sig mot termen (som Hetekivi Olsson). Dock tror jag att detta är att stirra sig blind på ett ord. Arbetarlitteratur är inte som vissa föreställer sig en litteratur om fabriksarbetare, utan en paraplyterm för berättelser som växer fram underifrån i ett klassamhälle. På 30-talet handlade den om livegna bönder, på 50-talet om industriarbetare och idag om otryggt anställda servicearbetare och arbetslösa. Det är en litteratur som utgår från samhällelig underordning snarare än arbete. Idag vill vissa kalla den för ”prekariatlitteratur” och i mina ögon går det alldeles utmärkt, bara vi vet vilken tradition den ingår i. Så låt oss inte fästa blicken vid namnet, utan vid stjärnbilderna. De breder ut sig över hela den litterära himlen för tillfället.
Faktaruta – Snabbkoll på kvinnliga arbetarförfattare

 

Maria Sandels – Familjen Vinge (1909)

Den första arbetarromanen i Sverige som under lång tid ”glömdes bort” när akademikerna gjorde sina översikter.

 

Moa Martinsson – Kvinnor och äppelträd (1933)

En av de romaner som innebar starten för den legendariska ”statarskolan”. Ett litterärt mästerverk.

 

Maja Ekelöf – Rapport från en skurhink (1970)

En av de viktigaste ”rapportböckerna” och en rörande dagboksroman om en skurgumma som kämpar för både svenska arbetare och vietnamesiska krigsoffer.
(Texten publicerad i Dagens ETC)

Annonser

Skoningslös debutant

oktober 24, 2016

Kamel Daouds ”Fallet Meursault” är en bok som går i dialog med Albert Camus klassiker ”Främlingen”. Där talar en bitter man som fick sitt liv förstört när Camus romanhjälte dödade hans bror. Rasmus Landström har läst en blivande postkolonial klassiker. 

Albert Camus ”Främlingen” har med rätta beskrivits som en av 1900-talets stora klassiker. Jag minns hur jag läste den på gymnasiet första gången och blev fullständigt trollbunden av dess enkla stil, dess märkliga händelseutveckling och mångtydighet. Boken utspelar sig 1942 och börjar med att huvudpersonen Meursault begraver sin mor. Därefter följer hundra sidor av kliniskt känslobefriad prosa: M träffar en kvinna, blir vän med en hallick, dödar en arab på en strand och döms till döden. Ingenting verkar betyda något för M, han är som en blank sida. Eller som författaren Jenny Maria Nilsson har formulerat det i en bok om Camus: ”ett negativ till en människa”. Är han en allegori över den moderna människan? Är han ond? Eller – som Camus själv antydde – en kristusgestalt som offrar sig för oss andra? Som läsare blir man inte klok på honom.

 

Men det finns också en annan dimension i ”Främlingen” som handlar om miljön den utspelar sig i. M begår mordet i Algeriet, en plats som på 40-talet ockuperades av fransmännen och där araberna var en andra klassens medborgare. Om detta skriver inte Camus någonting, men i bokens undertext anar man det koloniala sammanhanget. ”Araben” som M dödar förblir namnlös boken igenom och under den absurda rättegången nämns han inte en enda gång – istället anklagas M för likgiltighet inför moderns död. Detta har skapat en hel rad av postkoloniala tolkningar av romanen och i dagarna publiceras en av de mest uppmärksammade: Kamel Daouds ”Fallet Meursault”. Det är en roman som har blivit hyllad över hela världen och bland annat tilldelats det prestigefulla Goncourtpriset.

 

”Fallet Meursault” utspelar sig på en bar i Alger, några årtionden efter mordet på araben. Den som talar är arabens bror Haroun. Han berättar för en litteraturstudent – som möjligen skriver en uppsats om ”Främlingen” – hur mordet på hans bror Moussa har förstört hans liv. Haroun är alkoholiserad, bor i en kåkstad och har levt hela sitt liv i skuggan av broderns död. Han har sett sin mor gå in i en psykos och drabbats svårt av befrielsekriget som utspelar sig parallellt med berättelsen. Under läsningen kommer jag flera gånger att tänka på den postkoloniala klassikern ”Things fall apart” av Chinua Achebe där ett helt lands sammanfall speglas i ett personligt öde.

 

I början av romanen säger Haroun till litteraturstudenten att han tänker använda M:s ord och göra dem till sina egna. Det är en fin beskrivning av vad Daouds bok gör – den plockar ner Camus språk likt stenarna i kolonisatörens hus och bygger ett nytt. Jag förutspår att vi hädanefter inte kommer kunna läsa ”Främlingen” utan att se Harouns rangliga stenkåk i den. För detta ska även översättaren Ulla Bruncrona ha en stor eloge – hon har fångat Harouns rasande ordmassor med stor precision. Nu låter det kanske som om Daouds bok är en anti-kolonial kampskrift, men den som vill läsa en sådan bör söka sig någon annanstans. ”Fallet Meursault” är lika skoningslös mot den nya regimen som den är mot de franska kolonisatörerna. Efter befrielsen på 1960-talet ser Haroun den revolutionära glöden slockna och de invaderande despoterna bytas ut mot inhemska. I bakgrunden står de franska vingårdarna och förfaller.

 

Ofta uttrycker Daoud sin kritik på ett lågmält och litterärt sätt, men alltid med en stor slagkraft. Som i en scen i mitten av boken, från 1960-talet. Där mördar Haroun en slumpvis utvald fransman på en strand – som en blind hämnd för broderns död – varpå han blir tillfångatagen av befrielsearmén. Men befälet som förhör honom anklagar inte M för mordet i sig, utan mumlar bara att han borde ha begått det några dagar tidigare – då hade det skett under befrielsekriget och han hade betraktats som en hjälte. På så sätt lyckas Daoud inte bara skapa en spegelbild av M:s mord utan även visa vilket virus kolonialismen är. Den alstrar inte bara brutalitet hos ockupanterna utan även likgiltighet bland befriarna. Det är scener som denna som har gjort att ”Fallet Mersault” har kallats en ”instant calssic” i USA, och jag kan bara hålla med: Daoud är en en av de bästa debutanterna på mycket mycket länge.

När folket gör revolt

oktober 4, 2016

Joshua Clovers bok Riot. Strike. Riot är en intressant genomgång av upploppens historia, från 1300-talet till våra dagars protester mot globaliseringens effekter. En viktig berättelse, som dock borde tagit större hänsyn till utvecklingen i Kina och andra växande ekonomier, skriver Rasmus Landström.

I samband med att jag ska recensera ”Riot. Strike. Riot. A New Era of Uprisings” sitter jag och googlar på dess författare Joshua Clover. Clover är poet, litteraturprofessor vid UC David och en framstående marxistisk tänkare. Samt en provokatör. Det första jag hittar är en intervju där Clover presenteras som poet och professor ”när han inte sitter i fängelse”. Jag googlar vidare och hittar ett videoklipp från Oaklands bokfestival från maj i år där Clover sitter och väger nöjet att slå sönder skyltfönster mot att plundra butiker. Clover funderar en stund, rättar till sina hornbågade glasögon och utbrister: ”Less Payoff – but still delightful”. Att påstå att Clover väcker känslor är ett understatement.

”Riot. Strike. Riot.” är en internationellt uppmärksammad titel som beskrivits som en ”upploppets poetik” av recensenterna. Vad det innebär vet jag inte – ärligt talat tror jag bara att de försökte säga att det är en ovanligt välskriven och kompakt avhandling. För ”Riot. Strike. Riot” är en lärd historik över protesternas historia, från 1700-talet fram till idag, på bara 215 sidor.

Det första som bör sägas är att boken inte är ett försvar för upploppet. Clover är visserligen själv aktivist, men i ”Riot. Strike. Riot” framträder han som historiker och teoretiker, inte som advokat. Gott så.

En av de bärande tankarna i boken är att upploppet ersatt strejken som den främsta protestformen idag.Vår tid präglas av bilder på män i skidmasker med gatstenar, brinnande bilar och flygande tårgaspatroner; från protesterna vid Tahrirtorget till upploppen i Ferguson. Medan strejkerna blivit allt färre och alltmera defensiva. Detta är inte en helt oproblematisk bild och vi ska strax återkomma till det, men först några ord om begreppet ”riot”. Clover använder det i en vid bemärkelse och räknar in allt från kravaller till fredliga demonstrationer. Att översätta det till ”upplopp” är därför något förenklat; betydelsen ligger snarare någonstans emellan upplopp, protest och uppror. Men för enkelhetens skull använder jag den traditionella översättningen.

Upploppens historia tar sin början redan på 1300-talet, men får sitt stora genomslag i slutet av 1700-talet. Framförallt i länder som England och Frankrike där kvinnor gick ut på gatorna i protest mot stigande matpriser. Ofta satte de bröd målade i svart på kvastskaft (det är därifrån anarkismens svarta fana härstammar) medan de byggde vägblockader som stoppade handeln. I efterhand har detta tolkats som ”brödupplopp” men Clover vänder sig mot uttrycket. Hos många vänsterintellektuella finns det en benägenhet att se upplopp i rena ekonomiska termer, skriver han, vilket reducerar befolkningen till en knappt självmedveten massa som svarar på ekonomiska stimuli. Men upploppet, skriver Clover, är en social kampform i sig. Medan strejken är riktad mot den kapitalistiska produktionen så är upploppet riktat mot den kommersiella cirkulationen och konsumtionen. Detta är bokens viktigaste bidrag: den är ett försök att skapa en egen teori åt upploppet.

I mitten av 1800-talet slår strejken igenom med chartist- och ludditrörelsen. I samband med industrikapitalismens födelse börjar befolkningens krav på högre löner ersätta kravet på lägre priser. Detta har det skrivits mycket om och Clover ger knappast någon originell bild av strejkens historia, däremot skriver han intressant om ludditerna, kända för att ha saboterat maskiner genom att slänga in träskor i kugghjulen. Ludditernas protester, menar Clover, var en sorts kombination av upplopp och strejker: krav på högre löner och rättigheter ackompanjerades av fabrikssabotage. I efterhand har aktionerna uppfattats som en form av primitiva strejker, men snarare bör de ses som en blandform i en övergångsperiod. Det är en fin reflektion som återupprättar en rörelse som fått utstå mycket hån.

Strejkens gyllene era sträcker sig fram till 1970-talet, då västvärlden utsattes för en rad oljechocker vilket utmynnade i en global marknadsnedgång. Sedan dess har arbetslösheten stigit kraftigt i hela västvärlden och flera länder har upplevt så kallade ”jobless recoveries”. Detta är en viktig komponent i boken: upploppen ökar då människor upplever sig som maktlösa (som en ”överskottsbefolkning” i Clovers marxistiska terminologi) och i en värld med stigande arbetslöshet och allt fler ”Working Poor” kommer kravallerna att öka, oavsett sociala insatser. En annan viktig iakttagelse är att upploppen idag är rasifierade. Clover utgår från en amerikansk kontext där arbetslösheten bland svarta varit åtminstone dubbelt så hög som bland vita sedan 1960-talet, men samma sak gäller för flera andra länder, t ex Sverige och Frankrike (upploppen i Rosengård och Clichy-sous-Bois som exempel)

Det är på många sätt en intressant historieskrivning som Clover bidrar med. Framförallt tycker jag att hans icke-moraliserande hållning är föredömlig: som privatperson kan man känna en massa känslor inför krossade skyltfönster och stenkastning mot polisen, men som historiker är det viktigare att försöka förstå och kontextualisera. Däremot är jag lite förvånad över att Clover inte skriver ett ord om varför upplopp nästan alltid skapar ett massivt motstånd bland vanligt folk. Ett krossat skyltfönster kan rymma en revolutionär horisont, skriver han, i en utvikning om Pariskommunen. Jo, men ett krossat skyltfönster kan också splittra en folkrörelse. Titta på Göteborgskravallerna till exempel som blev dödsstöten för den globala rättviserörelsen. En annan sak som inte Clover nämner är upploppets mörka sida, i form av pogromen. Det är ganska anmärkningsvärt.

Min främsta invändning mot ”Riot. Strike. Riot” handlar dock inte om bilden av upploppet utan om att den har ett så snävt västerländskt perspektiv. För ungefär samtidigt som boken publiceras kommer en annan internationellt uppmärksammad titel: ”China on Strike”. Den vänder fullständigt upp och ner på Clovers slutsatser genom att hävda att strejkernas tidsålder är nu. I Kina finns det just nu 275 miljoner migrantarbetare som flyttat från landet mot städerna och sedan 90-talet har de börjat strejka. Inte nog med det: sedan 2007 och den ekonomiska krisen utbryter strejker nästan dagligen. Kinesiska arbetare blockerar motorvägar, lägger ner arbetet och hotar med självmord (ofta genom att ställa sig på fabrikstaken). Inte heller detta skriver Clover ett ord om. Detta ointresse är tyvärr symptomatiskt för den marxistiska diskussionen i väst: allt för många teoretiker har en tendens att betrakta kinesiska arbetare som passiva offer för globaliseringen. Men som Hao Ren skriver i efterordet till ”China on Strike” är det en djupt felaktig bild: Kina har inte bara den största arbetarklassen i världen utan även den mest bångstyriga. En arbetarklass som ännu saknar en politisk röst eftersom enpartistaten förbjudit självständiga fackföreningar (vilket kan vara en förklaringen till ointresset). Men folket är i rörelse och de närmaste åren kommer mycket att hända. Därför är ”China on Strike” viktig läsning. Den visar inte bara att den globala arbetarrörelsens framtid vilar i den asiatiska regionen utan även att arbetarklassen inte är dömd att kämpa med gatstenen i hand.

(Texten publicerad i Tiden nr 3 20016)

Livlös Rosa

september 22, 2016

I en ny bok tar sig Nina Björk an Rosa Luxemburg – en av 1900-talets största socialistiska tänkare. Det är ett spännande företag men tyvärr lyckas inte Björk levandegöra Luxemburgs tankevärld. Hennes biografi är faktiskt rent undermålig, skriver Rasmus Landström.

Jag tror inte att jag har varit på en demonstration där jag inte sett en bild av Rosa Luxemburg vaja på någon banderoll. Oavsett om det har varit SSU eller SUF som har anordnat den har hon varit där: den lilla judinnan vevande en röd fana. Luxemburg är en person som älskas i alla vänsterläger. Inom ytterkantsvänstern har Luxemburg betraktats som den radikalaste av dem alla, hon som kritiserade Lenin från vänster och som försvarade revolutionen konsekvent. Bland sossarna har hon uppfattats som den stora kritikern av den ryska revolutionen, som insisterade på vikten av demokrati och yttrandefrihet. Jag ska villigt erkänna att jag själv är ett fan, jag har ett citat från henne tatuerat på armen.

Men samtidigt som Luxemburg vördas likt en ikon är det rätt få som känner till hennes tänkande på ett djupare plan. Hur många är det egentligen som kan hennes spontanitetsteori? Eller hennes lära om imperialismen? Som symbol är Luxemburg levande men som intellektuell är hon i det närmaste död. I Sverige tillexempel är hennes viktigaste bok ”Die Ackumulation des Kapital” inte ens översatt. Den senaste biografin som gavs ut kom för över tjugo år sedan, Elzbieta Ettingers ”Rosa Luxemburg” från 1991. En rätt svag bok som symboliskt nog uteslutande handlar om hennes liv.

Det är synd, för Luxemburg är verkligen värd att fördjupa sig i. Hennes teorier är visserligen svårgenomträngliga – men briljanta. Vilken lycka därför att DN-skribenten och feministikonen Nina Björk har tagit sig an henne i en ny bok. ”Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek” handlar enligt baksidetexten om tänkaren och människan Luxemburg. I bokens inledning skriver Björk att hon vill fånga ”författaren som slogs med sin penna, agitatorn som slogs med sin röst och aktivisten som slogs med sin kropp”. Det låter vackert.

”Drömmen om det röda” börjar 1898 när Luxemburg kommer till Berlin. Björk hoppar med andra ord över Rosas uppväxt som statslös judinna i Polen, mötet med den livslånga kärleken Leo Jogiches och disputationen i Schweiz. Istället landar läsaren mitt i arbetarrörelsens hjärteland: Tyskland hade vid denna tid den mest välorganiserade arbetarklassen, det starkaste socialdemokratiska partiet och de bästa tidskrifterna. Hit ville alla vänsterintellektuella och Luxemburg trivdes som fisken i vattnet. Här gjorde hon sig snabbt känd som en knivskarp agitator och en betydande teoretiker.

Luxemburg är idag berömd för flera saker. Under hela sitt liv debatterade hon med Lenin vars idéer om ett elitparti hon var kritisk till: enligt Luxemburg gick det inte att skilja demokrati och socialism åt. Hon är också känd för sina artiklar där hon kritiserade revisionismen. Allt detta skriver Nina Björk tankeväckande om.

Men så läser jag vidare och upptäcker att Björk slarvar förbi viktiga avsnitt i Luxemburgs liv. Den ryska revolutionen – som hon skrivit bättre än någon annan om – avhandlar hon i några meningar och hennes akademiska storverk ”Die Ackumulation des Kapital” nämns bara någon enstaka gång. Detta är märkligt eftersom Björk vill porträttera Luxemburg som tänkande människa. Någon som däremot får mycket plats i ”Drömmen om det röda” är Marx. I ett långt avsnitt skriver Björk om ”Kapitalet”, om profit och kris, men ingenting om hur Luxemburg vidareutvecklade dessa tankar och begrepp. Som läsare börjar jag tänka att Björk egentligen velat skriva om Marx teorier och använt ett kvinnligt alibi.

”Drömmen om det röda” är en bok som misslyckas med att ringa in Luxemburgs originalitet. För originell var hon verkligen, framförallt hennes teori om imperialismen. Rosa tillhörde en grupp teoretiker som började använda begreppet ”imperialism” i slutet av 1800-talet för att beskriva kapitalismens utveckling. Dessa tänkare hade observerat hur företagen från 1870 och framåt blivit allt större och hur marknaderna alltmera präglades av oligopol. Det tidiga 1800-talets fria konkurrens hade satts ur spel och storföretagen sökte rovgirigt efter nya marknader i länder i periferin. Utifrån denna situation skapade Luxemburg, Lenin och Bucharin teorier som kopplade samman krig och kapitalackumulation. Dessa teorier har en stor relevans än idag: utan dem hade vi inte kallat USAs ockupation av Irak för ”imperialistisk” eller sökt orsaken i rustningsindustrins makt.

Men om detta skriver Björk ingenting. Istället prånglar hon ut trötta avsnitt om vinster i välfärden och identitetspolitik – saker som jag inte alls förstår vad de har med Luxemburg att göra. Som läsare blir jag alltmera frustrerad. Syrien står i brand, Ryssland spänner musklerna mot USA och i hela Europa ökar ojämlikheten. I detta sammanhang hade Luxemburgs teori om imperialismen verkligen behövts. Men istället för att använda Luxemburg förenklar och frikopplar Björk hennes marxism och gör henne till en simpel lärjunge.

Problemet med Björks bok är att den misslyckas kapitalt både med att säga något relevant om Luxemburg som historisk person och göra hennes tänkande relevant för vår tid. Det är faktiskt en rent undermålig biografi och att Björk har ett vackert språk hjälper inte. När jag läser den känner jag mig riktigt sorgsen: det enda jag kan se framför mig är det stiliserade porträttet av Rosa fastfrusen i sin pose med en slakande röd fana.

Faktaruta – andra böcker om Luxemburg

Kate Evans – Röda Rosa

Samtidigt som Björks bok publiceras kommer den grafiska romanen ”Röda Rosa” på förlaget Tankekraft. Den är både vackert ritad och berättar initierat om Luxemburgs liv.

Andreas Malm – När kapitalet tar till vapen

Malms bok har några år på nacken men det är fortfarande den mest skarpsinniga nytolkningen av Luxemburgs och Lenins teorier om imperialism man kan läsa.

(Texten publicerad i ETC 22/9)

Stugmörker och drömmar

september 16, 2016

Elsie Johanssons självbiografi ”Riktiga Elsie” är ett riskabelt företag. Författaren har tidigare skrivit flera böcker om sitt liv i litterär form och som läsare frågar man sig om man verkligen vill ha den ”riktiga” versionen? Rasmus Landström har läst boken och besvarar den ändå med ett ja.

Min första tanke när jag hör talas om Elsie Johanssons självbiografi är: behövs det verkligen? Johansson tillhör det gamla gardet arbetarförfattare som skrivit sjuttielva lätt förtäckta självbiografier om sin uppväxt. Hon slår visserligen inte Ivar Lo som skrivit tre långa sviter, men ändå, här finns ”Glasfåglarna”, ”Mosippan”, ”Nancy”, ”Näckrosträdet” etc. Dessutom är det inte ett ofarligt företag att skriva om den ”Riktiga Elsie” (som den prosaiska titeln lyder). När man skrivit böcker som ligger nära inpå sitt eget liv riskerar bortslitandet av den tunna litterära väven att göra texten ointressant. Jaha, mamman hade inte perenner i fönstret utan pelargoner. Se där.

Men så börjar jag läsa ”Riktiga Elsie” och genast faller mina farhågor. Elsie Johansson är en så pass skicklig författare att hon klarar av att skriva om samma ämne gång på gång. Hon vrider lite på perspektivet, ställer in skärpan och trycker av. I den bemärkelsen påminner hon om vår tids andra stora arbetarförfattare Kjell Johansson, som också skrivit fram samma barndomsminnen och samma scener sedan 70-talet. ”Riktiga Elsie” är en underbar bok som berättar om den lilla flickan ”stigen ur stugmörker och drömmar” som sent i livet blev författare. Den börjar i tidig barndom och sträcker sig fram till debuten.

Här finns mycket som man känner igen från Nancy-böckerna. Berättelsen om uppväxten på 30-talet utanför Uppsala i stugan med den spruckna skorstenen. Vi får läsa om den kärlekslösa relationen mellan mamman och pappan och Elsie som stod hjälplös mitt emellan. Föräldrarnas tillvaro var varken tårdrypande eller våldsam, bara tröstlös och kvävande. Johansson beskriver det rakt och ärligt, men utan ett uns av bitterhet. En av hennes stora styrkor har alltid varit att hon inte skuldbelägger någon – inte ens sig själv.

En bit in i boken får Johansson börja på läroverk inne i Uppsala. När läroverkskatalogen kommer hem är raden med ”faders yrke” blank. Min pappa, skriver Johansson, var stolt över att vara ”grovarbetare” men titeln passade inte in bland de övriga kaptenerna och ingenjörerna. Ändå betraktar Johansson det som en nåd – ja, hon vågar faktiskt använda ett så högtidligt ord – att just hon fick studera och slå ut sina vingar. Detta gjorde att hon kunde jobba på posten och arbeta som maskinskriverska istället för att slita som daglönare på en åker.

En av de bästa delarna i boken är skildringen av det första äktenskapet, med den psykiskt instabila Bruno. Detta har hon beskrivit tidigare, i ”Näckrosträdet”, men jag tycker att hon gör det bättre här. Det är en förskräcklig historia: Bruno talar om för henne att hon är äcklig, får henne att operera brösten och förbjuder henne att studera vidare. Han kapade mig vid stubben, skriver Johansson, för att i nästa stund skildra alla hans goda sidor (pålitligheten, faderskapet, fliten). Detta är typiskt för henne: hon kan tvärvända mitt i en mening och få människans mörker och ljus att dansa fram ur varandra.

I slutet av boken skriver Johansson om debuten 1979 med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Det avhandlas ganska kort och här skulle man gärna haft lite mera kontext. Johansson debuterade i en tid då många äldre kvinnliga arbetare började skriva. Herta Wirén, Helga Bergwall och Maja Ekelöf är några som kan nämnas. Idag har vi bilden av att den kvinnliga arbetarlitteraturen alltid varit stark i Sverige – troligen på grund av Moa Martinssons centrala ställning – men detta är fel: det var först på 1970-talet som den fick sitt stora genomslag och det är till stor del en oberättad historia. Johanssons debut passade in i sammanhanget; en självbiografisk diktsamling med arbetarmotiv av en 49-årig kvinna. Men tyvärr kom den några år försent. På kultursidorna rådde postmoderna tider, kritikerna deklarerade att de var trötta på arbetarförfattare, och över hela landet hyllades pojkspolingen Stig Larsson för sin överskattade roman ”Autisterna”. ”Brorsan hade en vevgrammofon” tegs ihjäl i storstadsmedia och det var inte förrän 1998 som genombrottet kom med ”Mosippan” som nominerades till Augustpriset och gav Johansson en stor läsekrets. Idag är Elsie högaktad och hyllad på kultursidorna.

”Riktiga Elsie” beskrivs på baksidan som en berättelse om ”vägen till författarskapet”. Och som sådan fungerar boken alldeles utmärkt; här finns mängder av nyckelformuleringar. Men det som drabbar mest är inte den senare delen om debuten, utan skildringen av 30- och 40-talet. När jag läser dessa avsnitt slår det mig att det troligen är en av de sista självupplevda berättelserna om fattigsverige som kommer skrivas. Johansson är idag 85 år och en av de få levande författarna som verkligen kan skildra tiden innan folkhemmet. Jag vill därför uppmana alla som inte läst Johansson att dyka ner i hennes författarskap. ”Riktiga Elsie” är kanske inte den bok man ska börja med – jag skulle istället rekommendera Nancy-sviten – men den innehåller några av hennes allra finaste formuleringar. Som när hon i en mening fångar sig själv, sitt författarskap och sin brist på hemhörighet: ”Jag blev en glasfågel i fattigmans julgran”. Vackert så.

(Publicerad i ETC 16/9)

Rasmus Landströms Elsie Johansson-favoriter

Kvinnan som mötte en hund (1984)

Johanssons i särklass bästa roman skildrar en kvinna som blir långtidssjukskriven och går in i en mörk inre värld. Troligen 1980-talets bästa arbetarroman.

Glasfåglarna (1996)

Den första delen i berättelsen om Nancy innehåller en fin och sorglig skildring av modern.

Sin ensamma kropp

Johansson har på senare år gestaltat ålderdomen med en stor klarhet. Här handlar det om en änka som törstar efter kärlek – och sex.

Den svenska slummen

september 9, 2016

9789100139681I Ola Larsmos ”Swede Hollow” skildras amerikaemigranterna som inte gjorde klassresa. Det är inte något storstilat epos utan en lågmäld skildring av en tidigare närmast okänd grupp. Rasmus Landström har läst en arbetarroman som landar mitt i samtiden.

Det råder Amerikafeber i Sverige – igen. Bara de två senaste åren har en mängd böcker, pjäser och dokumentärer kommit som behandlar emigrantöden och nybyggaranda. Mobergs ”Utvandrarna” har satts upp som teater, Lennart Pehrsson har skrivit sin mäktiga triologi om emigrationen, Ester Blenda Nordströms ”Amerikanskt” har kommit i nyutgåva, två böcker om amerikaemigranten Joe Hill har publicerats och Jan Ewert Strömbäck har givit ut en fin bok om kopplingen mellan den svenska och amerikanska arbetarrörelsen. Nu i dagarna kommer ytterligare ett bidrag: DN-journalisten och PEN-ordföranden Ola Larsmos roman ”Swede Hollow”.

Under 1800-talets sista hälft och 1900-talets första emigrerade närmare 1,3 miljoner människor från Sverige. Vår bild av utvandringen är starkt präglad av Mobergs utvandrarepos: modiga bönder som byggde sig ett paradis i Minnesotas bördiga jord. Detta är egentligen en rätt skev bild. Den allra största delen av emigranterna var arbetare som hamnade i städerna där de fick diska spottkoppar eller svabba bargolv. I den nya vågen av emigrationsskildringar ligger fokus på just denna grupp och Larsmos ”Swede Hollow” är det första skönlitterära försöket att skildra den.

”Swede Hollow” utspelar sig 1897 i det vi idag skulle kalla en kåkstad (eller ”illegal bosättning”) i St Paul, Minnesota. Där får vi möta familjen Klar som har emigrerat från Sverige och rest ett plåtskjul i den fattiga svenskdalen. Här bor pappa Gustav som tidigare jobbat på skofabrik men som nu får gå och knacka is från järnvägen. Vi får möta döttrarna Ellen och Elisabeth i deras jakt på arbete. Och den av sorg plågade modern Anna vars son Carl tidigt gick bort i en koleraepidemi. Eftersom boken är över 400 sidor och pryds av svartvita porträtt på emigranter förväntar jag mig först ett epos om familjen – men ganska snabbt inser jag att ”Swede Hollow” är något helt annat. Detta är inte liberalen Mobergs berättelse om modiga klassresenärer; snarare är det en stillsam skildring av tröstlöst arbete och livet nere vid dalen. Med andra ord en del av den våg av arbetarlitteratur som berättar om dem som inte tog sig uppåt. Larsmo har med sina dokumentärromaner – som han har skrivit ända sedan 1980-talet – sällan varit så samtida som i ”Swede Hollow”.

1890-talet var en hård tid för arbetare i USA. Årligen dog 35 000 amerikaner i arbetsplatsolyckor och 10 av landets 90 miljoner invånare levde i fattigdom. Motsvarigheten till LO – AFL – bestod av högavlönade yrkesmän med trygga anställningar som var mycket skeptiska till okvalificerade migrantarbetare. Vi befinner oss alltså i tiden före den bångstyriga amerikanska arbetarrörelsen fått luft under vingarna, men om detta skriver Larsmo inte mycket. Istället anar vi arbetarnas utsatthet i korta passager. När Elisabeth råkar sy sig själv i handen rusar förmannen fram till henne och berättar att hon inte har något jobb imorgon. Vid järnvägen blir en arbetare överkörd av ett tåg. När jag läser om detta tänker jag osökt på uttrycket ”enkla jobb” som vissa idioter lagt sig till med. Varsågod, här har ni dom: enahanda, själsdödande och fullständigt livsfarliga.

En bit in i romanen börjar det gå allt bättre för den äldsta dottern Ellen. Hon kommer bort från den stressiga syfabriken och blir maskinskriverska på ett kontor. Där är hon dock livrädd för att kollegorna ska tycka att hon luktar strömming (en vanlig fördom mot svenskar på den tiden). I 1890-talets USA sågs svenskar som ett rasmässigt degenererat folk, som inte var riktigt lika ”ariska” som exempelvis engelsmännen och tyskarna och ibland betraktades de till och med som ”svartingar”. Det är en bra illustration av hur relevant begreppet ”rasifiering” är för att förstå rasismens mekanismer.

Jag tycker att det är en fin och lågmäld roman som Larsmo har skrivit. Bokens politiska sprängkraft är uppenbar, men det blir sällan övertydligt då mycket vilar mellan raderna. Skulle jag likna ”Swede Hollow” vid en bild så är den ett gråtvättat förkläde på en tvättlina bredvid en porlande bäck. Det enda som stör mig med boken är att den periodvis känns lite väl ljus. Swede Hollow var en plats känd för fylleriet, slagsmålen och våldet i hemmen. Larsmo skriver visserligen en del om det men jag tycker inte riktigt att han lyckas fånga det på ett stilistiskt plan. Detta är ett vanligt problem i den samtida historiska romanen: rädslan – eller jag vill nästan kalla det fobin – för att skriva en ”eländesskildring”. Här hade Larsmo kunnat lära sig lite av arbetarlitteraturens gamla mästare (särkilt Moa Martinsson och Per Anders Fogelström) som kunde beskriva en stämning så nära nollpunkten att man nästan måste ta en Xanor för att orka läsa. ”Swede Hollow” hade tjänat på att Larsmo vågat bre på lite mera och beskriva det dåliga humöret och den svarta blicken som fattigdomen och trångboddheten skapar. För som det är nu känns den lite för tillrättalagd eller – om uttrycket ursäktas – för pk.

(Texten publicerad i ETC 8/9 2016)

Trollkarlen från Västerås

maj 14, 2016

9789100167172Fantastiska berättelser” var tänkt att återutges till Lars Gustafssons 80-års dag, men författaren han dö innan. Det är en magnifik bok som innehåller några av hans allra bästa berättelser. ETC:s Rasmus Landström menar att samtiden först nu har hunnit ikapp novellerna.

I Sverige har science fiction och fantastik historiskt sett varit styvmoderligt behandlad. Så fort ett sf-verk av betydelse publicerats har kritikerna snabbt intygat att det egentligen rör sig om något annat. När Harry Martinsson publicerade ”Aniara” 1956 döpte kritikerna snabbt om det till ett ”rymdepos”. Detta trots att Martinsson sagt att han var influerad av amerikanska sf-författare.

På samma sätt var det när Lars Gustafsson publicerade ”Förberedelser till flykt” 1967. Den gavs ut under vietnamkrigets mest intensiva år. Samma år som Göran Palm publicerade ”En orättvis betraktelse” och Jan Myrdal gav ut ”Myglaren”. Boken blev visserligen väl mottagen, men få ville acceptera den för vad den faktiskt var. I novellen ”Sportfiskarna” – där en by drabbas av en uråldrig ondska – läste flera kritiker in en parabel om Vietnamkriget. Idag ter sig detta tämligen fånigt – det är ju uppenbart att det är en fantasy-berättelse.

Anledningen till att jag läser om Gustafssons 60-talsnoveller är att de återutges i dagarna tillsammans med ”Det sällsamma djuret från norr” (1989). På 60-talet glömdes Gustafssons fantastiska noveller snabbt bort, men idag är de älskade klassiker. Denna gång är det Bonnier som återutger ”Fantastiska berättelser”, men så nyligen som 2008 gav Atlantis ut samlingsvolymen. För min del får den gärna återutges en gång om året. Det här är nämligen något av det bästa Gustafsson har skrivit.

Jag har inte läst novellsamlingarna tillsammans förut men när jag nu gör det inser jag hur magnifika de är ihop. I ”Förberedelser till flykt” ligger betoningen på fantastiken medan ”Det sällsamma djuret från norr” är renodlad sf. Det som binder samman är överraskningseffekten och det existentiella bråddjupet som plötsligt öppnas upp. Som i min favoritnovell i den första samlingen, ”Besökaren”, där en ängel kommer ner till jorden en vinterkväll och möter en man som är ute med en lykta. Ängeln blir fascinerad av mannen och försöker förstå ”hans hemlighet”, men när han försöker dyrka upp hans inre upptäcker han att där inte finns någon hemlighet. Mannens allra innersta tankar är tomma, de handlar om pålarna i isen och fåglarna som vilar under snön. Men, konkluderar Gustafsson på sitt omisskännliga sätt, ett sådant tomrum måste också rymma oändliga krafter. För det är ur det som fantasin emanerar.

Som läsare inser jag plötsligt att detta är fantastikens litterära program. Dess egenskap är att den vågar gå in i det där tomrummet och hitta på den hemlighet som människan saknar.

”Det sällsamma djuret från norr” är mera sammanhållen än ”Förberedelser till flykt”. Den utspelar sig 40 000 år e. Kr. och handlar om ett solseglande rymdskepp på väg mot ett avlägset solsystem. Skeppet styrs av en artificiell intelligens som roar sig med att strukturera upp sitt medvetande i olika enheter och sedan låta enheterna berätta historier för varandra. Det som slår mig när jag läser detta mästerverk till novellsamling är hur samtida berättelserna känns. Skulle de ha publicerats idag skulle vi antagligen kalla dem ”ekokritiska”; ofta bygger de på en upplösning av det mänskliga och det icke-mänskliga livet. Som i ”En nedfart i porositeten” där en astronaut kommer in i en ”porös rymd”, som bäst kan beskrivas som en plats där tingen förlorar sitt eget minne och istället börjar förlita sig på vårt minne. På så sätt gestaltar Gustafsson en naturuppfattning som ligger nära den moderna miljöforskningen: naturen är inget tomt kärl utan den samspelar med oss. Ett annat exempel är novellen ”Jean Sibelius natt” där den berömde tonsättaren möter en flicka i en dröm som förklarar hur han ska komponera sin åttonde symfoni. Men när Sibelius tackar sitt undermedvetna för att det drömt fram flickan förklarar hon att det tvärtom är hon (som troligen är ett dataprogram) som har drömt fram honom. Det är ett briljant sätt att rycka människan ur hennes antropocentriska världsbild.

När jag slår igen ”Fantastiska berättelser” tänker jag på hur det ofta brukade sägas att Gustafsson var en egensinnig och lite otidsenlig författare. Men idag – när vi kan se egenvärdet i sf och har det ekokritiska perspektivet att tillgå – framstår dessa noveller snarare som oerhört moderna. Som om samtiden först nu har hunnit ikapp Gustafsson. Återutgivningen av ”Fantastiska berättelser” var tänkt till den 80-årsdag som Gustafsson aldrig fick uppleva och när jag tänker på att han aldrig mera kommer skriva fantastiska berättelser blir jag sorgsen. Det känns nästan som om han strandsatt oss på någon av novellernas planeter med döda lavaslätter och dragit vidare till andra solsystem.

 

(Publicerad i ETC 13/5)

Utanför inuti

februari 1, 2016

Under 2000-talet har alltfler författare med rötterna i Mellanöstern, Afrika och Sydamerika tagit plats på svenska litteraturscenen. Men hur kommer det sig att författare med så vitt skilda stilar, som Athena Farrokhzad, Durraid Al-Khamisi, Alexander Mahmoud och Alma Kirlic, klumpas ihop? Kulturjournalisten Rasmus Landström diskuterar ”invandrarförfattare” och ”mångkulturell litteratur” som han anser är djupt missvisande beskrivningar. Istället lanserar och förklarar han begreppet mellanförskapslitteratur. Det här är den sista av tre essäer om den svenska litteraturens samtid och framtid.

  

 

Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!

– Gunnar Ekelöf

2001 kom en bok som skulle förändra den svenska litteraturen. Den hette ”Till vår ära” och var en tunn novellsamling skriven av Alejandro Leiva Wenger. Han var en ung författare, uppvuxen i Chile men bosatt i Sverige sedan tioårsåldern. Hans bror var en del av hiphopduon Ison & Fille och bodde i Stockholmsförorten Vårberg. På tidningssidorna jublades det. Detta var en tid då kritikerna längtade efter en äkta ”invandrarförfattare”. Visst fanns väl Theodor Kallifatides sedan tidigare, men han räknades inte. En invandrarförfattare var en person som gav röst åt ”förorten”. Leiva Wenger verkade göra detta. Han skrev på ”Rinkebysvenska”, kastade in strofer från The Latin Kings i novellerna och berättade om unga kaxiga killar. Att han dessutom skrivit flera av texterna när han gick på gymnasiet gjorde att många tänkte att detta måste vara ”autentisk” invandrarlitteratur.

”Till vår ära” var en novellsamling som skildrade livet i Stockholms förorter. Den var kort, endast 86 sidor, berättelserna hårt koncentrerade och ofta med en absurd twist. I novellen ”Elixir” till exempel blandade ett gäng högstadiegrabbar till en häxbrygd som gjorde att de blev ”svennar”. Deras hår blev blondare, deras betyg bättre och de började säga artiga saker till vuxna. Novellen var full av arabisk och spansk slang, skriven som om en högstadieelev talade rätt ut. I en annan novell berättade en huvudperson om flykten från Chile, om pappan som dödades av Pinochet och om traumat att lämna sitt land. I novellen ”Borta i tankar” laborerade Leiva Wenger med olika språk. Där skildrade han två bröder som bröt på spanska när de snackade med polarna medan de talade rikssvenska med sina föräldrar. På det stora hela var ”Till vår ära” en bok som verkade i en experimentell litterär tradition samtidigt som den innehöll en ny berättelse om Sverige.

”Till vår ära” blev snabbt en kritikersuccé. I tidningarna beskrevs den som en genial typ av ”utanförskapsskildring”. Äntligen hade mångkulturen och förorten fått en röst! Äntligen någon som talade gatans språk! När man läser recensionerna idag går det nästan att ta på den svenska kritikerkårens välvilja. Nu skulle ”invandraren” snart vara ett fenomen i den svenska litteraturen. Hurra! Och mycket riktigt. 2003 debuterade Jonas Hassen Khemiri med ”Ett öga rött” och Johannes Anyuru med ”Det är bara gudarna som är nya”, 2005 kom Marjaneh Bakhtiaris ”Kalla det vad fan du vill”, 2008 debuterade Hassan Loo Sattarvandi med ”Still” och sedan dess har det kommit så många författare med bakgrund i mellanöstern, Afrika och Sydamerika att det inte går att nämna alla här. Även litteraturvetare har uppmärksammat fenomenet. Experten på skandinavisk samtidslitteratur Peter Leonard har kallat det för ”the ethnic turn in Swedish litterature” och Wofgang Beschnitt har beskrivit det som ett genombrott för ”den andra generationens invandrarförfattare”. Det finns dock ett problem med detta. ”Invandrarförfattare” och ”mångkulturell litteratur” är djupt missvisande beskrivningar.

Mångkulturen och klassamhället

I ”Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa” skriver litteraturvetaren Magnus Nilsson om det problematiska med att tala om en specifik ”invandrarlitteratur”. En invandrarlitteratur är en litteratur som ställer etnicitet och kulturskillnader i centrum. Det gör inte de ovan nämnda författarna. Faktiskt inte en enda. Här kan man ta Leiva Wenger som exempel. Det finns inget exotiskt i hans berättelser, trots att han skriver om människor med rötter i andra världsdelar. Skillnaderna mellan invandrarkillarna i förorten och svennerna i innerstan handlar inte om kultur – utan om språk och klass. ”Elixir” är inte en berättelse om etnicitet utan om rasism och fördomar. På samma sätt är ”Borta i tankar” en text som visar hur svenskhet och invandrarhet är något som konstrueras språkligt. Samma tematik finns hos de andra författarna. I slutet av ”Ett öga rött” klargör huvudpersonen att han talar invandrarsvenska pga att han vill vara tuff, inte pga brytning. Medan Sattarvandis ”Still” är en roman om arbetslöshet som råkar utspela sig i en invandrartät förort.

Nilssons poäng är att dessa berättelser inte alls är exotiska utan snarare en del av en social våg inom litteraturen. I början av 2000-talet slog arbetarlitteraturen igenom i Sverige (vilket jag skrivit om i en tidigare essä) och böcker som Torbjörn Flygts ”Underdog” (2001), Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” (2006), Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” (2007) och Kristian Lundbergs ”Yarden” (2009) banade väg för andra författare. ”Invandrarlitteraturen” var besläktad med arbetarlitteraturen: den var en del av en realistisk litteratur i bred bemärkelse som gjort intåg i den svenska litteraturen under 90-talet. Den tematiserade frågor om fattigdom, utsatthet och att leva i samhällets periferi.

I många fall har arbetarlitteraturen och ”invandrarlitteraturen” också sammanblandats. Nilsson påpekar att när Alakoskis ”Svinalängorna” publicerades tog många kritiker fasta på att den skildrade en finsk familj i 60-talets folkhem – de andra – medan deras klassbakgrund ignorerades. Istället för att tala om problematiken i termer av sociala orättvisor beskrevs det som en fråga om ”utanförskap”. Sammanblandningen skedde även åt andra hållet. Det fanns flera kritiker som talade om invandrarförfattarna som ”de nya arbetarförfattarna”. Detta är inte heller oproblematiskt. Att till exempel kalla Khemiri – som är uppvuxen i en medelklassfamilj på Södermalm och som intresserat sig för språk och rasism i sitt författarskap – för arbetarförfattare är att urvattna begreppet. Visst fanns det många invandrarförfattare som var intresserade av klass, men inte alla.

Här närmar vi oss problemets kärna. För om vi varken kan använda begrepp som ”invandrarförfattare” eller ”nya arbetarförfattare” om de ovan nämnda, finns det då någon poäng med att bunta samman dem? Annorlunda uttryckt: är det någon mening med att tala om Athena Farrokhzads svävande och experimentella poesi i ”Vitsvit” i samma andetag som Alexander Mahmouds diskbänksrealistiska dagboksroman ”Mellan rummen”? Finns det någon poäng med att jämföra den av antika legender inspirerade diktsamlingen ” Det är bara gudarna som är nya” av Johannes Anyuru med ett socialreportage som Durraid Al-Khamisis ”Regnet luktar inte här”? Jag tycker ändå det. Under 2010-talet har det kommit en mängd författare som skildrat rasismen i Sverige. Författare som beskrivit hur det är att växa upp i en segregerad förort och vad det innebär att bli stämplad som ”blatten” eller ”negern”. Bara 2015 hittar jag en mängd titlar: Neftali Milfuegos ”Tankar mellan hjärtslag”, Alma Kirlic ”En svensk kändis”, Alexander Mahmouds ”Mellan rummen”, Augustin Erbas ”Blodsbunden”, Fanna Ndow Norrbys ”Svart kvinna”, Dmitri Alevras ”Världens sista kväll” och den kollektivt skrivna boken ”Rummet”. Utöver det har flera fackböcker och biografier som diskuterar frågorna publicerats. Det finns en samhörighet här. Det handlar inte om stil, inte heller om att alla är invandrare eller arbetare. Så vad handlar det om då?

Ett nytt litteraturbegrepp

Jag vill här lansera begreppet mellanförskapslitteratur. Det är ett begrepp som jag tänker kan ersätta termen ”invandrarlitteratur”. Mellanförskapet är ett ord som jag har tagit från hiphopartisten Timbuktus låt ”Misstänkt”. Där sjunger han om hur han ständigt blir presenterad som invandrare i Sverige – men svensk utomlands. Detta har lärt honom att ”titta snett på livet, ställa sig på diagonalen”. Jag tänker att mellanförskapslitteraturen handlar om just detta.

Begreppet mellanförskapslitteratur uppmärksammar att det inte handlar om människor som kommer utifrån. Att vara i mellanförskap är inte samma sak som att vara i utanförskap. Det utgår istället från att det inte finns något ”utanför” – att utanför-et i själva verket är ett inuti. Invandrarna som en del av Sverige och förorterna som en del av städerna. Mellanförskapslitteraturen är berättelser som skildrar det tuffa jobbet att vara invandrare. Här måste karaktärerna konstruera sin svenskhet. Men ovanpå det måste de också konstruera sin invandrarhet.

Mellanförskapslitteraturen problematiserar också påståendet om att samtiden är ”mångkulturell”. Mångkultur är inte något problematiskt i sig men idag talar vi ofta om den som om det vore målet och meningen med det moderna samhället. Som Magnus Nilsson påpekar i ”Den föreställda mångkulturen” riskerar detta fokus på kultur och identitet att skymma klassfrågan. Mellanförskapsförfattarna visar att det vi tolkar som kulturfrågor i själva verket ofta är klassfrågor. I Sattarvandis ”Still” är det faktum att gänget är invandrare inte irrelevant men det är helt underordnat att de är arbetslösa och bor i en fattig förort. Och i Al-Khamisis ”Regnet luktar inte här” får läsaren en svidande kritik av hur Husby behandlas, där allmännyttan säljs ut, där ungdomarna inte har några lokaler att vara i och där polisen behandlar alla som om de vore kriminella. Givetvis är inte kulturella och etniska faktorer oväsentliga i dessa sammanhang – att klassamhället är rasifierat är en viktig insikt man får i mellanförskapslitteraturen. Men i slutändan är det inte kulturskillnader som gestaltas utan klassmotsättningar.

Men mellanförskapslitterturen ska inte bara förstås som en dyster och kritisk litteratur utan även som kreativ och sprudlande. Att vara i mellanförskap innebär också att ha en priviligerad position. Den ger möjlighet att vara språkligt kreativ och blanda dialekter, sociolekter och slang på ett fantasifullt sätt. Att se på Sverige och det svenska utifrån och inifrån på samma gång. Flera av mellanförskapsförfattarna har detta dubbelseende just genom att de kan röra sig mellan olika språk och olika sätt att prata.

Jag skulle kunna fortsätta och utveckla vad mellanförskapslitteratur är på ett mera generellt plan. Men jag väljer istället att förtydliga med ett par exempel från det senaste årets utgivning eftersom det var under 2015 som denna litteratur bröt igenom på bred front.

Rasism, båtflyktingar och klassresor nedåt

  • 2015 inleddes med att en mycket originell debutroman som fick alldeles för lite uppmärksamhet i media. Den hette ”Tankar mellan hjärtslag” och skildrade en ung mans liv i Stockholm och Valparaiso. På ett språk som blandade söderslang (”ska vi vaheterre baxa den?”), invandrarsvenska och internet-stavning (”Wate fakk”) beskrev Milfuegos flykten från ett Stockholm som han upplevde som kallt och segregerat. När huvudpersonen återkommer till Valparaiso upptäcker han dock att landet dras med samma problem – fast i en annan skala. Med denna dubbla erfarenhet av Chile och Sverige utvecklar Milfuegos tankar om mellanförskapet. När han blir tillfrågad i Chile om vilket hans hemland är egentligen svarar han att han bär hemlandet inom sig. För inom sig har man de gator och ansikten, böcker och låtar som definierar en. Det som man egentligen hör till. Det är en fin tanke och en slags definition av mellanförskapets universalism.
  • En bok som till skillnad från Milfuegos utvandrarskildring gestaltar invandrandet är ”En svensk kändis” av Alma Kirlic. Den handlar om Alma som kommer till Sverige som femtonåring på 90-talet. Alma har flytt från det krigsdrabbade Bosnien-Hercegovina och boken växlar mellan att beskriva uppväxten på Balkanhalvön och det nya livet i Sverige. Det som till en början ser ut som en berättelse om kulturskillnader visar sig snabbt handla om andra saker. ”En svensk kändis” är en bok som beskriver kroppskomplex hos en ung kvinna och hur det förvärras av den rasism hon utsätts för. Den handlar om hur det svåra i att vara tonårstjej blir ännu svårare när folk ständigt kommenterar ens brytning, hur ens hår lockar sig, hur ens hy ser ut etc. I en särskilt smärtsam passage går Alma och hennes kusin runt på H&M. De skrattar och provar kläder, pratar högt på bosniska. När de ska gå tvingar expediten dem att knäppa upp jackorna och kavla upp byxorna. Och plötsligt, skriver Kirlic, förstår den unga Alma att landet som hon hamnat i bara är till låns. Det är en drabbande skildring av ett land där rasismen är subtil och outtalad.
  • Precis som Kirlic’s berättelse är Duraid Al-Khamisis ”Regnet luktar inte här” en skildring av att invandra och att utsättas för rasism i det nya landet. Den unge Duraid kommer som båtflykting till Sverige. Han har flytt från Bagdad och Kuwaitkriget med sin familj och är inställd på att starta ett nytt liv i det nya landet. I Irak var pappan en av landets skickligaste guldsmeder med flera butiker. I det nya landet blir han arbetslös. Detta är ett intressant tema som ofta tas upp i mellanförskapsskildringarna: klassresan nedåt och degraderingen från ett kvalificerat arbete till ett enkelt jobb eller inget jobb alls. Det är en av mellanförskapslitteraturens stora styrkor. Den lyckas skildra den själaförstörande process som den sociala nedresan är. I ”Regnet luktar inte här” skildras hur detta kan gå i arv från fäder till söner.
  • En av de sista böckerna som kom ut under 2015 var Alexander Mahmouds ”Mellan rummen”. Det var en dagboksroman som berättade om berättarjagets återkomst till sin uppväxtort Grimslöv. En plats där Sverigedemokraterna fick 57 procent i skolvalet 2010 och där Alexander alltid kallades ”apan” eller ”negern” under sin uppväxt. Det var en rå och intensiv skildring av rasism och mobbing och hur det kan sätta spår i en människa decennier efteråt. Men också en drabbande berättelse om en bygd präglad av arbetslöshet – en febrig arbetarroman som påminde om Sattarvandis böcker. Parallellt med historien om Eslöv berättade Mahmoud om sin relation med en papperslös flykting. Även detta var en mörk historia, men här fanns ett ljus eftersom kärleken över gränser skildrades som en läkande

Att ockupera en utopi

Detta är alltså bara ett urval av mellanförskapslitteraturen under 2015. Men genom urvalet blir det uppenbart hur dessa författare varit skickliga på att identifiera samhällets smärtpunkter. Mellanförskapslitteraturen skildrar rasismen i Sverige och SD:s framgångar. Den skildrar hur Europa reser murar mot flyktingar och hur det blir allt svårare att få asyl i Sverige. Dessutom visar den hur en stor grupp i samhället inte alls har klättrat uppåt och blivit medelklass, utan trillat ner och proletariserats. Eller som Neftali Milfuegos uttrycker det: Sverige är ett land där blattar som han ”miljonprogrammeras”.

Mellanförskapslitteraturen är på så sätt en litteratur som lyssnar sig in mot den svenska paradoxens innersta rum. Sverige är ett land där mångkulturen blivit norm. Samtidigt har klasskillnaderna ökat i Sverige under de senaste decennierna vilket gjort att de rasdiskriminerande och segregerande strukturerna verkar allt starkare. Kanske är det just denna paradox som gjort att vi har en så levande mellanförskapslitteratur.

Slutligen: jag har flera gånger i den här artikeln påpekat att mellanförskapslitteraturen inte handlar om det mångkulturella samhället. Men det betyder inte att det idén om det mångkulturella samhället förblir opåverkad av den. När jag läser in mig på författarna inför den här artikeln kommer jag flera gånger att tänka på en sak som poeten och kritikern Göran Greider skrev i diktsamlingen ”När fabrikerna tystnar” (1995). Där skrev han att idén om det mångkulturella samhället är en maktens utopi och en ”frihetsdröm ovanifrån”. Problemet med den är att den saknar en social dimension – den predikar ”likvärdiga getton”. Men utopier och frihetsdrömmar kan erövras. De kan ockuperas och omformuleras av dem som kommer underifrån. Det är detta som jag tänker att mellanförskapsförfattarna har börjat göra.

Faktaruta 1

Begreppet mellanförskapet är taget från en låt av Timbuktu som heter ”Misstänkt”

”frågan jag möts av om och om igen igen
hej var kommer du från egentligen
mammas släkt e slaver farsans dom va slavar
men nu står jag här jag tror att jag stannar kvar va
född o uppvuxen i det mellanförskapet
kanske mina barns rötter kommer brygga det gapet”

Faktaruta 2

Idag finns det bland annat en ideell förening som är politiskt och religiöst obunden med namnet mellanförskapet. Där kan människor som är ”invandrare i Sverige och svenskar utomlands” delta. Föreningen motarbetar tanken att människor ska ”integreras” i sitt eget hemland. Istället arbetar den för att alla ska ta plats i demokratin som medborgare.

Texten publicerad i ETC Helg 30/1

Folkhemsk framtid

januari 26, 2016

Under de senaste tio åren har världen översvämmats av undergångsskildringar och dystopier. På kort tid har framtiden fyllts av zombier, klimatkatastrofer, extrema klassamhällen och milisstyrda stater. Tv-serien ”The Walking Dead” och filmerna om ”Hungerspelen” har på markerat höjdpunkter, men ”Interstellar”, ”28 dagar senare”, ”Resident Evil” och ”World War Z” kan även nämnas i sammanhanget. Inom litteraturen ser vi samma trend. ”Den utvalde”, Ensam på Mars” och ”Rött uppror” är några av titlarna. Margaret Atwoods dystopi om genmanipulation ”Oryx och Crake” (2003) och Cormac McCarthys poetiska postapokalyps ”Vägen” (2006) är två andra. McCarthy och Atwood är inte de författare som sålt i störst upplagor, men de räknas till ”finlitteraturen” och omnämns ofta i nobelprissammanhang. Sedan deras framgångar tycks något ha hänt med litteraturen i stort. Undergångsskildringarna har kommit tillbaka med full kraft och författare som tidigare inte förknippats med populärlitteratur har börjat skriva science fiction (sf).

I uppsatsen ”Keeping Count of the End of the World” undersöker litteraturvetaren Jerry Määttä under vilka perioder undergångsskildringen haft en framträdande roll i den anglosaxiska kulturen. Där konstaterar han att perioder av kris, lågkonjunktur och förväntad konflikt göder marken för dem. På 1950-talet kom det många filmer och böcker i sviterna av andra världskriget, Hiroshima och förlusten av det brittiska imperiet. Likaså var katastroffiktionen en viktig del av 1970-talet som präglades av oljekris, lågkonjunktur och Vietnamkrig. Määttä menar att perioden 2001 till 2015 också är en sådan period med kriget mot terrorismen och finanskrisen som utlösande och pådrivande faktorer.

Men hur är det då med Sverige? Har vi fått någon betydande undergångslitteratur? Nja. Sverige har hittills varit relativt förskonat från finanskriser och terrorism. Men med det sagt är vi inte opåverkade. När jag under de senaste månaderna gjort en systematisk genomgång av den svenska samtidslitteraturen har jag upptäckt att dystopin står starkare än på mycket länge. Inte så att vi har översvämmats av dystopier men flera av de intressantaste böckerna de senaste åren har varit mörka framtidsfantasier. Hit räknar jag Ninni Holmqvists ”Enhet” (2006), Leena Krohns ”Bipaviljongen” (2008), Tony Samuelssons ”Jag var en arier” (2009), Lars Jakobsons ”Vännerna” (2010), Karin Tidbecks ”Amatka” (2012), Jesper Weithz ”Det som inte växer är döende” (2012) och Jerker Virdborgs ”Skyddsrummet Luxgatan” (2015). Dessa böcker är till stil och innehåll mycket olika men böckerna har mycket gemensamt: de är tankeexperiment som utforskar andra typer av samhällen. I dessa dystopier behandlas några av vår tids mest brännande frågor: klimatkonflikter, överkonsumtion, övervakning och inbördeskrig med massemigration som följd.

Hur kommer det sig att de svenska dystopierna är så bra idag? Är det en följd av att Atwood och McCarthy öppnat portarna mot sf-litteraturen? Kanske. En – lite oväntad – anledning har med sf-litteraturens förhållande till arbetarlitteraturen att göra. Det finns nämligen en svensk tradition att samhällskritiska författare vänder sig till sf-litteraturen.

Arbetarförfattarna ♡ sf

De svenska arbetarförfattarna har präglat hela det svenska 1900-talet. Med sina historier om statare, fabriksarbetare och vårdbiträden har författare som Ivar-Lo Johansson, Moa Martinsson och Maja Ekelöf givit ett av Sveriges viktigaste bidrag till världslitteraturen. Det har dock inte bara rört sig om skildringar från potatisåkern och fabriken. I artikeln ”Skapandet av en annan värld – ett samtal om arbetarlitteratur och science fiction” gör bibliotekarien Kalla Laajala iakttagelsen att det tycks finnas en förbindelse mellan arbetarförfattarna och sf-litteraturen. Flera arbetarförfattare försökte i något skede av sitt författarskap skriva sf. Mest känd är Harry Martinssons dystopi ”Aniara”, men även proletärdiktare som Gustav Sandgren, Folke Fridell, Ivar-Lo Johansson, Sven Wernström och Ove Allansson har använt genren. Arbetar-sf är dock mindre konstigt än vad det låter. Snarare än klasskamp i rymden handlar det om framtidssamhällen där arbetet och de mänskliga relationerna ser annorlunda ut. I detta sammanhang har dystopierna dominerat.

Litteraturvetare som studerat sf har påpekat att det finns en stor samhällskritisk potential i sf-genren. Den erbjuder – tvärtemot vad många tror – möjligheten att behandla problem i samtiden. När Ivar-Lo, till exempel, skildrar en framtid där man slåss om lyxen att få arbeta i ”Elektra” (1967) är det en kommentar till ett samhälle där människor slits ut i förtid i enformiga och tunga fabriksarbeten. Och när Folke Fridell skildrar ett hypersteriliserat, bombsäkert ålderdomshem i ”Äldst i världen” (1959) kommenterar han ett Sverige som tar hand om gamla människors kroppar – men inte deras själar. Det finns med andra ord ingen motsättning mellan att skriva om nuet och framtiden.

Som Laajala påpekar så är oron för framtiden ett dominerande drag i arbetarlitteraturen i stort. I arbetarrörelsens ungdom skrevs en del utopiska verk men i samband med världskrigen dominerar rädslan för atombomben, kärnkraften och det totalitära inom proletärromanerna. Under efterkrigstiden är det otrivseln i arbetslivet och de löpande banden som är temat och på senare år kan en oro för datoriseringen anas. Dess påverkan på jobben och inte minst övervakningsaspekten. Arbetarlitteraturen är en framåtblickande litteratur eftersom författarna vill bidra till en bättre framtid. Men det är med dyster blick de betraktar den.

Det är i denna tradition jag placerar dagens dystopiker. Ibland utspelar sig deras böcker några år framåt i tiden, ibland om hundratals år, men det är alltid de stora frågorna idag de ser vid horisonten. Att kalla dem arbetarförfattare vore missvisande men de förhåller sig till en svensk samhällskritisk tradition och flera av dem har en bakgrund inom politisk aktivism. Weithz är exempelvis klimataktivist, Samuelsson och Virdborg uttalade vänsterförfattare och Holmqvist har gjort sig känd som en av våra viktigaste feministiska röster. Precis som gångna tiders arbetarförfattare har de vänt sig till sf och dystopin för att fördjupa samhällskritiken.

Kognitiv främmandegöring

Det finns ett vetenskapligt begrepp för sf-genrens samhällskritiska potential, myntat av den marxistiske litteraturvetaren Darko Suvin. I sin klassiska bok ”Metamorphoses of Science Fiction” (1979) skriver han att sf snarare än en kommersiell genre eller kategori är en litterär tradition som utmärks av vissa litterära grepp. Han menar att hela genren kan definieras som ”kognitiv främmandegöring”. Med ”främmandegöring” menar Suvin att sf-fiktionen skildrar en annan värld än den verkliga, empiriska. Samtidigt är denna främmande värld kognitivt sammanlänkad med vår, dvs. är fortfarande realistisk och lyder under våra naturlagar. Genom att läsa om en annan värld får läsaren syn på sin egen, ur en annorlunda synvinkel. Greppet, menar Suvin (som också är Brechtforskare), är ett av de mest effektiva för att bedriva samhällskritik.

Låt mig ta ett exempel. I Jerker Virdborgs ”Skyddsrummet Luxgatan” befinner vi oss i ett framtida Sverige där inbördeskrig råder, där miliser kontrollerar skogar och östeuropéer smugglar svenskar över myrar och kärr. I Virdborgs framtid har Sverige återinfört dödsstraffet och soldater åker runt och beslagtar designmöbler från lägenheter på Östermalm. Samtidigt som författaren framställer en helt främmande värld placerar han ut igenkännbara detaljer från dagens Sverige: dagisbarn med gula västar som plaskar runt i snögloppet, hipsterpappor som svischar förbi på sina cyklar i lättmetall osv. På framsidan av boken har författaren placerat den orangea och blå skylten för skyddsrum som en symbol för det han gör – skylten finns lite varstans men få tänker nog på dess innebörd (bombanfall i Sverige?). Det igenkännbara och det främmande. På så sätt lyckas Virdborg skildra en fiktionsvärld som påminner om något långt borta – inbördeskrigets Syrien eller det sönderfallande Irak – men som, med Suvins ord, är ”kognitivt sammanlänkad” med dagens Sverige. Det är tveklöst en av de mest intressanta samhällskritiska böckerna på senare år.

På ett liknande sätt gör Lars Jakobson när han i sin märkliga roman ”Vännerna” skildrar ett framtida Sverige präglat av hänsynslös kapitalism och paranoid övervakning. Här dyrkas Per-Albin Hansson som en gud och en Ingvar Kamprad-liknande figur vid namn Jannis Rokka har tagit patent på begreppet ”Folkhemmet”. I Jakobsons roman har Sverige blivit en blandning av Sovjet och ett stort Ikeavaruhus; här får vi möta en Anncha som jobbar som levande reklampelare och Åsa som arbetar med en brutal form av ”äldrevård”. Rokka själv är visserligen död men flyter ändå omkring som en artificiell intelligens och övervakar sitt imperium. På så sätt skruvar Jakobson upp två tendenser i samtiden: kommersialiseringen av våra liv och en välfärdsstat som alltmera ersätts av en övervakningsstat.

Ett sista exempel är Jesper Weithz dystopi ”Det som inte växer är döende”. Den utspelar sig i en tid som liknar vår egen. Här kämpar paret Lotte och Henrik mot en mystisk sjukdom kopplad till Lottes graviditet medan Henrik försöker skapa reda i sitt företags affärer. Men det som synes vara vår samtid visar sig vara något annat. Här pågår våldsamma demonstrationer på flygplatsen (där Henrik tillbringar en stor del av boken), Bangladesh ligger under vatten och de välbärgades världsfrånvändhet illustreras av att de äter ekologiska pastiller med älgsperma i. På så sätt har Weithz förstärkt samtidens konflikt mellan kapitalism, tillväxtpolitik och klimatet – och förlagt den i framtiden. Med Suvins ord är det inte en roman som skiljer sig från den realistiska och naturalistiska romanen för att den är ”overklig” utan för att den verkar genom främmandegöring.

Den dystopiska Sverigeromanen

Här anar vi också ett gemensamt drag i flera av de dystopier som kommit på senare år. De förhåller sig nästan samtliga till frågor om demokrati, kapitalism och välfärdsstaten. Det kan vara som i Jakobsons och Samuelssons romaner där begreppet ”folkhemmet” har vrängts ut och in och förvandlats till något totalitärt, fascistiskt. Eller som hos Weithz och Virdborg – som skildrar ett Sverige där samförståndsandan försvunnit och trygghetssystemen brutit samman. Oavsett på vilket sätt de gestaltar det ger dagens dystopiförfattare en bild av ett Sverige som håller på att förändras. Vi har idag inga författare som med samma skärpa pejlar in den tilltagande fascismen i Europa, de allt skarpare klasskonflikterna och välfärdsstatens utveckling mot övervakningsstat.

Här måste dock göras en liten reservation. Man ska inte överdriva nyhetsvärdet. Dystopier har alltid behandlat ämnen som övervakning, överkonsumtion och militärstyre. Jakobsons konsumtionsdystopi är i mångt och mycket en variation på Aldous Huxleys klassiska ”Du sköna nya värld”. Liksom Virdborgs milisstyrda samhälle påminner om det i Jack Londons ”Järnhälen”. Alla författare förhåller sig till sina föregångare.

Dessutom finns det en litterär tradition i Sverige som sf-kännaren John Henri Holmberg kallat ”Den dystopiska Sverigeromanen”. I sf-historiken ”Inre landskap och yttre rymd” (2003) menar Holmberg att det finns en kontinuitet av kritik mot välfärdsstatens negativa effekter i form av byråkrati, regelkrångel och ”intolerans för individualism”: ”oberoende av om författarna varit liberaler, socialister, konservativa eller radikala har de oroats av samma tendenser i samtidens svenska samhälle”. Man skulle alltså kunna hävda att Jakobson, Holmqvist och Samuelsson för vidare en tradition med djupa rötter i Sverige.

Samtidigt vore det att reducera dagens dystopiker att påstå att de enbart ”varnar för välfärdsstatens negativa effekter”. I lika hög grad skildrar de en värld där välfärdsstaten inte längre skyddar oss och där en oreglerad kapitalism härjar fritt. De svenska dystopierna är varken ett renodlat höger- eller vänsterfenomen. Deras samhällskritik riktas mot alla totalitära tendenser i samtiden – oavsett om det är marknaden eller staten som står bakom den.

I Jakobssons ”Vännerna” finns det en slående bild av detta. Där har välfärdsstaten slutgiltigt smält samman med ett monopolkapitalistiskt företag. Detta får en symbolisk form i ett shoppingcenter inuti ett byst av Per Albin Hanssons skalle. I skallen ligger affärer som säljer digitala underkläder, ett Ikea-liknande varuhus och en restaurang (belägen i Per Albins haka). Det är en plats för handel men också ett ställe där människor övervakas av staten. Som en absurd illustration av hur olika former av förtryck kan smälta samman – konsumtionshets och storebrorsstat.

Jag tänker att bilden av Per-Albins silverglänsande skalle sammanfattar vad den svenska dystopin handlar om idag. Den lyckas fånga motstridiga samhällstendenser och omvandla dem till en skrämmande vision av framtiden. Men styrkan i denna skräckvision är att den samtidigt innehåller en dröm om ett friare och jämlikare samhälle, från arbetarrörelsens epok. Per-Albins skalle är en bild som korskopplar det dystopiska och utopiska huller om buller – ända tills drömmen om folkhemmet blinkar till och kortsluts.

———-

I nästa nummer av ETC Helg kommer jag att fortsätta utforska den svenska samtidslitteraturen. Nästa artikel kommer att handla om ”mellanförskapslitteraturen”.

Faktaruta om Science Fiction
Science fiction brukar betraktas som skönlitteratur med tekniska och vetenskapliga spekulationer. När genren uppstod är omdiskuterat, men begreppet sf myntades i 1920-talets USA. Sf-forskare betraktar ofta Mary Shellys ”Frankenstein” (1818) som den första sf-romanen, eftersom den utifrån sin tids vetenskap spekulerade kring skapandet av artificiellt mänskligt liv. Utopin och dystopin anses ofta vara sociopolitiska undergenrer till sf-litteraturen.

Faktaruta tre förbisedda dystopier

Karin Tidbeck – Amatka
Att Tidbecks gåtfulla roman om Vanja som skickas till kolonin Amatka för att undersöka hygienvanorna knappt fick någon uppmärksamhet är ett mysterium eftersom den är något av ett mästerverk. Tidbeck skriver fram en betonggrå, sovjet-lik värld där starka känslor anses hota samhällsgemenskapen. Det som gör boken till en pärla är Tidbecks språk.

Boel Berman – Den nya människan
Dystopi om ett Sverige där barnen som föds saknar empati. Forskarna kommer fram till att det rör sig om en helt ny ras. Berman bygger skickligt upp ett skräckscenario som spelar på vår tids risker kring sent i livet-graviditeter och diskussionerna om surrogatmödraskap.

Ninni Holmqvist – Enhet
Holmqvist var en novellförfattare som fick mycket uppmärksamhet under 1990-talet men som glömdes bort under 2000-talet. Hennes ”Enhet” kom lite innan dystopitrenden och ignorerades av kritikerna. En i mångt och mycket klassisk dystopi som påminner om Karin Boys poetiska ”Kallocain”. Den handlar om ett samhälle där ensamma människor stängs in och fungerar som organbanker åt de framgångsrika.

Den nya arbetslitteraturen

januari 25, 2016

   

Arbetarlitteraturen har fått en ny boom efter att författare som Kristian Lundberg, Susanna Alakoski och Åsa Linderborg blev stilbildare för en ny generation författare. Idag spänner fältet från experimentell lyrik till diskbänksrealistiska noveller. Men hur kommer det sig att arbetet i sig fick en så central plats? Och var är den rappa dialog som tidigare dominerade genren? Kulturjournalisten Rasmus Landström förklarar särdragen i den samtida svenska arbetarskildringen. Det här är den första av tre essäer om den svenska litteraturens framtid och samtid.

”Får man inte lätt ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?

Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår.”

 

Så skrev Kristian Lundberg i ”Yarden” 2009. Det var en bok som slog ner som en bomb i det litterära Sverige. Lundberg var redan en etablerad författare när den kom. Han hade gjort sig känd som en lite inåtvänd poet som skrivit ett par grubblande deckare och kandiderat för Kristdemokraterna 2006. Men 2009 hade han varit tyst sedan några år. I ”Yarden” fick vi reda på orsaken: han hade blivit av med skrivuppdrag och tvingats ta ett jobb i Malmös hamn. Yarden, skriver han, är en omställningsplats för fabriksnya bilar där anställda i bemanningsföretag och papperslösa jobbar sida vid sida. Där man får svabba bilar utan skyddshandskar i minusgrader för sjuttio kronor i timmen. Lundberg arbetade 14 timmar om dagen samtidigt som han skrev på ett manuskript om hamnen. I ett förtvivlat ögonblick frågade han: ”hur kom det sig att min klassresa en dag började röra sig baklänges?”. Han hade ju nyss varit uppburen poet och kulturjournalist – nu var han en modern statare.

Lundbergs bok fick ett enormt genomslag. I efterhand går det att se att den sammanföll med en trend i litteratursverige. Genombrottet sammanföll nämligen med arbetarlitteraturens återkomst. Överallt ordnades det seminarier och skrevs debattartiklar om ”Yarden”. Samtidigt översvämmades bokmarknaden av arbetsplatsskildringar, av klasskampslyrik och berättelser om ett förlorat folkhem. Jenny Wrangborg, Sara Beischer, Pål Börjesson, Emil Boss och Marie Hållander hette några av författarna. Det var en ung litteratur, som gav röst åt ”prekariatet”, åt arbetslösa ungdomar och de bemanningsföretagsanställda. Men även etablerade författare som Lundberg och Johan Jönson bidrog med böcker. Plötsligt talade alla om klass, arbete och fattigdom. Hur kom det sig? Var kom detta breda genomslag ifrån? Den här essän ska handla om det.

En tradition – inte en stil

Arbetarlitteratur är för många förknippad med 1930-talet. Med författare som Ivar-Lo Johansson och Vilhelm Moberg, statarskolan och uppbyggnaden av folkhemmet, har decenniet betraktats som en guldålder. Det är inte så konstigt: 30-talet var en lysande tid litterärt men det är knappast den enda perioden då proletärförfattarna varit framträdande. Arbetarlitteraturen fanns innan 1930 (den första vågen kom redan på 1910-talet) och den har återkommit flera gånger sedan dess, i nya former. Om 1930-talets arbetarlitteratur präglades av självbiografiska skildringar av gamla ”fattigsverige”, berättade 1940-talets arbetarförfattare om fabriker och ”maskinslavar”. Under 1960-talet kom rapportboken och förnyade traditionen och på 1970-talet fick den kvinnliga arbetarlitteraturen sitt stora genomslag. Därefter skedde dock en kraftig nedgång. När postmodernismen slog igenom bredde en misstänksamhet mot realism i allmänhet – och arbetarlitteratur i synnerhet – ut sig i den litterära offentligheten och många proletärförfattare har vittnat om hur svårt det var att skriva under denna tid. Kritikerna tycktes ointresserade av vanliga människors vardag – proletärromaner fick ofta det nedsättande epitetet ”yrkesromaner”. Detta innebar givetvis inte att arbetarlitteraturen försvann – en litteratur som kommer underifrån försvinner inte – men den uppmärksammades inte. Och så var det ända fram till slutet av 1990-talet.

Under 1990-talet skedde ett uppsving för realismen. Det var då den stora deckarvågen bröt igenom och vi fick en feministisk novelboom. Under denna tid började litteraturen röra sig i politiska utmarker. Litteraturvetaren Åsa Arping har i uppsatsen ”Folkhemmet tur och retur” skrivit om hur det i och med den ekonomiska krisen blev allt vanligare med arbetarklasserfarenheter i svensk litteratur. Arping menar att en genre som hon kallar ”folkhemsromanen” uppstod. Det var en bakåtblickande litteratur som skildrade 1960-talets rekordår. Lena Anderssons ”Var det bra så?” (1999), Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” (2000) och Torbjörn Flygts ”Underdog” (2001) är några av de mest uppmärksammade titlarna. Detta var romaner som utspelade sig i förorter och på landet och som behandlade frågor om fattigdom och utanförskap. Huvudpersonerna var unga människor som längtade bort.

Ändå var det inte riktigt arbetarlitteratur. För att något ska kunna kallas det krävs något mera än att de gestaltar arbetarklasserfarenheter. Proletärromanen har genom historien utmärkts av att det är en engagerad och vill förändra samhället. Som Arping konstaterar är lösningen på samhällsproblemen i folkhemsromanerna alltid individuella – att ta sig bort från förorten eller byn, att lämna sin klass. Det var klassamhället gestaltat som ett individuellt – i motsats till kollektivt – problem.

Samtidigt var folkhemsromanen en slags arbetarlitteratur i sin linda. För 2006 hände något som fick hela den litterära offentligheten att skälva till. Då publicerade Susanna Alakoski sin roman ”Svinalängorna”. Den handlade om hennes underbetalda, alkoholiserade föräldrars liv i Ystad. Men också om att växa upp som barn till hårt prövade arbetare och hur klassamhället går i arv. Året efter kom Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” som även den handlade om en alkoholiserad arbetare. Det var böcker som visserligen kunde karakteriseras som folkhemsromaner, men som samtidigt hade ett politiskt patos de tidigare romanerna saknat. Alakoskis bok var en rasande anklagelseakt mot ett samhälle som medvetet hållit hennes hårt arbetande föräldrar i fattigdom och tryckt ner dem till botten på grund av deras alkoholproblem. På ett liknande sätt försökte Linderborg göra upp med bilden av ett självgott Sverige som lämnat klassamhället bakom sig. Det här var böcker som inte diskuterade fattigdom i första hand utan klass. Linderborg och Alakoski var en aktivistisk typ av författare som ville diskutera samhällsfrågor och de identifierade sig gärna med den proletära litteraturtraditionen..

Och med dem släppte låsningen. Arbetarlitteraturen var tillbaka. Nu började både små och stora förlag att publicera arbetarlitteratur som aldrig förr. 2006 belönades ”Svinalängorna” med Augustpriset och året efter nominerades ”Mig äger ingen”. I samma veva kom det arbetarlitterära genomslaget bland kritikerna med Lundbergs ”Yarden” och Jönsons ”Efter arbetsschema”. Föreningen Arbetarskrivare fick en kraftig medlemstillväxt och många redan etablerade författare gick med. Samtidigt syntes ett uppsving för Ivar-Lo priserna och Ivar-Lo-dagen. På senare år har ett par nya priser instiftats (ett stort pris till Ove Allanssons minne nyligen) och tidningen KLASS (med arbetarlitteratur som fokus) har börjat ges ut. Idag slänger ingen längre ur sig slarviga generaliseringar om ”yrkesromaner” eller grådaskig realism och ingen ifrågasätter den arbetarlitterära traditionens vitalitet.

Arbetsskildrare och arbetarskildrare

Efter Alakoskis, Linderborgs och Lundbergs romaner är det svårt att göra någon regelrätt historieskrivning eftersom böckerna ligger så nära i tiden. En annan sak som försvårar är att det kommit så mycket arbetarlitteratur som spretar åt så många håll. Här nedan ska jag försöka peka på några tendenser idag.

  • På bokmässan 2013 modererade jag ett samtal om arbetarlitteraturens återkomst. Författaren och litteraturkritikern Anneli Jordahl påpekade då att ett nytt fenomen är att dagens arbetarförfattare skriver konkret om arbete. Det kan tyckas vara ett märkligt påstående: har inte arbetarlitteraturen alltid handlat om arbete? Nej, svarar Jordahl, arbetet har faktiskt inte varit så närvarande som man kan tro. Ta exempelvis Josef Kjellgrens klassiska arbetarroman ”Människor kring en bro” från 1935. Den heter ”kring en bro” just för att den skildrar allt annat än själva brobygget. Inte heller Ivar-Lo skildrade arbetet i någon större utsträckning. För dessa författare var det klasserfarenheten som var det viktiga. I Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här” (2012) däremot beskrivs arbetet på ett äldreboende sida upp och sida ner. Och i Marie Norins nyutkomna diktsamling ”11.05.05-14-10.17” (2015) upptar arbetsmomenten på ett gruppboende en stor del av textutrymmet. Man skulle kunna ta många flera exempel på konkreta arbetsskildringar – faktum är att det kommit så många böcker att vi kanske borde tala om en arbetslitteratur istället för en arbetarlitteratur.
  • Arbetarlitteraturen under 2010-talet är experimentell. 2008 kom Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” och året efter utgavs ”Yarden”. Jönsons bok kan beskrivas som en språkmaterialistisk diktsamling om att vara vikarie inom LSS-verksamhet medan Lundbergs bok till stor del består av reflektioner över vad lönearbete gör med språket. Detta är en orientering bort från den realism som länge ansetts utgöra den arbetarlitterära traditionens estetiska ryggrad.
  • Dagens arbetarlitteratur är till stor del är ett kvinnligt fenomen. Det är kvinnorna som dominerar kvantitativt och det är kvinnorna som får mest uppmärksamhet. Litteraturvetaren Magnus Nilsson har i uppsatsen ”En ny generation – en förnyad tradition? Klasspolitiska strategier i samtida svenskspråkig arbetarlitteratur” föreslagit att det kan bero på att kapitalackumulationen flyttat från tillverkningsindustrin till serviceproduktionen. Det förklarar också varför det kommit så många skildringar av vården på senare år. Marie Hållanders ”Tjänster i hemmet” (2013), Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här” (2012), Linn Bursells ”Allt som är” (2014) och Marie Norins ”11.05.05-14-10.17” (2015) är bara en bråkdel av alla de böcker som givits ut. Det är också inom detta fält som – enligt mitt tycke – den intressantaste arbetarlitteraturen skrivs. Övergången från välfärdsverksamhet till vårdproduktion styrd av riskkapitalbolag är något nytt och fortfarande relativt obearbetat litterärt. Själv väntar jag fortfarande på den stora Carema/Vardaga-romanen.

Sammanfattningsvis står arbetarlitteraturen starkare idag än på många decennier. Möjligen har den inte varit så här vital sedan 1930-talet. Idag spretar arbetarlitteraturen åt flera håll samtidigt: modernistisk lyrik samsas med dokumentärromaner, lyriska essäer med diskbänksrealism. Dessutom vågar arbetarlitteraturen diskutera samhällsförändringar på ett helt annat sätt än andra typer av litteratur. Magnus Nilsson har pekat på att en av traditionens styrkor är att den gång på gång har uppdaterad klassanalysen av det svenska samhället.

Detta är troligen en av anledningarna till att arbetarlitteraturen slagit igenom så i samtiden. Gissningsvis fanns det ett uppdämt behov att diskutera de ökande klassklyftorna och det som akademiker ibland kallar ”det postindustriella samhället”. Redan 1998 hade Göran Greider konstaterat att klassbegreppet var tillbaka i offentligheten i ”Arbetarklassens återkomst”. Den nya arbetarlitteraturen bidrog till att anpassa det till nutiden. Det är till exempel svårt att tänka sig att begreppet ”prekariatet” skulle få det genomslag det fick i Sverige utan alla skildringar av osäkra anställningar i samtidslitteraturen.

En annan anledning till genomslaget är den offensiv som har skett sedan 1980-talet. Då bestämde sig LO och ABF att bli mera aktiva i kulturfrågor. Kulturombud, arbetsplatsbibliotek, arbetarspel och Gräv där du står-cirklar uppmuntrades. 1986 instiftades arbetarlitteraturens dag. Året innan hade författargruppen Fyrskift bildats och de reste runt och föreläste om arbetarlitteratur i LO:s och ABF:s regi. 1987 kom antologin ”Utsikter” där 24 författare gav sin syn på den samtida arbetarlitteraturen. 1990 bildades föreningen Arbetarskrivare. Jag tror att denna offensiv har gett resultat först nu.

 

Soundet då? Och solidariteten?

Men även om arbetarlitteraturen upplever en ny guldålder betyder det inte att den inte dras med några problem. Jag har vid flera tillfällen påpekat att dagens arbetarförfattare inte är särskilt bra på att skriva fram talspråk. Hos författare som Ivar Lo och Moa Martinsson var det jargongen och humorn hos dåtidens arbetarklass som präglade deras bästa böcker. Hos dagens arbetarförfattare finner man mycket sällan en sådan pricksäker dialog och om man mot förmodan skulle göra det är den ofta från en annan tid. Därför skulle jag vilja efterlysa en litteratur som skickligare fångar ”gatans språk”. Var är internetslangen i dagens arbetarromaner? Var är den angliferade svenska som man möter hos alla ungdomar idag? Inte pratar dagens arbetarungar som man gjorde i potatislandet på 1930-talet.

Ett annat problem är att dagens arbetarförfattare nästan aldrig gestaltar ett klassmedvetande hos sina huvudpersoner. I samtidslitteraturen beskrivs hotellstäderskorna, undersköterskorna och bilmontörerna som en grupp satelliter, utan ett eget språk och en egen kultur. Här ska man dock vara försiktig – det går inte att framkommendera politiska ställningstaganden ur författare. Samtidigt är det lite märkligt att arbetarförfattarna i landet med den starkaste fackföreningsrörelsen i världen så sällan skriver om poängen med att organisera sig. Själv kommer jag ofta på mig själv med att önska att det fanns en litterär motsvarighet till filmregissörer som Ken Loach, Robert Guédigian eller bröderna Dardenne. De berättar mörka historier om papperslösa migrantarbetare och bemanningsanställda som hunsas av tyranniska chefer. Men historierna berättas aldrig i hopplös ton; där finns alltid en engagerad fackföreningsföreträdare, en människorättsaktivist eller en agitator med i bilden. Jag tror att den svenska arbetarlitteraturen har mycket att lära av dessa filmregissörer Om vikten av att inte bara berätta om verkligheten utan även om möjligheten. För det som gör dessa regissörer så bra är inte att bara att de skildrar utsatthet och armod utan även solidaritet och kamp.

Faktaruta: Vad är arbetarlitteratur?

Det finns ingen bestämd definition av vad arbetarlitteratur är. Vissa menar att det är litteratur skriven av arbetare för arbetare. Andra pekar på innehållet: att det ska handla om arbetare och att klass ska stå i centrum. Oavsett vilken definition man väljer går det inte att förbise att arbetarlitteraturen är en engagerad litteratur som vill förändra samhället. Det är också viktigt att påpeka att arbetarlitteraturen inte är en stil utan en tradition.

Faktaruta 2: Tips på arbetarlitteratur från 2015

Marie Norin – 11.05.05-14-10.17

Experimentell diktsamling inifrån en vårdfabrik. Norin skyggar inte för att skildra vad individuella löner gör med personalens sammanhållning eller hur chefen driver häxjakt på de missnöjda. Påminner en del om Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” men är mera språkligt tillgänglig.

Jesper Weithz – Vintersystrar

Skildrar Amina och Lollo som är kamrater sedan barndomen och jobbar som sjuksköterskor på samma lasarett. Lollo för en hård kamp mot sjukhusledningen för att förbättra arbetsvillkoren medan Amina inleder en relation med en överläkare. Weithz realism är sylvass, stilen närmast fotografisk i sin skärpa.

Elise Karlsson – Linjen

Karlssons roman faller snarare under kategorin arbetslitteratur än arbetarlitteratur. Utspelar sig på ett kontor som säljer självhjälpsböcker. Särskilt intressant eftersom den illustrerar hur arbetarlitteraturen sprider ringar på vattnet och påverkar medelklasslitteraturen.

————-

I nästa nummer av ETC Helg kommer jag att fortsätta utforska hur klass och samhällskritik genomsyrar samtidslitteraturen i Sverige. Då handlar det om dystopiernas återkomst.

Publicerad i ETC Helg 16/1 2016x