Posts Tagged ‘Fyrisbiografen’

Dogtooth

juni 19, 2011

”Titta, ett flygplan”, ropar pojken och pekar mot himlen. Problemet är att pojken inte är någon pojke utan en fullvuxen man. ”Åh, jag hoppas det ramlar ner”, säger en flicka som inte är en flicka utan en fullvuxen kvinna. Vi befinner oss i utkanten av ett grekiskt samhälle, på ett stort familjegods där solen leker i det vitblå poolvattnet. Det är sommar och glittrande grönska. Här springer barnen som inte är några barn omkring och leker med varandra. Plötsligt smiter mamman iväg, tar fram ett litet leksaksflygplan ur fickan, lägger det i gräset och så ropar hon: ”titta, det ramlade ner”. Barnen som inte är några barn kommer rusande, de knuffar omkull varandra. ”Jag ska ha det!”, ”Nej, jag!”.

En absurd scen som på samma gång är lika komisk som fasansfull. När jag ser om ”Dogtooth” för andra gången (jag såg den när den hade premiär i England) inser jag hur central den är. Här finns allt: den beckettska solipsismen, föräldrarnas totala kontroll över ”barnens” medvetande och den bländande vackra miljön i kontrast till filmens kyla. Det är en magnifik scen.

”Dogtooth” handlar om en familj helt avstängd från yttervärlden. Här har man skapat sitt eget regelsystem, sin egen moral och sin egen bild av omvärlden, som till syvende och sist bestäms av patriarken som varje morgon åker till en stor grå fabrik och jobbar. Makten manifesterar sig framförallt genom språket: när något ord emellanåt tränger in från omvärlden måste föräldrarna  översätta det till familjens tungomål. ”Mamma, vad är en zombie?” frågar pojken. ”Det är en liten gul blomma”, svarar mamman och ger pappan en menande blick. Här har inga några namn, de kallas istället för ”den äldsta” och ”den yngsta” och på kvällarna, när familjen ska roa sig tittar de på gamla inspelningar på sig själva. Ett fängelse påminnande om Josef Fritzls källarvåning målas upp, förlagd till en grekisk sommaridyll.

”Dogtooth” är en av de senaste årens mest estetiskt genomkomponerade filmerna jag har sett. Till en början förefaller den ganska enkel men börjar man syna den i sömmarna upptäcker man snabbt  hur djupgående kompositionen är. Här samverkar det iskalla, ljusa fotot och den statiska kameran för att skapa en känsla av obehag inför det på djupet manipulerade känslolivet i familjen. Detta förstärks också av det speciella skådespelet som får mig att tänka på Robert Bressons skådespelarideal. Bresson menade att aktörerna skulle fungera som ”modeller” snarare än skådespelare och recitera sina repliker istället för att leva sig in i dem. I ”Dogtooth” används denna spelstil för att  understryka barnens grundläggande brist på förståelse inför omvärlden och språket. Här är allting inövat genom direktiv uppifrån och livet består av en rad repetitioner inför att hörntänderna ska låtsa – för först då får barnen bege sig ut. Dvs aldrig.

”Dogtooth” är också en film som spelar på kontraster. Allra tydligast gestaltas detta i fadern som i ena stunden utsätter barnen för brutala bestraffningar för att i nästa smeka dem ömsint över kinden.  Långsamt målas bilden av en demiurg och en tyrann upp. Men kontrasterna finns också i fotot. Till exempel i bilden av omvärlden som är reducerad till faderns fabrik: en smutsgrå betongmiljö som för tankarna till 60-talets öststater och som står i bjärt kontrast till den lantliga idyllen kring hemmet. På så sätt skapar fotot en närmast klaustrofobisk känsla hos åskådaren.

Men ”Dogtooth” är inte bara en berättelse om patriarkal makt och om kärnfamiljen som förtryckarinstrument. Utan också en berättelse om frigörelse. När fadern en dag börjar ta in en prostituerad för att tillfredsställa sonens pyrande sexualitet börjar omvärlden plötsligt att infektera tillvaron. Det börjar med ett insmugglat videokassett och slutar med en obehaglig scen i badrummet; ett handfat fyllt av blod och en utslagen hörntand. På så sätt är ”Dogtooth” en berättelse om människans naturliga vilja att frigöra sig och en i grunden optimistisk film.

 

 

(Publicerad i UppsalaDemokraten)

Annonser