Ännu en recension

skrev en recension för SLA härom veckan. Eftersom tidningen bara finns i PDF-format på nätet bifogar jag den som text.

Göranzon övertygar men pjäsen haltar

En nedskruvad variant av Kristina Lugns vardagsabsurdism blandad med Henrik Ibsensk sanningsproblematik. Så skulle man kunna beskriva ingredienserna i Marie-Louise Ekmans ”Gäckanden”. Det borde bli bra och det är det, bitvis. Men i slutändan frågar man sig själv vad pjäsen egentligen ville.

Det börjar lite smålustigt: en äldre dam (Marie Göranzon) får besök av en yngre kvinna som säger sig vara medium och påstår att damens man kontaktat henne. Mediumet (Gunilla Nyroos) tränger sig på medan damen babblar om allt och inget och de dråpliga replikerna haglar. Efter ett tag förstår vi att damen blivit sviken av sin man och egentligen inte vill ha någonting med honom att göra. Inte ens hans ande. Men å andra sidan är hon glad åt lite sällskap och tanken på att något mystiskt sker i hennes lägenhet verkar uppfriskande. Tillslut bestämmer kvinnorna att de ska fira jul tillsammans – med andar och allt – och att de då ska genomföra ännu en seans fast denna gång mera koncentrerat. Damen har nämligen en tendens att prata för mycket och då skräms andarna bort.

Detta är upptakten till pjäsen och det första man slås av är Marie Göranzon. Vilken rollprestation! På vägen hem från teatern påpekar min sambo att hon påminner om Margareta Krook. Det är bara att hålla med; Göranzon har nästintill total kontroll över rösten såväl som gesterna och hon lyckas på samma gång utstråla bitterhet, ironi och livsglädje. Det är bra, nästan för bra. För emellanåt skymmer hon övriga ensemblen och pjäsens dialog förvandlas till monolog.

Det är synd. För i andra akten presenteras två nya karaktärer: grannfrun och hennes dotter. Grannfrun, som visar sig vara sinnessjuk, försvinner snabbt bakom Göranzon och dottern får bara vara med i några minuter. Det är synd som sagt för de två hade kunnat tillföra något till en pjäs som alltmer inger känslan av att inte kunna komma till sak.

Så slutintrycket blir kluvet. Pjäsen har många intressanta teman men det blir aldrig någon riktig fördjupning. ”Han kan väl inte bestämma allt över mig bara för att han är död” utbrister Göranzon vid något tillfälle men återknyter inte senare till problematiken. Känslan av att texten inte riktigt är färdigskriven kommer ibland. Emellanåt känns det lite för pratigt. Slutligen kan jag inte låta bli att jämföra med Lugns ”Nu mår jag mycket bättre…” som för tillfället spelas på Stockholms Stadsteater. Den innehåller liksom ”Gäckanden” teman som kvinnligt åldrande och destruktiva äktenskap men är till skillnad från ”Gäckanden” ett litet mästerstycke. Delvis beror det på en vassare dialog, delvis på att Lugn vågar ta ut de absurda svängarna på ett annat sätt än Ekman. Och inte minst att Lugn ger plats åt alla sina karaktärer. Hoppas därför att Skövde Teaterförening väljer att köpa in den till nästa säsong.

Rasmus Landström

Faktaruta

”Gäckanden” av Marie-Louise Ekman. Gästspel från Dramaten.

Regi: Marie-Louise Ekman och Gösta Ekman

Skådespelare: Marie Göranzon, Gunilla Nyroos, Inga-Lill Andersson, Jennie Silfverhjelm

Stadsteatern i Skövde i söndags, nästan fullsatt.