Posts Tagged ‘Isao Takahata’

Mästaren är tillbaka

oktober 16, 2011

Japansk film bortom gott och ont.

Den japanska regissören och animatören Hayao Miyazaki är ett av samtidens mest intressanta fenomen. Med filmer som ”Spirited Away”, ”Det levande slottet” och ”Min granne Totoro” har han blivit en av Japans mest älskade och kommersiellt gångbara filmskapare, men också en av de mest konstnärligt komplexa. Han har kallats för ”Japans Walt Disney” men fungerar i själva verket som en slags motkraft till Disneys blaskiga estetik och förutsägbara dramaturgi. Istället präglas Miyazakis filmer av en radikal oförutsägbarhet, av komplexa karaktärer och en etik bortom gott och ont. Samtidigt påminner många av drivkrafterna i Miyazakis filmer om de som ursprungligen präglade Disneys produktioner, dvs. allvaret inför barnets fantasi, den utsuddade gränsen mellan fiktion och verklighet och modet att följa estetiska infall.

Miyazaki har gjort filmer sedan 70-talet men blev känd i Sverige först 2003 med publiksuccén ”Spirited Away”. Efter det har SF gjort något så ovanligt som att låta hans äldre filmer gå upp som premiärer på svenska biografer. Det är ett fantastiskt projekt och i dagarna har turen kommit till ”Prinsessan Mononoke”, en av hans mest komplexa och estetiskt sammanhållna filmer. Bland manga-fans världen över anses ”Mononoke” ofta vara hans allra bästa film, och även om jag själv sätter ”Det levande slottet” snäppet högre instämmer jag helt i att den är ett mästerverk.

”Mononoke” utspelar sig i ett magiskt medeltida landskap och kretsar kring den unge krigaren Ashitaka. Ashitaka, som i filmens inledning dräper en demon, upptäcker att han drabbats av en förbannelse. Denna förbannelse, kallad ”vredens förbannelse”, äter långsamt upp honom inifrån och för att överleva beger sig Ashitaka till den magiska skogen där den mystiska ”nattvandraren” håller till. Kanske har han ett svar på hur Ashitaka kan botas? Så inleds en resa mot en besjälad världs heliga inre där den unge krigaren får möta ett antal originella personer, bland annat den stoiska kolonisatören och adelsdamen Eboshi och den mystiska prinsessan Mononoke.

”Mononoke” är i mångt och mycket en vuxenfilm. Här avhandlas teman som imperialism, miljöförstöring och antropocentrism. Dessutom är det en ovanligt blodig film för att vara Miyazaki. Överallt viner pilar medan samurajsvärd skär genom människokroppar som smör. Samtidigt är det i mångt och mycket en typisk Miyazaki-film. Regissören har i en intervju sagt att han oftast inte har en aning om hur handlingen ska utveckla sig, han låter bilderna föra honom vidare. I ”Mononoke” gestaltas detta framförallt i nattvandraren, som flera gånger byter skepnad och vars tvetydiga roll mest tycks begriplig utifrån Miyazakis estetiska logik. På samma gång demiurg och frälsare är han något av en fantastisk skapelse. Han är en bild av naturen som både framstår som besjälad och likgiltig.

Att ”Mononoke” äntligen får ses av en svensk publik är en fantastisk kulturgärning men den innebär också ett slut på Miyazaki-temat. Nu har alla hans stora filmer gått upp på svenska biografer men det är förhoppningsvis bara en början. Det finns nämligen så mycket mera bra manga som skulle kunna introduceras i samband med den asiatiska boomen. Själv håller jag tummarna för att SF ska fortsätta projektet med att presentera Isao Takahata. Han är Miyazakis kollega men också hans estetiska motpol; han representerar en närmast socialrealistisk manga-tradition där krig och barns utsatthet är ständiga teman.

(Texten publicerad i UD)

Annonser