Posts Tagged ‘Marguerite Duras’

Klibbig och kvävande sommar

september 1, 2011

I Marguerite Duras böcker är sommaren ett existentiellt tillstånd, men det är inte den sköna, loja sommaren i hängmattan utan den klibbiga, kvävande. Duras böcker utspelar sig under eftermiddagarna, i den alltför starka solen då den svettvåta skjortan klibbar mot ryggen och huvudvärken efter förmiddagsdrinken sätter in. Framför en breder den blå himlen ut sig, marken ligger snustorr och i bröstet kan man nästan känna karaktärernas retning efter en cigarett för mycket. Här är allting leda och trötthet och långt bak i horisonten syns röken efter en skogsbrand.

Personligen tilltalas jag mycket av detta ljusindränkta, melankoliska stämningsläge som breder ut sig i romaner som ”Emily L” och ”Sommarregn”, kanske eftersom jag själv inte är någon sommarfantast. Jag känner ofta igen mig i romanerna; sommaren är mest tråkig, stillastående och alldeles för varm. På kultursidorna råder det torka medan städerna töms och blir ödsliga. På somrarna förväntas vi ”bara vara” och det gör mig ofta ohyggligt nedstämd. Jag brukar kalla det för ”sensommarmelankolin” (eftersom den oftast är värst runt denna tid, i mitten/slutet av augusti). Sensommarmelankolin sätter oftast in på förmiddagen under de där dagarna då man kånkar på en tung picknickkorg, med svetten rinnande i ländryggen, och då man plötsligt inser att det inte kommer hända något på hela dagen.

I en av Duras allra finaste böcker, ”De små hästarna i Tarquinia” finns denna stämning fångad på pricken. Här finns alla duraska basingredienser: spelplatsen är en italiensk turistby där ett sällskap tillbringar en misslyckad semester och historien utspelar sig kring två par; ett som ständigt bråkar (Gina & Ludi) och ett som istället för att bråka bedrar varandra (Sara & Jacques). I bakgrunden finns också den surmulna barnflickan som mest vill hem till Paris och den ensamma och klarsynta väninnan som stjälper i sig den ena Camparin efter den andra. Här är alla utleda på varandra, samtalen är slöa, dagarna på stranden enformiga och under middagarna flödar spriten. Känslan av upprepning ligger som en kvävande middagshetta över sidorna. Till och med det i bakgrunden sörjande paret från byn, vars son har trampat på en mina, tycks märkligt uttråkade mitt i katastrofen.

Så går dagarna utan att något särskilt händer. En resa planeras men ställs in, en båttur görs och emellanåt skäller någon på barnflickan. Tillvaron tycks lika stillastående som luften. Detta kan låta som en tråkig läsupplevelse men det är det inte. Tvärtom. ”De små hästarna i Tarquinia” är i själva verket en liten pärla i Duras författarskap som rymmer flera av de kvaliteter som hon senare skulle utveckla till fulländning i böcker som ”Smärtan” och ”Älskaren”. Här finns den strama, cinematiska dialogen, den långsamt utmejslade stämningen och den där obehagliga känslan av resignation inför livet som var så typisk för den ”nya franska romanen”. I en av bokens allra bästa scener erkänner Sara för sin man att hon bedragit honom, men istället för ånger uttrycker hon en slags kall rationalitet, som om det bara är något man gör för att orka med i äktenskapet. Denna rädsla för att bryta upp ur något destruktivt är bokens tema och det präglar också Sara och Jacques relation till barnflickan som de ständigt talar om att ”göra sig av med” vilket man som läsare förstår att de aldrig kommer göra.

En annan sensommarmelankoliker som jag ofta återvänder till är filmregissören Eric Rohmer. Om Duras böcker alltid har ett kolsvart stråk i sig är Rohmers filmer av det mera lättsamma slaget. Snarare präglade av en ljusblå melankoli än den blodröda sjunkande solen i Duras böcker. I en av mina personliga favoriter, ”Den gröna strålen” (1986), inleds filmen med ett telefonsamtal där huvudpersonen Delphine blir dumpad av sin pojkvän. Delphines svar sätter sin prägel på hela filmen: ”Du dumpar mig två veckor före semestern? Det var väl grymt!”

Så börjar Delphine en modfälld jakt på någon att semestra med. Hon föreslår en resa till alperna för en gammal älskare och en tripp till Rivieran med en barndomsvän men hon är försent ute. ”Men din stackare, har du ingen att resa med?” säger en frispråkig kompis över en middag och Delphine stormar iväg med tårar i ögonen. Förväntningarna på sommaren är alltid alldeles för stora.

Den gröna strålen” är på många sätt en typisk Rohmerfilm. Den innehåller mycket av det där karakteristiska småpratet som han med tiden blev så bra på att fånga och bilderna är ljusa i kontrast till karaktärernas gråsvarta sinnesstämning. Men samtidigt är ”Den gröna strålen” en ovanligt samhällskritisk film av den annars så borgliga Rohmer. Den skildrar ett gryende samhälle där vi förväntas jobba alltmera. I det samhället där jobbet blivit en livsstil förvandlas avkopplingen till något man måste göra intensivt. Sysslolösheten är något som måste maximeras.

Och kanske är det just i detta som sensommarmelankolin har sin kärna. För såväl det firande sällskapet i Duras roman som för Delphine. För det både Duras och Rohmer tycks säga är att man till syvende och sist inte kan ta semester från sig själv. Föreställningen om avkopplingen, om den ultimata rekreationen är en illusion. Det är den sötfadda eftersmaken av Camparin hos Duras och den lågmälda snyftningen vid vågsvallet hos Rohmer.

(Texten publicerad i UD)

Annonser