Posts Tagged ‘Mikael Persbrandt’

Hämnden

oktober 1, 2010

Igår var jag på förhandsvisning av Susanne Biers nya film ”Hämnden”  och blev illa berörd av en stark och obehaglig film. Den fick mig både att gråta och skratta men också att fundera en del över dramaturgin och den problematiska psykologiska skildringen. Idag vaknar jag och förfasas över recensenternas okritiska hyllningar.

Det är sällan en kritikerkår är så enig. I både DN och Aftonbladet får filmen högsta betyg och kallas för ett mästerverk och i Expressen är recensenten nästan lika lyrisk. I DN talar Croneman om en film som ställer ”grundläggande existentiella frågor” och i Aftonbladet jämför Peterson med Kieslowskis budordsfilmer. Ingen verkar ha sett de problem som jag har sett.

Detta ska jag snart gå in på men först något om handlingen. Filmen utspelar sig delvis i Danmark, delvis i ett ospecificerat afrikanskt land – möjligen Darfur? – och i centrum står två barn och en läkare. I den ena familjen finns en stor sorg, en mamma som nyligen har gått bort i cancer och en tolvårig son, Christian, som beskyller pappan för att ha önskat moderns död. I den andra familjen är en separation i annalkande. Pappan, spelad av Mikael Persbrandt, jobbar för läkare utan gränser och är så gott som alltid frånvarande medan sonen Elias får det allt svårare i skolan (mobbing). Så finner pojkarna varandra, den räddhågsna Elias och den alltmera frustrerade och våldsamma Christian. I en scen misshandlar Christian Elias mobbare med en cykelpump tills han krälar i sitt eget blod.

Så vecklar ett nattsvart drama ut sig. Christian blir alltmera våldsam och hatisk mot sin omvärld, Elias alltmera beroende av Christian och vuxenvärlden alltmera förtvivlad över pojkarnas destruktiva vänskap. En dag får Chrisitan idén att de ska spränga en bil som hämnd för en oförrätt. Filmen rör sig alltmera i en obönhörlig riktning.

Så vad är det då som är så problematiskt med filmen? Jag tror som sagt att det handlar om dramaturgi. För när jag har sett klart filmen känner jag mig riktigt provocerad. Visst, där finns intressanta frågeställningar och ett hejdlöst bra skådespeleri, framförallt från Persbrandt, men karaktärerna är psykologiskt enkla, ja, rentav banala. Här får allting sin förklaring, ingenting förblir obesvarat. Här följer allting den mest grundläggande krispsykologiska regelboken – till punkt och pricka. Det handlar framförallt om barnen: om Elias som saknar en stark fadersfigur och därför drar sig till den destruktiva vänskapen. Om Christian som tar ut sin frustration över moderns död på andra genom våld. Men det handlar också om det simpla ödesmättade bildspråk som filmen använder sig av. Jag vet inte hur många scener filmen innehåller där Persbrandt står vid fönstret i sitt stora tomma sommarhus och tittar ut på flyktfåglar till ett drömskt soundtrack (Jaha, han är frånvarande. SÅ BRA ATT NI SA DET SÅ TYDLIGT DÅ!). Eller hur många scener på pojkarna när de sitter högst upp på en silo och blickar ned. Alltid filmat nedifrån i motljus. Suck!

Missförstå mig inte nu. Bier har många kvaliteter och jag kan ofta uppskatta hennes expressiva filmspråk och hennes vilja att ställa svåra moraliska frågor. Men jag står inte ut med det ödesmättade i hennes filmer. Jag står inte ut med hennes förklenande bild av människan och jag står inte ut med hennes övertydlighet. Bier är en Hollywoodregissör – på gott och ont. Hon kan förlägga ett amerikanskt bildspråk i en nordisk miljö och få nordiska skådespelare att spela på ett sätt som de inte är vana vid. Men hon kan inte skapa en sådan komplexitet som jag tror att hon själv skulle önska.


William Jøhnk Juels Nielsen som Christian och Ulrich Thomsen som pappan.

Annonser