Posts Tagged ‘Nawals hemlighet’

Klassisk tragedi i mellanöstern

augusti 15, 2011

Man kan lätt få för sig att Nawals hemlighet är ännu en av de där kloka filmerna som kommenterar de senaste årens utveckling i Mellanöstern. Det räcker med att slänga en snabb blick på omslaget. Där sitter en kvinna på knä och stirrar ned i marken med en uppgiven min. I bakgrunden brinner en buss och den svarta röken slingrar sig som en mamba över sandöknen.

Så alla dessa priser. Nawals hemlighet har nominerats till en rad prestigefyllda priser, bland annat en Oscar för bästa utländska film och Adelaide-priset. Som inbiten cineast är det lätt att tänka att jaha, här kommer ännu en film av en västerländsk regissör som säger något klokt om kulturskillnader och kolonial exploatering. Och så vips har man en kritikersuccé. Man har sett det förr, i Samuel Maoz Lebanon, Ari Folmans Waltz with Bashir och Hany Abu-Assads Paradise Now.

Men så börjar man titta på Nawals hemlighet och genast förstår man att det rör sig om något annat. Filmen inleds i dov ton; ett trettioårigt tvillingpar som man snart får veta är Jeanne och Simon Marwan sitter framför sin mamma Nawals chef, Jean Lebel, som just ska öppna Nawals testamente.

Stämningen är tryckt; snabbt förstår man att barnen knappast hade någon varm relation med modern och tillståndet gestaltas genom intima närbilder på barnens tillknäppta ansikten. Så börjar Jean läsa och plötsligt bryts den tryckta stämningen av att Jeanne flämtar till. I testamentet står nämligen att Nawal vill begravas utan kista och gravsten, naken och med ansiktet nedåt eftersom hon inte har uppfyllt ett löfte till sin första son som bor kvar i Mellanöstern. Och inte förrän barnen har åkt ner och överlämnat ett brev till sin okände bror ska en gravsten resas över henne.

Det är en alldeles magnifik öppningsscen. Den slår med sitt vadderade bildspråk och sin direkthet an en ödesmättad ton som går som ett dovt ackord genom hela filmen. Nawals hemlighet må utspela sig med Mellanöstern som fond och i någon bemärkelse handla om globalisering och kolonialism, men lika mycket är det en klassisk tragedi och en oidipusvariation.

Det är en film som jobbar med närbilder av ansikten, subjektiva ljud och existentiella och psykologiska konflikter snarare än politiska och religiösa. På så sätt förläggs också den yttre konflikten till ett bakre rum där sandstormarna viner och knattret från automatkarbinerna ljuder i natten. Kriget skildras som mord och övergrepp snarare än som politik. Samtidigt är Nawals hemlighet en närmast deckarartad film med jakten på den alltmer mystiska brodern som stundtals kryddas med slowmotionscener och amerikansk indiepop. Resultatet blir smått storslaget.

Efter öppningsscenen börjar två parallella historier utspela sig. En där barnen åker från Kanada till landet i Mellanöstern (som helt uppenbart är Libanon trots att det aldrig sägs i klarspråk) och en om Nawal som ung och hennes olyckliga öde. Nawal är en politisk aktivist som hamnar i skottgluggen mellan den kristna och muslimska milisen vilket får ödesdigra konsekvenser för såväl enskilda individer som storpolitiken. Långsamt rullas en brutal historia upp, fylld av övergrepp och hedersvåld. På något märkligt sätt får man känslan av att filmen rör sig både framåt och bakåt samtidigt, rätt in mot en ödesdiger mittpunkt och filmens stora tragedi.

Det är egentligen svårt att säga så mycket mer om handlingen i Nawals hemlighet med tanke på att den bygger på gradvisa avslöjanden. Ursprungligen är den en pjäs vilket man nästan kan ana i berättelsens koncentrerade problematik. Regissören Denis Villeneuve, som tidigare gjort den uppmärksammade Polytechnique, en svartvit film om en skolmassaker, har gjort ett storslaget jobb för att omvandla Wajdi Mouawads manus. I hans regi blir filmens sönderskjutna hus och sandiga gator lika mycket ett inre som ett yttre tillstånd.

(Texten publicerad i UppsalaDemokraten)

Annonser