RECENSION: Det är en eftermiddag på en tågstation någonstans i Storbritannien. I solpelarna dansar dammet och vid disken skakar kaffekopparna när godsvagnarna mullrar förbi.
Över stället ligger ett vemodigt höstljus och i bakgrunden rullar en pianoslinga. Plötsligt rusar en kvinna in. Hon har fått ett koldamm i ögat. ”Vänta lite” säger en välklädd herre. ”Låt mig titta, jag råkar vara läkare”. En intensiv blick. Ett kort möte. Och sedan är hela tillvaron förändrad för såväl mannen som kvinnan.
Så inleds Noël Cowards klassiska pjäs ”Still Life” från 1935, mera känd i sin filmatiserade form ”Kort möte” från 1945. Det är en berättelse om otrohet och förljugen familjelycka, om en tid då männen klappade kvinnorna i baken och buffade varandra i sidorna. Och då könsrollerna satt som korsetter på hemmafruarna. Men framförallt är det en liten lektion i hur man konserverar ett olyckligt äktenskap. ”Hemlig otrohet utan planer på livsförändring ligger helt i linje med en konservativ familjesyn”, skrev Lena Andersson i en ledare i DN (26/3 -11) och ungefär det tänker jag mig att Coward ville visa, fast mycket subtilt. I pjäsen går relationen ofrånkomligt mot sin undergång, en låga som flammar upp och falnar. Mannen och kvinnan går tillbaka till sina familjer och pjäsen avslutas med att kvinnans äkta make säger ”Tack för att du kom tillbaka till mig från din lilla dagdröm”. Det är en replik som på något sätt fångar allt. Det här är inte en pjäs om en ”affär”, utan en pjäs om att orka med.
I Colin Nutleys version av pjäsen, som just nu spelas på Stockholms stadsteater med Helena Bergström och Jakob Eklund i huvudrollerna, finns tyvärr ingenting av detta underliggande skikt med. Istället för att göra det som det kammarspel det egentligen är har man satsat stort. Här är det istället atmosfären, tekniken och kärleken med stor k som står i centrum. Och istället för att utgå från Cowards originalmanus är det Emma Rices modifierade storscensversion man har valt. Röda sammetskavajer, ringlande cigarettrök och storslagna musikalnummer är ledorden. På så sätt har man skruvat ner densiteten i scenerna och dragit ut berättelsen i en slags widescreenversion. Och fine, det hade kunnat funka, om det inte varit för Helena Bergströms och Jakob Eklunds enorma överspel. Sällan ser man kärleksscener med en sådan slapphet över sig, med en känsla av att gå på autopilot, och som åskådare sitter man närmast förundrad över hur urholkat Cowards originalmanus blivit.
(Texten publicerad i UNT 15/2)
Rasmus Landströms textarkiv 