Posts Tagged ‘Russel Crowe’

Robin Hood och ideologi

maj 25, 2010

I helgen såg jag den mediokra Robin Hood-filmatiseringen av Ridley Scott i ett försök att fly uppsatstristessen. Det var ett tämligen dåligt val  – filmen var urtråkig. En utspädd variant av ”Gladiator” med en Robin som var fullkomligt identisk med Maximus. Crowes manliga blick under lugg, de oändliga striderna och de tre hundra ridscenerna över tomma slätter gjorde att jag emellanåt nickade till. Vad som däremot var intressant med filmen var skildringen av Rickard Lejonhjärta som framställdes som en mjöddrickande bärsärk med ADHD. En rättvis men tämligen osympatisk herre. Då Sir Robert Loxley i en tidig scen talar om mannarnas kärlek till konungen varpå konungen själv utbrister ”do not idealize me!” kunde jag inte låta bli att dra på munnen trots anakronismen.

Vad som däremot var mindre kul, rentav värdelöst var skildringen av Marion (Cate Blanchett). Vad som till en början verkar vara ett modernt kvinnoporträtt visar sig bli ett tämligen patriarkalt och obehagligt porträtt. I en slutscen då Marion dragit ut i strid med grabbarna och blivit nedslagen av den ohyggligt onda Godfrey räddas hon av Robin som efter att han dräpt sin fiende bär (den inte alls skadade) Marion i sin famn med en solnedgång och stråkorkester i bakgrunden. Så blev sagan om Robin Hood en berättelse om hur familjen återställdes.

Detta fick mig att tänka på Johan Cronemans ganska konstiga recension i DN där han antydde att Scott inte tolkat Robin Hood-myten. Så här skriver han:

Så sent som i förrgår använde jag den klassiska Robin-frasen när jag lekte med min sexåring: ‘Ta från de rika, ge till de fattiga’.

Robin som anarchosyndikalist? Eller vänstersosse.

Så långt (och det är inte särskilt långt) törs inte Ridley Scott gå i sin vilja att modernisera. Det blir bara en lite annan vinkel på en saga vi alla känner till, och blir besvikna på. Det blir Robin Hood – the prequel.”

Skulle inte då denna scen vara en tolkning undrar jag? Berättelsen om könsmaktsordningen? Och speglar inte filmen överlag vårat moderna, kapitalistiska samhälle? Robin framställs ju som en tämligen modern människa med liberaldemokratiska idéer om mångfald (hans respekt för islam) och en ”rättvis” marknad (kriget mot det oschyssta beskattningssystemet). När Croneman skriver att Scott inte törs gå ”så långt” missar han därför poängen. Scott har aldrig velat gå i den riktining sm Croneman pekat ut och problemet med filmen är inte dess brist på tolkning. Robin Hood är en precis lika ideologisk film som vilken propagandafilm som helst – skillnaden är bara att den döljer sin ideologi.

För som Adorno har sagt är det inte konsten som är immanent i smahället utan samhället som är immanent i konsten. Det betyder att ju mer opolitisk, ju mer anti-ideologisk en film försöker vara ju mer ideologisk blir den. Desto djupare sätter samhällets kapitalistiska och liberaldemokratiska ordning sina spår i verket. På så sätt betyder ”tolkningslöshet” att man överlämnar tolkningen åt ”den rådande styrelseformen”. Låt mig ta ett exempel. Titta på den så kallade vågen av 90-tals action. Den betraktas av många som fullkomligt opolitisk. Men är den det? Tittar man på filmerna upptäcker man att så gott som alla i slutändan handlar om att kärnfamiljen hotas (terrorsiten som tar hjältens dotteri gisslan) och att den starke mannen i slutändan återställer ordningen (terroristen dödas och dottern fraktas hem i hjältens famn). Är inte detta ren och skär politik så säg?

Annonser