Posts Tagged ‘Xavier Dolan’

Hjärtslag

december 16, 2010

”Gjorde det ont när du föll ner från himlen?”

Så säger den preppyklädda hipstern Nico (Niels Schneider) och drar en hand genom sitt lockiga, rågblonda hår, medan han tittar en flicka djupt i ögonen. Nico är en sådan där kille som alltid kommer sist till festen, som nonchalant slänger sin Ralph Lauren-rock över axeln och som lika gärna kan nafsa en kille i örat på dansgolvet som säga slemmiga kommentarer till en tjej över en middag. Han är en androgyn hipster, lika irriterande som oemotståndlig, och det är runt honom som filmen ”Hjärtslag” spinner sin handling. Det är en berättelse om ett menage a trois och om en kärlek som splittrar en vänskap. Det är en film om besatthet och om hängivelse. Filmens regissör, den 21-åriga Xavier Dolan, har sagt att ”Hjärtslag” handlar om hur vi blir förälskade i själva kärleken, och det är en bra beskrivning av denna superestetiserade, creppe papper-prasslande ”Jules och Jim” pastisch.

Det är omöjligt att inte bli imponerad av Dolan. För bortsett från att han har regisserat filmen, skrivit manus och producerat, spelar han också en av huvudrollerna. Dessutom är det inte hans första film; för bara ett år sedan kom hans hjärteskärande debut om separationsångest ”J’ai tué ma mère” (”Jag dödade min mor”), och om bara ett år kommer hans tredje film. Den ska bli den sista delen i en triologi om kärlek som, gissar jag, kommer bli ihågkommen som något av det viktigaste som gjorts under 10-talet.

I ”J’ai tué ma mère” var det Dolans skådespel som stod i centrum. Där var han en homosexuell yngling som filmen igenom kämpade med sina vredesutbrott mot modern. Mästerligt gestaltade han känslan av att älska någon man inte står ut med. ”Mamma, förlåt…” snyfftade han ynkligt efter att ha slagit sönder söndagsporslinet eller varit ute hela natten efter ett storgräl. Skillnaden mellan eufori och förtvivlan tycktes hårfin, skådespelarprestationen var hudlös. Det var som om Dolans känslokosmos roterade utanpå, helt synligt för publiken.

I ”Hjärtslag” är Dolans karaktär på många sätt motsatsen. Här spelar han istället en inåtvänd yngling, vars glödande svartsjuka fräser under filmens alltmer utdragna tvekamp. I scen efter scen kastar han och Monia Chokris Marie blickar mot varandra medan Nico står mellan dem, tronande likt en grekisk marmorstaty. Så förstärks också ointagligheten av den kalla tonen i fotot – här känns till och med de pastellfärgade preppykläderna kyliga – samt den metalliska musiken, signerad The Knife. Att ”Hjärtslag” dessutom hänger sig åt slowmotion-orgier á la Wong Kar-wai gör att estetiken och bilden hamnar i centrum snarare än själva karaktärerna. Det skapar en känsla av yta och glättighet, som om man tittade på en Acne-reklam snarare än en spelfilm, och detta tycks också vara poängen.

För vad Dolan vill med ”Hjärtslag” handlar inte om att öppna några bråddjup. Det handlar inte heller om att skildra förälskelen för ”vad den är”, som så många andra regissörer har försökt. Istället handlar det om ett estetiserande av den androgyna, eller ”queera” kärleken. På att visa kärleken av idag och att ohämmat frossa i bilder av trådsamala kroppar, inslingrade i en dans där könet är underordnat dragningskraften. På så sätt ingår ”Hjärtslag” i en tradition av filmer om kärleken som stil. Och här kan titlar som François Truffauts ”Stulna kyssar”, Eric Rohmers ”En sommarsaga” och David Lynchs ”Wild at Heart” nämnas. Det handlar om filmer där kläder, attityder och bilder är lika viktiga som handlingen och skådespelet. Där filmens aura är betyder mer än det egentliga innehållet.

Att dessa ”stilfilmer” inte är oproblematiska säger sig självt. Här finns sällan något budskap eller en djupare innebörd och vill man se dem får man ofta slå av sin kritiska blick. Dessutom faller alltför många för sin egen förprogramerade ikoniskhet. I ”Hjärtslag” störs jag av slutet som mera verkar ha varit en fix idé om en scen hos regissören än en naturlig följd av handlingen. Samtidigt kan jag inte låta bli att älska det ohämmade i filmen; att så totalt hänge sig åt ett bildfrosseri och symbolspråk, att så ogenerat frossa i reklamestetik och ändå kalla det konst – det är modigt på sitt eget sätt. Jag gillar därför ”Hjärtslag” som, även om den inte håller samma klass som debutfilmen, vittnar om ett nästintill perfekt estetiskt gehör.

(Texten har tidigare publicerats i UppsalaDemokraten)

Filmens skådistrio med den undersköna Dolan längst till vänster.

Annonser