Ett intellektuellt äventyr

februari 22, 2017

postkapitalism_omslag_hrI sin uppmärksammade bok ”Postkapitalism” menar Paul Mason att informationsteknologin bär på ett löfte om en icke-kapitalistisk världsordning. Det är en bitvis briljant bok som emellanåt är väl ensidig. Rasmus Landström har läst och känner sig upplyft.

Fram till andra världskriget var vänstern notoriskt teknikoptimistisk. Alla som har läst Marx och Engels Kommunistiska manifest vet att dess första del är en jublande lovsång till industrialismens uppfinningar (järnvägen, ångkraften, telegrafen etc). Oscar Wilde i sin tur fantiserade om att robotar skulle utföra allt lönearbete samtidigt som vi själva låg i karmosinröda kläder och läste Dante, medan Lenin drömde om en kommunism som var ”sovjetmakt och elektrifiering”. Så var det ända fram till förintelselägren och atombomben – därefter förvandlades vänstern till ett gäng dystra modernitetskritiker.

Det är därför en smärre chock att läsa Paul Masons hajpade ”Postkapitalism. Vår gemensamma framtid”. Den ger mig emellanåt en känsla av att en 1800-talssocialt stigit rätt in i dataåldern. I boken menar den gamla ekonomireportern för BBC att nätverksteknologin och informationsekonomin varslar om en icke-kapitalistisk värld. Vidare menar han att den nätverkande individen kan bli den nya bolsjeviken och att de socialt skapade Linux och Wikipedia bär ett löfte om en bättre framtid. För detta har han blivit något av en vänsterns ljusbringare. Inte sedan Michael Hardt och Antonio Negri publicerade ”Imperiet” år 2000 har en teoretisk bok fått ett sådant genomslag och när den nu kommer på svenska ska Joachim Retzlaff ha en stor eloge för sin precisa översättning.

Först ska jag säga att jag läser ”Postkapitalism” med vitt uppspärrade ögon. Det här är verkligen en modig bok som innehåller en knivskarp nytolkning av Marx. Att sammanfatta resonemangen här tänker jag inte ens försöka med; Mason skriver en så informationstät prosa att om man missar en formulering på sida 1 riskerar man att missförstå en slutsats på sida 50. Dessutom läser Mason flera managementfilosofer – något som mig veterligen ingen annan vänstertänkare gjort tidigare. Sammantaget gör detta ”Postkapitalism” till ett intellektuellt äventyr.

En av Masons slutsatser är att informationsekonomin innebär något kvalitativt nytt. Modern informationsteknologi, skriver Mason, har en spontan tendens att upplösa marknader och störa prissättningen eftersom filer kan reproduceras i det oändliga. Detta är ett faktum: efter Napster vet alla att det är en dålig idé att starta en skivbutik. En annan slutsats Mason drar är att informationsnätverken skapar nya politiska subjekt. Los Indignados, Occupy WallStreet och den arabiska våren organiserades alla via Facebook och i bokens andra del skriver Mason intresseväckande om hur mikrobloggar och sociala nätverk spelade en central roll då 30 000 kinesiska arbetare organiserade vår tids största strejk på skofabriken Yue Yuen i Shenzhen.

Det här är verkligen intressanta idéer som jag hoppas diskuteras flitigt inom vänstern framöver. I tider av Brexit, Trump och skuldkris behövs optimister som Mason. Ändå upptäcker jag hur mina invändningar blir fler och fler under läsningen. Dels handlar det om att hans exempel på postkapitalism är så fjuttiga: i mina ögon är Linux och Wikipedia spännande projekt, men knappast några revolutionära stormsvalor. Dels handlar det om att han beskriver den nätverkande individen på ett väl ensidigt sätt. Visst, både kinesiska strejker och arabiska revolutioner har organiserats via sociala medier. Men det har också rekryteringen till IS och rörelsen bakom Trump.

Med detta sagt håller jag med Mason om att vänstern måste söka efter alternativ till kapitalismen inuti systemet själv. Det var ett misstag av Marx att fokusera så mycket på de yttre revolutionära krafterna. Själv ser jag dock med större förhoppning på de demokratiskt styrda företag som poppar upp över hela världen än den informationsekonomi Mason tror på. Ta jättekonglomeratet Mondragon i krisens Spanien till exempel, som drastiskt minskat lönegapet mellan chefer och anställda samtidigt som de omlokaliserar sina arbetare när ett företag går i konkurs. Där finns i mina ögon ett embryo till en verklig postkapitalism.

På så sätt kan Masons bok föda spännande eftertankar ur sina emellanåt tunna resonemang. Det gör att jag tänker att Masons främsta bidrag kanske inte är det han skriver om informationsekonomin, utan att han uppdaterat Engels gamla tes om att ”det sista kapitalisten säljer är galgen som han ska hängas i”. I Masons tappning skulle det kunna låta så här: ”det sista kapitalisten säljer är viruset som ska radera ut hens operativsystem”.

(Publicerad i ETC 17/2)

John Williams – Augustus

januari 27, 2017

augustusI dagarna publiceras John Williams sista roman på svenska. Den heter ”Augustus” och skildrar mannen som enade romarriket, genom fiktiva brev och dagboksanteckningar. Rasmus Landström läser en storslagen och trösterik roman som summerar Williams författarskap.

Det brukar sägas om kejsar Augustus att han mottog en stad av tegel och lämnade en stad av marmor. Under hans tid blev romarriket modernt, rättsstaten upprättades, våldsmonopolet infördes och folkräkningar påbörjades. Samtidigt var han en aggressiv imperiebyggare som flyttade makten från torget mot palatinen. Mellan dessa poler har bilden av Augustus skiftat och den återkommande frågan har varit: ska han ses som den europeiska civilisationens grundare eller en föregångare till Mussolini? Historikerna idag svarar ofta ”både och”. Enligt britten Anthony Everitt till exempel kan man dela upp hans styre i två perioder: först den blodtörstiga tyrannens epok och sedan den efterkloka grundaren av en modern stat.

Att Augustus rent personligen är en fascinerande figur råder det ingen tvekan om. Han var en kroppsligt bräcklig människa med en vilja av stål och runt honom finns några av historiens mest spännande gestalter: Cleopatra, Caesar, Markus Antonius, Cicero med flera. Några av dem låg han med, andra lät han halshugga. Bitvis får berättelsen om honom ”Game of Thrones” att framstå som ett avsnitt av ”Lilla huset på prärien” och det är inte konstigt att författare genom tiderna har lockats att göra fiktion av hans liv. I dagarna publiceras ett av de främsta försöken på svenska, John Williams roman ”Augustus” i tonsäker översättning av Ola Nilsson.

Det är en märklig bok. Dess tema är storslagenhet, men här finns varken några episka stridsscener eller mäktiga tal från palatinen. Istället berättar Williams om Augustus genom fiktiva brev, dagböcker och nidvisor. Med tanke på att riktiga sådana finns, författade av mästare som Vergilius, Horatius, Plutarchos och Ovidius är det ett vågat projekt. Om man skulle göra en analogi med musiken är det lite som om Williams utmanar Bach på ett hammarklaver från 1600-talet. Men märkligt nog lyckas han med det. På en bitvis rätt rörig prosa skapar han en fascinerande och stereoskopisk bild av en man som både var en brutal mördare och en lojal vän.

Som läsare får vi följa Augustus från beskedet att Caesar mördats till att han som gammal man sitter och tänker igenom sitt liv. Genom den fragmentariska formen kastas vi fram och tillbaka mellan olika fältslag, virvlar igenom det kaotiska triumviratet och får ta del av korta, men blixtrande skarpa porträtt av människor som stod Augustus nära. Särskilt fascinerande tycker jag att porträttet av hans dotter Julia är. Hon var en person med en stor sexuell aptit som Augustus tvingades landsförvisa och i romanen får vi möta henne i melankoliska dagboksanteckningar. Det är ett fint företag: Julia är en orättvist bortglömd person (Everitt ägnar henne bara några meningar i sin biografi) men Williams ger henne upprättelse genom att porträttera en person som mötte sitt lidande med högburet huvud.

Men det som gör romanen till en verkligt fascinerande bok är det sista partiet då Augustus talar direkt till oss från Capri. Här framträder en man plågad av gikt som tvivlar på nästan alla sina politiska beslut. Var det någon mening med att ena riket? Var krigen förgäves? I dessa avsnitt visar Williams vilken mästerlig stilist han är; varenda mening är som utskuren ur sval brons. Samtidigt får slutet mig att se en övergripande tematik som går igenom hela Williams författarskap. I ”Stoner” berättade han om en litteraturdocent som tog kontrollen över sitt liv genom att resignera inför sina fiender på universitet. I ”Butchers Crossing” skildrade han en buffeljakt under 1800-talet och skrev samtidigt en allegori om människans brist på inflytande under kapitalismen. I ”Augustus” berättar han om en individ som vinner hela världen utan att känna segeryra. Kontentan är att vi inte har den kontroll över våra liv som vi föreställer oss. Men det som gör Williams till en djupt filosofisk författare är att han på ett annat plan visar att det går att leva gott om man accepterar det. Att vi kanske måste resignera inför att vi bara spelar en roll i livets komedi, som Augustus själv formulerar det. Det är den stoiska kärnan i Williams författarskap och den är framskriven på ett så trösterikt sätt.

”Augustus” publicerades ursprungligen 1972 och blev Williams sista bok. Bakom de fiktiva personerna anar vi en döende man, nerbruten av cigaretter och alkohol. Ändå tänker jag att han innerst inne var lycklig över att få göra sin plikt som författare.

(Texten publicerad i ETC 26/1)

Den viktigaste boken om förintelsen på årtionden

december 22, 2016

Ingen symboliserar den nyskapande historieforskningen om förintelsen så som Timothy Snyder. Han är en ung professor vid Yale med fokus på Östeuropa och en forskare inom det paradigmskifte som skett efter murens fall. Om man innan 1989 talade i kalla krigets termer och jämförde nazisternas och kommunisternas brott började man efteråt undersöka platserna där deras förbrytelser överlappade varandra. En bok som var mycket viktig i detta sammanhang var Snyders ”Bloodlands”. Där drev han den provokativa tesen att koncentrationslägren stått i vägen för vår förståelse av förintelsens omfattning. Att vi istället borde rikta blicken mot det han kallade ”den blodiga jorden”, dvs Östeuropa. Han polemiserade mot föreställningen om att det framförallt var tyska judar som dog i förintelsen (eftersom de bara var 3 procent av dess totala offer) och visade att den till stor del redan skett när koncentrationslägren började upprättas – i baltländerna, Polen, Ukraina och Vitryssland. 

Själv läste jag ”Bloodlands” när den kom på engelska 2010 och den förändrade min bild av förintelsen för alltid. Därför kastar jag mig över Snyders senaste bok som precis översatts till svenska av Margareta Eklöf. Den heter ”Den svarta jorden. Förintelsen som historia och varning” och är i mångt och mycket en fördjupning av ”Bloodlands”. Där fortsätter Snyder att beskriva förintelsens geografi med fokus på de östeuropeiska staterna och med sin sällsynt pregnanta stil gör han en omtagning av historieskrivningen från föregångaren. Och det ska sägas med en gång: ”Den svarta jorden” är något utav ett mästerverk. Detta är tveklöst 00-talets stora bok om förintelsen och ska du bara läsa en fackbok i år så är det denna.

 

”Den svarta jorden” är en dubbeltydig titel. Den syftar dels på den bördiga mark som Hitler erövrade för att säkra livsmedelsförsörjningen för sitt folk. Till exempel ett land som Ukraina, med dess stora odlingsarealer, som Hitler såg som förutsättningen för det ”Lebensraum” han ville upprätta för arierna. Men titeln syftar också på svart som i anarkismens färg, och detta är en av bokens mera provokativa teser. Snyder menar nämligen att Hitler snarare än att erövra stater ville bryta sönder dem. I en särskilt citerad passage kallar han Hitler för en ”krigshetsande biologisk anarkist”.

 

Här går Snyder emot föreställningen om förintelsen som ett resultat av en, med Hanna Arendts ord, själlös modern byråkrati. Idag talar vi ofta om förintelsen i termer av en allsmäktig tysk stat som katalogiserade och förintade en hel klass av sina egna medborgare. Men Snyder menar att så inte var fallet. Hitler har misstolkats som en nationalist när han i själva verket såg nationalstaterna som obetydliga – jorden var uppdelad i raser som ingick i ett ”allas krig mot alla”. I denna världsbild var det arierna som stod högst i rang medan judarna var en slags ”anti-ras”. Enligt honom var det dem som fört in föreställningen om gott och ont i världen och dragit en falsk linje mellan politik och natur. Detta är en bild av Hitler som jag själv aldrig stött på tidigare.

 

En av Snyders teser är att anarkin var själva grunden för Hitlers mördande. Ofta gick det till som så att Sovjet först krossade de nationella regeringarna varpå Nazityskland krossade Sovjetmakten. I stater där regeringen flytt skedde det mest ohämmade mördandet och det paradoxala, skriver Snyder, är att tyska judar hade större chans att överleva än judarna i kollapsade stater som Polen och Ukraina. När jag läser detta går mina tankar osökt till det idag söndrade mellanöstern där antisemitismen växer i styrka.

 

”Den svarta jorden” har varit en mycket omdiskuterad bok de senaste åren. Men det beror mindre på de historiska teserna än den ”varning” Snyder utfärdar i det sista kapitlet. Där diskuterar han folkmordets betydelse i vår tid. För om det är som Snyder skriver – att förintelsen var ett resultat av imperialism och ekologiska problem snarare än modernitet och byråkrati – betyder det att förutsättningarna för en ny förintelse är starkare än vi föreställer oss. Vad kommer hända, undrar Snyder, när klimatförändringarna ödelägger stora delar av den odlingsbara marken i framtiden? Hur kommer till exempel Ryssland att agera? Ett land som redan förklarat krig mot det bördiga Ukraina på etniska grunder. Eller Kina, vars krympande odlingsbara yta är 40 procent av världsgenomsnittet? Hur kommer man att agera i Afrika där man redan har en maktbas?

 

Här bör påpekas att ”Den svarta jorden” fått en del kritik av andra historiker. Till exempel har Richard J Evans kritiserat Snyders föreställning om att klimatkrisen skulle kunna orsaka en resursbrist som påminner om den under 1930-talet. Tyskland, skriver Evans, hade inte genomgått den ”gröna revolution” med genmodifierade grödor som vi ser idag. Detta gör Snyders spekulationer om en kinesisk invasion av afrikanska länder rätt svajig. Dessutom menar Evans att Snyder på några viktiga punkter blandar samman Hitlers imperialistiska politik med hans krig mot ”världsjuden”.

 

Detta betyder inte att ”Den svarta jorden” är dåligt underbyggd. Snarare är det en bok som kryllar av statistik, illustrativa exempel, och saxade textstycken ur Hitlers ”Mein Kampf”. Att diskutera förintelsen är att ge sig in i ett getingbo och att en storsäljande och nydanande bok får mothugg är inte konstigt. Själv tycker jag inte heller att Snyders grundläggande tes om Hitler som en ”biologisk anarkist” har vederlagts. Många av Snyders kritiker gör en lite för stor sak av felaktiga detaljer.

 

När jag slår igen ”Den svarta jorden” kommer jag att tänka på en sak som Snyders framlidna kollega Tony Judt har skrivit. I boken ”Thinking the Twentieth Century” gjorde han en reflektion om faran med att feltolka historien: ”I don´t think neglecting the past is our greatest risk; the characteristic mistake of the present is to cite it in ignorance”. Idag tycks detta vara en direkt kommentar till ”Den svarta jorden” – som likt ingen annan bok visar på faran med vår slentrianmässiga förståelse av förintelsen.

(En förkortad version av texten har publicerats i Tiden nr 4 2016)

Knausgårds glänta

november 7, 2016

I dagarna publiceras den andra delen i Knausgårds tetralogi om årstiderna. Det är en samling miniessäer riktade till en nyfödd dotter där ha förklarar tillvaron för henne. Rasmus Landström konstaterar att man måste läsa böckerna följsamt för att se kvaliteten.
Karl Ove Knausgård gillar tydligen att tugga tuggummi när han skriver. Juicy Fruit ska det vara eftersom det är det enda tugummit som fortfarande innehåller socker. Självklart tar han inte ett eller två åt gången – utan hela paketet. För om Knausgård ska göra något så gör han det i storformat. Röka? Då blir det tre paket cigg om dagen. Skriva självbiografi vid 40? Då blir det 3500 sidor. Eller som hans senaste projekt: ett välkomstbrev till en nyfödd dotter i fyra band á la 1000 sidor. 

Nu har den andra delen i det sistnämnda projekt kommit på svenska, där varje bok är döpt efter årstiderna. ”Om vintern” heter den, skickligt överförd till svenska av översättarkungen Staffan Söderblom. Det är en slags slumpmässig encyklopedi där Knausgård varvar brev till dottern med miniessäer. Rubrikerna kan se ut så här: ”Månen”, ”Sex”, ”Tops”, ”Bussar”, ”Sjuttiotalet” etc. I varje essä börjar Knausgård i en bild eller en observation som han sedan associerar vidare utifrån. Och det ska sägas med en gång: årstidsböckerna är en glittrande samling texter, förtätade likt starkt solljus under klara vintermorgnar.

 

I den förra delen – ”Om hösten” – skrev Knausgård att vuxna, till skillnad från barn har ett mellanrum mellan sig själva och världen. Utrymmet är en plats där man kan förhålla sig till vardagen och det är detta som Knausgård försöker gestalta. Men för att göra det riktar författaren en främmande blick på tingen, inte olik den hos just ett barn. I ett avsnitt beskriver han en termos som om det var den första gången han såg föremålet. I en annan näsans utseende precis som om han stått framför spegeln och undrat ”vad fan är det där?”. På ontologiska skulle man kalla detta för en fenomenologisk blick, men själv föredrar jag att se essäerna som små partitur till skapelsen.

 

En sak som jag alltid tyckt är underskattad hos Knausgård är hans humor. Som i essän om tugummin från ”Om hösten”, där han står utanför dörren hos en mycket seriös kulturredaktör och plötsligt inser att han har en jättepladuska i munnen. Panikslagen ser han sig själv utifrån, som ett litet barn som stoppat in för mycket godis i munnen, och pular in tugummit i kinden. Så att det istället ser ut som en cancersvulst. Humorn har ju den fantastiska egenskapen att den kan förankra allvaret. Essän slutar med att Knausgård spottar ut tugummit och tittar på asfalten – som är täckt av små vita prickar – varpå en reflektion om stjärnhimlen ovanför följer.

 

Nu är inte alla essäer i ”Om hösten” och ”Om vintern” lysande. En del texter mynnar ut i ganska ytliga tankar vilka maskeras av Knausgårds poetiska språk. En text från ”Om hösten” är jag också förvånad över att det inte har blivit mera diskussion om. Där skriver Knausgård om könsläppar och börjar med att beskriva sin dotters snippa. I nästa mening går han över till den vuxna kvinnans fitta och berättar om sin instinktiva lust att stoppa in tungan i den. När jag läser detta kommer jag att tänka på Stig Larsson och den pedofildebatt som rasade i tidningarna för något år sedan.

 

Samtidigt blir det lite skevt att läsa Knausgårds miniessäer i motljus. Poängen med dessa små betraktelser är ju inte att man ska försöka bemöta dem med argument. Snarare bör man läsa dem följsamt och glida med i de excentriska tankebanorna. För det som är roligt med essäerna är just vändningarna och de små skutten över avgrunderna.

 

”Om hösten” och ”Om vintern” är i slutändan två oemotståndliga textsamlingar. De visar att Knausgård är en författare vars skrivande ständigt förändras och förnyas. Inte bara till genre utan även stilmässigt. Under åren har det publicerats en del essäer i DN som jag i ärlighetens namn uppfattat som lite småtråkiga och pratiga. Men i årstidsböckerna har han dragit ihop raderna och koncentrerat uttrycket. På samma sätt som han var tvungen att skriva två halvdana romaner innan han nådde fram till den gestaltande litteraturen i ”Min kamp” har han med ”Om hösten” och ”Om vintern” hittat det rätta uttrycket för essän. För läsaren är det som att komma till en solupplyst glänta i en mörk, tät skog.

(Texten publicerad i ETC 7/11)

Ett verkligt stort författarskap

november 3, 2016

Han Kangs ”Levande och döda” är en roman som skildrar den sydkoreanska militärregimens övergrepp på civilbefolkningen. Den innehåller ohyggliga våldsscener men är skriven på ett bländande vackert språk. Rasmus Landström läser en av världens bästa författare som för första gången introduceras på svenska.

I den anglosaxiska världen talar alla om den sydkoreanska författaren Han Kang för tillfället. Hon är född 1970, har skrivit tio böcker och fått alla tänkbara litteraturpriser. För ett tag sedan tilldelades hon till exempel det prestigefulla Man Booker international för ”The Vegetarian”. Själv läste jag boken i samband med utdelningen och blev helt förhäxad. Boken handlar om en kvinna som slutar äta kött vilket är mycket ovanligt i Sydkorea. På en glasklar prosa – som liksom svävar över sidorna – skildrar Kang hur allt faller samman omkring henne. Efter ett tag slutar kvinnan att äta mat överhuvudtaget eftersom hon är övertygad om att hon håller på att förvandlas till en växt. Detta är en typisk vändning hos Kang – hon har en förmåga att framkalla en mytologisk undervegetation i allt hon skriver. Och det gör henne till en av världens bästa författare just nu. 

Vilken lycka därför att Kang introduceras på svenska i dagarna. Givetvis är det förlaget Natur & Kultur – som är blixtsnabba på allt som blir hajpat i USA och Storbritannien – som står för utgivningen. Det är dock inte ”The Vegetarian” som har översatts utan hennes senaste bok. ”Levande och döda” är en verklighetsbaserad berättelse om militärdiktaturen som inleds i den lilla staden Gwangju på 1980-talet. Där bestämde sig ett antal fabriksarbetare och studenter för att ockupera provinskontoret och införa självbestämmande i staden. Upproret bemöttes skoningslöst av militärregimen: fallskärmsjägare sattes in och specialförband sköt med eldkastare på civilbefolkningen. ”Levande och döda” är ett försök att ge upprättelse åt de människor som gjorde motstånd mot regimen.

 

En sak som slår mig när jag läser ”Levande och döda” är vilket kompakt ointresse det råder i Sverige för allt vad den asiatiska arbetarklassen heter. Hur många som läser det här känner ens till Gwangju? Inom den asiatiska arbetarrörelsen har namnet samma laddning som Pariskommunen eller det befriade Barcelona under det spanska inbördeskriget har i Europa. Detta är väldigt sorgligt: det är i den asiatiska regionen som kapitalismen har sitt centrum och arbetarrörelsen sin framtid. Men hur ofta läser man om det ens i vänstertidningarna?

 

”Levande och döda” kretsar kring pojken Dong-ho som var en av de som mördades vid provinskontoret. I sex kapitel berättar författaren om olika människor från staden som har kopplingar till pojken. Vi får bland annat möta den sörjande modern, en klasskompis och pojkens broder som alla försöker hantera de traumatiska minnena. Kang har själv sagt att hon inspirerades av Akira Kurosawas ”Rashomon” när hon skrev boken – en film där ett och samma brott skildras från olika perspektiv. Trots att boken innehåller flera ohyggliga våldsscener har den dock något meditativt över sig. Kanske beror det på de dödas ständiga närvaro i texten, som beskrivs som ett blåtonat mörker som pulserar runt de levande. Kang är en sådan författare som på samma gång kan skriva med ett materiellt och spirituellt perspektiv. Vid det blodstänkta gingkoträdet utanför provinskontoret svävar andarna från de som dött i klasskampen. Det är obehagligt och vackert på samma gång.

 

I en intervju har Kang sagt att hon ville att boken skulle röra sig från mänsklig förnedring mot mänsklig värdighet. Det är en träffande beskrivning av den metamorfos berättelsen genomgår. För trots att protesterna slogs ner så brutalt har boken något hoppfullt över sig. Själv fäster jag mig vid en scen i slutet. Där blir en fabriksarbeterska misshandlad av militärpolisen. Men efter varje slag reser hon sig, tittar sin vedersakare i ansiktet. Till slut är hon så sönderslagen att hon måste öppna sina igenmurade ögon med händerna. Det är en bild som symboliserar hela Kangs författarskap. Ett humanistiskt bålverk i ett land där mänskliga rättigheter står lågt i kurs.

(Texten publicerad i ETC 2/11)

Värda sin plats i litteraturhistorien

oktober 27, 2016

Den kvinnliga arbetarlitteraturen är en av de intressantaste litterära trenderna idag. Men trots att de kvinnliga arbetarförfattarna ofta får stort uppslagna recensioner och hyllas på kultursidorna sätts de sällan in i sitt litterära sammanhang, menar Rasmus Landström. 

1997 gjorde litteraturprofessorn Anna Williams en deprimerande genomgång av hur kvinnliga författare behandlas i litterära översiktsverk. ”Stjärnor utan stjärnbilder” hette den och där konstaterade hon att kvinnliga författare ofta behandlades som konstnärliga särlingar. Ytterst sällan relaterades de till andra kvinnliga författare och nästan aldrig till kvinnliga litterära traditioner. De var, skrev Williams, ensamt lysande kvinnostjärnor som sattes inom parentes uppe på parnassen.

 

”Stjärnor utan stjärnbilder” är en användbar liknelse på flera områden. Om man som jag sysslar med arbetarlitteratur är det till exempel slående hur de kvinnliga arbetarförfattarna ständigt råkar ut för denna behandling. Trots att de ofta omnämns i positiva ordalag inom akademin finns det ytterst få avhandlingar skrivna och ännu saknas det ett översiktsverk. Det närmaste man kommer det sistnämnda är en tunn liten essäsamling från 1981 som heter ”Vardagsslit och drömmars språk”. Dessutom har det nästan inte skrivits någonting om den kvinnliga arbetarlitteraturen efter 1970.

 

Detta problem gäller även på kultursidorna och sällan har det blivit så tydligt som under hösten. När jag under den senaste veckan satt och läste alla kvinnliga arbetarförfattare som jag har missat tänkte jag gång på gång på liknelsen ”stjärnor utan stjärnbilder”. Flera av böckerna har visserligen fått fina recensioner, men nästan ingen har pekat på sammanhangen kring dem. Hur många har ens noterat den mängd kvinnliga arbetarskildringar som kommit de senaste månaderna? Här finns åtminstone två mästerverk (Eija Hetekivi Olssons ”Miira”, Elsie Johanssons ”Riktiga Elsie”), tre lysande romaner (Daria Bogdanskas ”Wage Slaves”, Aino Trosells ”Helmers vals”, Anneli Jordahls ”Som hundarna i Lafayette Park”) och en intressant diktsamling (Cecilia Perssons ”Självmotsägelser”). Utöver det har antologin ”Efter oss” med samtida arbetarlitteratur publicerats där flera unga kvinnliga författare står för spännande bidrag. Jag skulle faktiskt vilja påstå att den kvinnliga arbetarlitteraturen – tillsammans med den ekokritiska poesin – är den mest intressanta litterära trenden vi har i Sverige just nu.

 

Men låt oss inte bara sitta och gnälla. Låt oss istället försöka ta ett grepp på den. Det är givetvis omöjligt i en bemärkelse. Till stil och innehåll spretar böckerna åt alla håll. Dessutom har en bok som Trosells ”Helmers vals” – en finstämd skildring av den godmodiga socialisten och absolutisten Helmer Trosell – rätt lite att göra med Daria Bogdanskas ”Wage Slaves” – en grafisk roman om den deprimerade papperslösa migrantarbetaren Daria. I alla fall vid en första anblick. Men det finns faktiskt saker som binder samman böckerna. I både Trosells och Bogdanskas romaner står klasserfarenheten i centrum genom skildringar av hårt kroppsarbete och fattigdom. Dessutom upptar det fackliga arbetet mycket plats. Att den ena skildrar Skogsarbetarförbundet på 1930-talet och den andra SAC 2013 är i sammanhanget mindre relevant. För den som läser med arbetarlitterära glasögon är det samma hat mot ekonomiska orättvisor som besjälar både Trosells och Bogdanskas böcker.

 

Den kanske viktigaste tendensen i den samtida arbetarlitteraturen är den allt större plats som serviceyrkena upptar. Litteraturprofessorn Magnus Nilsson har föreslagit att detta kan bero på att kapitalackumulationen har flyttat från den manligt dominerade industrin till den kvinnligt dominerade serviceproduktionen. Denna tendens är tydlig i höstens böcker. I Hetekivi Olssons ”Miira” och Bogdanskas ”Wage Slaves” ägnas stort utrymme åt vård- och restaurangarbete, i Perssons ”Självmotsägelser” är arbetet på ett HVB-boende ett viktigt tema och i ”Efter oss” är kneg på gruppboenden återkommande ämnen. Enligt mitt tycke är just vårdarbetet i litteraturen särskilt intressant idag. Övergången från välfärdsverksamhet till vårdproduktion styrd av riskkapitalbolag är något nytt och fortfarande obearbetat litterärt. När kommer den stora Carema-romanen undrar jag?

 

Men de samtida kvinnliga arbetarförfattarna knyter inte bara an till varandra genom ämnesval. Lika viktigt är deras rötter i den arbetarlitterära traditionen. Här kan jag bara i korthet nämna några: Trosells och Johanssons böcker går tillbaka till arbetarlitteraturen från 70-talet, då äldre kvinnor började skriva om sina föräldrar för att dokumentera en arbetarklasskultur som höll på att glömmas bort. Jordahls bok knyter an till 60-talets rapportböcker (och särskilt Maja Ekelöf). Hetekivi Olssons bok är en typisk ”folkhemsroman” etc.

 

Ibland värjer sig vissa mot att man placerar in böcker i den arbetarlitterära traditionen på grund av att så få identifierar sig med arbetarklassen idag. Kan vi verkligen kalla en huvudperson som har tre års högskolestudier arbetare? Detta har gjort att en del författare värjer sig mot termen (som Hetekivi Olsson). Dock tror jag att detta är att stirra sig blind på ett ord. Arbetarlitteratur är inte som vissa föreställer sig en litteratur om fabriksarbetare, utan en paraplyterm för berättelser som växer fram underifrån i ett klassamhälle. På 30-talet handlade den om livegna bönder, på 50-talet om industriarbetare och idag om otryggt anställda servicearbetare och arbetslösa. Det är en litteratur som utgår från samhällelig underordning snarare än arbete. Idag vill vissa kalla den för ”prekariatlitteratur” och i mina ögon går det alldeles utmärkt, bara vi vet vilken tradition den ingår i. Så låt oss inte fästa blicken vid namnet, utan vid stjärnbilderna. De breder ut sig över hela den litterära himlen för tillfället.
Faktaruta – Snabbkoll på kvinnliga arbetarförfattare

 

Maria Sandels – Familjen Vinge (1909)

Den första arbetarromanen i Sverige som under lång tid ”glömdes bort” när akademikerna gjorde sina översikter.

 

Moa Martinsson – Kvinnor och äppelträd (1933)

En av de romaner som innebar starten för den legendariska ”statarskolan”. Ett litterärt mästerverk.

 

Maja Ekelöf – Rapport från en skurhink (1970)

En av de viktigaste ”rapportböckerna” och en rörande dagboksroman om en skurgumma som kämpar för både svenska arbetare och vietnamesiska krigsoffer.
(Texten publicerad i Dagens ETC)

Skoningslös debutant

oktober 24, 2016

Kamel Daouds ”Fallet Meursault” är en bok som går i dialog med Albert Camus klassiker ”Främlingen”. Där talar en bitter man som fick sitt liv förstört när Camus romanhjälte dödade hans bror. Rasmus Landström har läst en blivande postkolonial klassiker. 

Albert Camus ”Främlingen” har med rätta beskrivits som en av 1900-talets stora klassiker. Jag minns hur jag läste den på gymnasiet första gången och blev fullständigt trollbunden av dess enkla stil, dess märkliga händelseutveckling och mångtydighet. Boken utspelar sig 1942 och börjar med att huvudpersonen Meursault begraver sin mor. Därefter följer hundra sidor av kliniskt känslobefriad prosa: M träffar en kvinna, blir vän med en hallick, dödar en arab på en strand och döms till döden. Ingenting verkar betyda något för M, han är som en blank sida. Eller som författaren Jenny Maria Nilsson har formulerat det i en bok om Camus: ”ett negativ till en människa”. Är han en allegori över den moderna människan? Är han ond? Eller – som Camus själv antydde – en kristusgestalt som offrar sig för oss andra? Som läsare blir man inte klok på honom.

 

Men det finns också en annan dimension i ”Främlingen” som handlar om miljön den utspelar sig i. M begår mordet i Algeriet, en plats som på 40-talet ockuperades av fransmännen och där araberna var en andra klassens medborgare. Om detta skriver inte Camus någonting, men i bokens undertext anar man det koloniala sammanhanget. ”Araben” som M dödar förblir namnlös boken igenom och under den absurda rättegången nämns han inte en enda gång – istället anklagas M för likgiltighet inför moderns död. Detta har skapat en hel rad av postkoloniala tolkningar av romanen och i dagarna publiceras en av de mest uppmärksammade: Kamel Daouds ”Fallet Meursault”. Det är en roman som har blivit hyllad över hela världen och bland annat tilldelats det prestigefulla Goncourtpriset.

 

”Fallet Meursault” utspelar sig på en bar i Alger, några årtionden efter mordet på araben. Den som talar är arabens bror Haroun. Han berättar för en litteraturstudent – som möjligen skriver en uppsats om ”Främlingen” – hur mordet på hans bror Moussa har förstört hans liv. Haroun är alkoholiserad, bor i en kåkstad och har levt hela sitt liv i skuggan av broderns död. Han har sett sin mor gå in i en psykos och drabbats svårt av befrielsekriget som utspelar sig parallellt med berättelsen. Under läsningen kommer jag flera gånger att tänka på den postkoloniala klassikern ”Things fall apart” av Chinua Achebe där ett helt lands sammanfall speglas i ett personligt öde.

 

I början av romanen säger Haroun till litteraturstudenten att han tänker använda M:s ord och göra dem till sina egna. Det är en fin beskrivning av vad Daouds bok gör – den plockar ner Camus språk likt stenarna i kolonisatörens hus och bygger ett nytt. Jag förutspår att vi hädanefter inte kommer kunna läsa ”Främlingen” utan att se Harouns rangliga stenkåk i den. För detta ska även översättaren Ulla Bruncrona ha en stor eloge – hon har fångat Harouns rasande ordmassor med stor precision. Nu låter det kanske som om Daouds bok är en anti-kolonial kampskrift, men den som vill läsa en sådan bör söka sig någon annanstans. ”Fallet Meursault” är lika skoningslös mot den nya regimen som den är mot de franska kolonisatörerna. Efter befrielsen på 1960-talet ser Haroun den revolutionära glöden slockna och de invaderande despoterna bytas ut mot inhemska. I bakgrunden står de franska vingårdarna och förfaller.

 

Ofta uttrycker Daoud sin kritik på ett lågmält och litterärt sätt, men alltid med en stor slagkraft. Som i en scen i mitten av boken, från 1960-talet. Där mördar Haroun en slumpvis utvald fransman på en strand – som en blind hämnd för broderns död – varpå han blir tillfångatagen av befrielsearmén. Men befälet som förhör honom anklagar inte M för mordet i sig, utan mumlar bara att han borde ha begått det några dagar tidigare – då hade det skett under befrielsekriget och han hade betraktats som en hjälte. På så sätt lyckas Daoud inte bara skapa en spegelbild av M:s mord utan även visa vilket virus kolonialismen är. Den alstrar inte bara brutalitet hos ockupanterna utan även likgiltighet bland befriarna. Det är scener som denna som har gjort att ”Fallet Mersault” har kallats en ”instant calssic” i USA, och jag kan bara hålla med: Daoud är en en av de bästa debutanterna på mycket mycket länge.

När folket gör revolt

oktober 4, 2016

Joshua Clovers bok Riot. Strike. Riot är en intressant genomgång av upploppens historia, från 1300-talet till våra dagars protester mot globaliseringens effekter. En viktig berättelse, som dock borde tagit större hänsyn till utvecklingen i Kina och andra växande ekonomier, skriver Rasmus Landström.

I samband med att jag ska recensera ”Riot. Strike. Riot. A New Era of Uprisings” sitter jag och googlar på dess författare Joshua Clover. Clover är poet, litteraturprofessor vid UC David och en framstående marxistisk tänkare. Samt en provokatör. Det första jag hittar är en intervju där Clover presenteras som poet och professor ”när han inte sitter i fängelse”. Jag googlar vidare och hittar ett videoklipp från Oaklands bokfestival från maj i år där Clover sitter och väger nöjet att slå sönder skyltfönster mot att plundra butiker. Clover funderar en stund, rättar till sina hornbågade glasögon och utbrister: ”Less Payoff – but still delightful”. Att påstå att Clover väcker känslor är ett understatement.

”Riot. Strike. Riot.” är en internationellt uppmärksammad titel som beskrivits som en ”upploppets poetik” av recensenterna. Vad det innebär vet jag inte – ärligt talat tror jag bara att de försökte säga att det är en ovanligt välskriven och kompakt avhandling. För ”Riot. Strike. Riot” är en lärd historik över protesternas historia, från 1700-talet fram till idag, på bara 215 sidor.

Det första som bör sägas är att boken inte är ett försvar för upploppet. Clover är visserligen själv aktivist, men i ”Riot. Strike. Riot” framträder han som historiker och teoretiker, inte som advokat. Gott så.

En av de bärande tankarna i boken är att upploppet ersatt strejken som den främsta protestformen idag.Vår tid präglas av bilder på män i skidmasker med gatstenar, brinnande bilar och flygande tårgaspatroner; från protesterna vid Tahrirtorget till upploppen i Ferguson. Medan strejkerna blivit allt färre och alltmera defensiva. Detta är inte en helt oproblematisk bild och vi ska strax återkomma till det, men först några ord om begreppet ”riot”. Clover använder det i en vid bemärkelse och räknar in allt från kravaller till fredliga demonstrationer. Att översätta det till ”upplopp” är därför något förenklat; betydelsen ligger snarare någonstans emellan upplopp, protest och uppror. Men för enkelhetens skull använder jag den traditionella översättningen.

Upploppens historia tar sin början redan på 1300-talet, men får sitt stora genomslag i slutet av 1700-talet. Framförallt i länder som England och Frankrike där kvinnor gick ut på gatorna i protest mot stigande matpriser. Ofta satte de bröd målade i svart på kvastskaft (det är därifrån anarkismens svarta fana härstammar) medan de byggde vägblockader som stoppade handeln. I efterhand har detta tolkats som ”brödupplopp” men Clover vänder sig mot uttrycket. Hos många vänsterintellektuella finns det en benägenhet att se upplopp i rena ekonomiska termer, skriver han, vilket reducerar befolkningen till en knappt självmedveten massa som svarar på ekonomiska stimuli. Men upploppet, skriver Clover, är en social kampform i sig. Medan strejken är riktad mot den kapitalistiska produktionen så är upploppet riktat mot den kommersiella cirkulationen och konsumtionen. Detta är bokens viktigaste bidrag: den är ett försök att skapa en egen teori åt upploppet.

I mitten av 1800-talet slår strejken igenom med chartist- och ludditrörelsen. I samband med industrikapitalismens födelse börjar befolkningens krav på högre löner ersätta kravet på lägre priser. Detta har det skrivits mycket om och Clover ger knappast någon originell bild av strejkens historia, däremot skriver han intressant om ludditerna, kända för att ha saboterat maskiner genom att slänga in träskor i kugghjulen. Ludditernas protester, menar Clover, var en sorts kombination av upplopp och strejker: krav på högre löner och rättigheter ackompanjerades av fabrikssabotage. I efterhand har aktionerna uppfattats som en form av primitiva strejker, men snarare bör de ses som en blandform i en övergångsperiod. Det är en fin reflektion som återupprättar en rörelse som fått utstå mycket hån.

Strejkens gyllene era sträcker sig fram till 1970-talet, då västvärlden utsattes för en rad oljechocker vilket utmynnade i en global marknadsnedgång. Sedan dess har arbetslösheten stigit kraftigt i hela västvärlden och flera länder har upplevt så kallade ”jobless recoveries”. Detta är en viktig komponent i boken: upploppen ökar då människor upplever sig som maktlösa (som en ”överskottsbefolkning” i Clovers marxistiska terminologi) och i en värld med stigande arbetslöshet och allt fler ”Working Poor” kommer kravallerna att öka, oavsett sociala insatser. En annan viktig iakttagelse är att upploppen idag är rasifierade. Clover utgår från en amerikansk kontext där arbetslösheten bland svarta varit åtminstone dubbelt så hög som bland vita sedan 1960-talet, men samma sak gäller för flera andra länder, t ex Sverige och Frankrike (upploppen i Rosengård och Clichy-sous-Bois som exempel)

Det är på många sätt en intressant historieskrivning som Clover bidrar med. Framförallt tycker jag att hans icke-moraliserande hållning är föredömlig: som privatperson kan man känna en massa känslor inför krossade skyltfönster och stenkastning mot polisen, men som historiker är det viktigare att försöka förstå och kontextualisera. Däremot är jag lite förvånad över att Clover inte skriver ett ord om varför upplopp nästan alltid skapar ett massivt motstånd bland vanligt folk. Ett krossat skyltfönster kan rymma en revolutionär horisont, skriver han, i en utvikning om Pariskommunen. Jo, men ett krossat skyltfönster kan också splittra en folkrörelse. Titta på Göteborgskravallerna till exempel som blev dödsstöten för den globala rättviserörelsen. En annan sak som inte Clover nämner är upploppets mörka sida, i form av pogromen. Det är ganska anmärkningsvärt.

Min främsta invändning mot ”Riot. Strike. Riot” handlar dock inte om bilden av upploppet utan om att den har ett så snävt västerländskt perspektiv. För ungefär samtidigt som boken publiceras kommer en annan internationellt uppmärksammad titel: ”China on Strike”. Den vänder fullständigt upp och ner på Clovers slutsatser genom att hävda att strejkernas tidsålder är nu. I Kina finns det just nu 275 miljoner migrantarbetare som flyttat från landet mot städerna och sedan 90-talet har de börjat strejka. Inte nog med det: sedan 2007 och den ekonomiska krisen utbryter strejker nästan dagligen. Kinesiska arbetare blockerar motorvägar, lägger ner arbetet och hotar med självmord (ofta genom att ställa sig på fabrikstaken). Inte heller detta skriver Clover ett ord om. Detta ointresse är tyvärr symptomatiskt för den marxistiska diskussionen i väst: allt för många teoretiker har en tendens att betrakta kinesiska arbetare som passiva offer för globaliseringen. Men som Hao Ren skriver i efterordet till ”China on Strike” är det en djupt felaktig bild: Kina har inte bara den största arbetarklassen i världen utan även den mest bångstyriga. En arbetarklass som ännu saknar en politisk röst eftersom enpartistaten förbjudit självständiga fackföreningar (vilket kan vara en förklaringen till ointresset). Men folket är i rörelse och de närmaste åren kommer mycket att hända. Därför är ”China on Strike” viktig läsning. Den visar inte bara att den globala arbetarrörelsens framtid vilar i den asiatiska regionen utan även att arbetarklassen inte är dömd att kämpa med gatstenen i hand.

(Texten publicerad i Tiden nr 3 20016)

Livlös Rosa

september 22, 2016

I en ny bok tar sig Nina Björk an Rosa Luxemburg – en av 1900-talets största socialistiska tänkare. Det är ett spännande företag men tyvärr lyckas inte Björk levandegöra Luxemburgs tankevärld. Hennes biografi är faktiskt rent undermålig, skriver Rasmus Landström.

Jag tror inte att jag har varit på en demonstration där jag inte sett en bild av Rosa Luxemburg vaja på någon banderoll. Oavsett om det har varit SSU eller SUF som har anordnat den har hon varit där: den lilla judinnan vevande en röd fana. Luxemburg är en person som älskas i alla vänsterläger. Inom ytterkantsvänstern har Luxemburg betraktats som den radikalaste av dem alla, hon som kritiserade Lenin från vänster och som försvarade revolutionen konsekvent. Bland sossarna har hon uppfattats som den stora kritikern av den ryska revolutionen, som insisterade på vikten av demokrati och yttrandefrihet. Jag ska villigt erkänna att jag själv är ett fan, jag har ett citat från henne tatuerat på armen.

Men samtidigt som Luxemburg vördas likt en ikon är det rätt få som känner till hennes tänkande på ett djupare plan. Hur många är det egentligen som kan hennes spontanitetsteori? Eller hennes lära om imperialismen? Som symbol är Luxemburg levande men som intellektuell är hon i det närmaste död. I Sverige tillexempel är hennes viktigaste bok ”Die Ackumulation des Kapital” inte ens översatt. Den senaste biografin som gavs ut kom för över tjugo år sedan, Elzbieta Ettingers ”Rosa Luxemburg” från 1991. En rätt svag bok som symboliskt nog uteslutande handlar om hennes liv.

Det är synd, för Luxemburg är verkligen värd att fördjupa sig i. Hennes teorier är visserligen svårgenomträngliga – men briljanta. Vilken lycka därför att DN-skribenten och feministikonen Nina Björk har tagit sig an henne i en ny bok. ”Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek” handlar enligt baksidetexten om tänkaren och människan Luxemburg. I bokens inledning skriver Björk att hon vill fånga ”författaren som slogs med sin penna, agitatorn som slogs med sin röst och aktivisten som slogs med sin kropp”. Det låter vackert.

”Drömmen om det röda” börjar 1898 när Luxemburg kommer till Berlin. Björk hoppar med andra ord över Rosas uppväxt som statslös judinna i Polen, mötet med den livslånga kärleken Leo Jogiches och disputationen i Schweiz. Istället landar läsaren mitt i arbetarrörelsens hjärteland: Tyskland hade vid denna tid den mest välorganiserade arbetarklassen, det starkaste socialdemokratiska partiet och de bästa tidskrifterna. Hit ville alla vänsterintellektuella och Luxemburg trivdes som fisken i vattnet. Här gjorde hon sig snabbt känd som en knivskarp agitator och en betydande teoretiker.

Luxemburg är idag berömd för flera saker. Under hela sitt liv debatterade hon med Lenin vars idéer om ett elitparti hon var kritisk till: enligt Luxemburg gick det inte att skilja demokrati och socialism åt. Hon är också känd för sina artiklar där hon kritiserade revisionismen. Allt detta skriver Nina Björk tankeväckande om.

Men så läser jag vidare och upptäcker att Björk slarvar förbi viktiga avsnitt i Luxemburgs liv. Den ryska revolutionen – som hon skrivit bättre än någon annan om – avhandlar hon i några meningar och hennes akademiska storverk ”Die Ackumulation des Kapital” nämns bara någon enstaka gång. Detta är märkligt eftersom Björk vill porträttera Luxemburg som tänkande människa. Någon som däremot får mycket plats i ”Drömmen om det röda” är Marx. I ett långt avsnitt skriver Björk om ”Kapitalet”, om profit och kris, men ingenting om hur Luxemburg vidareutvecklade dessa tankar och begrepp. Som läsare börjar jag tänka att Björk egentligen velat skriva om Marx teorier och använt ett kvinnligt alibi.

”Drömmen om det röda” är en bok som misslyckas med att ringa in Luxemburgs originalitet. För originell var hon verkligen, framförallt hennes teori om imperialismen. Rosa tillhörde en grupp teoretiker som började använda begreppet ”imperialism” i slutet av 1800-talet för att beskriva kapitalismens utveckling. Dessa tänkare hade observerat hur företagen från 1870 och framåt blivit allt större och hur marknaderna alltmera präglades av oligopol. Det tidiga 1800-talets fria konkurrens hade satts ur spel och storföretagen sökte rovgirigt efter nya marknader i länder i periferin. Utifrån denna situation skapade Luxemburg, Lenin och Bucharin teorier som kopplade samman krig och kapitalackumulation. Dessa teorier har en stor relevans än idag: utan dem hade vi inte kallat USAs ockupation av Irak för ”imperialistisk” eller sökt orsaken i rustningsindustrins makt.

Men om detta skriver Björk ingenting. Istället prånglar hon ut trötta avsnitt om vinster i välfärden och identitetspolitik – saker som jag inte alls förstår vad de har med Luxemburg att göra. Som läsare blir jag alltmera frustrerad. Syrien står i brand, Ryssland spänner musklerna mot USA och i hela Europa ökar ojämlikheten. I detta sammanhang hade Luxemburgs teori om imperialismen verkligen behövts. Men istället för att använda Luxemburg förenklar och frikopplar Björk hennes marxism och gör henne till en simpel lärjunge.

Problemet med Björks bok är att den misslyckas kapitalt både med att säga något relevant om Luxemburg som historisk person och göra hennes tänkande relevant för vår tid. Det är faktiskt en rent undermålig biografi och att Björk har ett vackert språk hjälper inte. När jag läser den känner jag mig riktigt sorgsen: det enda jag kan se framför mig är det stiliserade porträttet av Rosa fastfrusen i sin pose med en slakande röd fana.

Faktaruta – andra böcker om Luxemburg

Kate Evans – Röda Rosa

Samtidigt som Björks bok publiceras kommer den grafiska romanen ”Röda Rosa” på förlaget Tankekraft. Den är både vackert ritad och berättar initierat om Luxemburgs liv.

Andreas Malm – När kapitalet tar till vapen

Malms bok har några år på nacken men det är fortfarande den mest skarpsinniga nytolkningen av Luxemburgs och Lenins teorier om imperialism man kan läsa.

(Texten publicerad i ETC 22/9)

Stugmörker och drömmar

september 16, 2016

Elsie Johanssons självbiografi ”Riktiga Elsie” är ett riskabelt företag. Författaren har tidigare skrivit flera böcker om sitt liv i litterär form och som läsare frågar man sig om man verkligen vill ha den ”riktiga” versionen? Rasmus Landström har läst boken och besvarar den ändå med ett ja.

Min första tanke när jag hör talas om Elsie Johanssons självbiografi är: behövs det verkligen? Johansson tillhör det gamla gardet arbetarförfattare som skrivit sjuttielva lätt förtäckta självbiografier om sin uppväxt. Hon slår visserligen inte Ivar Lo som skrivit tre långa sviter, men ändå, här finns ”Glasfåglarna”, ”Mosippan”, ”Nancy”, ”Näckrosträdet” etc. Dessutom är det inte ett ofarligt företag att skriva om den ”Riktiga Elsie” (som den prosaiska titeln lyder). När man skrivit böcker som ligger nära inpå sitt eget liv riskerar bortslitandet av den tunna litterära väven att göra texten ointressant. Jaha, mamman hade inte perenner i fönstret utan pelargoner. Se där.

Men så börjar jag läsa ”Riktiga Elsie” och genast faller mina farhågor. Elsie Johansson är en så pass skicklig författare att hon klarar av att skriva om samma ämne gång på gång. Hon vrider lite på perspektivet, ställer in skärpan och trycker av. I den bemärkelsen påminner hon om vår tids andra stora arbetarförfattare Kjell Johansson, som också skrivit fram samma barndomsminnen och samma scener sedan 70-talet. ”Riktiga Elsie” är en underbar bok som berättar om den lilla flickan ”stigen ur stugmörker och drömmar” som sent i livet blev författare. Den börjar i tidig barndom och sträcker sig fram till debuten.

Här finns mycket som man känner igen från Nancy-böckerna. Berättelsen om uppväxten på 30-talet utanför Uppsala i stugan med den spruckna skorstenen. Vi får läsa om den kärlekslösa relationen mellan mamman och pappan och Elsie som stod hjälplös mitt emellan. Föräldrarnas tillvaro var varken tårdrypande eller våldsam, bara tröstlös och kvävande. Johansson beskriver det rakt och ärligt, men utan ett uns av bitterhet. En av hennes stora styrkor har alltid varit att hon inte skuldbelägger någon – inte ens sig själv.

En bit in i boken får Johansson börja på läroverk inne i Uppsala. När läroverkskatalogen kommer hem är raden med ”faders yrke” blank. Min pappa, skriver Johansson, var stolt över att vara ”grovarbetare” men titeln passade inte in bland de övriga kaptenerna och ingenjörerna. Ändå betraktar Johansson det som en nåd – ja, hon vågar faktiskt använda ett så högtidligt ord – att just hon fick studera och slå ut sina vingar. Detta gjorde att hon kunde jobba på posten och arbeta som maskinskriverska istället för att slita som daglönare på en åker.

En av de bästa delarna i boken är skildringen av det första äktenskapet, med den psykiskt instabila Bruno. Detta har hon beskrivit tidigare, i ”Näckrosträdet”, men jag tycker att hon gör det bättre här. Det är en förskräcklig historia: Bruno talar om för henne att hon är äcklig, får henne att operera brösten och förbjuder henne att studera vidare. Han kapade mig vid stubben, skriver Johansson, för att i nästa stund skildra alla hans goda sidor (pålitligheten, faderskapet, fliten). Detta är typiskt för henne: hon kan tvärvända mitt i en mening och få människans mörker och ljus att dansa fram ur varandra.

I slutet av boken skriver Johansson om debuten 1979 med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon”. Det avhandlas ganska kort och här skulle man gärna haft lite mera kontext. Johansson debuterade i en tid då många äldre kvinnliga arbetare började skriva. Herta Wirén, Helga Bergwall och Maja Ekelöf är några som kan nämnas. Idag har vi bilden av att den kvinnliga arbetarlitteraturen alltid varit stark i Sverige – troligen på grund av Moa Martinssons centrala ställning – men detta är fel: det var först på 1970-talet som den fick sitt stora genomslag och det är till stor del en oberättad historia. Johanssons debut passade in i sammanhanget; en självbiografisk diktsamling med arbetarmotiv av en 49-årig kvinna. Men tyvärr kom den några år försent. På kultursidorna rådde postmoderna tider, kritikerna deklarerade att de var trötta på arbetarförfattare, och över hela landet hyllades pojkspolingen Stig Larsson för sin överskattade roman ”Autisterna”. ”Brorsan hade en vevgrammofon” tegs ihjäl i storstadsmedia och det var inte förrän 1998 som genombrottet kom med ”Mosippan” som nominerades till Augustpriset och gav Johansson en stor läsekrets. Idag är Elsie högaktad och hyllad på kultursidorna.

”Riktiga Elsie” beskrivs på baksidan som en berättelse om ”vägen till författarskapet”. Och som sådan fungerar boken alldeles utmärkt; här finns mängder av nyckelformuleringar. Men det som drabbar mest är inte den senare delen om debuten, utan skildringen av 30- och 40-talet. När jag läser dessa avsnitt slår det mig att det troligen är en av de sista självupplevda berättelserna om fattigsverige som kommer skrivas. Johansson är idag 85 år och en av de få levande författarna som verkligen kan skildra tiden innan folkhemmet. Jag vill därför uppmana alla som inte läst Johansson att dyka ner i hennes författarskap. ”Riktiga Elsie” är kanske inte den bok man ska börja med – jag skulle istället rekommendera Nancy-sviten – men den innehåller några av hennes allra finaste formuleringar. Som när hon i en mening fångar sig själv, sitt författarskap och sin brist på hemhörighet: ”Jag blev en glasfågel i fattigmans julgran”. Vackert så.

(Publicerad i ETC 16/9)

Rasmus Landströms Elsie Johansson-favoriter

Kvinnan som mötte en hund (1984)

Johanssons i särklass bästa roman skildrar en kvinna som blir långtidssjukskriven och går in i en mörk inre värld. Troligen 1980-talets bästa arbetarroman.

Glasfåglarna (1996)

Den första delen i berättelsen om Nancy innehåller en fin och sorglig skildring av modern.

Sin ensamma kropp

Johansson har på senare år gestaltat ålderdomen med en stor klarhet. Här handlar det om en änka som törstar efter kärlek – och sex.